I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.

Nu har Magdalena Andersson avgått och i sitt avskedstal passade hon, för femtioelfte gången, på att skicka en känga inte bara till SD utan också till dem som röstat på dem. SD:s väljare är lurade och förda bakom ljuset, menar hon, vilket inte är något annat än en idiotförklaring av drygt 20 procent av väljarkåren.

Det har rört upp känslor hos människor lagt sin röst på SD, och kanske allra mest hos de tidigare socialdemokrater som lagt sin röst på ett regeringsalternativ som de tror mer på. Jag fick ett mejl från just en sådan väljare.

Just nu pågår analyserna av valresultatet för fullt och polariseringen som föregick valet är om möjligt än mer påtaglig. Det förekommer påståenden om att SD:s framgångar beror på att invandrare demoniserats under en lång tid, bland annat från Aftonbladets ledarskribent Zina Al-Dewany i en intervju i Expressen TV.

I själva verket har den allmänna debatten inte alls handlat om invandrare rent generellt, utan om hur det svenska samhället ska hantera de invandrargrupper som vägrat anpassa sig till det svenska samhället, som tagit med sig sina klankulturer hit och valt att ägna sig åt kriminalitet och som har fortsatt att leva efter kulturella seder som omfattar annat religiöst förtryck och kvinnoförtryck.

Två dagar efter valet, och innan valresultatet är helt spikat, vänder politiskt korrekta ledarskribenter ut och in på sig själva för att försöka förklara Sverigedemokraternas framgångar. I TV-soffa efter TV-soffa babblar de på om hur väljarna lurats av SD:s populism, alternativt är vidriga rasister, men om de tror på det själva ger jag inte mycket för deras tankeverksamhet. Alla, som har fler än två hjärnceller, förstår naturligtvis att SD:s framgångar handlar om att det här landet har vanstyrts så länge att folk helt enkelt tröttnat och vill ha en förändring. De rödgrönas skrämselpropaganda fungerade inte tillnärmelsevis så bra som de hade hoppats.

För ett par veckor sedan firade min son sin 34-årsdag. Eftersom han är tursam nog att fylla år mitt i kräftans tid så brukar vi också fira med ett överdådigt kräftkalas, vilket är bland det bästa både han och resten av familjen vet, och i vanlig ordning blev det en mycket trevlig kväll. Ändå kan jag inte låta bli att känna lite vemod. Inte för att sonen är vuxen, utan för att samhället har förändrats på ett så obegripligt destruktivt sätt sedan den där augustilördagen då han först såg dagens ljus.

När inget annat hjälper mot opinionssiffrorna plockar Socialdemokraterna in sin avlagde partiledare, tillika en av Sveriges sämsta statsministrar genom tiderna, för att han tillsammans med Liberalernas rättrådige ålderman Bengt Westerberg ska skrämma svenska folket att rösta på vänsterblocket. Och sossarnas supertroll, Annika Strandhäll, twittrar förstås om den fantastiska propagandaartikeln – och om hur de väljare som tänker rösta för ett regeringsskifte i princip gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten. Skamlöst är bara förnamnet – klassiskt sosseri med andra ord.

Så här i slutspurten inför valet tar Märta Stenevi ett djupt andetag och börjar sprida desinformation om att gängkriminalitet inte alls har något med invandring att göra utan handlar om fattigdom och klassklyftor. Häpnadsväckande nog har det helt undgått henne att de flesta kriminella gäng har rötterna i invandrade klankulturer där respekten för det svenska samhället är noll. Hon tror dessutom att de blir kriminella för att kunna äta sig mätta när de i själva verket har vuxit upp med tak över huvudet, rinnande kallt och varmt vatten, mat på bordet och gratis skolgång precis som alla andra.

De gängkriminella har alltså inte alls blivit brottslingar för att de är fattiga och utsatta utan för att de är giriga psykopater som skiter fullkomligt i allt det som hederliga människor sätter värde på.

