Liv Ullmann slog igenom i Ingmar Bergmans Persona, men det var som Kristina i Utvandrarna som hon lade världen för sina fötter. Hon föddes den 16 december 1938 i Tokyo, Japan där hennes far Viggo Ullmann var utlandsbaserad flygplansingenjör. När andra världskriget bröt ut flydde familjen till Toronto i Kanada. Fadern dog i en olycka 1944, och efter kriget reste Liv Ullmann hem till Norge med sin mor Janna och sin storasyster Bitten.

Finns det någon tradition som känns så svensk som Lucia? Trots att den har sitt ursprung i den katolska tron så har ett helt unikt luciafirande vuxit fram i Sverige. Ett firande som är så införlivat med svensk kultur och tradition att inte ens katolska kyrkan förmår ta upp kampen med det.

Visst, det är klart att katoliker i Sverige också firar sitt helgon, den unga flicka som led martyrdöden på 300-talet, på samma sätt som katoliker över hela världen, men även den svenska traditionen hålls vid liv. Luciatågen ser likadana ut i de katolska församlingarna som i vilket annat sammanhang som helst, med den skillnad att man jämte de gamla svenska luciasångerna också sjunger sånger och psalmer ur den katolska psalmboken.

Ett vaccin mot corona är på gång, och vårt redan absurt polariserade land har om möjligt blivit ännu mer polariserat. Pajkastningen mellan vaccinförespråkare och vaccinskeptiska är i full gång, och det är ingen måtta på överdrifterna. Från vardera hållet kommer giftpilar av sällan skådat slag och jag undrar: Vad har egentligen hänt med oss som nation?

I det Sverige där jag växte upp var människor tålmodiga, lågmälda och eftertänksamma. Tråkiga, skulle vissa kanske säga – och gudarna ska veta att svenskar har tråk-stämplats in absurdum genom decennierna – men om man ska välja mellan tråkigt och den hysteriskt koleriska ton som idag råder så väljer jag tråkigt i alla väder.

När vänsterns mest aktiva twittertroll Lovisa Loan Sundman fick veta att den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali ordnat en insamling för de pojkar som torterades och våldtogs på Solna kyrkogård var hennes reaktion att spy galla över de människor som bidragit till insamlingen.

”Lite tack vare högerns vänsterhat och specifika Loanhat så lyckades det samlas ihop drygt två mille till de oskyldiga, misshandlade och torterade pojkarna i Solna. Det är fantastiskt bra. Tack för god samverkan @hanifbali”

Idag är det Annadagen, den 9 december. Det är den dagen lutfisken ska läggas i blöt, enligt det gamla allmogesamhället.

Numera köper not de flesta sin lutfisk avlutad – om de alls äter lutfisk längre. Det är synd att lutfisken idag är så styvmoderligt behandlad, för det är verkligen en helt fantastisk diskrätt. Det är förstås inte helt lätt att hitta plats för att lägga stora torkade fisksjok i blöt i en vanlig lägenhet, men det finns ju alltid färdig att köpa den här tiden på året och det tycker jag absolut man ska göra – lutfisk är en urgammal klassiker bland svensk julmat.

Jag tror de flesta av oss som intar ett konservativt förhållningssätt till samhället är ganska eniga om att den nya tidens feminism, med genusforskning och manshat i fokus, är en rätt osmaklig ideologi. Tanken på att det finns ett oräkneligt antal kön, att vi inte längre ska vara män och kvinnor utan något slags könsneutrala varelser, är inte bara ovetenskaplig i största allmänhet utan medför också en stor osäkerhet hos barn och unga som växer upp utan fasta ramar och normer. I Sverige är det väldigt tydligt, om man ser till det stora antalet barn och unga med psykiska problem. Visserligen letar ”de lärde” efter politiskt korrekta orsaker, såsom socioekonomiska omständigheter och liknande, men jag tror att att de skulle komma sanningen närmare om de tog sig en rejäl titt på de uppluckrade normerna i samhället.

