Vart tar ”våra” tiggare vägen?

Annika Borg

Annika Borg är här på spaning efter var de ”traditionellt utsatta” tagit vägen och vad som händer med stadsbilden när fler och fler EU-medborgare behöver hjälp. Hon konstaterar att den egna strategin för att hjälpa blev ohållbar och att systemet tycks haverera. Stadsmissionens svar väcker fler frågor än får bilden att klarna.

Under en längre tid har stadsbilden i Stockholm förändrats. Att de blivit fler hemlösa var synligt redan för ganska många år sedan. Med hemlösa menar jag då ”de traditionellt utsatta”, ett uttryck jag lånat av Birthe Wallin, direktor för Stadsmissionen i Malmö (tack Birthe!). Men på kort tid har bilden förändrats igen, först successivt, sedan i det närmaste explosionsartat.

EU-migranter, EU-medborgare, romer, romska tiggare, hur man benämner de människor som sitter på våra gator signalerar vad som är korrekt för dagen. Från romska tiggare, till romer och sedan EU-migranter. Men nu verkar det vara EU-medborgare vi ska säga (har jag också lärt mig av Stadsmissionen).

Jag kan konstatera att ”mina” män och kvinnor – samt deras hundar – som jag brukade småprata med, köpa Situation Stockholm av eller ge en slant till inte syns i stadsbilden längre, mer än undantagsvis. På vägen till och från arbetsplatsen kan jag möta minst trettio EU-medborgare som sitter eller står och tigger.

Jag sa för någon dag sedan till Patrik Engellau, att jag inte kan förhålla mig till situationen. Jodå, svarade han, du förhåller dig. Och så talade vi om det, hur vi gör när vi förhåller oss. Under lång tid hade jag en strategi. Den gick ut på att hjälpa några romska kvinnor som fanns i min närmiljö i Gamla stan.

Ett sidospår: en bekant från ett annat land och dennas dotter ville knappt vara ute i city när de besökte Stockholm senast på grund av vad de uppfattade som mycket påträngande tiggeri. Och det klart, har man inte varit i Sverige på ett tag så är förändringen enorm.

Åter till strategin. Mitt stöd bestod i att jag köpte kaffe, coca-cola och smörgåsar till i huvudsak en yngre kvinna som satt utanför min matvarubutik. Vi fick en kontakt. På det hela taget var det väl inte tillfredställande, men ändå något. Tänkte jag. Det här pågick under flera månader. En lördag när jag skulle handla reste sig kvinnan när jag kom och följde med mig in i butiken. En äldre kvinna anslöt. Den yngre började kasta (ja, hon gjorde det) ned saker i min varukorg: blöjor, nappflaskor, nappar, coca-cola, hygienprodukter en masse. Den äldre av dem tycktes ropa instruktioner till den yngre kvinnan.

Sex hundra kronor senare gick jag hem och kände mig god. Men det där är en bedräglig känsla. Jag tänkte: nu får några barn torra blöjor ikväll, det är en bra sak. Och det är en bra sak. Men efter några timmar började även andra tankar komma. Att människor tar för sig moraliserar inte jag över, egentligen. De tankar som kom innehöll istället ett obehag, för över situationen vilade också något riktigt obekvämt. Det skulle visa sig vara en befogad signal inifrån. En längre tid fick jag upphöra med att handla i butiken, eftersom jag annars skulle ha fått sällskap i stort sett varje gång. Och i tunnelbanegången utanför butiken finns numera väldigt sällan ”de traditionellt utsatta”. De som inte tar för sig, i alla fall inte i jämförelse.

Tiden har gått och häromdagen drabbades jag av samma önskan att försöka bidra som tidigare utanför en annan matvarubutik. Jag frågade kvinnan som satt där om hon ville ha något att dricka, och fick coca-cola till svar. Väl inne i butiken upptäckte jag att EU-medborgaren följt efter mig och var på väg att lägga ned saker i min varukorg. Då ingrep en yngre man, som arbetade i butiken, och bad henne gå. ”De får inte tigga i butiken, vi måste ha en gräns”, sa han. Och det är sant. Den här situationen har fullständigt havererat och det finns inga politiker, myndigheter eller andra instanser som kommer att ta tag i den. Den verkar vara upp till oss som individer att lösa. Och det kommer ju inte att gå.

