Ingen har kunnat undgå hur förtjusta biblioteken är i att bjuda in dragqueens – män utstyrda till porriga fantasiversioner av kvinnor – att läsa sagor för små barn. Men hur välkomnar biblioteken dragkings, alltså kvinnor i maskulin utstyrsel? Inte fullt lika välvilligt visar det sig, efter att dragnätverket Kings For Future uppvaktat svenska bibliotek med samma önskemål.

I Uddevalla har kommunen bestämt sig för att servera mer husmanskost i skolmatsalen. Det betyder att det kommer att bli mer fläskkött – något som får muslimska elever att börja sticka offerkoftan, med benäget bistånd från skattefinansierade public service.

Mer fläsk i skolan – muslimer får äta vegetariskt: ”Bortglömda” är Sveriges Radio P4:s tendentiösa rubrik på inslaget om det förfärliga beslutet att servera mer svensk husmanskost i Sverige.

Det kan knappast ha undgått någon att ledningen för avfallsföretaget Think Pink står anklagad för grova miljöbrott. Rättegången mot ett antal personer, inklusive den Iranfödda före detta strippan och porrklubbsägaren Bella Nilsson – tidigare Isabella Khatibi Ghabagh Tappeh och numera omdöpt till Fariba Vancor – inleddes igår. Men det hade inte behövt gå så här långt. Det fanns mängder med varningstecken redan från början. Allt för många makthavare inom politiken och näringslivet valde dock att blunda – av ideologiska skäl.

”Pojkaktiga lekar” kan skapa beteendestörningar och autism. Det hävdar forskare vid Karlstad och Uppsala universitet som just nu genomfört en studie på 718 värmländska barn. Men studien tycks avslöja något som forskarna inte räknat med, och som de verkar dra sig för att utveckla vidare.

Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Den svenska journalistkåren är ett märkligt skrå. Den tycks främst drivas av hat och förakt mot allt som är svenskt och därmed också en vilja att fjärma sig från detsamma, vilket tar sig uttryck i de mest märkliga skrifter, såsom den här krönikan signerad Lasse Anrell.

Det finns en rad studier som visar att invandrade äldre, som nyttjar äldreomsorgen, uttrycker önskemål om att bli vårdade av landsmän eller av människor som talar deras språk obehindrat och förstår deras kultur. Detta ses allmänt som något hemtjänsten bör vara lyhörd för. När äldre svenskar har liknande önskemål beskrivs det som ”rasism”.

Vi matas ständigt med artiklar om ”den svenska kriminaliteten”. Det är ett begrepp skapat av den svenska journalistkåren, som frossar i perverterat självhat och hån mot svenska folket och benhårt vägrar skriva sanningen om vilka grupper det är som står för kriminaliteten. Plötsligt är det ofantligt viktigt att framhålla svenskheten och tiga om andra etniciteter.

Ett av de värsta exemplen hittills är den här artikeln i Expressen. Jag tror aldrig jag har sett epitetet ”svensk” användas så flitigt förut.

I morse, när jag satt i köket och drack morgonkaffe, hörde jag det omisskännliga ljudet av att någon piskade mattor. Jag såg ut genom fönstret och mycket riktigt, en granne hade hängt upp en stor matta på piskställningen och bearbetade den grundligt. Och jag blev löjligt glad inombords.

Nu är vi inne i kräftans tid igen. För några år sedan skrev jag denna text, med anledning av just detta. Den är, dessvärre, fortfarande lika aktuell:

Idag är det min pappas födelsedag. Han föddes 1926 och växte upp i ett Sverige som ännu inte hunnit bli ett folkhem, i en lantbrukarfamilj med mor och far och 14 syskon. Från tidig ålder lärde han sig arbeta hårt och ta ansvar och det fortsatte han med genom hela livet.

Min pappa var ingen stor man. Men han var en bra karl. En ansvarsfull, anständig och god vit man.

Kriminologen David Sausdal, vid Lunds universitet, har sin egen förklaring till varför Sverige har fler gängkriminella än Danmark och Norge. ”Sverige mår inte lika bra som Danmark och Norge”, säger han. Och det har han i och för sig en poäng i. Han undviker dock omsorgsfullt att nämna orsaken.