Jul är inte bara gran, ljus, god mat och klappar – det är också många mysiga stunder i TV-soffan, framför en riktigt stämningsfull julfilm. I år blir det kanske ännu viktigare än annars, då många tvingas fira jul på nya sätt och kanske utan att kunna samla familjen. Här är några tips på sevärda och värmande julfilmer, gamla såväl som nya, för alla åldrar.

Vad kostar det att misshandla, förnedra, våldta och råna en människa i dennes eget hem? Vad kan man få för straff om man begår ett så grovt brott – och om man dessutom också begått narkotikabrott?

Svaret är: Två år och nio månaders fängelse. Det är den dom som Göteborgs tingsrätt utfärdade mot de två män som begick just detta brott i en lägenhet i Majorna i Göteborg i augusti i år.

Finns det något som går upp mot att ta in en alldeles färsk och väldoftande julgran för att klä till jul? Ingenting andas jul så mycket som just den doften. Men en julgran är minsann inte bara. Den ska vara hög och tät och framför allt ska den dofta gran.

Det är förstås ytterst sällan alla de kriterierna uppfylls – jag kan faktiskt inte minnas när det sist hände. Och eftersom jag är så petig att ingen gran någonsin duger väntar jag alltid för länge med att inhandla en och får således ofta nöja mig med en som är klen, gles och utan tillstymmelse till doft.

Om det finns något vi förknippar med julen så är det väl pepparkakan. Den kryddiga doften av nejlikor, kanel och ingefära, knastrandet när vi sätter tänderna i den tunna kakan – allt ackompanjerat av julljus, julsånger och glittrande gran.

När jag började första klass hösten 1969 började jag i en skola med katederundervisning och en lärare med auktoritet. Vi lärde oss inte bara att läsa och skriva, utan också att skriva väl, läsligt och rättstavat. Framför allt fick vi redan från början klart för oss att läraren var den som bestämde i klassrummet, vilket förstås underlättade både lärandet och studieron.

Jag brukar börja min dag med en kopp kaffe och en snabb genomgång av nyheterna. Och det slår aldrig fel – det är alltid ”crime o’clock” någonstans i Sverige. En 85-årig kvinna har blivit misshandlad och rånad i sitt hem, ett kriminellt gäng har skjutit skarpt på offentlig plats, ett barn har blivit rånat och någon har blivit våldtagen. Det tar aldrig slut.

Då och då ropar Morgan Johansson, eller någon annan stjärna i politikeradeln, ett grötmyndigt ”oacceptabelt” och försäkrar att det ska tas ett rejält nappatag med brottsligheten, men längre än till ord går det sällan. De har det ju så bekvämt och gött där de sitter på sina privilegierade positioner, vad spelar det dem för roll hur de skattebetalande medborgarna har det, så länge pengarna rullar in?

Nyligen skrev jag att liberalen Heidi Brandtner, och den ”kreativa ledaren” Cecilia Sahlström väckte frågan om kvinnor ska ha rösträtt. Det var naturligtvis inte allvarligt menat. Det var bara ett lite tillspetsat sätt att belysa de två damernas infantila diskussion. Men, som en läsare påpekade, varför ska kvinnors rösträtt ifrågasättas på grund av könstillhörighet när det finns en hel hop män som resonerar exakt lika imbecillt som dessa två damer?

Vad innebär det att vara liberal? Det beror förmodligen på vem man frågar. Men frågar man Heidi Brandtner, kansliassistent på Liberalerna region Stockholm, så innebär det ett bottenlöst hat mot runt 20 procent av Sveriges befolkning, samt en häpnadsväckande acceptans för folkmord och terror.

På sitt Facebook-konto har Heidi lagt upp en meme som visar åtta skallar – sju mänskliga och en tillhörande en lägre primat. De sju mänskliga skallarna betecknas ”vit”, ”svart”, ”man”, ”kvinna”, ”IS-krigare”, ”bög”, ”Greta”. Och apskallen? ”Folk som röstar på SD”.

