Jag hade tänkt skriva något litet om Charlie Kirk och om den samlade vänsterns reaktioner på mordet. Men jag har tvekat. För vad är det för mening? Vad skulle jag kunna skriva om det här, som andra inte redan skrivit? Samtidigt är det svårt att släppa att en debattör, som vinnlagt sig om att alltid vara artig, resonabel och villig att argumentera sakligt, blivit mördad för att han tänker och tycker ”fel”.

Frågan jag ställer mig är: Hur lång tid dröjer det innan samma sak händer i Sverige?

När jag var tonåring, och ända upp i vuxen ålder, tyckte jag att matlagning var det tråkigaste som fanns. Inte blev det bättre av hemkunskapsundervisningen i skolan som, i alla fall i min skola, var fullständigt oinspirerande. Inte ens min mamma kunde väcka mitt intresse för matlagning, trots att hennes mat både var inspirerad och inspirerande. Men så blev jag med inneboende – och allt förändrades.

Nu är Sveriges kulturkanon klar. Och det är en gedigen och genomtänkt lista som nu tagit form under historikern Lars Trägårdhs ledning. Insikt, mod och kunskap präglar urvalet, som sammanfattar vårt svenska kulturarv och vår historia på ett sätt som värmer både hjärta och själ.

Idag, den 2 september, ska den svenska kulturkanon presenteras. Inte en dag för tidigt och något som borde ha införts för längesen. Det är alldeles självklart att det finns verk som har, och ska ha, en speciell betydelse för det svenska samhället och det svenska folket och som ska göras gripbart för nya invånare som kommer hit.

För många kulturjournalister är dock kulturkanon ett rött skynke. Varför?

När jag var ung tyckte jag att det var oerhört märkligt att begreppet ”kommunist” var så infekterat i många andra länder. Här i Sverige var det ju helt accepterat – och VPK:s store ledare C-H Hermansson var högt ansedd av många långt utanför det egna partiet. Det var först när jag blev lite äldre som jag insåg att kommunism är samma totalitära ideologi som nationalsocialism och fascism och att den svenska acceptansen för kommunism är totalt ovärdig ett samhälle som anser sig stå för goda värderingar.

Sensommar är inte bara kräftans tid – utan även surströmmingens. För mig tog det över 50 år innan jag lärde mig äta denna omstridda delikatess – nu kan jag inte tänka på surströmming utan att det vattnas i munnen.

Jag läste just att regissören Richard Hobert har gått bort, 73 år gammal. Och även om jag inte har följt honom särskilt noga så har några av hans filmer en självklar plats i mitt hjärta. Jag älskar hans filmer om de sju dödssynderna – eller kardinalsynder, om man ska vara petig – och är otroligt tacksam för att han gav oss dessa svenska filmpärlor.

Nu går sommaren mot sitt slut så varför inte passa på att bada havsbad så här i slutet av augusti? Än är det varmt i vattnet så leta upp ett härligt havsbad just i din landsända – och bor du i inlandet finns det gott om härliga små badsjöar att njuta av innan hösten tar vid…


Skuleberget är att centralt landmärke i världsarvet Höga Kusten. Ta dig till toppen med linbanan, som bjuder på en vidunderlig utsikt över havet och det förtrollande landskapet.

Nu avslöjar Sveriges Radio att ”allt fler äldre dricker för mycket”. Det skapar en oro hos personalen. Man kan undra varför detta kommer just nu. Kan det bero på att hemtjänsten desperat vill flytta fokus från andra och mycket värre problem?

Av alla de medier som idag rapporterar ensidigt Israelkritiskt om det krig som startades av Gazas terror-regim Hamas, sticker Schibsted-ägda Omni ut som ett av de absolut värsta. Dag efter dag, i nära två år, har man kategoriskt kablat ut lögner och halvsanningar och islamistisk propaganda på ett sätt där till och med public service ligger i lä.


