Vi matas ständigt med artiklar om ”den svenska kriminaliteten”. Det är ett begrepp skapat av den svenska journalistkåren, som frossar i perverterat självhat och hån mot svenska folket och benhårt vägrar skriva sanningen om vilka grupper det är som står för kriminaliteten. Plötsligt är det ofantligt viktigt att framhålla svenskheten och tiga om andra etniciteter.

Ett av de värsta exemplen hittills är den här artikeln i Expressen. Jag tror aldrig jag har sett epitetet ”svensk” användas så flitigt förut.

I morse, när jag satt i köket och drack morgonkaffe, hörde jag det omisskännliga ljudet av att någon piskade mattor. Jag såg ut genom fönstret och mycket riktigt, en granne hade hängt upp en stor matta på piskställningen och bearbetade den grundligt. Och jag blev löjligt glad inombords.

Nu är vi inne i kräftans tid igen. För några år sedan skrev jag denna text, med anledning av just detta. Den är, dessvärre, fortfarande lika aktuell:

Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.

Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.

Kriminologen David Sausdal, vid Lunds universitet, har sin egen förklaring till varför Sverige har fler gängkriminella än Danmark och Norge. ”Sverige mår inte lika bra som Danmark och Norge”, säger han. Och det har han i och för sig en poäng i. Han undviker dock omsorgsfullt att nämna orsaken.

”Vi bara straffar” klagar den tidigare utredningschefen vid polisen i Sörmland, Christoffer Bohman, när han intervjuas i SVT. Han vill nu skapa en debatt om hur samhället hanterar de gängkriminella. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra på att ta hand om dem, är budskapet.

Sverige nås nu av nyheten att SVT:s så kallade klimatkorrespondent Erika Bjerström säger upp sig och blir frilans. Vanligt folk bryr sig föga – en sökning på sociala medier ger inga träffar alls på klimataktivisten – men tidningen Journalisten gör en stor grej av hennes avhopp. Samtidigt passar de på att marknadsföra hennes kommande projekt. En bok på temat klimat och demokrati ska det bli, minsann, och dessutom ett dokumentärprojekt för – just det: SVT.

Vad händer med människor när de inte längre har någon sanning att förhålla sig till? Vi, som tillhör de äldre generationerna och som fortfarande vet att det finns vissa vetenskapliga sanningar, blir frustrerade och provocerade – men vad händer med de yngre? Det är en fråga som blivit synnerligen aktuell efter det som hände under OS i Paris, då två personer med manlig kromosomuppsättning, dvs X och Y, generellt beskrivits som kvinnor. Och inte bara det – mainstream-medierna pumpar nu dessutom ut osanningen att både män och kvinnor kan ha X- och Y-kromosomer.

Som många säkert vet har det rått, och råder fortfarande, stor medicinbrist i Sverige. Mest uppmärksamhet har kanske diabetesmedicinerna med viktminskningseffekt fått men bristen gäller också en rad andra mediciner. Just nu är det exempelvis brist på pennkanyler, som används till bland annat diabetessprutor. Och det här, det är något vi måste vänja oss vid. Det säger åtminstone en bekant, som är farmaceut.

Efter att main stream-medierna urvattnat begrepp som ”högerextremist” och ”blåbrun” så att de inte längre uppnår önskad effekt har de nu i allt större utsträckning övergått till att tala om ytterhögern. Däremot pratas det aldrig om yttervänstern, trots att den är betydligt mer utbredd och därmed också mycket farligare för demokratin.

För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.

Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.

I lördags åkte jag in till city och tittade på Prideparaden. Inte för att jag har något intresse av att frottera mig med de godhetsposörer som känner sig manade att vara på plats och hylla det de kallar ”kärleken” – utan för att se om några förvirrade ”queers for Palestine” skulle dyka upp.

Och nog dök de upp, alltid. Som aningslösa kor, som står upp för McDonalds, hasade de runt i tåget med Prideflaggan i ena handen och Palestinaflaggan i andra.

Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.

Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?

Med undantag för en och annan paus, medan de svenska medierna vässar argumenten, fortsätter tidningarnas krav på att IS-terrorister som lämnat Sverige för mordkalifatet ska ”hämtas hem”. Senast låter Expressen den ökände terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvéz komma till tals. Nu propagerar han, med Expressens ivriga hjälp, för att ta ännu fler terrorister till Sverige, och ytterligare öka otryggheten på våra gator.

Om detta har debattören Jelena Bonner skrivit en lysande text i document.se:

Efter det brutala knivdådet i Southport i England, där tre barn hittills dött av sina skador och ytterligare sex barn och två vuxna vårdas på sjukhus, står en sak klar. Det är inte bara Sverige som är illa ute. Det viktigaste för de brittiska myndigheterna är nämligen att allmänheten inte ”spekulerar” om vem och varför, det framgår i vartenda nyhetsinslag. Det säger något om myndigheternas attityd till den breda, skötsamma allmänheten. Den ska hållas kort och får inte reflektera över sakernas tillstånd.

På ålderns höst har Magnus Uggla gjort som diverse andra gamla artister och startat en podd. Uggla & Uggla heter podden som han startat med sin dotter. I det senaste avsnittet tog de båda ugglorna upp det faktum att coole Magnus blivit stoppad för fortkörning. Nu hävdar 70-åringen att polisen ”hotade” honom att erkänna sitt brott.

Man kan inte låta bli att undra vad för slags moralisk kompass Uggla har om han på fullt allvar hade tänkt att neka till något som redan var bevisat av polisens fartkamera. Men det är inte det dummaste han vräker ur sig, pajasen.

Det är frågan man bör ställa sig när det rapporteras om ökande antal bränder till följd av klimatförändringarna. För även om det, som en SMHI-studie visar, sker ”en uttorkning av marken” så att de torra perioderna med högre brandrisk blir längre är det väl ändå inte så att bränderna uppstår av sig själva?

Det är sommarlov och i det nya Sverige (som inte alls har förändrats om du frågar besserwissers som Bengt Westerberg) förknippas sommarlovet inte längre med bad, lek och utomhusaktiviteter. I det nya Sverige är det istället rekryteringstider.

I lördags ägnade maken och jag oss åt något så trevligt som att åka raggarbil. En god vän till oss kom förbi och tog med oss på en tur i sin Ford Fairlane och för mig, som växte upp i en stad där jänkarbilarna var nästan lika vanliga som Volvobilar, är det alltid ett härligt nöje att få glida fram i en dylik. Och som så ofta, när man träffar gamla vänner man inte sett på ett tag, avhandlade vi förstås sakernas tillstånd och jämförde det Sverige som en gång var med Sverige 2024.

”I sängen, soffan eller kanske till och med i badkaret. Nu jobbar vi överallt – och har jobbintervjuer därefter. Men hur proffsigt är det egentligen?”

Så inleds en artikel i Dagens PS, där en så kallad rekryteringsexpert tipsar om vad man inte ska göra under en anställningsintervju. Det kan vara något av det mest bisarra jag har läst på länge, fullkomligt skrattretande om det inte vore för att det tydligen finns människor som måste få förklarat för sig att de inte ska göra en anställningsintervju i morgonrock.

Moder Jord har feber. Planeten brinner upp. Slutet är nära. Det är ingen ände på domedagslarmen från det etablissemang som allt mer framstår som en fanatiskt religiös sekt.

Nu kommer nästa ödesmättade forskningsrön: Dagarna blir allt längre på grund av klimatförändringarna. Än så länge bara någon millisekund längre per dygn, förklarar Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, för Sveriges Radio, men det är ändå oerhört allvarligt.