Tio personer mördades under masskjutningen i Örebro i tisdags och bland offren fanns bosniska och syriska medborgare. Statsminister Ulf Kristersson går nu ut och säger att samhället därför måste respektera att personer med utländsk bakgrund känner sig mer utsatta än andra. Men bland offren fanns också etniska svenskar. Dessa har knappast nämnts. Det säger en hel del om de konspirationsteorier som nu flödar bland journalister och tyckare.

Efter masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro igår har polisen nu bekräftat att minst tio personer är döda, förutom den misstänkte gärningsmannen. Ännu är polisen förtegen om gärningsmannen och hans motiv. Det har inte hindrat vänstern från att spekulera vilt på sociala medier om en etniskt svensk rasist och man har både namngett och spridit bilder på en helt oskyldig person som man tycker ser ut som ett ”sd-mongo”.

SVT Nyheter har nu meddelat att man lämnar Facebook. Det kommer, inte helt överraskande, efter att Mark Zuckerberg meddelat att censuren nu ska upphöra. Censuren på sociala medier – den så kallade ”tredjepartsgranskningen” – har gett SVT Nyheter oanade möjligheter att hårdvinkla sin rapportering efter rödgrön smak. Nu är den plötsligt borta, ersatt av så kallade community notes, möjligheten för alla användare – inte bara av etablissemanget utvalda – att faktagranska och kommentera och påvisa lögner och fulvinklingar. Det säger sig ju självt att SVT Nyheter drar öronen åt sig.

Min pappa hade fjorton syskon. Av dessa mina farbröder och fastrar var tretton lättsamma, trevliga och humoristiska människor som hyste den största respekt för sina strävsamma föräldrar och som hade en vänlig inställning till medmänniskorna. Den tolfte var fackpamp.

Begreppet ”högerextrem” används i parti och minut av det vänsterliberala etablissemanget för att beskriva meningsmotståndare. Men vad är egentligen en ”högerextrem”? Det är inte alltid så lätt att veta. Därför tar jag nu upp några exempel så att du enkelt kan kolla om du är högerextrem:

Så blev han då mördad till sist, Salwan Momika, och nu jublar Sveriges islamister. Och säkert finns det även andra, som inte är uttalat bokstavstrogna koranen, men som ändå tycker att han förtjänat döden eller åtminstone får skylla sig själv eftersom han kritiserat islam och ”kränkt” dess utövare. Så får man ju bara inte göra i sekulära Sverige.

En ”våg av sprängningar” sveper över Sverige. Ja, det är så journalistkåren brukar beskriva de terrordåd som nu utförs dagligen och stundligen. För terrordåd är det naturligtvis, ingenting annat. Och nu uppmanar polisen oss – dig och mig – att ”kraftsamla”.

Att känna skam är något fint och lovvärt bland privilegierade västerlänningar och svenska kändisar är experter på att vältra sig i skam. Senast i raden är surdegsbagaren Sebastien Boudet, som ger en lång intervju i Svenska Dagbladet om sin ”Tesla-skam”, den senaste skamtrenden.

Den grötmyndige Jan Guillou skriver i sin kolumn i vänstertidningen Aftonbladet att debattören Paulina Neuding har ”vigt sitt liv åt att skildra särskilda invandrares brottslighet”. Verkligheten, med andra ord.

Jan Guillou har valt en annan väg. Han har vigt sitt liv åt att mörka verkligheten och sprida kommunistiska myter.

Minst 52 års fängelse. Det blev straffet för rwandiern Axel Rudakubana som knivmördade tre flickor och skadade många fler vid ett dansevent i engelska Southport i somras.

Det är ett mycket passande straff för ett ondsint kräk som mördar tre små flickor med dussintals knivhugg och som planerar ett terrordåd mot tusentals människor.

Igår skrev jag om Jonna Sima och hennes makalöst korkade påstående om att välfärden uppstått ur tomma intet, och att det hårda arbete som generationer svenskar utfört är av sekundär betydelse för välståndet.

