Helena Edlund

Så hände det. På måndagsförmiddagen attackerades parlamentsbyggnaden i Kabul under sittande möte. En självmordsbombare sprängde sig själv och talibanernas skyttar väntade på taken. I skrivande stund uppges två civila ha dödats och 40 människor ha skadats.

Är någon förvånad?

Attentatet mot parlamentet är inte en udda händelse. Så gott som dagligen inträffar terrordåd i landet, även om bara de mest blodiga letar sig in i våra nyhetsflöden.

Jag vågar påstå att ingen som tjänstgjort i Afghanistan är det minsta förvånad. Däremot anar jag att rätt många kommer att utbrista i ett ”vad var det jag sa?” idag. För det är exakt så här det går, när man gör halvfärdigt. ”Har man tagit Fan i båten, får man ro ’en i land”, brukade min mormor så vist uttrycka det.

Vill man vara lite dramatisk så går det att påstå att världssamfundet, ISAF och Sverige tog Fan i båten, men slutade ro innan man ens kommit halvvägs. Det är generellt sett en mindre bra lösning och när man talar om Afghanistan är det fullständigt vettlöst.

Min mormor påstod även att det alltid är lätt att vara efterklok och frågan är om FN, när man sanktionerade upprättandet av International Security Assistance Force (ISAF) i Afghanistan i december 2001, till fullo förstod den tidsmässiga vidden av processen man satte igång. Att uppnå målsättningarna skulle ta lång tid. Mycket lång tid.

För lång tid skulle det visa sig, för ett västerland som eftersträvar effektivitet och mäter resultat per kvartal.

Jag minns när jag fick det där med afghansk tidsuppfattning förklarat för mig. Det var ingen hemlighet att mannen med det svarta skägget som satt mitt emot mig några år tidigare varit talibanledare. Men eftersom han levde efter den afghanska devisen att liera sig med den för tillfället starkaste parten samarbetade han för dagen med ISAF. Det som i Sverige kallas ”att vända kappan efter vinden” och vanligtvis är ett föga smickrande epitet, är helt comme il faut i Afghanistan. Så överlever man i en föränderlig och farlig värld. Att han skulle återta sin roll som talibanledare så snart vi vänt ryggen till var självklart för alla parter, men vissa saker nämner man inte högt.

Jag tror vi talade om vad han ansåg var en rimlig tidsplan för någon form av projekt, när han plötsligt lade det turbankrönta huvudet lite på sned, log ett snett leende och naglade fast mig med en obehagligt skarp blick från de mörka ögonen. Svaret kom i form av ett ordspråk som också var ett krasst konstaterande: ”Ni har klockorna. Vi har tiden.”

Ni har klockorna. Vi har tiden.

Det gick plötsligt upp för mig att de hade mer än så. De hade all tid i världen. För ett folk som sett erövrare komma och gå genom årtusenden, är tid en chimär. Om det är Alexander den Store, Sovjetunionen eller svenska utlandsstyrkan som patrullerar utanför husets murar gör detsamma för afghanen. Han sätter sig lugnt på huk utanför porten, iakttar sin fiende, och väntar. Och väntar. Och väntar.

Om han väntar i ett år, tio år eller tio generationer gör för honom detsamma. Vi har klockorna, han hade tiden. Allt han behövde göra var att bida den.

Så vad har vi åstadkommit, inte ens 15 år efter det att vi stack ner en pinne i myrstacken och rörde om?

Inte mycket.

Inte blev det mycket av den där friheten för Afghanistans kvinnor och barn som det talades så varmt om. Vapen- och droghandeln pågår precis som förr. Jag minns bilresan mellan Camp Northern Lights och Camp Marmal, när de amerikanska rådgivarna uppgivet förklarade att de nog skulle kunna sätta stopp för droghandeln inom två veckor – men att de inte gavs befogenheterna. Det fanns alltför många mäktiga tår som skulle trampas på då.

I byarna är det idag jämt skägg mellan vilka som plågar byborna mest – talibanerna som kräver blind religiös lydnad eller den lokala polisen som använder sin makt för att plundra och misshandla. Landet krigar med Somalia om förstaplatsen som världens mest korrupta och rent statistiskt kan vi räkna med att i runda slängar 95% av de där 8,5 miljarderna som Sverige utlovat i bistånd under de kommande tio åren kommer att försvinna rakt ner i driftiga personers fickor.

Men insatsen i Afghanistan har faktiskt förändrat människors liv. Jag är den första att erkänna att svensk trupp gjort ett enastående jobb, särskilt om man betänker vilka resurser och vilken materiel man haft till sitt förfogande.

Ändå. I Sverige finns fem familjer som kramade en son farväl, en son som sedan kom hem från Afghanistan i en zinkkista. Många unga har fått fysiska men för livet. Att vi någonsin kommer få veta hur många hundra svenska veteraner som lider av svåra psykiska besvär efter sin tjänstgöring utomlands är nog lika sannolikt som att Försvarsmakten offentliggör hur många afghaner som dödats av svenska soldater. Klockorna går och idag är det inte svenska soldater utan hemvändande terrorister som ska få stöd. De svenska veteranerna får söka stöd hos varandra när minnena tränger sig på.

Mannen med det mörka skägget behöver inte vänta längre och i Afghanistan går tiden vidare som den alltid har gjort. Även om klockorna för länge sedan har stannat.