Ser ett inslag på SVT Nyheter om en lärare som blivit attackerad av en elev. Eleven tog stryptag på läraren, med resultatet att läraren blev ursinnig, knuffade undan det lilla kräket och genast slängde ut honom ur klassrummet med huvudet före.

Någon som trodde på det?

Om du tror på yttrandefrihet för åsikter som spänner över alla politiska ideologier, även de du själv inte bekänner dig till, så är det precis vad du är. I alla fall enligt aktivisten och ”experten” Marcin de Kaminski som intervjuas i branschtidningen Journalisten om yttrandefrihetens risker och censurens nödvändighet.

Under lång tid har vanligt folk tvingats förhålla sig till en allt hårdare censur på sociala medier och nätforum. Efter att Elon Musk tog över Twitter, som nu heter X, har även Meta beslutat sig för att lägga ner den godtyckliga censuren på Facebook och Instagram eftersom den är så vinklad för att passa de vänsterliberalas agenda. Ett beslut som välkomnas av yttrandefrihetens förespråkare men som fruktas av dess motståndare, som Aftonbladet-journalisten Anders Lindberg.

Nu är det vardag igen efter veckor av helgdagsaftnar och röda dagar. Som alltid känner jag mig kluven. Vemodig över att julhelgerna är förbi – lättad över att det åter är vardag och allt är som vanligt igen.

Den senaste tiden har jag, av olika skäl, läst en del om de forna svenska schlagerdrottningarna – Brita Borg, Anna-Lena Löfgren och de andra skönsjungande damerna som toppade hitlistorna när jag växte upp. Det som slår mig när jag går igenom intervjuer i tidningarnas arkiv är hur jordnära och enkla – i positiv bemärkelse – de verkar ha varit. Att exempelvis Brita Borg som ung skulle ha basunerat ut ”Jag hatar män” är omöjligt att tänka sig.

På nyårsafton gick Sveriges Kristna Råd ut med en debattartikel i Expressen för att presentera sin nya ”satsning” inför 2025. Nu ska nämligen Sveriges kristna kyrkor ordna Guds fred i världen, berättar de storvulet i en text som är en enda lång floskelparad.

Man skulle nästan kunna tro det, med tanke på att alla medier skriver spaltmeter om ”nyårsdagspizzan” varje år. Plötsligt är alla förmaningar och pekpinnar borta – inget snack om hållbarhet eller matsvinn när Foodoras och Uber Eats motorburna bud åker kors och tvärs för att leverera pizzor till bakfulla nyårsfirare som slänger hälften i soporna. Konsumtion är med ens charmigt och medierna skriver förhoppningsfulla profetior om att nya försäljningsrekord kanske kan slås.

Så här på årets sista dag hemfaller jag ofta åt tankar och funderingar, inte sällan över det som varit. Kalla mig gärna nostalgisk, för det är exakt vad jag är, och helt utan att skämmas. Vad skulle vi vara utan våra minnen, våra band bakåt i tiden? Intet. Därför sitter jag nu här och tänker på den nyårsafton som kom att bli min mamma Alices sista.

2024 närmar sig sitt slut och det är dags att summera året som gått. Mycket har hänt, somt unikt i vår historia – som inträdet i Nato, till exempel – men mycket som vi också känner igen från tidigare år. Socialdemokraternas självrättfärdighet och lögner, till exempel. Minns du årets S-märkta skandaler? Här är några påminnelser:

Julaftonens sändningar med Mark Levengood som julvärd hann knappt avslutas förrän SVT lade ut ett inlägg på sin Facebooksida, där deras utvalde förväntades få hyllningar och glada tillrop. Och många hjärtan blev det. Decenniers fostran från SVT har gjort en majoritet av folket lydigt och följsamt och Mark Levengood har så länge framställts som den snällaste och finaste människan på jorden att det har blivit en sanning för många.

Men många vågar också gå mot strömmen och mitt bland alla hjärtan och exalterade ”Älskade Mark!” dök helt andra kommentarer upp.

Juldagen var släktens dag när jag växte upp. Julafton tillbringades med familjen, juldagen med släkten. Det var då morbröder och mostrar kom med sina familjer och det på nytt dukades upp en dignande julmåltid. Och det diskuterades. Som det diskuterades! I släkten fanns ett antal politiska åsikter representerade så det kunde bli rejält hetsigt kring julbordet. Men inte ens de mest diametralt motsatta åsikterna innebar stigmatisering, utfrysning eller iskall osämja på samma sätt som det gör idag. Jag misstänker att det beror på att det här var människor som vuxit upp och fått sina värderingar innan folkhemsbygget tog fart.

Så är den då här, den älskade julen, och det spelar ingen roll hur gammal jag blir – jag är lycklig som ett barn varje år. I år tycks det bli det en grön jul här i huvudstaden och det går lika bra det. Faktum är att de flesta av min barndoms jular var just gröna och milda. De där kalla, vita vintrarna på 60- och 70-talen, som såväl meteorologer som klimataktivistiska kulturmän gärna pratar längtansfullt om (samtidigt som de beklagar att de vita jularnas tid sedan länge är förbi) var sällsynta i den delen av Värmland där jag växte upp.

Drömmer du också mardrömmar om vad som händer om Golfströmmen kollapsar?