Den här texten började jag skriva på redan i förrgår, men Ygemans tomma blick och Hultqvists försök att verka folklig och förtroendeingivande på extra bred dialekt dränerade mig på all min energi. Det blir allt svårare att finna ord för Socialdemokraternas agerande, för vad finns det egentligen att säga om ett parti som arrangerar en pressträff enbart i syfte att smutskasta ett annat parti och försöka påverka människor att rösta på ett visst sätt? Svaret är: Socialdemokraterna.

Man upphör aldrig att förvånas över den hänsynslösa fanatismen hos dagens klimataktivister. I måndags morse passade en hel drös av dem på att stoppa upp rusningstrafiken på E4:an vid Haga Norra, strax norr om Stockholms innerstad – med följden att ambulanser på väg till Karolinska sjukhuset hindrades från att ta sig fram.

Skotten på lekplatsen i Årby i Eskilstuna hann knappt mer än klinga av förrän det blev politisk propaganda av händelsen. Flera partiledare reste till platsen och kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson tog tillfället i akt att i nyhetsinslag i Expressen-TV och TV4 svära och domdera över deras uppdykande. Förutom Magdalena Anderssons, förstås. Och det har förstås sin förklaring att kommuntoppen väljer att gå till storms mot oppositionen i en fråga där det är regeringen som misslyckats. Han är själv socialdemokrat.

SD har i sin valfilm valt att hylla det Sverige som fanns innan gängkriminalitet, skjutningar och religiös fanatism tog över stora delar av det offentliga rummet och de gör det genom en ”remake” av en klassisk reklamfilm från Pripps från 1990-talet. Härlig nostalgi blandas med hopp och framtidstro, när väljarna får möta avspända sverigedemokrater i ett slående vackert skärgårdslandskap. Det är faktiskt lysande reklam, inte minst för att snart sagt varenda svensk över 35 minns de där reklamfilmerna, och eftersom de anspelar så starkt på svensk kultur.

Foto:  Kristian Pohl/Regeringskansliet

På fredagskvällen skottskadades en kvinna och ett barn i en lekpark i Eskilstuna. Bara några timmar senare sköts en ordningsvakt i Bandhagens centrum. Sverige har blivit vilda västern och snart får vi alla börja förbereda oss för att vi kan bli beskjutna, när som helst och var som helst. Det spelar ingen roll om vi är måltavlor eller ej, shit happens liksom. Oftare och oftare, och allt närmare ditt kvarter.

Nyligen kunde vi, i en av Birgitta Sparfs utmärkta krönikor, läsa om läraren Mirjam Haj Younes i Göteborg. Hon tycker själv att hon behövs som förebild, eftersom hon är utövande muslim och eftersom det är så många vita elever i hennes skola. Men hon vet hur hon ska handskas med dem. Hon låter sina etniskt svenska elever veta att vithet inte är en hudfärg utan ett maktsystem som ger dem särskilda privilegier och att de därför bör känna skam över att alls finnas till.

Det sistnämnda har inte Mirjam Haj Younes sagt rakt ut. Men det krävs inget geni för att förstå att det är just skam hon vill ingjuta i barnen för i den här sortens historierevisionism är skambeläggandet av den vita huden ständigt närvarande.

”Hur i hela världen kan det komma sig att en 15-årig pojke är villig att döda en människa och skada andra människor? Vad är det för mekanismer som finns bakom att pojken blivit så?”

Det frågar sig kriminologen Jerzy Sarnecki – ni vet, han som under decennier hjälpte de regimstyrda medierna och de stora tidningsdrakarna att upprätthålla bilden av att det ökande våldet bara var inbillning från medborgarnas sida – efter skjutningen i köpcentret Emporia i Malmö. När han intervjuas av Svenska Dagbladet framgår det att han ser det som att samhället brustit.

