Efter att det uppdagats att kostchefen i Gislaved beslutat att de gamla inte skulle få dricka läsk till maten blev protesterna många och kommunen lovade att se över beslutet. Nu har de gjort det – och kommit fram till att de gamla ska fortsätta att fostras av kostchef Eva Kullenberg.

En familj i Hässleholmen i Borås har haft problem med råttor i sin lägenhet, rapporterar Hyresgästföreningens branschorgan Hem & Hyra.

Att det är svårt att utvisa personer som uppehåller sig illegalt i Sverige har vi vetat länge. Det verkar vara långt mycket viktigare att värna illegala invandrares väl och ve än svenska medborgares. Råkar den illegale vara våldsbejakande islamist och riskerar straff i hemlandet ska han eller hon givetvis få stanna i Sverige, oavsett hur mycket säkerhetsrisk han eller hon är. Allt annat är inhumant.

Nyligen skulle jag ringa till min vårdcentral och boka tid för vaccinering mot covid-19 i fas 3. Jag och min man tillhör nämligen riskgrupper och jag hade redan innan fått bekräftat via chatt med vårdcentralen att vi kunde ringa och boka. Jag trodde med andra ord att det var just det jag skulle göra när jag slog numret till vårdcentralen. Istället hamnade jag i en totalt meningslös evighetsdiskussion med en människa som vare sig lyssnade eller förstod vad jag sa och som dessutom uttryckte sig som om jag hade varit en liten lort som skulle veta min plats.

När jag för många år sedan arbetade en sommar på ett behandlingshem för missbrukare stötte jag då och då ihop med socialhandläggare som helt uppenbart hade opassande relationer med sina klienter. Jag minns särskilt en ung, söt och aningslös tjej på 20-22 som var uppenbart förälskad i en råbarkad och våldsam missbrukare som åkt ut och in på kåken för grova brott sedan tonåren och som nu manipulerat henne att tro att han minsann skulle ändra sig.

Begreppet Hongkong-film får nog de flesta att tänka på Bruce Lee. Och det med viss rätt, för Bruce Lee var unik i sitt slag. Men Hongkong-film är mer än Bruce Lee, och Hongkongs filmindustri har över hundra år på nacken.

Det är inte varje svensk stad som kan ståta med ett slott mitt i centrum. Det kan Örebro. Ända sedan medeltiden har slottet varit stadens medelpunkt och idag är det ett av stadens och kanske hela Närkes mest kända byggnader.

Så var Valborg över och vi är inne i maj. En härlig tid ligger framför oss, oavsett hur pandemin utvecklar sig, för ingen pandemi i världen kan stoppa häggen och syrenen från att blomma och sprida sin väldoft över nejden.

1 maj kom och gick och för andra året i rad slapp vi se socialdemokraterna marschera på gator och torg. Jo, jag säger slapp, för socialdemokraternas 1 maj-tåg har länge varit en styggelse.

Jag får då och då påpekat för mig att jag ibland skriver nostalgiskt. Senaste gången det hände blev jag lite sur, för jag tänkte att vem har rätt att kalla mina minnen och erfarenheter för nostalgi? Men så insåg jag att min reaktion var helt onödig. Kommentaren bottnade ju i att det skulle vara något fel med att vara nostalgisk. Och det är det ju inte – tvärtom. Nostalgi är inget att skämmas för.

Per Bolund (MP), Sveriges klimat- och miljöminister, bjöds i sista minuten in till USA:s president Joe Bidens klimatmöte. Själv har han sagt att Sverige fick inleda ”och sätta tonen” för mötet, men i själva verket deltog han i ett förmöte som började klockan sex på morgonen, och där varken Joe Biden eller de större länderna deltog. Det är med andra ord uppenbart att Per Bolund fabulerat friskt om sin och Sveriges betydelse för världens ledare.

Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?

Ibland fastnar man för en TV-serie som är så fascinerande ologisk och bisarr att man inte kan sluta hitta. En sådan serie är Heder, som streamar på Viaplay.

Heder handlar om en advokatbyrå som drivs av fyra kvinnor mitt i livet. Tjusigt skräddarsydda, med oklanderlig makeup och varje blankt hårstrå elegant på plats har de vigt sina karriärer åt att hjälpa utsatta kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och andra övergrepp. Anletsdragen är lika botoxsläta som gravallvarliga och dialogen är hård, tuff och oförsonlig när de marscherar fram i livet, ständigt beredda på att ett svin till man ska ställa till jävelskap.

