Globaliseringens omvandlingstryck

Render.ashx

Lorentz Lyttkens skriver om vad som skapar osäkerhet och flykt från ansvar. Globaliseringen alstrar ett växande omvandlingstryck. Förändringarna ruckar på våra föreställningar om förutsägbarhet och trygghet.

Det finns olika slags friheter. Den första är friheten att välja bland de alternativ som står till buds och det kan vara nog så svårt och betydelsefullt. Den andra är att definiera, eller forma, det alternativ man önskar välja. Man kan kalla den entreprenörens frihet. Det är den skapande friheten och något de flesta människor drar sig för. De flesta människor föredrar faktiskt en fast anställning med hela trygghetspaketet.

När friheten växer i ett samhälle skapas osäkerhet. Det är inte frihetens nivå som skapar osäkerhet, utan förändringen i riktning mot större frihet. Förändringar av det här slaget genomförs aldrig utan problem. Förlorarna i processen är vanligen mer högljudda än vinnarna och kan dessutom lättare exploateras av politiska populister. Den osäkerhet som alstras i förändringen ger upphov till nostalgitrippar av olika slag. Men man ska inte glömma att förlorarna lever med verkliga problem.

Osäkerhetens källor

En källa till osäkerhet är med andra ord den liberalisering som skett i Sverige sedan början av 1990-talet. Till det kommer andra källor.

Den omfattande invandringen till Sverige skapar också osäkerhet. När olika kulturer möts uppstår friktioner. Ju längre avståndet är mellan kulturerna ju större blir friktionen. I grunden är det en tillitsfråga. Vi litar helt enkelt mer på människor från närliggande kulturer än på dem som kommer från mer avlägsna. I den tillitsdynamik som uppstår i mötet mellan skilda kulturer spelar deltagarnas ömsesidiga föreställningar om varandra stor roll. Och dessa kan vara impregnerade med stereotyper, fördomar och mer eller mindre absurda fantasier.

Globaliseringen är nog den största källan till osäkerhet. Det är inget nytt fenomen. För trettio år sedan kallades den internationalisering. Men det är en process som vidgats och fördjupats i stor skala sedan dessa. När jag läste på universitetet för decennier sedan ägnade jag några terminer åt nationalekonomi. Ordet är intressant och syftar på studiet av ekonomin inom nationens gränser. På sjuttiotalet var det självklart. Kapitalflödena över gränserna var kontrollerade och små. Staten kunde styra och ställa med jordbruk, banker, stålindustrin och mycket annat utan att nämnvärt bry sig om Sveriges omvärld. Sverige var så att säga väldigt svenskt, provinsiellt och med en självbild av underförstådd överlägsenhet i relation till andra länder. Det var redan då en illusion och idag är en sådan föreställningsvärld direkt skadlig för landet utveckling.

Ökad globalisering

Det är tveksamt om det fortfarande finns en nationalekonomi värd namnet. Visst finns det en svensk statsbudget men dess möjligheter att påverka den ekonomiska utvecklingen är mer begränsad idag än tidigare. Stimulanser i form av stora vägprojekt eller skattesänkningar kan lika gärna gynna polska byggföretag och Sydkoreanska elektronikföretag som svenska. De stora svenska börsbolagen har en mycket liten del av sin marknad i Sverige. Därför bryr de sig mindre om utvecklingen i Sverige än tidigare. Skulle skatteförändringar på allvar hota deras lönsamhet mantalsskriver de sig någon annanstans. Samhällets kunskapselit har också globaliserats. Det är engelska som gäller överallt där den bästa forskningen och utvecklingen pågår. Andelen i eliten som pluggat på andra håll i världen har ökat dramatiskt sedan 1970-talet. Det betyder att kunskapselitens beroende av Sverige har tunnats ut.

Produkter och produktion genomgår en kontinuerlig process av skapande förstörelse. I kombination med en tilltagande digitalisering av tjänstesektorn stiger kraven på de anställdas förmåga till lärande och omställning, flexibilitet med andra ord. Men kan lika gärna beskriva den här processen som en kontinuerlig, och snabb, urholkning av kontinuiteten i många människors tillvaro. För människor beroende av förutsägbarhet ökar det här osäkerheten.