”Vi bara straffar” klagar den tidigare utredningschefen vid polisen i Sörmland, Christoffer Bohman, när han intervjuas i SVT. Han vill nu skapa en debatt om hur samhället hanterar de gängkriminella. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra på att ta hand om dem, är budskapet.

Sverige nås nu av nyheten att SVT:s så kallade klimatkorrespondent Erika Bjerström säger upp sig och blir frilans. Vanligt folk bryr sig föga – en sökning på sociala medier ger inga träffar alls på klimataktivisten – men tidningen Journalisten gör en stor grej av hennes avhopp. Samtidigt passar de på att marknadsföra hennes kommande projekt. En bok på temat klimat och demokrati ska det bli, minsann, och dessutom ett dokumentärprojekt för – just det: SVT.

Vad händer med människor när de inte längre har någon sanning att förhålla sig till? Vi, som tillhör de äldre generationerna och som fortfarande vet att det finns vissa vetenskapliga sanningar, blir frustrerade och provocerade – men vad händer med de yngre? Det är en fråga som blivit synnerligen aktuell efter det som hände under OS i Paris, då två personer med manlig kromosomuppsättning, dvs X och Y, generellt beskrivits som kvinnor. Och inte bara det – mainstream-medierna pumpar nu dessutom ut osanningen att både män och kvinnor kan ha X- och Y-kromosomer.

Som många säkert vet har det rått, och råder fortfarande, stor medicinbrist i Sverige. Mest uppmärksamhet har kanske diabetesmedicinerna med viktminskningseffekt fått men bristen gäller också en rad andra mediciner. Just nu är det exempelvis brist på pennkanyler, som används till bland annat diabetessprutor. Och det här, det är något vi måste vänja oss vid. Det säger åtminstone en bekant, som är farmaceut.

Efter att main stream-medierna urvattnat begrepp som ”högerextremist” och ”blåbrun” så att de inte längre uppnår önskad effekt har de nu i allt större utsträckning övergått till att tala om ytterhögern. Däremot pratas det aldrig om yttervänstern, trots att den är betydligt mer utbredd och därmed också mycket farligare för demokratin.

För ett par dagar sedan råkade jag i bråk med en spärrvakt på tunnelbanan angående en plankning. Som så ofta försökte en man tränga sig med på min biljett och när jag inte flyttade mig snabbt nog gav han mig en knuff i ryggen. Spärrvakten satt i sin kur och stirrade utan att röra en fena och någonstans inom mig brast det. Jag vände mig om och knuffade tillbaka, så hårt att mannen trillade omkull.

Då vaknade spärrvakten och började skrikande hota med ringa polisen eftersom jag hade misshandlat en annan resenär.

I lördags åkte jag in till city och tittade på Prideparaden. Inte för att jag har något intresse av att frottera mig med de godhetsposörer som känner sig manade att vara på plats och hylla det de kallar ”kärleken” – utan för att se om några förvirrade ”queers for Palestine” skulle dyka upp.

Och nog dök de upp, alltid. Som aningslösa kor, som står upp för McDonalds, hasade de runt i tåget med Prideflaggan i ena handen och Palestinaflaggan i andra.

Som så många andra befinner jag mig i ett tillstånd av raseri idag, över att den algeriske boxaren Imane Khelif tillåts boxas som kvinna i OS. Konsekvensen av det har, än så länge, blivit att en kvinnlig motståndare tvingades avbryta matchen på eget bevåg av rädsla för sitt liv. För att uttrycka det som en brittisk talk show-värd: ”This is a bloke beating up a woman”.

Frågan som alla, framför allt alla kvinnor och kvinnoorganisationer, nu bör ställa sig är: Kommer hbtqi-rörelsen att bli slutet för kvinnors möjlighet att tävla på jämställda villkor?

Med undantag för en och annan paus, medan de svenska medierna vässar argumenten, fortsätter tidningarnas krav på att IS-terrorister som lämnat Sverige för mordkalifatet ska ”hämtas hem”. Senast låter Expressen den ökände terroristen Michael Skråmos svärfar Patricio Galvéz komma till tals. Nu propagerar han, med Expressens ivriga hjälp, för att ta ännu fler terrorister till Sverige, och ytterligare öka otryggheten på våra gator.

Om detta har debattören Jelena Bonner skrivit en lysande text i document.se: