BITTE ASSARMO: Min mors känsla för skillingtryck gav mig en känsla för mitt kulturarv

KULTUR När min mor och far gifte sig 1952 , och morfar frågade vad hon önskade sig mest till det nya hemmet, stod ett piano högst upp på önskelistan. Att spela piano var bland det roligaste mamma visste och så fort hon fick en stund över spelade hon på den gamla taffeln som stod i föräldrahemmet eller, de gånger hon hade tillfälle, på den gamla tramporgeln som hennes farmor hade i sin ägo. Nu ville den nygifta Alice ha ett alldeles eget piano. Och morfar, som var mån om alla sina fyra barn och kanske lite extra om just sladdbarnet, ordnade saken. Tack vare det, och tack vare min mammas fantastiska musikalitet, växte jag upp i ett hem som ständigt ljöd av musik.

Min mamma kom aldrig att lära sig läsa noter, men med sitt fantastiska gehör kunde hon ta ut i stort sett vilka musikstycken som helst på det vackert klingande pianot. Hon spelade allt från klassiska musikstycken till högstämda psalmer, populära slagdängor, väckelsesånger och skillingtryck. Och skillingtrycken, det var mina favoriter.

Ett skillingtryck var en enkel trycksak som innehöll olika slags visor och riktades till den breda allmänheten. Det första kända skillingtrycket trycktes redan 1583 och eftersom skilling var ett myntvärde som infördes i Sverige först i slutet av 1700-talet (och som var gångbart fram till 1955) så kan man lätt räkna ut att namnet har uppkommit senare. Dåtidens människor köpte visor, helt enkelt. Visor utan noter, ska tilläggas, för det förekom ytterst sällan noter i dem. Istället kunde det stå ”sjunges som…” följt av en känd samtida melodi eller psalm, eller ”sjunges under sin egen behagliga ton”, vilket förstås gav utrymme för egna tolkningar. Många skillingtryck, som exempelvis ”Värnamovisan” och ”Amanda och Herman”, sjungs av tradition med samma melodi – sannolikt bör man även kunna hitta fall där samma texter sjungits med olika melodier.

Skillingtrycken kunde innehålla allt från psalmer till nyheter i visform och var ofta baserade på verkliga händelser och nyheter. Numera är de dock mest förknippade med sentimentala och sorgliga berättelser om kärlekstragedier, sjukdom och död. Tidigare nämnda ”Amanda och Herman” handlar om en ung kvinna som dränker sig när hennes Herman sviker henne för en annan. ”Kors på Idas grav” berättar om den unga Ida som dör av hjärtesorg efter att hennes fästman Alfred rest till fjärran land och aldrig kommit tillbaka. I ”Lasarettvisan” (kanske mest känd som ”I en sal på lasarettet”) möter vi ”en liten bröstsjuk flicka”, det vill säga en flicka som var döende i tuberkulos.

Det kanske mest kända och spridda skillingtrycket är ”Sorgeliga saker hända…” eller ”Elvira Madigan” som det också kallas och som förstås handlar om den danska cirkusprinsessan och lindanserskan Elvira Madigan (Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen) och hennes romans med den adlige löjtnanten Sixten Sparre. En romans som var både passionerad och, skulle det visa sig, destruktiv. Sparre, som var gift och hade två barn, blev besatt av den unga lindanserskan och de båda inledde en relation som till sist resulterade i att greven sköt både sin käresta och sig själv till döds.

I skillingtryckens värld var det höjden av passion och förhållandet mellan Sparre och Elvira Madigan romantiserades in absurdum. Den övergivna hustrun, Luitgard Lycka Sparre född Adlercreutz, var det inte många som tänkte på. Inte förrän ett av hennes barnbarnsbarn Kathinka Lindhe berättade hennes historia i en mycket läsvärd bok för några år sedan.

För mig var skillingtrycken som ett slags tidsresa. I huvudet kunde jag nästan höra hur det måste ha låtit när kringvandrande positivhalare och musikanter framförde dem för presumtiva köpare, eller bara för att få en slant av någon generös välgörare. På det sättet kan man säga att min mors känsla för skillingtryck gav mig en känsla för mitt kulturarv.

Särskilt tagen blev jag av ”Lejonbruden” som handlar om ”djurtämjarns dotter, en blomstrande mö”. Selma har blivit bortgift och vill säga adjö till sitt älskade lejon innan hon ska resa med sin man till främmande land. Brudgummen, som inte förstår det band som kan uppstå mellan en människa och ett älskat djur, missuppfattar situationen när han ser sin brud omfamna lejonet och då går det som det går:

Och lejonet rasar i fängslande bur
Vill Selma försvara men vet icke hur
Ett rytande skallar barmhärtige gud
i stycken slet lejonet främlingens brud

Och sedan det druckit den älskades blod
det lägger sig stilla med nedslaget mod
vid bleknande liket det väntar få tröst
en kula som mördande sårar dess bröst

Ja, ni förstår ju själva hur hjärtat snördes ihop på en känslig liten barnunge. (Det snörs ihop än idag, för den delen).

Med tiden började jag själv klinka lite försiktigt på pianot och mamma, som ville att jag skulle få fler möjligheter än hon haft, såg till att jag fick börja som elev hos en mycket duktig pianist som bodde nästgårds. När jag hade lärt mig läsa noter insåg jag att min mamma inte bara hade ett enastående gehör – utan att det faktiskt var absolut. Hon kunde ta ut melodier i exakt rätt tonart utan referenston (utan att hon själv visste om det) och det slog aldrig fel.

Trots att jag tog pianolektioner varje vecka i över femton år blev jag aldrig riktigt lika duktig som min mamma. Men när jag besöker mitt föräldrahem, som jag fortfarande har kvar och där mammas piano fortfarande står, brukar jag allt som oftast slå mig ner och spela och sjunga alla de gamla älskade skillingtrycken. Utan noter, precis som mamma gjorde. Och jag kan nästan känna hur mamma sitter där bredvid mig på pianostolen och nickar gillande åt att jag inte har glömt vare sig henne eller det viktiga kulturarvet som skillingtrycken utgör.

BILD: Artikelförfattarens mor vid pianot.

Bitte Assarmo