Globaliseringen utsätter de nationella institutionerna för ett växande omvandlingstryck. Företagen ligger i frontlinjen av det enkla skälet att de företag som inte förändras försvinner. Det är svårare att ställa om skatte-, arbetsmarknads, pensions- och utbildningssystem så att de på en och samma gång uppfattas som rimligt legitima av landets medborgare och ger medborgarna och företagen möjlighet att utnyttja de fördelar som kommer med globaliseringen. De länder som inte klarar omvandlingen klarar heller inte sin försörjning på sikt. Sverige har hittills klarat sig någorlunda bra i den här processen men står inför en del avgörande utmaningar. Alltför många svenskar, bland politiker och medborgare, tror att de förändringar som måste till kan genomföras utan att någon drabbas av de negativa konsekvenserna. De tycks mena att Sverige kan möta den allt intensivare globala konkurrensen med största möjliga trygghet.

Tåget står still

Under rekordåren på femtio-, sextio- och sjuttiotalen gick ett tåg mot framtiden. På tåget satt alla svenskar. De allra flesta fanns i en andra klasskupé som med åren blev allt bättre. Några satt i första klass och den tredje avskaffades under resans gång. Tåget var på väg mot en framtid med allt högre välstånd, minskande klyftor, bättre bostäder, utbildning för alla, bättre sjukvård för alla, högre pensioner för alla, högre a-kassa, förtidspension och sjukpenning. De flesta svenskar delade, oavsett politisk uppfattning, den här bilden av framtiden. Tågets riktning var givet av banan men politiker bestämde hastigheten. Det hela var ett genuint kollektivt projekt med mycket stor uppslutning. Framtidstron var lika stark som tillväxten under femtio- och sextiotalen. Någon gång under den senare delen av sjuttiotalet bromsade tågen in men i stort sett alla trodde att det var en tillfällig historia. Politikerna fortsatte att gasa på. Alltfler av passagerarna gick på de vagnar som hörde till den offentliga sektorn samtidigt som företagarna var allmänt avskydda. En hel del av dem lämnade tåget och flög utomlands. Med krisen i början av nittiotalet ställdes tåget in på en rangerbangård. Där står det fortfarande slitet, rostigt och omöjligt att använda. Men det ger fortfarande upphov till fantomsmärtor och nostalgitrippar i politiken

Flykt från ansvar

Den mänskliga hjärnan tycker inte om osäkerhet. Osäkerhet hos våra avlägsna föregångare signalerade fundamentalt fara. Det låg, och ligger, en odefinierad risk i det vi inte förstår. Och osäkerhet är närmast definitionsmässigt något vi inte förstår. De rutinerade mammutjägarna i det förflutna eller den moderna bergsklättraren förstår riskerna och använder sin erfarenhet för att hantera dem. Den risk som ligger i osäkerhet kan inte mötas med erfarenheter. Man vet ju inte vilka som är relevanta.

Osäkerhet tenderar hjärnan att hantera med att skapa mönster och samband som begripliggör och förklarar vad som sker. Schamaner låter människan komma till tals med allehanda naturprocesser. I modern tid fyller astrologi, konspirationsteorier, sekterism, nationalistisk historieskrivning, utopier och religiös fundamentalism samma funktioner. När verkligheten blir mångtydig och ohanterlig flyr vi gärna in i tänkesätt som skyddar oss mot osäkerhet. Då får vi också förklaringen till våra egna svårigheter. Och ansvaret ligger alltid någon annanstans än hos oss själva. På så sätt skapas syndabockar, fiender och förklaringsmodeller som befriar oss från ansvar. När osäkerheten ökar i ett samhälle så sker en flykt från ansvar och den flykten får ofta ett institutionellt stöd.

En reaktion på ”Globaliseringens omvandlingstryck

  1. Queen of the night (@Aria2n8) skriver:

    Jag gillar mycket av vad du skriver och önskar att världen funkade så…

    Du måste ta hänsyn till att kina sätter ihop iphone-telefoner för att ”kinesiska staten” har byggt en by där montörer kan arbeta i 12 timmar. ”Amerikanska staten” forskade på mobil-komponenterna och byggde silicon-valley. ”Tyska staten” satsade på att exportera bilar.

    Så om vi inte hade Svenska staten hade vi i bästa fall tyska bilar men ingen väg och absolut ingen kollektivtrafik. Med andra ord: vi skulle utan staters insatser inte ha ”frihet”. Så det är en myt att entreprenörer skapar friheten och stater bara tryggheten!

    Detta hör man aldrig exportländer (som sverige) säga högt för att vi tjänar på att import-länder inte gör som oss och satsar på sitt folk som vi historiskt har gjort.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.