När Eurovision avgjordes i lördags fick Israel, för andra året i rad, svenska folkets röster. Det var ”chockartat” tyckte Filip Stiller Borowicz, den före detta konståkaren som i egenskap av Eurovisionfantast rapporterade för TV4.

Hur är det möjligt att svenska folket inte har tagit till sig av TV4:s och andra mediers enögda skuldbeläggande av Israel?

Är det verkligen så illa att folk fortfarande kan tänka själva?

Nu är polisens utredning om morden på Risbergska skolan klar. Det står klart att Rickard Anderssons motiv hade noll med rasism att göra och att mediernas snabba fokus på offrens etnicitet var exakt den sortens ansvarslösa sensationsjournalistik som jag och många andra redan från början hävdade.

Om Liberalerna skulle vara en individ skulle den individen sitta på en låst psykavdelning och få intensiv behandling för vanföreställningen att den är Napoleon. De senaste två decennierna har de gått från att samla drygt 13 procent av väljarkåren till att ligga farligt nära, och i de senaste opinionsmätningarna till och med under, 4-procentsgränsen – ändå sätter de näsan i vädret som vore de kungligheter av Guds nåde.

Du kanske trodde att de rusande mat – och kaffepriserna beror på världsmarknadspriset? På skördar som slagit fel? Till och med på kartellerna inom livsmedelshandeln? Nu har Aftonbladet slagit fast sanningen: Det är Jimmie Åkessons fel att kaffet är så dyrt och att matpriserna rusar!

Klickbete, eller clickbait som det heter på engelska, är benämningen på vilseledande rubriker som ska locka läsare att klicka på en länk på en webbsida. Modellen förknippas ofta med virala sajter av olika slag – mer eller mindre oseriösa webbplatser som behöver mängder med klick för att överleva – men numera dyker samma sensationslystna och vilseledande rubriker även upp på public service.

Kvinnofolkhögskolan i Göteborg anordnar Queersalsa för Palestina. Under tre tisdagar kan hågade kvinnor och transpersoner träna upp sina färdigheter för att sedan resa till Gaza och visa vad de kan.

Det finns så mycket att glädjas åt. Ibland är det svårt att se det, eftersom vi lever i ett märkligt självutplånande land där den egna nationella känslan anses som kränkande, felaktig och till och med farlig, men en sån här dag i maj, när syrenerna börjar blomma och häggen doftar som bäst, kan inte ens den pk-marinerade överheten provocera mig.

Under den pågående konklaven spekuleras vilt om vem som kan bli ny påve. Ett av namnen, som figurerar i medierna och på olika bettingsajter, är Anders Arborelius. Eftersom ingen kardinal någonsin medger att påvestolen lockar (i Arborelius fall är det sannolikt dessutom sant) slår han förstås ifrån sig med båda händer – men inte bara det. Han passar också på att hånfullt känga till svenska folket och sin egen flock av troende.

Sällan har en film varit så vältajmad som Edward Bergers Konklaven. Och det är en mycket välgjord och spännande skildring av det mytomspunna påvevalet. Men eftersom det här är en personlig reflektion, och inte en vanlig recension, innehåller texten vissa spoilers så du som inte sett den (och som vill bli överraskad) bör sluta läsa här.

Det är nu några veckor sedan påve Franciskus gick bort och i morgon, den 7 maj, börjar konklaven där en ny påve ska utses. Men samtidigt som Franciskus hyllas av många kan man konstatera att hans eftermäle grumlas betänkligt av de uttalanden han gjorde efter 7 oktober-pogromen.

Rättegången mot ETC-journalisten Joakim Medin inleddes i onsdags, den 30 april, och rättegången direktrapporterades på ETC:s hemsida. Bland åhörarna i rättssalen befann sig den kommunistiske EU-politikern Jonas Sjöstedt. Men för honom tycks allt bara vara en lek.