Advent närmar sig med stormsteg. I år har jag fuskat och börja lite tidigare än vanligt. Proletärstjärnan hänger redan i fönstret och adventsljusstaken är redo med mossa och allt. Vad ska man annars roa sig med när hela tillvaron präglas av en våt filt som stavas pandemi?

I april 1413 gav den svenske kungen Erik av Pommern klartecken till att bryta malm ur ”Järnberghet i Wermlande”. Det blev startskottet för det som idag kallas Värmlands bergslag.

Det är över 600 år sedan privilegiebrevet utfärdades men malmbrytningen i de värmländska bygderna har troligen ännu äldre anor. I Hornkullens silvergruva utanför Filipstad lär det, enligt legenden, ha brutits silvermalm redan innan Digerdöden drabbade Europa, det vill säga omkring 1350.

Få svenska artister har haft ett sådan genomslag som Anita Lindblom. Hennes inspelning av Sånt är livet, från 1961, är fortfarande en klassiker. I höstas somnade hon in, 82 år gammal.

”För islamhatarna kan muslimer aldrig göra rätt”, skriver DN:s Erik Helmerson i en text som sjuder av den rättfärdiges indignation över andra människors ondska och illvilja.

Muslimer dras med fördomen att vara våldsbenägna och odemokratiska. Så hur manifestera sin åsikt på ett så ickevåldsamt och demokratiskt sätt som möjligt? Kanske genom att bedja och dela ut flygblad utanför en ambassad? I en tillståndsgiven demonstration?

Nu är det snart dags igen. Nu ska barnen på nytt matas med det budskap som public service för stunden anser viktigast. Jag talar naturligtvis om den årliga julkalendern. Och den som tänker att julkalendern helt enkelt är en mysig programserie för barn, i väntan på julens ankomst, kan tänka om. Här finns ett budskap som ska hamras in.

Den här helgen har jag sett en dokumentärserie om den så kallade Södermannen, en serievåldtäktsman som var aktiv under 1970- och 80-talen. Han härjade först i Haga i Göteborg i början av 1970-talet. Därefter fortsatte han med samma grova brott på Södermalm i Stockholm, från sent 70-tal till 1983.

Efter att en tonårskille betett sig hotfullt och störande på en buss i Karlskrona väljer statsfinansierade SVT att rapportera om händelsen så att bussföraren framställs som den som bär skuld. ”Flytta till ditt hemland” står det i fetstil i rubriken, och tanken är naturligtvis att framställa bussföraren som rasist.

I det här fallet är passageraren, som tvingades lämna bussen, född i Sverige och således en andra generationens invandrare. Och det är klart att det inte är så kul att bli ombedd att flytta hem när man redan är hemma, liksom. Men är det verkligen något att röra upp himmel och jord för? Verkligen inte – särskilt inte om man burit sig åt som ett kräk och hindrat andra passagerare från att åka buss i lugn och ro. Jag har all förståelse för att bussföraren tappade tålamodet.

Idag är det den Mångkulturella matdagen. Det kan verka märkligt, med tanke på att det är lättare att hitta restauranger som säljer mångkulturella kebabrullar och thailändsk wok än att hitta något ställe som snabbt kan fixa fram en strömmingsflundra med potatismos eller en portion dillkött, men enligt den ideella föreningen Kultursmakarna, som instiftat dagen, är det tydligen något vi svenskar behöver för att vidga våra vyer.

På senare tid har yttrandefriheten stått i fokus, och i särskilt hög utsträckning när det gäller frågor om islam. Saken drevs till sin spets när den danske politikern Rasmus Paludan klargjorde att han tänkte resa till Sverige för att bränna en koran. Trots att det är längesen vi hade hädelselagar i Sverige valde polisen i Skåne att ge honom inreseförbud eftersom hans närvaro kunde innebära att ordningen stördes.

