Lorentz Lyttkens

Enligt Francis Fukuyama i boken Political Order and Political Decay kännetecknas en fullvärdig demokrati främst av tre förhållanden: Lagstyre (rule of law), en centraliserad och rimligt effektiv byråkrati som täcker hela territoriet och ansvarsutkrävande (accountability).

Lagstyre innebär allas likhet inför lagen men även att de styrande är underkastade samma lagar. På ett lite mer subtilt sätt kräver lagstyre att de styrande inte kan stifta lagar som på ett uppenbart sätt gynnar deras egna intressen på bekostnad av andras. Det är annars ett mönster som är genomgående hos de många kleptokratier (tjuvstater) som finns runtom i världen.

En centraliserad byråkrati är avgörande för en demokrati. Är den inte centraliserad uppstår mindre lokala byråkratiska herravälden. Och det är oförenligt med att samma regler gäller inom hela territoriet vilket i sin tur är oförenligt med lagstyre. Feodalherrarna inom samma rike hade på sin tid egen rättskipning och kyrkan likaså. Det innebar att regler och lagar skiftade från region till region. Det gav dessutom feodalherren godtycklig makt över sina undersåtar.

Kravet på lagstyre innebär naturligtvis att den centraliserade byråkratin inte är korrumperad. Det ska inte vara möjligt att muta vare sig skattefogdar, domare eller polis.

Ansvarsutkrävande innebär att det finns stabila procedurer med vars hjälp de styrande kan avsättas. Rösträttens omfång blir ett kriterium (bland flera) på demokratins utvecklingsnivå. Vanligen handlar de politiska valen om parlamentets sammansättning. Den bestämmer (inte sällan efter förhandlingar) vilka som bildar regering. Ibland gäller röstandet, som i USA, en (i praktiken) direktvald president.

Man kan naturligtvis argumentera för att yttrandefriheten (och andra fri- och rättigheter) är ett väl så viktigt kriterium på demokrati. Men i det här sammanhanget ligger yttrandefriheten inbäddad i ansvarsutkrävandet. Sambandet är uppenbart: Utan yttrandefrihet inget verkligt ansvarsutkrävande. Utvecklingen i Putins Ryssland illustrerar vad det handlar om.

Mot den här bakgrunden kan man fråga sig vilka länder inom EU som inte är fullvärdiga demokratier. Rumänien och Bulgarien är det inte. I båda länderna diskrimineras minoriteter och det är oförenligt med lagstyre. Båda länderna lider dessutom av en långt gången korruption oförenlig med en centraliserad regelstyrd byråkrati. I Ungern attackerar regeringen yttrandefriheten och domstolväsendet i det uppenbara syftet att försvåra ansvarsutkrävandet.

Grekland är inte heller en fullvärdig demokrati. Ansvarsutkrävandet fungerar men den centraliserade byråkratin är allvarligt dysfunktionell. Skattemyndigheten är inte bara anmärkningsvärt ineffektiv utan dessutom gediget korrumperad. Detsamma gäller i praktiken all offentlig byråkrati. En svag rättsstat och en illa fungerande byråkrati bryter mot lagstyrets krav och därför har Grekland en rätt lång sträcka att tillryggalägga innan det blir en fullvärdig demokrati.

Den Europeiska Unionen bildades inte bara som en fredsorganisation utan också som en sammanslutning av demokratiska länder och stater. Demokratins kärnvärden framhålls ju gärna av Unionens försvarare.

Den inte uttalade tanken när nya medlemmar strömmade in i EU var att de demokratiska brister en del av dem tog med sig skulle försvinna efter ett tag. Det har inte skett. Orsakerna är många men delvis beror det på att Unionen inte har några skarpa mekanismer för att demokratisk disciplinera sina medlemmar när de väl kommit in i EU.

Ministerrådet samlas i Bryssel med hög frekvens för att hantera kriser och sakpolitiska frågor. Det är inte fel men olyckligtvis tycks mycket lite tid läggas på hur EU effektivt försvarar sina demokratiska kärnvärden. Korruption, till exempel, är ett hot mot de ekonomiskt svaga medborgarna och brukar därför etiketteras som ett humanitärt problem. Det är en felsyn. Korruption är ett hot mot en fungerande centraliserad byråkrati, mot lagstyret och därmed mot demokratin. Att en betydande del av den korruption som finns i flera EU-länder dessutom får kraftig stimulans av bidrag från Unionen och därmed nettobidragsgivarnas skattebetalare är självfallet en skandal. Men framför allt ett tecken på att de ledande personerna inom Unionen inte förstår (inte vill förstå eller inte har tid med) demokratins krav.