Det finns inte mycket som slår en riktigt bra teaterföreställning. Där filmen erbjuder en färdigklippt, statisk perfektion är teatern organisk, rå och djupt intim. Att dela samma syre som skådespelarna, höra deras andetag och se deras sårbarhet utan filter skapar en alldeles särskild form av magi.

En av de mest magiska föreställningarna jag sett är Eirik Stubøs uppsättning av Noréns mästerverk Och ge oss skuggorna med en briljant Örjan Ramberg i en av rollerna.

Kändisar är ett folkslag för sig. Det spelar ingen roll vad de är kända för – att sjunga, skådespela, laga mat i tv eller bara pluta med munnen för sponsorpengar på sociala medier – de tror alltid att de är viktigare än andra och har något att säga. Men varenda gång en kändis öppnar munnen blir det uppenbart att de har huvudet under armen.

Mandatperiodens sista votering blev en dramatisk slutpunkt på ett politiskt år präglat av hårda konflikter. Med knapp majoritet drev Tidöpartierna igår igenom flera av de reformer som den rödgröna oppositionen varit allra mest förbittrade över – från slopad mängdrabatt för grova våldsbrottslingar till skärpta regler för anhöriginvandring.

Igår blev, kort sagt, Sverige ett sundare land.

Det är den tiden igen. Ljuva augusti, med sensommarens alla behag – varma dagar och ljumma kvällar som låter ana att den vackra hösten är på väg. Vi befinner oss i kräftans tid och jag passar därför på att återpublicera en gammal text om denna unika och synnerligen trivsamma svenska tradition.

Under lata semesterdagar har jag lutat mig tillbaka, inte i hängmattan (eftersom jag inte äger någon) utan i balkongstolen och lyssnat på historiska dokumentärer av olika slag. Sveriges Radio har faktiskt en hel del att erbjuda i den vägen. Visserligen är alla avsnitt av P3 Historia mer eller mindre präglade av dagens värdegrund men man får helt enkelt tänka bort såna fånigheter som att Ellen Key var diskriminerad för att kvinnor inte hade rösträtt när hon växte upp (utan ett ord om att män inte heller hade det) och att personer som drottning Kristina beskrivs som ”queer” utifrån en modern tolkning.

En ny avhandling har avslöjat ett fruktansvärt oskick i de svenska skolorna. Det har bevisats att matematikundervisningen till stor del är är baserad på västerländska normer.

Det är för hemskt för att ens föreställa sig. Västerländska normer i ett västerländskt samhälle? Man blir ju mörkrädd! Som tur är har en vidsynt mattelärare i Rinkeby uppmärksammat detta, landat en doktorandtjänst och nu publicerat en avhandling som svart på vitt visar hur provocerande svensk den svenska skolan faktiskt är.

Att seriemördare fascinerar är ett faktum. Det ser vi inte minst på utbudet av så kallat true crime och på det oräkneliga antalet filmer och tv-serier om seriemördare, verkliga såväl som fiktiva. Kriminalhistorien är full av namn som etsat sig fast och ett av de mer makabra fallen är Leonarda Cianciulli, den italienska kvinna som inte bara tog livet av sina offer – utan dessutom gjorde tvål och kakor av dem.

Igår skrev jag en text om min morfar och hans generation. Jag gör det då och då för att tiden och människorna före folkhemsbygget så ofta förminskas och avhumaniseras. Och att det ständiga förringandet av det svenska kulturarvet fått fäste bland människor, det märkte jag tydligt i kommentarsfältet hos en vän som delat texten på sociala medier.

Idag skriver vi den 28 juli 2026. Och det är en mycket speciell dag för mig. Det är nämligen exakt 140 år sen min morfar, Carl Gustav Alexis, först såg dagens ljus.

Ni som följt mig ett tag vet att han förekommer i mina texter då och då. Han var en mycket viktig person under min uppväxt – och tillhörde den strävsamma generation som alltför ofta glöms bort eller ignoreras i dagens samhällsdebatt. Därför skriver jag om honom än en gång.

Få saker retar upp de tre (sammansmälta) statsmakterna och de fina kulturprofilerna så mycket som den svenska etniciteten. Man kan nästan tro att man gjort något ont som fötts just som etnisk svensk för antingen förminskas man till en andra klassens medborgare eller så blir man fråntagen rätten att ens ha en etnicitet.

En av de som verkligen förklarat krig mot etniska svenskar är socialdemokraten Ardalan Shekarabi.

Annika Strandhäll lämnar riksdagen lagom till valet – och i en stor intervju i malliga morgontidningen berättar hon att hennes uppdrag i Socialdemokraterna var att trolla på sociala medier.

Inte för att det var någon nyhet, förstås, även om DN:s reporter framställer det som ett närmast sensationsartat avslöjande. Var och en som följt Strandhälls framfart på sociala medier har fattat det sedan dag ett.

