Lorentz Lyttkens

Vi lever i ett kunskapssamhälle brukar det heta. Jag undrar vilka ”vi” är? Kanske betyder det att människor i allmänhet blir allt kunnigare. Men i så fall i relation till vad?

Är dagens svenskar kunnigare än 50-talets? Den formella utbildningen är visserligen längre men kraven på examina är mycket högre nuförtiden. Dagens arbetsgivare använder avslutad utbildning som ett första elementärt urvalskriterium för många jobb. Kan man som företagare välja mellan en person som tagit en gymnasieexamen och en som inte klarat grundskolan så är valet självklart. På 50-talet var det ointressant. Inskolningstiden till industrijobb var kort och de flesta med rimliga fysiska förutsättningar klarade sina arbeten.

Kraven på examina är en sak, krav på kunskap är en annan. Är dagens lärare kunnigare än 50-talets? Tveksamt. Många skulle nog säga att det omvända förhållandet råder. Det är nog inte heller så att advokater, civilingenjörer eller läkare kan mer idag jämfört med sina motsvarigheter för sextio år sedan i förhållande till den tillgängliga och relevanta kunskapsmassan. I själva verket talar mycket för att de kan mycket mindre.

Den vetenskapliga och tekniska kunskapsmassan växer exponentiellt sedan mer än två hundra år. En inre drivkraft är en tilltagande specialisering. Mängder av vetenskapliga områden som idag drar stora resurser existerande inte för sex decennier sedan. Vetenskaplig och teknisk utveckling är dessutom påtagligt globaliserad sedan länge. När länder i Asien ansluter sig till det vetenskapliga och tekniska bygget anländer hundratusentals nya forskare till det internationella vetenskapssamfundet.

Innebörden av det här är att vi som individer (och det inkluderar forskare och tekniker) blir allt okunnigare i förhållande till den explosivt växande kunskapsmassan. En bilmekaniker 1959 visste det mesta om den Volvo PV han reparerade. Han kunde ta isär den i sina minsta beståndsdelar och sedan foga den samman utan problem. Mekanikern på en märkesverkstad kan reparera en BMW, Mercedes eller Lexus men han vet mycket lite om många komponenter. Den stora mängd processorer som finns i bilen är okänd terräng och det är väl bara specialisterna på Intel som vet hur de faktiskt fungerar (och varför). Såväl verkstaden som dagens bilar har diagnostiska instrument som talar om vad som är fel. Hur dessa fungerar är det knappast någon i verkstaden som vet.

Det som kännetecknar det moderna så kallade kunskapssamhället är att vi som individer vet allt mindre om det som finns att veta. I den meningen växer medborgarnas okunnighet med en enorm snabbhet. Många tycks tro att Google och andra sökmaskiner och Internet i största allmänhet kompenserar för den här utvecklingen. Det är naturligtvis en idiotillusion och man kan fråga sig vem (eller vilka) som tjänar på att den sprids. Om nätet på allvar kompenserade för den tilltagande individuella okunnigheten så skulle ny processarkitektur, spännande epigenetiska resultat, nya bevis för intressanta matematiska hypoteser, träffsäkra och välgrundade analyser av företagsköp, väsentliga insikter om komplexa proteinmolekylers dimensionella egenskaper uppstå och göras runtom i landet där folk har bredbandsuppkoppling. Men av någon anledning sker inte det.

Alla kan ladda ner noterna till vilken pianokonsert som helst men det förvandlar inte mottagaren till en framstående konsertpianist. Det krävs redan tillägnade färdigheter och kunskaper för att kunna tillgodogöra sig de kunskaper som finns på Nätet (om det inte är fråga om triviala fakta). Det betyder att de som har ett kunskapsmässigt försprång är de som har mest kunskapsmässig nytta av Internet. I all enkelhet betyder det att kunskapseliterna är de stora vinnarna på informationsteknikens enorma omvandling sedan 1980-talet. Även om den enskilde forskaren vet allt mindre i förhållande till det egna och angränsande kunskapsområdena så kan hon eller han länka sig med motsvarande specialister på andra håll i världen. En förbluffande mängd virtuella specialvetenskapliga samfund skapas på det sättet.

Under 1800-talets industrialisering skapades ett proletariat av industriarbetare: de befann sig längst ner i samhällshierarkin (sånär som på trasproletariatet). De bodde eländigt, saknade utbildning och all slags sjukvård och politiskt inflytande. Allt detta skulle förändras under de kommande hundrafemtio åren.

Med kunskapssamhällets framväxt formas ett nytt och växande proletariat. Vår tids underklass har en kort utbildning jämfört med sina jämnåriga, får i bästa fall enkla servicejobb, är politiskt ointresserade, läser inga dagstidningar (i någon form), har lägre tillit till samhället än andra grupper, misstror eliterna (etablissemanget) och har väldigt dimmiga begrepp om hur samhället fungerar. Jämfört med 50-talets industriarbetare är det nya proletariatet ett trasproletariat. De forna industriarbetarna var måna om sin egen förkovran och barnens utbildning. De trodde på sina möjligheter vilket förvandlade dem till en mäktig politisk kraft i samhällsutveckling. Idealen om skötsamhet, plikt och rätt spelade en stor roll för hur Sverige formades. Kunskapssamhällets proletariat har ingenting av detta och lär därför inte organisera sig inom överskådlig framtid. Däremot är de naturliga målgrupper för allsköns populister.

Det är kunskapseliterna, innovatörerna och entreprenörerna som driver samhällsutvecklingen. Avgörande för de här grupperna är att de inte kan hägnas in av nationalstaten och därför inte av den nationella politiken. Skapar politikerna villkor som många finner oacceptabla kan de rösta med fötterna. Det betyder inte att folk drar bra för att skatterna höjs med några procentenheter. Det är alltid kombinationen av många faktorer som styr besluten att lämna landet. Sverige står sig för närvarande hyggligt i den konkurrensen. Men en politik som steg för steg driver landet vänsterut och som inte förmår adressera viktiga utvecklingsfrågor leder till att allt fler bland eliterna ser sig om efter alternativ. De flesta människor står ut med politiska hinder som skapar viss friktion i deras liv, men få står ut med hinder som tvingar dem att stå stilla. Och det gäller framförallt kunskapssamhällets proletariat. Den avgörande skillnaden mellan denna grupp och eliterna är att människor i den förra gruppen ser få eller inga alternativ. Den stora politiska utmaningen i vår tid utgörs av att forma en politik som gynnar kunskapseliterna, innovatörerna och entreprenörerna och det nya proletariatet. Om den ekvationen har en vettig lösning vet jag inte men den är väl värd att söka.