Vi skriver 1 maj och det innebär att gator och torg översvämmas av röda fanor och marschmusik. Stöveltrampen ekar som alltid denna dag och i år får de kommunistiska slagorden sällskap av islamistisk propaganda när Vänsterpartiet fortsätter liera sig med islamistiska mörkerkrafter som de gjorde gemensam sak med efter pogromen mot judar den 7 oktober 2023.

Valborgsmässoafton… Jag älskar både själva ordet och vad det står för. Valborgsmäss är för mig en av de finaste och mest stämningsfulla dagarna på året, så har det alltid varit och så är det fortfarande. På Valborgsmässoafton vägrar jag att låta min sinnesro invaderas av tankar på landets tillstånd, vrede över beslutsfattarnas aningslöshet och hat mot de kriminella krafter som nästlar sig in i samhällets alla vrår.

På Valborgsmässoafton väljer jag att bara njuta av vårens ankomst.

Har du vandaliserat ett sjukhus någon gång? Klart du har! Det är ju sånt vi svenskar gör när sorgen blir för svår och vi inte kan kontrollera våra känslor. Det är sen gammalt. Och enligt polisen är det faktiskt inte brottsligt.

Vi ser den överallt numera – i informationskampanjer från myndigheter, glassiga reportage i veckotidningarna, reklam från banker och företag och nyhetsinslag i kvällspress och public service. Den könsförtryckande hijaben håller på att normaliseras och beskrivs allt oftare som en symbol för kvinnlig frihet.

Bakom normaliseringen står mörka krafter som strävar mot sharia, ivrigt påhejade av aningslösa värdegrundsriddare som inte förstår allvaret. Men motståndet har vaknat – och det leds av KvinnoKraft 4.0.

Den brittiska groomingskandalen pågick i åratal, på grund av ett paniskt skräckslaget etablissemang som inte ville ta tag i att invandrade strukturer skapat en parallell verklighet där unga flickor skadades. Men efter att skandalen började uppmärksammas på sociala medier är det inte längre någon hemlighet att ett pakistanskt nätverk groomade och våldtog unga flickor medan myndigheterna blundade.

Det är naturligtvis inte bra att detta synliggörs. Därför ger sig riddarna på SVT ut för att allt till rätta, i en dokumentärserie i tre åttaminutersavsnitt, ihärdigt ackompanjerade av en slinga enerverande synthmusik som programmakarna tycks uppfatta som spänningshöjande.

I över ett och ett halvt år har aggressiva Palestinaaktivister och Hamaskramare ockuperat det offentliga rummet. Det är långtifrån alltid de har demonstrationstillstånd men likväl låter polisen dem hållas. Men när någon står upp mot aggressionerna, då är det annat ljud i skällan. Häromdagen avvisades en fridsam, lågmäld man från Sergels torg för att han visade upp en ensam liten Israelflagga mitt bland de talrika palestinafanorna.

När jag var barn tillbringade vi påsken hos min morfar och min moster i byn utanför Kristinehamn. Vi brukade åka dit på skärtorsdagskvällen, efter att pappa kommit hem från jobbet, eller tidigt på långfredagens morgon. Och vare sig det var en tidig påsk, med snöglôpp och kyla eller en sen påsk, med sol och värme, var det en av de bästa helgerna på året.

Påsken är inne och den norska traditionen med påskekrim har blivit allt mer uppskattad även här i Sverige. Jag passar därför på att tipsa om de bästa kriminalfilmerna och -serierna som finns att streama just nu.

För andra gången på kort tid läser jag om en person som fått sin bil beslagtagen av Kronofogden – på grund av någon annans skuld. Ena gången rörde det sig om en kvinna som lånat ut sin bil till en god vän, andra gången om en man som lämnat in sin bil på verkstad, där en av bilmekanikerna lånat den.

Kronofogden har nämligen som ”grundprincip” att den som kör bilen också är dess ägare.

I över ett och ett halvt år har vi sett dem marschera och hört dem skandera på gator och torg runt om i Sverige. Aktivister draperade i palestinasjalar och viftande med palestinaflaggor, som med antisemitiska slagord har ockuperat det offentliga rummet och gjort det till en tummelplats för extremism.

Så vill inte svenska folket ha det.