Ännu en skjutning i Malmö, denna gång på ett välbesökt köpcentrum en fredag runt pensions- och barnbidragsutbetalning. Mycket folk i omlopp, med andra ord, och mycket riktigt skadades också en kvinna som, enligt polisen, inte hade med själva måltavlan att göra. Den misstänkte gärningsmannen är femton år och på rymmen från ett LVU-hem, enligt Expressen. Det är sorgligt, säger polisen. Själv tycker jag det är för jävligt, rent ut sagt, att det ränner omkring snorungar med skjutvapen i vårt tidigare så fridsamma land. Och hur lätt är det egentligen att rymma från LVU-hem idag? Jag har inte lyckats googla fram någon ny statistik över antalet rymningar men 2004 avvek fyra av tio omhändertagna. Det är nära hälften, och jag har svårt att föreställa mig att siffrorna ser bättre ut idag.

Jag läste nyligen i Expressen att Magdalena Andersson hade attackerat Ebba Busch verbalt på en toalett och anklagat KD för att ha rivit ner Socialdemokraternas valaffischer. Det låter nästan otroligt, men tydligen är det sant och egentligen bör man väl inte bli förvånad. Om det är något chefen fru Andersson är känd för så är det att ha dåligt humör. Trofasta socialdemokrater kallar det för ”temperament” för det låter ju lite bättre – nästan lite osvenskt till och med, vilket ju är det bästa omdöme man kan ge människor i Sverige – men det räcker ju med att höra hur hon låter när hon får mothugg för att förstå att hon blir sur som en citron när hon inte får som hon vill.

Nu sitter valaffischerna uppe. Varenda morgon när jag kommer ut i köket och ska sätta på kaffet åker hjärtat upp i halsgropen eftersom det ser ut som om någon står och stirrar mot mig från gångvägen bortom mitt hus. Det tar någon sekund innan jag inser att det är en affisch med en klämkäck socialdemokrat som kandiderar till kommunen och lovar Högdalens invånare mer rättvisa. Eller något sådant.

Då och då händer det att folk blir avstängda från sociala medier för att de har uttryckt något som Twitters och Facebooks algoritmer ogillar. Till exempel så kan kritik mot islam ofta medföra avstängning från Facebook, liksom kritik och satir som riktas från höger mot vänster. Som regel förhåller sig dock algoritmerna neutrala till kritik som riktas åt motsatt håll men plötsligt har även en person med ”rätt” värdegrund drabbats. Detta uppmärksammas på riksnivå av bland annat Sveriges Television, som om hela landet plötsligt förväntas förfasa sig över att det förekommer censur på sociala medier.

Tänker du avnjuta kräftor denna augustimånad? Tänk dig då noga för, för kräftskivan är inte bara en exkluderande och rentav rasistisk festivitet – den är dessutom skadlig för klimatet. I år har det hittills inte släppts några dramatiska rapporter om hur förödande de svenska kräftskivorna är för världens klimat, men en tillbakablick mot rubrikerna de senaste åren ger vid handen att vi svenskar nog borde sluta att avnjuta det röda guldet. Fast egentligen handlar det förstås inte om klimatet. Det handlar om att PK-etablissemanget inte står ut med att vi svenskar är så olydiga att vi fortsätter bevara våra älskade traditioner trots den massiva propagandan mot dem.

När nyheten om attentatet mot Salman Rushdie kändes det lite som om någon drog ner en rullgardin. Jag minns så väl när Satansverserna kom, och när dåvarande ayatollan utfärdade sin fatwa, och jag minns också de högljudda diskussionerna inom familjen och vänkretsen. Jag kände inte en enda människa som uttryckte någon som helst förståelse med en religiös ideologi som inte tål kritik eller skämt. Föga anade jag då att det islamistiska tänkandet och språket snart skulle komma att genomsyra även mitt eget lands offentlighet.

Nu ökar väljarsympatierna för Miljöpartiet igen, bara någon månad före valet. Det tycks alltså som om mainstream-medierna lyckats i sin strävan att förbättra partiets prekära läge, de lavafärgade väderkartorna och dagliga rapporterna om extremväder har gett resultat. Sannolikt får man nu ihop tillräckligt många stödröster från socialdemokrater och vänsterpartister för att riksdagens mest extrema och medborgarfientliga parti ska kunna sitta kvar.