Efter det som följde stod det klart för alla och envar att ordningen stördes av människor som känt sig kränkta över den islamkritiska demonstrationen. Trots det var det Rasmus Paludan som ansågs vara problemet, inte att stora grupper i Sverige på fullt allvar anser att deras egen tro står över lagen om yttrandefrihet och att det borde vara förbjudet att ”skända” en speciell bok.

Sverige har ingen kultur. Sverige har ingen historia att glädjas åt. I Sverige skriver politiker och mediehus ”år noll” så gott som årligen, och historielösheten blir alltmer utbredd. Men Sverige har en fantastiskt spännande historia, och en stor del av den hittar vi i de gamla slotten och herresätena. Ett av många är Årsta slott.

Årsta lott ligger i Österhaninge, några mil söder om Stockholm. Det omtalas redan på medeltiden, men det nuvarande slottet är byggt under 1600-talet. Liksom alla slott med självaktning är det omgärdat av sägner. Den mest kända består av en historisk örfil…

Sven Wollter är död. Det kom inte som någon överraskning, för han var 86 år och blev dessutom nyligen smittad med corona. Men ändå. Sven Wollter har liksom funnits där genom hela mitt liv och har varit en av de skådespelare jag kommit att uppskatta allra mest.

Europa är under attack. Det finns inget annat sätt att se de ständiga terrordåd, där människor mördas på de mest bestialiska sätt. Frankrike, Österrike – vilka fler ska drabbas innan de europeiska länderna förstår allvaret och mangrant sluter upp bakom en politik som ger svåra konsekvenser för angriparna?

I Sverige är det dock tyst. Svenska myndigheter förbereder sig istället på att ta emot en hoper kvinnliga IS-terrorister och deras barn. Terroristerna ska ställas inför rätta och barnen omhändertas, säger man, men det behövs inte mycket förstånd för att inse att de här terroristerna sannolikt inte kommer att dömas för något brott överhuvudtaget, trots att de varit delaktiga i ett folkmord. Det räcker med att de skyller på varandra. Då står ord mot ord och alla går fria. Ut på gatorna bara, som om ingenting hade hänt – som om alla de förspillda liven i deras vedervärdiga kalifat inte har något värde.

Idag minns vi Gustav II Adolf och till hans minne kan vi också passa på att avnjuta en Gustav Adolfsbakelse. Hur de ser ut, och hur populära de är, varierar lite i olika delar av landet, men vanligast är de i de städer som grundades av Gustav II Adolf, samt i de stora universitetsstäderna.

Gustav II Adolf föddes den 9 december 1594 på slottet Tre Kronor i Stockholm. Han ärvde den svenska tronen efter sin fars, Karl IX, död och tillträdde vid 16 års ålder. Det var ett fattigt land han blev kung över – ett land med en svag armé som låg i krig med både Danmark, Polen och Ryssland. Men med Gustav II Adolf vid rodret förändrades allt. Den välutbildade kungen omformade både regering och armé och gjorde Sverige till en av Europas största och mäktigaste nationer. Inte undra på då att Gustav II Adolf anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar. Han förnyade krigskonsten, vilket har gjort honom känd som ”den moderna krigföringens fader” och gett honom smeknamnet Lejonet från Norden.

När Peter Wolodarski för en tid sedan gjorde stor sak av att Greta Thunberg ska bli DN:s chefredaktör för en dag trodde han förmodligen att det skulle bli succé, och att han skulle hyllas för sin djärvhet. Att beundrande blickar skulle riktas mot den ödmjuke chefredaktören, som påstår sig ha tagit till sig av Gretas kritik mot hur medierna hanterar klimatkrisen, och att fler skulle ta efter.

Om det finns något vi förknippar med Halloween, så är det väl skräckfilm. Visst, man kan förstås alltid hävda att det är en amerikansk tradition som men helst ska värja sig mot, men varför? Vad är det för fel på att ta till sig sådant man gillar, och trivs med?