På södra delen av Djurgården, omgivet av glittrande vatten och lummig grönska, ligger prins Eugens Waldemarsudde. Ett unikt allkonstverk som lockar både konstälskare och flanörer året om men som kanske är särskilt magisk just så här års.

Födelsedagarna duggar tätt i min familj så här års – idag den 9 augusti skulle min mor ha fyllt 97 år om hon hade levt. Men hon dog 2012, 84 år gammal, och lämnade familjen i stor sorg och saknad som kärleksfulla mödrar gör.

Min mammas födelsedag brukade alltid firas med kräftor. Det passade ju perfekt så nära inpå den festliga kräftpremiären och det var tradition i både mammas och pappas barndomshem – och i deras föräldrars. Numera får vi dock lära oss att svenskarna inte åt kräftor före nationalromantikens intåg i slutet av 1800-talet. Ett led i att förvanska vår historia och förminska vår kultur och våra traditioner för att göra oss mer lättmanipulerade när klåfingriga politiker prompt vill få oss att acceptera kulturfenomen som inte hör hemma här.

Strukturell grooming, helt enkelt

En trend som verkar ha kommit för att stanna är trenden att uppoffra sig för klimatet. Ju mer man avstår ifrån, desto bättre. Men det ska naturligtvis inte ske obemärkt. Alla ska veta om hur god och fin man är, annars är det meningslöst.

Den massiva kampanjen för att Sverige ska ta emot patienter från Gaza fortsätter – parallellt med att det åter larmas om hur vårdpersonalen går på knäna. Hur ska de ha det egentligen?

Svenska main stream-medier fortsätter att kabla ut uppgifter direkt från Hamasstyrda organisationer och så kallade myndigheter, utan att för ett ögonblick beröra Hamas roll i det som händer i Gaza. Men genom det fria internet får vi faktiskt också ta del av sanna berättelser.

Detta är en sådan. Det är berättelsen om Nour Atallah, en palestinsk kvinna med ont i sinnet.

Göteborg är en härlig stad att promenera i och det finns gott om guidade stadsvandringar. Urvalet är stort, inte bara när det gäller guidade turer utan också egenguidade stadsvandringar, där du helt enkelt laddar ner en app och promenerar med guiden i dina hörlurar.

Ibland, när jag vill göra det lite extra festligt, köper jag hem en burk med Bullens pilsnerkorv. Ingenting ger så goda, glada vibbar som just Bullens pilsnerkorv. Den minner om en tid när människor såg framåt med tillförsikt – och om lyckliga stunder i min egen uppväxt.

Jag börjar tappa räkningen på hur många texter jag skrivit här på Det Goda Samhället med fokus på public service och dess bristande opartiskhet. Ärligt talat börjar det känna rätt tjatigt. Samtidigt tänker jag att det måste lyftas, ju oftare desto bättre och av så många som möjligt. Så jag hoppas ni, kära läsare, har överseende med att jag än en gång tar upp det.

Denna gång gäller det ett upprop som startats av den tidigare Expressen-anställda Magda Gad som nu startat eget. Hon har samlat 500 namnunderskrifter från så kallade ”kulturpersonligheter” som kräver att medierna lägger mer krut på att kritisera Israel.

Det är längesen Sveriges Television fungerade som den opartiska public service-kanal den har i uppdrag att vara (om den nu någonsin gjort det, vilket är högst tveksamt) men när det gäller Hamas krig mot Israel har den skattefinansierade medieplattformen tappat det fullständigt. De kablar ut krigsporr, med osäkra källor, i parti och minut och presenterar siffror som kommer direkt från terror-Hamas. Man kan alltså kallt räkna med att en överväldigande majoritet av deras källor är partiska och därmed icke tillförlitliga.

Det uttrycket hör man inte så ofta längre, kanske på grund av att det finns så få män och kvinnor kvar av den gamla stammen – men framför allt för att de som finns sällan eller aldrig syns till i offentlighetens ljus. De flesta män och kvinnor som får ta plats i offentliga sammanhang idag är, oavsett kön och ålder, ungefär lika mogna som grönhåriga fjortisar med nosring.