I Gislaved har kommunen bestämt att de gamla inte ska få dricka läsk annat än vid festliga tillfällen. Man anser nämligen att de äldre måste lära sig skilja på vardag och fest.

”Den tillför ingen kvalitet för våra äldre” säger kommunens nya kostchef Eva Kullenberg, till Värnamo Nyheter och fortsätter beskäftigt:

Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.

Vissa mornar vaknar jag och är allmänt glad. Det spelar liksom ingen roll om Stefan Löfven framträder i något nyhetsinslag, om Anders Tegnell står och levererar gissningar med tvärsäkert tonfall eller om Märta Stenevi pratar om mäns våld mot kvinnor utan att ens nudda vid det faktum att utlandsfödda män är överrepresenterade i sammanhanget. Jag är glad i alla fall. Och jag ska berätta varför.

Varför är svensk TV så undermålig jämfört med många andra länder?

Den frågan har jag ställt mig många gånger, senast en kväll för någon vecka sedan då min man och jag satt och avnjöt en brittisk dramaserie. Jag säger avnjöt, för det var vad vi gjorde. Även om det börjat smyga sig in ett visst mått av tillkämpad pk-ism även i en del brittiska filmer och serier så görs fortfarande en stor mängd lysande produktioner. Till skillnad mot i Sverige.

Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

Hon växte upp i Småland och Västergötland som Märta Helena Reenstierna. Nitton år gammal kom hon till Stockholm, gifte sig och blev herrgårdsfru. Idag är hon känd som Årstafrun och har gett eftervärlden en ovärderlig kulturskatt i form av sina dagboksanteckningar.

Märta Helena Reenstierna föddes i Småland 1753 och växte upp i Småland och Västergötland. Hon kom till Stockholm som 19-åring och mötte snart sin sin stora kärlek, den dubbelt så gamle ryttmästaren Christian Henrik von Schell. De gifte sig ett år efter första mötet och flyttade in på Årsta Gård, ett praktfullt gods invid Årstaviken söder om stan.

Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.

Ibland stöter man på en skådespelare som har det där lilla extra, det där som skapar magi. En sådan skådespelare var Paul Ritter. Ett komiskt geni, som han visade med bravur i den brittiska komediserien Friday Night Dinner och en karaktärsskådespelare av rang.

Valerie Kyeyune Backström har aldrig gillat Zorn. Just därför sänder Expressen ut henne för att recensera en Zornutställning.

Det blir faktiskt inte mer nysvenskt än så. Och då menar jag inte nysvenskt som i att Kyeyune Backström stolt förkunnar att hon ”aldrig kan assimileras”, utan nysvenskt i bemärkelsen det medielandskap där det trendigaste som finns är att kategoriskt förlöjliga, håna och rasiststämpla allt det som vi etniska svenskar känner glädje och stolthet över.

Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.

Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.

En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.

Prins Philip, hertigen av Edinburgh, har gått bort. Det var i och för sig inte särskilt oväntat, han var 99 år och skulle fylla 100 i början av juni. Men det känns ändå lite tomt när en kunglighet, som varit med så länge, försvinner – alldeles särskilt som kungligheterna numera tycks ha en helt annan syn på sitt ansvar och sin plikt.

Det är så mycket man inte får säga och skriva i Sverige, för om man uttrycker sig i strid med pk-isternas narrativ går genast drevet med hat, hot och förföljelser.

Sådana påståenden hör jag ofta. Men stämmer de verkligen? Både ja och nej.

Förtroendet för regeringen ökar, konstaterar SVT efter den senaste Novusundersökningen, och för vissa ministrar går det riktigt bra. Rubriken lyder: ”Förtroendet för Lena Hallengren (S) rusar i kölvattnet av pandemin”.

När jag var barn brukade jag ofta beundra en oljemålning som min morfar hade på väggen i sitt finrum. Tavlan var vackert inramad i en guldpläterad ram och visade en vy över gamla tiders Mora, och jag greps av färgerna och djupet i den vackra landskapsmålningen.

Hur man än väljer att fira påsk, och vare sig man är kristen eller ej, är det aldrig fel att påminna sig om att påsken är den största kristna högtiden på hela året. Därför är det aldrig fel att botanisera bland filmer som på olika sätt berättar historien om Jesus. Här kommer tips på Jesusfilmer som streamar just nu.