Är du inte sjuk, lille vän?

Annika Borg

Annika Borg

I femton år har jag åkt land och rike runt med ett budskap, sammanfattat på följande sätt: ”Det är ingen fara, du är människa”. (Det blev också titeln på min bok med livsbetraktelser bok som kom ut 2006.) 

Vad handlar då det om? Jo, om att det inte är helt enkelt att vara människa och om att allt inte går att fixa till. Det är sådant livet är och det är inte farligt, onormalt, sjukt eller avvikande. Till det mänskliga livet hör att sova dåligt ibland, ha ångest, tycka att allt är grått, förlora meningen, känna oro, vara frustrerad, förtvivlad och från tid till annan må dåligt, till och med riktigt dåligt. Detta vet jag. Jag vet det genom yrkesmässig erfarenhet som präst, jag vet det efter åratal av kontakter med radiolyssnare och läsare, och jag vet det av egna erfarenheter.

Men det har skett en successiv förändring i vår människosyn. Det mesta av detta har nämligen börjat ses som avvikande och även som något att sjukförklara. Allt det mänskliga har vi flyttat över till vårdens och proffsens domäner. Symptom kategoriseras idag efter olika manualer och på BUP räknar man utredningar – inte samtal – eftersom det har med resurstilldelningen att göra.

Diagnoserna vad gäller psykisk ohälsa har ökat. Och det råder oenighet om vad detta egentligen speglar: antingen har vi upptäckt att många barn, ungdomar och vuxna har psykiska funktionshinder och problem eller också är det just så att det gått inflation i diagnoser samt psykisk ohälsa och att vi har börjat se allt fler symptom på högst vanliga mänskliga reaktioner som avvikande och onormala. I USA medicineras enligt uppgifter tjugo procent av pojkarna.

Att ha en diagnos har blivit en statusmarkör bland ungdomar. De talar om sin diagnos istället för att tala om och förmedla hur de egentligen mår och bli mötta i det. De mötena och samtalen är satta på undantag. Istället för bekräftelse har man fått en etikett.

En psykolog jag lyssnade till berättade att han inte arbetade med diagnoser. Har man inga manualer tvingas men istället att utveckla ett språk för att göra sig förstådd och för att förstå, sa han. Han menade också att vi ska komma ihåg att den som definierar/diagnosticerar har makten. Vägen idag, vad gäller det mesta av det mänskliga, är att utreda, diagnosticera efter en manual och medicinera. Man medikaliserar psyko-sociala problem. Istället behövs en genomgripande normalisering av mänskligt liv, ett liv som innehåller såväl smärta som tillkortakommanden. Ungas reaktioner på vad det är att vara människa ska inte förklaras som avvikande, utom i de fall där de verkligen är det och då resurser är påkallade. Istället behövs det redskap som det står ”normal” på.

Jag har hört skolledare som berättar att unga kan tro att det är något allvarligt fel på dem om de sover dåligt ibland eller att de behöver psykiatrisk hjälp för att de är ledsna när pojkvännen/flickvännen gjort slut eller när sorg drabbar. Men att vara deppig är för de allra flesta människor vare sig något sjukt eller något livshotande, fast att tala om depression på ett icke-diagnosticerande sätt är ovanligt idag.

En läkare berättade hur oerhört viktigt det är att ta reda på vad som egentligen döljer sig bakom olika symtom, det kan vara somatiska sjukdomar. Det gäller att veta vad man håller på med.

Och nu har ytterligare steg tagits för att sätta etiketter på hela befolkningen när den råkar ha vanliga mänskliga reaktioner, som Patrik Engellau skriver om HÄR. Forskarna i artikeln han hänvisar till skriver om flytande gränser mellan att uppfatta vardagen som påfrestande och psykisk sjukdom, och konkluderar att vi mår sämre än vi tror. Det där tror jag inte ett dugg på. Istället är problemet att påfrestningar ses som avvikelser och som signaler på psykiatriska sjukdomstillstånd. Det är steg för att ytterligare onormalisera oss och skapa förkrympande oro hos människor. I själva verket är det normalt att uppleva vardagen som påfrestande.

Vilka tjänar då på det här? Läkemedelsindustrin säger en del, media som får något att skriva om, säger andra. Men en annan viktig faktor är det som Patrik Engellau kallar det välfärdsindustriella komplexet. Det behövs en mängd människor som ska ta hand om oss när våra mänskliga reaktioner blir symptom och avvikelser. Om vi ska undvika stress, sömnsvårigheter, oro, ångest, press, sorg, frustration, brist på ork, deppighet, brottningar med meningsfrågorna, meningslöshet, förlorade hopp, brustna hjärtan och tårar så behövs en hel arsenal och inte ens det kommer att räcka.

Men det allvarligaste är att dessa framväxta synsätt är människofientliga. De skapar en befolkning som går omkring och tror att de är ensamma om att uppleva det de gör och att det är något fel på dem. Det krymper en människa. Fast det välfärdsindustriella komplexet kan förstås fortsätta att växa och ha en aldrig sinande källa av uppgifter och människor att ta itu med och ta hand om.