Patrik Engellau

Här är några reflektioner med anledning av Widars senaste krönika (https://detgodasamhallet.com/2015/04/23/nya-moderater-vill-styra/), där han argumenterar att ”det vore väldigt bra för Sverige” om S och M började samarbeta mer, vilket uppgörelsen om försvarsanslagen kan vara ett tecken på. Vårt land skulle då slippa skadas som det gör när ”udda” partier som V, MP och SD tillåts styra politikutvecklingen.

Widar är en tung tänkare, inte bara tung i bemärkelsen betydelsefull, utan också i meningen eftertänksam, klok och besinnande. Widar ser väsentligheter.

Jag har ett annat kynne. Om Widar är en bred flod är jag ett vattenfall eller en porlande bäck. Om han är en stabil ekstam är jag en susande säv. Vi ser olika saker och jag är inte förmäten nog att på förhand avgöra om någon av oss har mer rätt än den andra.

Det kan vara klokt att marginalisera ”udda” partier och visst är det sant att man nog skulle ha anledning att andas ut om S och M fick ihop det, men räcker det?

Widar skulle nog säga att det är bra nog. Det skulle räcka för att Sverige skulle slippa dårpippipolitik och vad kan man mer begära?

En person med min läggning har dock svårt att nöja sig. Jag vill genast se rimliga svar på frågan vad de tänkt göra åt skolan, vad de tänker göra åt den svällande invandringen, hur de tänkt sig att den svenska staten ska återerövra de no go-zoner där polisen verkar ha kapitulerat till kriminella gäng plus en massa annat som jag tycker politiken slarvar med, och bland dem som slarvar återfinns tyvärr även socialdemokraterna och moderaterna. Varför är det bra om de får makten när de ändå inte vet  vad de ska göra med den? frågar min oroliga själ.

”Man måste ha lite förtröstan”, hör jag i andanom Widar svara. ”Problemen är inte värre än att förnuftiga människor kan lösa dem om de får en chans. Den chansen får de om de slipper dårfinkarna.”

Min oro är att de förnuftiga partierna inte alls med nödvändighet är tillräckligt förnuftiga, att tiden bara går och problemen förvärras och att nationen så småningom närmar sig en ”tipping point” där den kapsejsar. Det finns inga bevis för en sådan utveckling, det är bara känslor och trendutdragningar som leder mig till den uppfattningen. Jag kan ha fel.

Jag tror inte Widar ser saken på det sättet. Jag tror han menar att tipping points normalt inte inträffar och att om man ska slå vad om huruvida en tipping point inträffar i morgon eller inte så gör man klokast i att satsa emot.

I så fall kanske den inträffar i nästa vecka, säger jag, i varje fall gör man bäst i att följa försiktighetsprincipen och utgå från att det går så illa som det kan.

Jag undrar hur många åsiktsvariationer som egentligen inte beror på olikheter i klass, miljö, uppfostran, intelligens och sånt utan i stället på att människor fått sitt DNA ihopkokat på lite olika sätt.