Jag blir alltid varm inombords när jag möter, eller läser om, människor som gör skillnad. Som står upp för det som är rätt och sant och som vågar ta ställning även när det blåser snålt. Och de modigaste av dem alla finns förstås inom journalistkåren. Nu senast är det Göran Greider som fattat ett beslut som gör skillnad på riktigt. Han har slutat äta på McDonalds.

Det var en förmiddag i juni i början av 70-talet. Sommarlovet hade just börjat och det kändes evighetslångt och jag och några kompisar satt och hängde hemma hos A. Det gjorde vi ofta för hon var en av de få vars båda föräldrar arbetade heltid. Så när vi hade tröttnat på att ligga på badstranden cyklade vi hem till henne och lyssnade på musik i hennes rum. Ted Gärdestad, Harpo eller Kramgoa låtar femtioelva med Vikingarna. Men så hörde jag plötsligt något som förtrollade mig och jag smög iväg, bort från A:s rum, ut mot okända marker…

Jag ska direkt förtydliga rubriken. För i grund och botten tycker jag att akutsjukhusen fungerar bra, i alla fall om man har besvär som kräver omedelbar vård. Förfallet handlar om det som finns runt omkring den faktiska akutvården och dessvärre har jag genom åren fått en viss erfarenhet av det.

Allt fler svenska badhus, särskilt i storstadsområden med många så kallade ”utsatta” områden, har infört könssegregation. Detta beskrivs, i tidningar som DN och liknande fyrbåkar för en tillrättalagd sanning, som något helt naturligt och de styrande i Stockholm hävdar att ”kvinnosim varken är nytt eller konstigt”.

Nej, nytt är det inte. Men nog är det konstigt, för att uttrycka det milt, att vi återinför en företeelse som grundade sig på ojämlikhet och som gick ur tiden för över 100 år sedan


”Vi behöver Sveriges bästa förmågor på vår sida” står att läsa i en ny rekryteringsannons från polisen. Under den svenska texten finns ett tillägg, på arabiska, spanska eller albanska och som i översättning lyder:

”därför söker vi dig som hittar orden på fler språk än ett, och kan se världen ur fler perspektiv”

Men behöver den svenska polisen verkligen se världen ur fler perspektiv än det svenska?

Jens Ganman brukar säga att alla journalister är aktivister. Jag håller med. Det är därför jag inte köper ETC:s chefredaktörs ständigt upprepade mantra, efter att journalisten Joakim Medin fängslats i Turkiet:

”Joakim Medin är journalist, ingenting annat.”

Förmodligen tror han på det själv. I Sverige är journalistik och yrkesaktivism samma sak. Det är det inte i ett land som Turkiet.

Sju år efter att Greta Thunberg fick mediehusen att explodera av hyllningar och lovord, och drog med sig högvis med fjortisar i skolstrejker och mobilselfies, börjar hajpen kring både henne och klimathotet att avta. Hennes tidigare så engagerade följare har tröttnat – och inte bara på henne utan på hela klimathysterin.

Nu har vi ställt fram klockan en timme igen och jag välkomnar att dagarna blir längre och ljusare. Det gör förmodligen de flesta för det är klart att det är rätt naturligt att längta efter våren under den långa mörka vintern. Och den senaste veckan har varit särdeles mild, i ala fall här i huvudstaden. Folk blommar upp, kisar mot solen, pratar mer avspänt med varandra.

Netflixserien Adolescense har väckt starka känslor, inte bara i Storbritannien utan bland Netflixanvändare runt om i världen. Den har blivit hyllad av de flesta men det har också uppstått frågor kring handlingen. Dess kritiker menar att den bygger på ett mord utfört av en tonåring med invandrarbakgrund, med ett dokumenterat våldsamt förflutet, men att manus har anpassats efter woke-agendan och istället låter handlingen kretsa kring en etniskt engelsk pojke som beskrivs som en så kallad ”incel”.

Serieskaparna nekar hårdnackat och mediehusen har startat en rad debatter om faran med incels. Så vad är egentligen sanningen bakom Adolescence?