Det betyder inte att det inte har varit extremt varmt i vissa delar av Europa denna sommar. Däremot är det ju så att våra medier numera kallar exakt allt väder för extremt. Är det mer än 25 grader mitt i högsommaren så är det extremvärme och börjar det åska är det extrema skyfall. Det är så man skrämmer upp ett helt folk för att säkerställa att journalisternas favoritparti inte halkar ur riksdagen.

För ett tag sen tittade jag på den nya filmen om drottning Margareta, hon som kallades kung Byxlös. Hon var sin tids mäktigaste kvinna och förmodligen en av de mäktigaste kvinnorna någonsin, men filmen – en samproduktion mellan Sverige, Norge och Danmark – fokuserar på en fotnot i hennes liv. Och det är väl så det ska vara nu för tiden, för gud förbjude att man gjorde en seriös och djuplodande film om något så kontroversiellt som en medeltida drottning med makt. Det skulle bli alldeles för besvärligt eftersom mäktiga kvinnor av någon anledning måste framställas inte bara som klokare än män utan dessutom som mjukare och mer fördomsfria, trots att det naturligtvis inte alls stämmer med verkligheten.

Nu går twittertrollens konung Morgan Johansson till storms mot den plattform där han själv härjat vilt i åratal. Twitter, säger ministern, är en ”kloak för högerextremism, rättshaverism och radikalisering” och därför vill han ge säkerhetspolisen utökade möjlighet att söka och spara information som hämtas från sociala medier. Han glömmer dock det faktum att Twitter också är en kloak för inkompetenta ministrar som lider av storhetsvansinne och problem med sin demokratiuppfattning. Hans övertramp är så många att man tappat räkningen och tillsammans med bland andra kollegan Annika Strandhäll tillhör han bottenskrapet av Twitterkloaken.

Härom dagen slötittade jag lite på en dokumentär om New Scotland Yard och om några speciellt brutala mordfall i London. Polisernas omdömen om mördarna var genomgående strängt fördömande och min första reaktion var att jag måste ha missförstått, för så kan väl inte polisen säga om en människa, oavsett vad denne gjort? Sedan insåg jag den förfärande sanningen. Min reaktion var en effekt av åratals hjärntvätt från svenska myndigheter, politiker, polis och mäktiga mediehus.

I början av juli knuffades en äldre man ner på spåret på Hökarängens tunnelbanestation, av en psykiskt sjuk kvinna med allvarliga missbruksproblem. På övervakningsfilmer syns tydligt hur kvinnan störtar upp från bänken där hon sitter, rusar fram till mannen och knuffar honom så hårt hon kan. Endast tack vare de rådiga människorna på perrongen, som lyckades stoppa tåget, kunde mannen räddas från allvarligare skador. Samma rådiga människor höll också fast kvinnan till dess polisen är på plats.

Den här kvinnan har i i åratal gått in och ut på rättspsyk som om där vore svängdörrar. Hur är det möjligt att hon överhuvudtaget är ute i det fria, när hon har begått mängder med brott (och dömdes så sent som förra året) och det bara är en ren slump att ingen redan har dött till följd av hennes framfart?

Nyligen skrev jag om Yasmine Abdullahi som, i tidningen Arbetaren, gav uttryck för en skev verklighetsbild och fördomar om etniska svenskar. Den som följer Arbetarens Facebook-konto inser att det var ett misstag av redaktionen att publicera texten, eftersom den är en förolämpning mot just de människor Arbetaren säger sig värna. Få vanliga människor äger den sortens sommarnöjen i skärgården dit Abdullahi vill bli inbjuden så det är uppenbart att hon snarare jämför sig med läsare av Connoisseur än Arbetaren. Frågan är därför varför Arbetaren ger plats åt den här typen av fördomar riktade mot etniska svenskar.

Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe.

Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.

Det är mycket rapporter om vädret just nu. Och om klimatförändringarna. Men huruvida värmeböljor, slagregn och andra väderfenomen är vanliga väderfenomen eller symtom på klimatkrisen beror mest på om svenskarna har semester eller inte. I alla fall om jag tolkar meteorologerna på väderinstitutet Storm rätt.