Vithetsforskaren och rasisten Tobias Hübinette har dömts för olaga hot och ofredande. Det är en helt bisarr historia som rullats upp kring honom och hans familjeförhållanden och han är inte den första högprofilerade vänstermannen som visat sig vara en ulv i fårakläder.

Jag är inte ett dugg förvånad. Värdeord som ”antirasism”, ”feminism” och ”socialism” är den perfekta fasaden att gömma sig bakom om man har ett beteende som normalt inte accepteras av omvärlden.

Nog är Sverige ett märkligt land ändå. Sinnessjukt, faktiskt, hur hårt det än låter. Det anses nämligen ”kontroversiellt” att myndigheter ska samarbeta för att deportera människor som uppehåller sig här illegalt. Med en så släpphänt och, faktiskt, fientlig syn på samhället är det inte konstigt att Sverige förfallit till oigenkännlighet de senaste decennierna.

Bonnie Tyler må kallas 80-talsikon men den raspiga rösten var legendarisk redan långt före Total Eclipse of the Heart och Holding Out For a Hero. Jag var 14 år när jag hörde Lost in France första gången. Ett år senare kom låten som på många sätt blev ett soundtrack till den sista tiden i högstadiet och de första stapplande stegen mot vuxenvärlden: It’s a Heartache.

Nu har rösten tystnat. Bonnie Tyler har gått bort.

I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.

Jag är inte den första som skriver om det, och inte den sista, och egentligen har jag inget mer att säga än alla andra som redan reagerat och ifrågasatt det som ägde rum utanför Karolinska i Solna i förra veckan: Vårdpersonal – i full arbetsklädsel och med stetoskopen dinglande som hippa accessoarer runt halsen – manifesterade till förmån för en Hamaskopplad läkare som fängslats. Men jag säger det ändå: Det är stor förbannad skam att sådant får ske vid entrén till ett sjukhus.

När man läser skribenter som Lina Stenberg, som jag skrev om igår, inser man att många numera tror att den svenska välfärden bara tillkommit av en slump. Som om våra förfäder aldrig existerat och, framför allt, som om de aldrig gjort något vettigt. Nästan alla har gått den vägen där svenskarna degraderats till noll och inte: Reinfeldt med sina ”barbarer”, Sahlin med sina ”töntiga saker”, GW Persson med sitt trams om att det var invandrare som byggde vårt land.

Etniska svenskar göre sig icke besvär, liksom – det är NU vi bygger Sverige.

Det är något med ledarskribenterna på Aftonbladet. Och då menar jag inte det faktum att de gör allt som står i deras makt för att skapa medvind för de rödgröna – det är trots allt deras jobb som skribenter för den S-nära tidningen. Jag tänker snarare på att de är så hysteriska och så fullständigt struntar i att presentera ens minsta lilla fakta i sin argumentation. Inte sällan är det redan fantasierna som sprids från denna ledarsida – som i Lina Stenbergs senaste text.

Läser att en handläggare på Migrationsverket har fått sparken eftersom Säpo upptäckt att han läckt uppgifter om iranska regimkritiker till spioner för skurkstaten Iran. Nu visar det sig att kräkets dotter är enhetschef på samma statliga verk.

I am Jack’s complete lack of surprise, som Tyler Durden skulle ha sagt. Ingenting förvånar längre. Infiltrerade myndigheter har blivit vardagsmat. Sveriges förfall är hisnande.

Sveriges Television har gått in i valrörelsen och nu ligger fullt fokus på att curla fram de rödgröna partierna. I ett inslag från Almedalen lät SVT självaste Daniel Helldén ”förklara” varför en majoritet av männen röstar på Tidöpartierna – genom att leda honom fram till ett påstående om att män helt enkelt är mindre källkritiska än kvinnor.

Det är naturligtvis helt taget ur luften. Frågan är om det inte är precis tvärtom.

Så var Almedalsveckan över för denna gång och skattebetalarna har blivit ännu lite fattigare, efter att kommuner och myndigheter lagt hundratusentals kronor på att synas och höras i vimlet i Visby. Berikade har dock få blivit, förutom förstås de gotlänningar som driver hotellverksamhet eller har passande bostäder att hyra ut dyrt till uppmärksamhetstörstande politiker och andra kändisar. Det mest positiva är väl att den kortats ner rejält på senare år och att varje politiskt parti nu bara får en halvdag till sitt förfogande. Det räcker gott och väl med tanke på att de flesta av dem bara spottar ur sig floskler.

I decennier har vi svenskar matats med att vi är töntar som vill att det ska vara ordning och reda – och alldeles särskilt när vi vill att det ska vara ordning och reda i tvättstugan. Svensk populärkultur och humor har ett närmast besatt förhållande till tvättstugan och till oss som värnar dess ordning och ”tvättstugefascister” är numera ett vedertaget begrepp för att beskriva oss.

Vår önskan om en ren och fräsch tvättstuga, där folk städar upp efter sig, tar bort luddet ur torktumlaren och respekterar reglerna i största allmänhet, har alltså varit föremål för åtskilliga kulturskribenters och komikers hån genom åren. Jag kan dock inte minnas att någon av dem avkrävts argument för varför det skulle vara så mycket coolare med en skitig och misskött tvättstuga.

Under de snart fyra år som gått sedan Ebba Busch var med och bildade Tidöregeringen har hennes illojala utspel mot regeringskollegorna kommit allt oftare. Och nu, mitt i valrörelsen, under den totalt meningslösa Almedalsveckan, tar hon plötsligt ställning mot det som gav Tidöpartierna valsegern – den restriktiva och ansvarsfulla migrationspolitiken som en majoritet av befolkningen önskade.

Ebba är, med andra ord, en simpel svikare.

Midsommarhelgen kom och gick, med ljus, sol och svenska traditioner som hållits levande generation efter generation. Själv firade jag hemma i stan, med sillunch på balkongen och fika med grannar på vår vackra gård. En gård som är som vackrast just nu, när högsommaren står för dörren, och som alltid får mig att tänka på den prunkande trädgården hemma hos morfar.

I Storbritannien sjuder vreden, först efter mordet på Henry Nowak och nu efter det brutala överfallet på en man i Belfast. En asylsökande från Sudan attackerade en man på öppen gata och försökte halshugga honom. Tack vare rådiga och modiga civila kunde mannens liv räddas men han är svårt skadad och har förlorat sitt ena öga. Förlorat och förlorat, förresten. Gärningsmannen karvade helt sonika ut det. Det är sånt man gör när man kommit till ett nytt land och fått asyl. Eller?

OBS! Denna text är en satirisk spegelbild av den före detta SVT-aktivisten och (rika) vita kvinnan Erika Bjerströms text ”Plånboken bästa vägen att förändra mäns klimatbeteende”, publicerad i Dagens Industri i maj 2026. Både Bjerström och jag bygger våra argument på existerande studier, där forskare kommit till olika slutsatser. Det visar att Bjerströms tvärsäkra påstående att vita män behöver göra en ”beteendeförändring” speglar en uppfattning bland flera och att man får de resultat man söker beroende på vilket perspektiv man har som utgångspunkt.

Bjerströms perspektiv är, i korthet, att män gör fel som arbetar och driver företag och att det är fel att rösta höger. Mitt perspektiv är att männen, genom sitt arbete, bygger samhället starkt och att det är ansvarslöst att rösta vänster.

Bjerströms text hittar du om du söker på webben. Min text hittar du här:

Engelsk polis lät en 18-årig vit kille drunkna i sitt eget blod medan de resolut handfängslade honom och arresterade honom för rasistbrott. Rasistpåståendet var en utstuderad lögn av hans baneman, en flera år äldre sikh, och polisen köpte det med hull och hår. För det vet ju alla att vita – och framför allt vita pojkar och män – är rasister.

Så långt har det gått. Idag kan en person tillhörande en minoritet hugga ihjäl en vit människa utan att polisen agerar. Och det skulle kunna hända även i Sverige,

Sista söndagen i maj är här och det är dags att fira Mors dag igen. Varenda år önskar jag att jag fick träffa min egen mor igen, bara ett litet ögonblick just denna dag, för att få uppvakta henne med en bukett syrener, en kanna starkt kaffe och en god budapestbakelse – kanske hennes stora favorit bland bakverk. Men den önskan kommer aldrig att slå in, åtminstone inte på den här sidan om det sista andetaget, så jag plockar fram mina minnen istället och då känns det nästan som om hon satt här mittemot mig igen.

Dagen till ära återpublicerar jag en text som jag skrev för sex år sedan, just till denna speciella dag:

Det stormar kring Agnes Wold. Hon har nämligen sagt det som man absolut inte får säga i Sverige idag – hon har sagt att hon inte tror att könskorrigering är det bästa valet för en unge i tidiga puberteten som känner sig förvirrad och osäker. Hon har dessutom sagt att hon skulle göra allt, till och med ta en vända i fängelse, för att försöka få sitt eget barnbarn att tänka om istället för att lägga sig under hormonbehandling och kniv.

Hon har med andra ord sagt exakt det som – det garanterar jag – en överväldigande majoritet av svenska folket tänker och känner.

Nu är det studenttider igen och de ängsliga dumskallarna på Jensens gymnasium i Uppsala (och säkert många fler skolor i landet) har förbjudit flaggor vid utspringet. ALLA flaggor, märk väl – även den svenska nationsflaggan som annars är den främsta symbolen av alla för tradition och fest. Orsaken? De vill undvika konflikter och bråk som kan uppstå i samband med olika flaggval och firanden.