Annat var det när jag växte upp.

Bottenvikens skärgård sträcker sig från Haparanda i norr till Skellefteå i söder och består av fler än 4000 öar. I denna, världens nordligaste, bräckvattenskärgård är det ljust dygnet runt under sommaren och här finns massor av glittrande pärlor att upptäcka.

Vårdförbundet kräver att Sveriges regering öppnar gränserna för patienter från Gaza. Enligt förbundets ordförande Sineva Ribeiro står vårdpersonalen i hela landet redo. Nog är det märkligt att vården, som annars påstås gå på knäna sen decennier, plötsligt har både tid och resurser att behandla patienter från en konfliktzon som inte har ett dugg med Sverige att göra.

Det här är en sån där vecka då jag tänker lite extra mycket på allt möjligt. Framför allt tänker jag på mina föräldrar, min moster och min morfar. Just vid den här tiden fyllde både min moster och min morfar år och sommarlovsdagarna fylldes av bakning, kafferep och levande samtal. Samtal över generationsgränserna, så som det var när jag växte upp men som verkar vara ovanligt idag.

”Det är barn vi pratar om. Skälvande små röster som knappt nått målbrottet, fumliga fingrar och jackor som luktar alldeles för mycket deo blandat med svett. Vissa är lika långa som oss, andra hade knappt fått åka den stora bergochdalbanan på ett nöjesfält. En del kan inte äta med bestick, passa tider, läsa, skriva. De saknar grundläggande kunskaper för att klara av en vardag. De sitter i baksätet på en polisbil och frågar om vi kan ringa mamma, ‘snälla snälla snälla jag vill bara prata med henne i några sekunder’.”

Så skriver Norrköpingspolisen i ett inlägg på Facebook. Tanken är förstås att vi som läser ska känna medkänsla. Själv känner jag vämjelse över att polisen uttrycker sig så här.

Ozzy Osbourne är död.

Det kommer inte som någon överraskning, tvärtom. Han var sjuk länge och det gjorde han ingen hemlighet av. Det går inte heller att se hans död som en tragedi. Han levde, efter omständigheterna, ett långt och mycket produktivt liv. Men det blir tomt. En legend har gått ur tiden.

Är du kulturintresserad, och råkar befinna dig i Närke eller i närheten, är det en god idé att besöka Konst på hög – en unik skulpturpark som ligger på Kvarntorpshögen i Kumla.

Det var en varm sommardag, mitt i juli, och jag var knappt fyllda 30. Det är längesen men jag minns det som igår. När jag kom ner i tvättstugan stod där en kvinna och vek tvätt. Hennes mörka, vackra hår var uppsatt i en knut och hon var klädd i shorts och linne. Och på hennes arm såg jag tatueringen. Den där tatueringen som jag mycket väl kände till, men som jag aldrig stött på i verkliga livet.

Det var som att få ett knytnävsslag i magen. Plötsligt blev allt så verkligt för mig. Och idag har jag fått ett nytt knytnävsslag i magen. Idag har jag sett hur antisemiter hänger upp dockor klädda i randiga koncentrationslägerkläder, med gula judestjärnor fastsydda på bröstet, mitt i en svensk stad.

Dumpen har varit i blåsväder sedan dag ett. I ett land där den dumdryge Robert Aschberg hyllats som en hjälte för att han har förföljt och hängt ut vanligt folk vars åsikter stör journalistkårens hittepåvärdegrund anses det som samhällsfarligt att avslöja pedofiler.

Hyckleriet och dubbelmoralen bland de ”goda” känner inga gränser.

Semestertider = deckartider. Det tycker i alla fall jag som just i år dock känner en viss saknad efter sommardeckaren framför alla andra, nämligen Morden i Midsomer. Men det finns tack och lov repriser. Att se om några klassiska Midsomer är som att träffa en god vän!

Det finns också gott om andra spännande deckare, både hårdkokta thriller och mysdeckare. Här är några tips: