Under de senaste veckorna har Carin Götblad förekommit flitigt i medierna. Av oförklarliga skäl anses hon som någon form av expert på grov kriminalitet trots att hon, såvitt jag kan utröna, aldrig har åstadkommit något vettigt på den fronten. Hon representerar tvärtom allt det som är fel med den svenska polismyndigheten – för att inte säga hela det svenska samhället.

Minderåriga kriminella är inte gärningsmän – de är offer. Det skriver brottmålsadvokaten Jakob Lindgren i Svenska Dagbladet, i en debattartikel som svämmar över av hjärtinnerlig godhet och oro över de kriminella tonåringarnas oerhört utsatta situation:

Gränskontrollerna mellan de nordiska länderna måste avskaffas. Det skriver Henrik Fritzon, Socialdemokraternas gruppledare i Region Skåne, i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Han erkänner att det var flyktingvågen 2015, och hans eget partis politik, som stängde gränserna mellan de länder som haft passfrihet i nästan 60 år – men det är likväl den nya regeringen som bär skulden. Hur går det ihop?

Sverige är ett intressant land på många sätt, inte minst när det gäller människors förmåga att buga, bocka och lyda. Det har aktualiserats nyligen, genom rapporterna om pensionsreformen i Frankrike. Frankrike höjer pensionsåldern från 62 till 64 år och medborgarna går man ur huse i protester. När Sverige höjer pensionsåldern från 65 till 67 hörs knappt ett knyst.

Det är inte längesen gangsterrapparen Yasin Mahmoud satt inspärrad för förberedelse till människorov. Innan dess var han bortskämd och curlad av medierna som, överväldigade av det häftiga med att gangsterrappen hittat till den svenska förorten, till varje pris ville framställa de svenska rapparna som diskriminerade, fattiga, utsatta och hänvisade till ett kriminellt liv. De hade ju aldrig fått någon chans!

Idag är Yasin Mahmoud en fri man och inte bara det – han är dessutom en hjälte och en förebild! Det är i alla fall den bild Expressen målar upp i ett uppseendeväckande oanständigt hyllningsreportage.

Glöm cancerpatienter och hjärtsjuka. Glöm funktionshindrade barn såväl som vuxna, glöm de äldre som slitit hela sitt liv med att bygga upp välfärden. Glöm trafikskadeoffer och oskyldiga offer för den organiserade gängbrottsligheten. Glöm för all del också alla dem som blivit traumatiserade av att det sprängs och skjuts i snart sagt varenda stadsdel i Stockholm och andra storstäder. Resurserna ska gå till de kriminella gängen.

Det är det budskap SVT för fram, med hjälp av överläkaren Ragnar Ang på Sahlgrenska i Göteborg.

Min morfar var gammal redan när jag föddes – faktiskt den ende av mina far- och morföräldrar som fortfarande var i livet vid det laget. Han var född 1886, jag föddes 1962, så han hade redan hunnit fylla 76. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var tvärtom en riktig kraftkarl, långt efter att han fyllt både 80 och 85. Född och uppvuxen i fattigdom hade han ingenting annat att tillgå än sitt huvud och sina händer för att åstadkomma det liv han eftersträvade. Det skapade styrka, målmedvetenhet och självkänsla och en kraft som gick i arv till barn och, vill jag gärna tro, barnbarn.

Att hedersvåldet fått fäste i Sverige beror inte på invandringen av människor från våldskulturer där hedersvåld är vardag. Det beror i själva verket på oss svenskar och på vår oförmåga att integrera dessa våldskulturer i samhället. Det påstår liberalerna Johan Pehrson, Juno Blom och Paulina Brandberg i en pompös debattartikel i Expressen. Med anledning av mordet på Fadime Sahindal, som mördades i januari för 21 år sedan, slår man sig nu för bröstet och påstår sig vara först med att uppmärksamma hedersförtrycket och bäst på att hantera det.

Att Centerpartiet länge varit ett parti i fritt fall är ingen hemlighet. Med den föreslagne partiledaren Muharrem Demirok lär det knappast bli bättre. Efter att med viss svårighet ha uthärdat Agendas intervju med honom kan jag konstatera att han är en värdig efterträdare till Annie Lööf – om syftet är att fortsätta driva partiet åt ett håll som väljarna uppenbarligen inte har mycket till övers för.

En av många fördelar med att ha hund är att man kommer ut och får frisk luft varje dag, och att man också träffar många människor på sina promenader. Varje enskilt samtal, hur kort det än må vara, är intressant därför att det ger en indikation på hur det står till med folket. I över 30 år har jag bott här och många av de här människorna har jag känt nästan lika länge. Och jag vågar påstå att väldigt många mår väldigt dåligt – och att det det är politikerväldets fel.

Vad gör ett politiskt parti som haft närmast oinskränkt makt i flera decennier, genomfört de flesta av sina reformer och skapat ett samhälle där en mycket stor del av medborgarna har ett drägligt, till och med bra, liv? Svar: Det riktar sina politiska ambitioner åt nya håll och genomför en kulturrevolution. Det är exakt det Socialdemokraterna gjort.

SVT skulle inte vara SVT om de inte försökte frisera sanningen om den eskalerande kriminaliteten och det dödliga våldet. Sin vana trogen slår man nu på stora trumman för att Järvaområdet faktiskt hade färre skjutningar 2022 än året innan. Detta kallar man, utan några som helst belägg, för ett ”trendbrott”.

Sverige har ett särskilt ansvar. Det har du säkert hört förut, men frågan är om du har koll på exakt hur många områden Sverige har detta särskilda ansvar för. En google-sökning på fraserna ”sverige har ett särskilt ansvar” och ”har sverige ett särskilt ansvar” ger vid handen att det inte finns någon hejd på allt som vårt lilla land, det vill säga de svenska skattebetalarna, ska ta ett särskilt ansvar för.

Jag vet att jag alldeles nyss hävdat att Sverige är alldeles vansinnigt, och det tänker jag inte ta tillbaka. Däremot finns det små ting som gläder mig och ett av de tingen är vänsterns vrede. De vänstersinnade skribenterna och politikerna (som numera består av folk med alla möjliga politiska åskådningar, som inte nödvändigtvis är vänster utan bara fixerade vid specifika frågor, såsom strukturell rasism, kriminellas utsatthet och inskränkt yttrandefrihet) är så arga att de snart kommer att explodera. Deras desperation är ett bra tecken på att något håller på att hända. Det går inte snabbt – och förmodligen kommer det att bli värre innan det bli bättre – men det går åt rätt håll.

Året som gått går till historien som det hittills våldsammaste året i modern tid i vårt land. Men inte ens 63 dödsskjutningar, otaliga sprängningar och skjutningar har fått de större mediehusen – och framför allt inte public service – att uppdatera sin verklighetsbild till det rådande läget. Istället fortsätter de desperat att försöka hitta förklaringar som skuldbelägger alla utom just de kriminella själva. Under hela förra året fortsatte därför public service, bland annat med hjälp av sitt stjärnskott Diamant Salihu, bygga på myten om att kriminaliteten beror på det svenska samhället och, följaktligen, det svenska folket.

Igår var jag på labb för att lämna prover inför ett besök på vårdcentralen. Av outgrundliga skäl har min vårdcentral avskaffat det fullt fungerande laboratoriet som funnits i lokalerna sedan vårdcentralen invigdes för 65 år sedan så numera får patienterna på min vårdcentral vackert åka annorstädes för att ta prover. Därför befann jag mig igår morse på en vårdcentral i en annan ort utmed samma tunnelbanelinje. Det blev en minst sagt märklig och på alla sätt oangenäm upplevelse.

Idag är det nyårsafton, och med den kommer löften om ljusare tider. I alla fall ljusare i bemärkelsen längre dagar. När det gäller det mentala tillståndet i Sverige är jag mer tveksam. Jag försöker se positivt på framtiden, men det är så mycket som är skevt i landet jag lever i att det blir allt svårare. När jag ser tillbaka på 2022 ser jag en rad företeelser som är oerhört provocerande för alla oss som tror på ett demokratiskt samhälle, och mest oroväckande är den allt mer nonchalanta synen på yttrandefriheten. Högt uppsatta politiker såväl som ledarskribenter på de största plattformarna tycks numera nicka bifall till villkorad yttrandefrihet. Och det är riktigt, riktigt illavarslande.

Jag har aldrig förstått mig på det där med så kallad klimatkompensation. I mina öron låter det ungefär som att man betalar grannen för att hon ska vara trogen mot sin man så att man själv kan ligga runt utan dåligt samvete. Rika människor betalar för att göra sånt som de uppmanar vanliga dödliga att inte göra, liksom. Nu kan man dessutom ”diktaturkompensera” genom att betala en slant till Anne Ramberg och resten av gänget i Civil Rights Defenders.

Det har länge varit en obestridlig sanning att svenska medier, inte minst public service, ofta intar ett amoraliskt förhållningssätt till offer kontra gärningsmän. Det tydliggjordes på ett ovanligt provocerande sätt när SVT presenterade pressträffen som hölls efter att dom avkunnats i fallet med den grova våldtäkten och mordförsöket i Skellefteå.

För ett par år sedan publicerade jag en intervju med en stolt PK-ist. Det var en sällsam upplevelse att göra den intervjun, och höra hennes argument, men hon är sannerligen inte ensam. Nyligen hade jag ett samtal med en annan PK-ist. Det är alltid intressant att försöka förstå hur människor tänker, särskilt när deras tankegångar går i helt motsatt riktning från ens egna.

När Mariehemsskolan i Umeå rustar för luciatåg ska julinslaget bort. Varför? För att muslimska föräldrar inte accepterar de svenska traditionerna.

Nej, det här är inte fejk news, som det så ofta påstås så fort någon rapporterar att julinslagen i julen ska tas bort på grund av muslimskt påverkansarbete. Det här är helt och hållet sant, i alla fall om man får tro körledaren själv. Så här säger han i inslaget:

Aftonbladets Anders Lindberg har haft bråda dagar sedan svenska folket röstade bort den rödgröna regeringen. Den nya regeringen måste smutskastas och misstänkliggöras dagligen och stundligen, och han jobbar stenhårt! Man kan förstås hans vånda, för han är trots allt en trogen socialdemokrat som köper allt S-ledning säljer. Och han är inte ensam. Socialdemokratin har fostrat mången Anders Lindberg som lapat i sig lögnen om att demokrati stavas med social- före och att allt annat är fascism.

I morgon är det Nobelfest igen och i vanlig ordning har Jimmie Åkesson, ledaren för det näst (eller tredje, beroende på opinionssiffrorna för dagen) största partiet i Sverige, uteslutits. Han har fel värdegrund, tycker Nobelstiftelsen, som däremot välkomnar en rad hårdföra diktaturer med öppen famn. Det är ett vämjeligt hyckleri, som gör hela Nobelspektaklet till en fullkomligt irrelevant tillställning.

30 minuter är programmet där SVT:s Anders Holmberg, enligt programpresentationen, ”söker svar och går på djupet med en aktuell makthavare”. Onsdagen den 7 december var det komikern Jonas Gardells tur att bli intervjuad.

Man kan drista sig till att undra varför SVT definierar Jonas Gardell som en makthavare. Men om man kan sitt public service är det rätt lätt att förstå varför. Gardell är inte bara stenrik och egotrippad utan är dessutom sedan länge en av Kändissveriges mest uttalade SD-hatare. Det räcker för att public service ska se honom som en mäktig och viktig person.

Ända sedan Tidöavtalet ingicks har medierna försökt överträffa varandra i vem som kan uttrycka skarpast kritik. Det tycks vara en tyst överenskommelse mellan mediehusen och deras anställda att formligen banka in i medborgarnas kollektiva medvetande att alla reformer som föreslagits för att försöka rätta till sådant som blivit fel under Reinfeldts och Löfvens/Anderssons regeringar är av ondo och urholkar demokratin. Allt blir förvrängt och förvridet i mediernas tolkningar, och åtgärder som gynnar hela samhället utmålas som omänskliga, och public service tar som vanligt täten.