Senaste nytt från Aftonbladets trollfabrik är ett ännu mer häpnadsväckande inlägg från självaste bergakungen Anders Lindberg. I sin iver att komma Sima till undsättning förnekar han aktivt att det funnits och finns människor i det här landet som har slitit ut kroppen i arbetslivet.

”Det är knappast nyfikenhet och hårt arbete som skapat Sveriges välstånd…” konstaterar Aftonbladets stjärna Jonna Sima på X. Och även om man numera är van vid att hon kläcker ur sig korkade one-liners med en fjortis tvärsäkerhet är det inte utan att man höjer lite på ögonbrynet inför detta. För vad är det då hon menar har skapat Sveriges välstånd?

Nyligen skrev jag om en lärare som blev attackerad och utsatt för mordförsök av en elev och som tog på sig skulden och kände sig ”misslyckad”. Det fick mig att tänka på min egen mellanstadielärare, som helt ensam på närmare 30 elever inte bara lyckades hålla ordning utan dessutom skapade god stämning i hela klassen – utan att en enda gång be om ursäkt för sin existens.

Trumps installation flyttas inomhus på grund av ”köldsmocka”, skriver nyhetssajten Omni. De skriver också att ”installationen väntas bli den kallaste någonsin” och att temperaturen ”väntas nå flera minusgrader”.

Jag får en känsla av att main stream-medierna gärna vill framhålla det ogynnsamma vädret som ett slags ödesmättat omen inför den kommande fyraårsperioden. Det är lätt att föreställa sig värdegrundriddarnas ledartexter efter installationen, med triumferande påståenden om att till och med klimatet protesterar mot Trump:

Så är då dagen för vapenvila inne, i alla fall om Hamas håller sitt löfte och släpper de få ur gisslan som de har lovat. I gengäld krävs förstås att Israel ska släppa hundratals dömda brottslingar ur sina fängelser, kriminella som nu blir en förstärkning för Hamas i deras antisemitiska terrorgärning.

Israel går med på det för att Israel är en demokrati som värnar sina medborgare. Gaza är en religiös diktatur som styrs miserabelt av en hord terrorister, som hänsynslöst utnyttjar sitt eget folk i antisemitiskt syfte men ändå har stöd av en majoritet av dem och av påfallande många nyttiga idioter i väst.

Årets upplaga av Folk och försvar har just ägt rum och vår statsminister har nu förklarat för oss medborgare att det inte längre är fred i Sverige. Inte för att vi är i krig ännu men lugn, bara lugn, snart är vi där. Det är nästan så man tror att Kristersson och resten av gänget längtar till den dagen.

Ser ett inslag på SVT Nyheter om en lärare som blivit attackerad av en elev. Eleven tog stryptag på läraren, med resultatet att läraren blev ursinnig, knuffade undan det lilla kräket och genast slängde ut honom ur klassrummet med huvudet före.

Någon som trodde på det?

Om du tror på yttrandefrihet för åsikter som spänner över alla politiska ideologier, även de du själv inte bekänner dig till, så är det precis vad du är. I alla fall enligt aktivisten och ”experten” Marcin de Kaminski som intervjuas i branschtidningen Journalisten om yttrandefrihetens risker och censurens nödvändighet.

Under lång tid har vanligt folk tvingats förhålla sig till en allt hårdare censur på sociala medier och nätforum. Efter att Elon Musk tog över Twitter, som nu heter X, har även Meta beslutat sig för att lägga ner den godtyckliga censuren på Facebook och Instagram eftersom den är så vinklad för att passa de vänsterliberalas agenda. Ett beslut som välkomnas av yttrandefrihetens förespråkare men som fruktas av dess motståndare, som Aftonbladet-journalisten Anders Lindberg.