Den frågan ställer Naturskyddsföreningen i ett inlägg på sociala medier och gör allt de kan för att den som inte redan drömmer dessa mardrömmar ska börja göra det. Utan att ha stöd från forskningen målar de upp ett mardrömsscenario utan like och ger sig med stor frenesi in i kampen om vem som ska vinna stora alarmistpriset. Mer klimatångest åt folket!

Så hände då det som hela den samlade journalistkåren i västvärlden tycks ha väntat på: Ett terrordåd som utförts av en anti-islamist med sympati för den så kallade ytterhögern. Det är i alla fall skälet som saudiern som körde in i en folkmassa på en julmarknad i Magdeburg själv angett.

Journalistkåren, som oroat sig för att terroristen var en islamist och att hans dåd därför skulle kunna orsaka islamofobi, kan nu andas ut.

Igår pratade jag med en väninna som kom in på terrorhot mot julfirandet. Bara några timmar senare nåddes vi av nyheten om att en saudier kört in i folkmassan på en julmarknad i Magdeburg i Tyskland. I skrivande stund är minst två döda och mellan 60 och 80 skadade. Och vad rapporterar nyhetsmedierna om?

Ibland reagerar poliser med ilska. Det hände alldeles nyligen, efter en incident på en av riksvägarna då vissa privatbilister hade så bråttom att de körde mot färdriktningen för att ta sig därifrån och därigenom hindrade blåljuspersonalen från att ta sig fram.

Det är inget fel med den reaktionen. Eller, rättare sagt, det skulle inte vara det om polisen också uttryckte vrede mot de kriminella. Men när hörde du senast en polis göra det?

På Aftonbladets redaktion härskar en sjuklig fixering vid Ebba Busch. Vad hon än gör och säger går kvällsdrakens skribenter kollektivt i spinn. Men nu verkar det som om tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg börjar komma till insikt om att det handlar om en sjuklig besatthet.

”Nästan alla våra problem börjar med Ebba Busch” skriver han.

Vågar vi hoppas på att detta erkännande är första steget mot ett tillfrisknande som kan lyfta Aftonbladet ur slaskjournalistikens avfallshink?

Igår, när luciamorgonen var som mörkast och hundarna och jag gick ut på morgonpromenad, fick jag se något jag aldrig sett förut under alla de dryga 30 år som jag bott i Familjebostäder. Utanför varje port i hela kvarteret hade husvärden tänt upp marschaller.

Nu firar vi Lucia igen. Ett katolskt helgon har blivit en av de starkaste och mest älskade symbolerna för svenskt julfirande. Men Lucia väcker också ont blod hos en stor del av landets malliga kulturskribenter som så här års för söker överträffa varandra i vem som kan hamra fram de mest nedvärderande och hånfulla texterna på sina plattformar.

Det är pinsamt av Jimmie Åkesson att inte tacka ja till inbjudan till Nobelfesten, skriver Jonna Sima i Aftonbladet. Hon har naturligtvis fel, som hon nästan alltid har. Åkesson gjorde tvärtom helt rätt som inte föll för frestelsen att frottera sig med den egenmäktiga Nobelstiftelse som under så lång tid frusit ut honom samtidigt som de välkomnat representanter för förtryckardiktaturer.

Ibland måste man erkänna att man har fel. Som jag tvingas göra just i detta nu, då jag än en gång skriver om SVT:s dokumentär om Stureplansmorden – denna gång efter att ha sett alla avsnitt. Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag hade åtminstone delvis fel i min förra text.

Det kulturella självutplånandet fortsätter med oförminskad styrka när politiskt korrekta organisationer försöker överträffa varandra i ödmjukhet inför exakt allt och alla utom de vanliga svenskarna och deras kultur. Nu är det SSAB:s tur att fostra sina anställda, med förmaningen att inte önska ”god jul”.

Nu har påven Franciskus invigt årets julkrubba i audienssalen Aula Paolo VI. Nytt för i år är att Jesusbarnet är insvept i en keffiyeh, en palestinasjal. Med denna politiskt laddade symbol förmedlar katolska kyrkan ett budskap som inte bara strider mot den kristna läran utan också är ett utslag av djupt osmaklig historierevision: Jesus var inte jude. Han var palestinier.

Muslimerna har avhumaniserats så till den grad i västvärlden att deras lidande knappt leder till en axelryckning hos de förmodat ondskefulla västerlänningarna. Det hävdar den centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir al-Sahlani i en debattartikel i Expressen, där hon också skriker efter hårda tag mot Israel och påstår att det är rasistiskt att kräva att muslimer ska anpassa sig till västerländska värderingar.

Frankrikes regering har fallit efter en misstroendeomröstning på onsdagen. Det är första gången på sex decennier som en sådan sak sker i Frankrike, läser jag i de svenska tidningarna.

Jag läser också att omröstningen skedde på initiativ av vänstern – och ”ytterhögern”. Inte vänstern och högern utan vänstern och ”ytterhögern”. Allt och alla som är till höger om vänstern beskrivs nämligen som ”ytter-” numera.

Nyligen började jag kolla på SVT:s dokumentär om Stureplansmorden. Och redan här ska jag erkänna att jag tröttnade efter fem minuter. Det var något med tonen som provocerade mig. Jag har alltså inte sett hela serien – inte ens en bråkdel av den. Det är alltså fullt möjligt att det första intrycket var fel men jag tar mig friheten att skriva om det ändå.