Lorentz Lyttkens

Kan man förutsäga framtiden? På en del områden går det alldeles utmärkt. Astronomer har länge med stor precision kunnat förutse var Jupiter kommer att befinna sig om hundra år. Einsteins allmänna relativitetsteori förutsade att ljuset skulle böja av på ett bestämt sätt när det passerade nära vår sol. Det visade sig stämma. Inom en rad naturvetenskaper är precisa prediktioner vanliga.

Men hur är det med förutsägelser om människan och hennes samhälle? Drömmen om att kunna göra detta är urgammal och profeter av olika slag har ofta tagit på sig uppgiften. Astrologer har varit verksamma vid hov och furstehus i tusentals år fram till vår egen tid. Motsvarigheten till astrologerna finner man idag i företag och institutioner som ägnar sig åt framtidsforskning. Spådomar görs även av framstående personer i stora bolag som Google där spådomen naturligtvis går väl i linje med bolagets satsningar.

Stora tidningar ger sina prognoser i särskilda bilagor där de berättar hur det kommande året, decenniet eller århundradet kommer att gestalta sig. Det är trendanalytikernas paradis. Ekonomer har som bekant sina egna prognosmaskiner och berättar gärna om räntan, inflationen, obligationerna, råvarorna eller aktierna går upp eller ner.

Vi lever i en tid där det görs fler förutsägelser om framtiden än någonsin förr. Uppenbart finns det en betydande efterfrågan. Men ska man ta det på allvar? När ska man ta en sjudygnsprognos om vädret på allvar? Om ett mäktigt och stabilt högtryck bildats över Norden finns det goda skäl att tro att vädret förblir vackert under fyra, fem dagar och kanske till och med sju. När den globala högkonjunkturen tog form efter Internetkraschen 2001 blev de ekonomiska spådomarna någorlunda korrekta så länge de inte sträckte sig alltför långt in i framtiden. När samhällen är stabila och den sociala och ekonomiska dynamiken gynnsam och någorlunda i samklang med flertalets framtidsförväntningar så är förutsägelser möjliga. Även om inte precisionen är överdrivet stor. Men villkor av det här slaget är förhållandevis ovanliga i historien. Efterkrigstidens svenska rekordår är om inte unika så mycket ovanliga – vilket möjligen förklarar den nostalgi perioden väcker till liv.

Mer typiskt för historien är det ekonomer kallar externa chocker. Antagligen är det bättre att beskriva det med att ”shit happens”. 1900-talet hade sett mycket annorlunda ut om det inte

hade varit med om två världskrig. Det romerska imperiet hade aldrig existerat utan de många krig Rom startade. Konflikter och krig har spelat en avgörande roll för historiens gång. Den som vill förutsäga framtiden måste därför i detalj och med stor konkretion berätta om vilka framtida krig och konflikter som kommer att inträffa – och när.

Den arabiska våren började i Tunisien och väckte euforiska framtidsdrömmar om frihet och demokrati i delar av arabvärlden men framför allt i Väst. Drömmarna visade sig vara önsketänkande. Även om ett fåtal pessimister var skeptiska till demokratihoppet fanns det ingen som förutsåg hur skeendet skulle utspelas i detalj. Komplexiteten i förloppet – och det gäller historiska skeenden i allmänhet – omöjliggör förutsägelser. Egentligen av samma skäl som gör att alla planekonomier misslyckas jämfört med marknadsekonomier. Den informations som strömmar i marknaderna är så stor och snabb att centrala organ aldrig kan ersätta den. Men det är just det en fungerande planekonomi måste kunna göra. Av likartade skäl lyckas ingen göra konsekvent korrekta prognoser om aktiemarknaden. Och går inte det så är det ju inte så konstigt att man inte kan förutsäga krig och konflikter.

Det finns ett djupare skäl till att framtiden inte kan förutsägas. Den avgörande förändringskraften i människans historia är inte krig och konflikter utan vår förmåga att formulera ny kunskap. Jordbrukets framväxt och utveckling byggde på en ackumulation av kunskap. Städernas uppkomst förutsatte nya kunskaper om byggteknik och social organisering. Bronset och järnet byggde på kunskaper om utvinning och bearbetning. Ju närmare vår egen tid vi kommer desto snabbare formuleras nya kunskaper. Natur- och ingenjörsvetenskaper får en alltmer central ställning i samhällsutvecklingen från och med 1800-talet. Om våra förfäder för så där tio tusen år sedan och deras efterföljare inte utvecklat några nya kunskaper så skulle vi leva under samma villkor som de gjorde. Nåja vi och vi. De resurser som behövs för människors överlevnad hade då varit ofantligt mycket mindre än vad de nu faktisk är. Följaktligen hade de allra flesta som lever idag inte existerat.

Människans förmåga att steg för steg nå fram till ny kunskap är historiens djupaste förändringskraft. Det är också det grundläggande skälet till att vi inte kan förutsäga samhällenas framtid. Det var filosofen Karl Popper som formulerade det eleganta argumentet.

För att förutsäga framtiden måste man i detalj kunna förutsäga de nya kunskaper som växer fram. Men om man kan förutsäga framtida kunskaper så innebär det att man redan känner dessa kunskaper. Och då är det inget man förutsäger.

Popper hade naturvetenskapliga krav på förutsägelser. Den som påstår att det kommer att finnas en fungerande kvantdator om femton år ägnar sig enligt honom åt en gissning. Först när den detaljerade ritningen över denna skapelse finns med i förutsägelsen är det äkta vara. Av just det skälet inte längre en förutsägelse.

Allt tvärsäkert tal om framtiden bemöts bäst med skepsis och humor. Sanningen är ju att vi bara kan lösa dagens men inte framtidens problem. Det är ju å andra sidan inte så dåligt.