Aktören Svenska kyrkan har nu fått upp ögonen för att man kan spela rollen som välfärdsaktör och erbjuda stöd till EU-medborgarna. I Veberöds kyrka i Skåne erbjöds de härbärge på orgelläktaren och försågs med nycklar till kyrkan. Jag blev misstänksam när jag läste det där i Kyrkans tidning (nummer 12/15), eftersom  min erfarenhet av församlingsarbete säger mig att kantorer och organister, av goda skäl, är mycket rädda om sina instrument. Jag har som präst aldrig varit betrodd med nyckeln till orgelläktaren. Efter några sökningar på nätet tror jag mig ha funnit förklaringen: Det fanns ingen musiker på plats i församlingen. En är tjänstledig och den som ska tillträda har inte börjat än. Någon dag senare rapporterade tidningen att EU-medborgarna nu var avhysta, av brandsäkerhetsskäl. Händelsen visar hur den starka drivkraften att vara god alstrar ogenomtänkta – och direkt farliga – beslut och att trycket från de många EU-medborgarna driver fram paniklösningar.

Trängs ”de traditionellt utsatta” undan – eller riskerar att trängas undan – av EU-medborgarna? Resurser, satsningar och fokus är inte outsinliga källor. Så många fler tiggare ger givetvis effekter på olika sätt. Det är logiskt. I DN stod det nyligen om trappan upp till Stadsarkivet på Kungsholmen. Där har man nu fått sätta upp ett staket för 200.000 kronor för att inte EU-medborgare ska slå läger där. Tidigare sökte ”de traditionellt utsatta” skydd där, men nu blir det alltså inte något för någon. Effekter.

I mitt sökande efter svar på frågan vart ”våra” tiggare har tagit vägen ringde jag till Birthe Wallin, direktor på Stadsmissionen i Malmö. På min fråga om det förekommit bråk eller spänningar mellan EU-medborgare och andra utsatta svarade hon nej. Orsaken till att man bedriver hjälpen på olika platser handlar inte om bråk, utan om att de olika grupperna har skilda behov. EU-medborgarna ska ju inte tillbaka in i systemet, som andra grupper. Däremot kunde de finnas rasism hos de andra utsatta, precis som i det övriga samhället. Det var ”de traditionellt utsattas” rasism hon menade. Det lugnar sig när arbetet med de olika grupperna sker på separerade platser, sa Birthe Wallin. Men skälet till att man förlagt det på det viset handlar alltså om olika arbetssätt, inte konflikter, menade hon.

Jag värjer mot att peka ut ”de traditionellt utsatta” som en del av en strukturell rasism. Kanske har de en åsikt eller en erfarenhet man kan förstå utifrån ett annat raster? Och som behöver tas på allvar? Utsatta grupper börjar nu ställas mot varandra. Om den ena utsatta gruppens protester ses som rasism, förstår vi åt vilket håll den ömmande blicken är riktad.

Robin Benigh, projektledare på Stadsmissionen i Stockholm, ger en liknande förklaring. Skälen till att jag inte ser ”de traditionellt utsatta” är att EU-medborgarna söker upp de synliga platserna, menar han. Det finns ingen konflikt. Att man har ett informationscentrum för EU-medborgare och tredjelandsmedborgare (ja, det heter så) separerat från ”de traditionellt utsatta” är en fråga om organisation och inte om problem med konkurrens mellan de olika grupperna.

Men visst finns det en konflikt. Om inte de ”traditionellt utsatta” längre kan stå på de bäst synliga platserna, utan har blivit mer osynliga, är det i alla fall en konflikt för mig som människa.

På tidningen Situation Stockholm bekräftar man att det förekommer konflikter mellan de som säljer Situation Stockholm och EU-medborgarna. Likaså att det finns försäljare som lämnat sina platser. EU-medborgarna är så många fler, konstaterar man. En del försäljare har märkt en minskning av sin försäljning, medan andra inte sett någon nedgång. Men man understryker att det inte är konflikter överallt, utan att man också har ställen där det fungerar att stå bredvid varandra.

Vi behöver som samhälle hantera den här situationen. Och på allvar ställa oss frågan vilka det är som ska betala priset för vår önskan att vara goda och vår tro på våra resurser som en outsinlig källa.

Hör gärna av er med era egna erfarenheter: annika@detgodasamhallet.com

En kväll i Stockholm (bilden retuscherad av integritetsskäl):

IMG_2718 - pxld

6 thoughts on “Vart tar ”våra” tiggare vägen?

  1. Lars Ekblom skriver:

    EU-medborgare är ett bra begrepp. Själva grunden för tiggarnas närvaro här är ju de rättigheter EU-medborgarskapet medför. EU:s ramverk är en sak, men vilka medborgarnas rättigheter är i annat EU-land är långt ifrån färdigutrett

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s