När jag gick i lågstadiet fick jag viss utbildning i vet och etikett av klassföreståndarinnan Laura Laura som kom från Norrland och därför visste att uppföra sig mot samer som på den tiden inte kallades så utan i stället betecknades med det skamliga l-rdet som inte ens Laura hade insett blivit förgripligt och därför oanvändbart; att mäta l-folkets skallar med särskilda instrument samt att fråga dem hur många renar de hade var också skamligt, det hade Laura begripit.

Inte frågar ni väl mig hur mycket jag tjänar, sa hon strängt och tittade ut över barnaskaran som ändå hade bra pejl på inkomstförhållandena i klassen ty då och då fick fattiga barn lämna in särskilda ansökningsblanketter om nedsatt terminsavgift (ja, även kommunala skolor debiterade terminsavgifter på den tiden; förresten hade Tomas farsa en taxeringskalender hemma så det var bara att slå upp Lauras månadslön om det fanns intresse).

Jag fick nyligen en inkomstdeklaration av Skatteverket och upptäckte till min förvåning att jag påminner om rensamer däri att jag inte gärna sprider deklarationens uppgifter om kyrkoavgift och begravningsavgift. Liksom rensamerna tycker jag är det är privat information som ingen har med att göra.

När jag resonerade om fallet med några vänner tog sakerna en helt annan vändning än jag förväntat. De brydde sig väl inte om att baklänges räkna ut mina inkomster men deras ansikten förvreds i förvåning och avsmak när de insåg att jag faktiskt helt frivilligt årligen betalade flera tusen kronor till kyrkan i olika avgifter som den inte har förtjänat. ”Jag lovar att du inte besöker kyrkan mer än högst ett par gånger om året”, sa en av kompisarna hånfullt, ”och det lilla du sliter på stengolvet och träbänkarna är försumbart i kyrkans budget. Prästerna suger ut dig!”.

Jag sa att det tyvärr låg mycket i det ty nu får jag inte längre sjunga favoritpsalmen Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland samfund på jorden. Inte för att det skulle vara sant men för att det påminner mig om mina rötter i Sofia folkskola där fröken Laura faktiskt spelade den melodin på tramporgeln och jag, tro det eller ej, kände gemenskap med mitt fosterland, mitt folk, mina minnen och drömde om framtiden. Allt sammantaget kunde det arta sig till en patriotisk scen.

”Själv tror jag inte så särskilt på Gud”, erkände jag för kompisarna. ”Men jag tycker att präster ska tro på Gud. ”Finns det sådana?” frågade en kompis. ”Jag har utvecklat ett ganska tillförlitligt prästtest”, sa jag. När jag träffar en tidigare obekant präst frågar jag om han tror på Gud. ”Jo men visst, säger han snarast förnärmad. ”Du menar att det där med att Gud skapade allting på egen hand på sex dagar, alla djur, alla växter, alla berg och planeter, hela alltet och människan också? Och människan, som var en kopia till honom själv? Är inte det häxeri och svartkonst? Och att Jesus kunde gå på vattnet?”.

Då blir prästen nervös ty det var inte meningen att han skulle tas ad notam, så han säger att det där nog får tas med en nypa salt, nuförtiden kunde man ju inte ta Bibeln så bokstavstroget. ”Då förstår jag”, säger jag och tackar för mig.

Men en gång träffade jag en präst som såg mig rakt i ögonen utan att skämmas och förklarade att såklart han trodde på Guds under, han var ju kristen! Det slutade med att jag anställde honom som informationschef i mitt företag och det behövde jag aldrig ångra.