Nu är det vardag igen efter veckor av helgdagsaftnar och röda dagar. Som alltid känner jag mig kluven. Vemodig över att julhelgerna är förbi – lättad över att det åter är vardag och allt är som vanligt igen.

Den senaste tiden har jag, av olika skäl, läst en del om de forna svenska schlagerdrottningarna – Brita Borg, Anna-Lena Löfgren och de andra skönsjungande damerna som toppade hitlistorna när jag växte upp. Det som slår mig när jag går igenom intervjuer i tidningarnas arkiv är hur jordnära och enkla – i positiv bemärkelse – de verkar ha varit. Att exempelvis Brita Borg som ung skulle ha basunerat ut ”Jag hatar män” är omöjligt att tänka sig.

På nyårsafton gick Sveriges Kristna Råd ut med en debattartikel i Expressen för att presentera sin nya ”satsning” inför 2025. Nu ska nämligen Sveriges kristna kyrkor ordna Guds fred i världen, berättar de storvulet i en text som är en enda lång floskelparad.

Man skulle nästan kunna tro det, med tanke på att alla medier skriver spaltmeter om ”nyårsdagspizzan” varje år. Plötsligt är alla förmaningar och pekpinnar borta – inget snack om hållbarhet eller matsvinn när Foodoras och Uber Eats motorburna bud åker kors och tvärs för att leverera pizzor till bakfulla nyårsfirare som slänger hälften i soporna. Konsumtion är med ens charmigt och medierna skriver förhoppningsfulla profetior om att nya försäljningsrekord kanske kan slås.

Så här på årets sista dag hemfaller jag ofta åt tankar och funderingar, inte sällan över det som varit. Kalla mig gärna nostalgisk, för det är exakt vad jag är, och helt utan att skämmas. Vad skulle vi vara utan våra minnen, våra band bakåt i tiden? Intet. Därför sitter jag nu här och tänker på den nyårsafton som kom att bli min mamma Alices sista.

2024 närmar sig sitt slut och det är dags att summera året som gått. Mycket har hänt, somt unikt i vår historia – som inträdet i Nato, till exempel – men mycket som vi också känner igen från tidigare år. Socialdemokraternas självrättfärdighet och lögner, till exempel. Minns du årets S-märkta skandaler? Här är några påminnelser:

Julaftonens sändningar med Mark Levengood som julvärd hann knappt avslutas förrän SVT lade ut ett inlägg på sin Facebooksida, där deras utvalde förväntades få hyllningar och glada tillrop. Och många hjärtan blev det. Decenniers fostran från SVT har gjort en majoritet av folket lydigt och följsamt och Mark Levengood har så länge framställts som den snällaste och finaste människan på jorden att det har blivit en sanning för många.

Men många vågar också gå mot strömmen och mitt bland alla hjärtan och exalterade ”Älskade Mark!” dök helt andra kommentarer upp.

Juldagen var släktens dag när jag växte upp. Julafton tillbringades med familjen, juldagen med släkten. Det var då morbröder och mostrar kom med sina familjer och det på nytt dukades upp en dignande julmåltid. Och det diskuterades. Som det diskuterades! I släkten fanns ett antal politiska åsikter representerade så det kunde bli rejält hetsigt kring julbordet. Men inte ens de mest diametralt motsatta åsikterna innebar stigmatisering, utfrysning eller iskall osämja på samma sätt som det gör idag. Jag misstänker att det beror på att det här var människor som vuxit upp och fått sina värderingar innan folkhemsbygget tog fart.

Så är den då här, den älskade julen, och det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag är lycklig som ett barn varje år. I år tycks det bli det en grön jul här i huvudstaden och det går lika bra det. Faktum är att de flesta av min barndoms jular var just gröna och milda. De där kalla, vita vintrarna på 60- och 70-talen, som såväl meteorologer som klimataktivistiska kulturmän gärna pratar längtansfullt om (samtidigt som de beklagar att de vita jularnas tid sedan länge är förbi) var sällsynta i den delen av Värmland där jag växte upp.