För mindre än en vecka sedan här spekulerade jag om trasborgerligheten, närmare bestämt kapitalister och näringslivsfolk som funderar mer på hur de ska klå staten på pengar än på hur de ska kunna tillverka varor och tjänster som folk vill ha och gärna betala för. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana. En bildirektör som vill ersätta kärnkraft med vindkraft är ungefär som en överbefälhavare som dansar i Pride-paraden.

Den i varje fall i Sverige världsberömdaste av alla sociologiska världskartor är den ovan angivna. Den delar in länder efter de värderingar som påstås gälla där. Y-axeln positionerar länder efter om deras befolkningar fortfarande tror på Gud eller om de avancerat förbi det stadiet. X-axeln skiljer på folk som lever i jägar/samlar-kulturer och sådana där man strävar efter självförverkligande.

Just jag är kanske den minst lämpade att klaga på svagheter inom svensk vård. Hade det inte varit för medicinens landvinningar så skulle jag nog ha varit två- à trefaldigt död.

Det återfinns enligt min uppfattning ovanligt lite intressant information i tidningarna så här års. Det kan bero på att folk enligt semesterlagstiftningen inte går till jobbet för att låtsas vara CTO, CMO, CPO, PA, EA och formulera företagets ESG så att de har något att skriva pressmeddelanden om. Därför blir det tunt på tidningssidorna. Så rycker jag till ty förbundskansler Friedrich Merz säger något meningsfullt. Han varnar Sverige för att göra samma dumheter som den tyska politiken där ”tron på att sol och vind helt kunde ersätta kärnkraften fick närmast religiösa förtecken inom politik och näringsliv”.

Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

För omkring femton år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?

När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:

Om jag säger att jag läst om en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.

Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.

Lennart Bengtsson skrev nyss en text som förtjänar mer eftertanke än vi normalt ägnar åt samhällsbetraktelser. Han påpekar en sak som våra skarpaste hjärnor borde sätta tänderna i i stället för att bara med en suck lämna i sophögen över företeelser som vi tolererar att inte begripa. Det handlar om att sommarvärmen på 1930-talet, som troligen var högre än dagens, sågs som en ”välsignelse” medan vi betraktar våra tids kanske beskedligare värmebölja som ett hot mot mänskligheten.

Folk får Nobelpriset i ekonomi för de alldagligaste observationer. Ibland verkar det räcka med att introducera ett klatschigt begrepp. För två år sedan fick tre amerikanska ekonomiprofessorer – Daron Acemoglu, Simon Johnson and James Robinson – elva miljoner kronor att dela på eftersom de kommit på att länder med ”inkluderande” institutioner, alltså sådana som står öppna för entreprenörskap och konkurrens, utvecklas bättre än länder med ”extraktiva” institutioner. Portugal betedde sig extraktivt när Brasiliens guld hämtades hem från kolonin medan USA var inkluderande eftersom amerikanerna byggde landet för eget bruk snarare än för tillfällig kolonial resursutvinning.

Att jag menar att välfärdsstaten är dömd till undergång – vad det nu kan betyda – beror inte på att jag hyser någon särskild motvilja mot arrangemanget. Det beror snarare på att alla andra storslagna statsskick tidigare i historien har fallerat vilket nog är ett tecken på att även välfärdsstatens menetekel redan är skrivet på väggen.

Häromdagen skrev jag en delvis förvirrad artikel om huruvida världspolitiken med USA som intellektuell ledare går till höger eller till vänster. Det är ingen lätt fråga ty svaret pekar än hit, än dit. Själv menar jag att världens starkaste politiska rörelse, som går i armkrok med det i alla länder växande politikervälde som anser sig förkroppsliga demokratin, men i själva verket inte har så mycket med folkstyre att göra. Fråga en slumpvis utvald medborgare om hon vet vem som företräder henne i riksdagen eller ens vad representanten har för telefonnummer.

Om något fullständigt omöjligt inträffade skulle folk nog börja grubbla lite. Om månen plötsligt fick Elon Musks eller Donald Trumps anletsdrag så bleve det nog liv i luckan. Väletablerade intressen skulle tolka händelsen som det slutgiltiga beviset för att de alltid haft rätt. Till exempel skulle både Naturskyddsföreningen och Dagens Nyheters miljöreportrar kräva förbud mot biltrafik i Stockholms innerstad, ett krafttag mot världens undergång.

Svensk politik diskuteras sedan hundrafemtio år sedan som en kamp mellan höger och vänster (eller andra synonyma sociala motsättningar såsom kapitalister och socialister eller högerpartister och socialdemokrater). Jag har alltid – i varje fall sedan femtio år tillbaka – gjort motstånd mot den tolkningen av det svenska samhället. Det typiska för oss är att vi långt tidigare än länder mer kom att kännetecknas av sammanhållningen mellan de olika politiska falangerna än av den tidigare konflikten mellan dem. Det har varit mer intressant att analysera svensk politik, har jag länge tyckt, som ett relativt homogent politikerväldes gemensamma försök att inrätta ett nytt system än att fortsätta att koncentrera sig på de obetydliga skillnader som fortfarande finns inom politikerväldets partipolitiska avdelningar.

I midsomras träffade jag vänner och åtskilliga av dessas barn som numera nått den ålder då man tagit olika slags examina och gjort alla nödvändiga ryggsäcksresor till avlägsna världsdelar och mer eller mindre motvilligt inser att det nu gäller att ta språnget från den värld där man blir försörjd av andra till den där man försörjer andra. De befinner sig kort sagt i den livsfas där människan förvandlas från rentiär till löneslav.

 

Skribenten Jacob Hansen skrev nyligen här på dessa sidor att Frankrike, det gamla europeiska kulturlandet, numera vacklar på sönderfallets och förödelsens avgrund. I sammanfattning säger han, vad jag förstår, att kulturlandet har blivit en del av tredje världen.

En söndag för inte så länge sedan besökte jag min första (!) katolska mässa. Det var i katedralen Nosso Senhor do Bomfim, den kanske vackraste kyrkobyggnaden i hela Salvador, huvudstad i den brasilianska delstaten Bahia, ett stycke rokokoarkitektur med ornament och guld i hela kyrkorummet.

Jämfört med svenska ledande politiker som ljuger, vilseleder och snedvrider mest hela tiden visar sig de artificiella intelligenserna, om de inte hittat på ett extra listigt sätt att dra mig vid öronen, vara föredömligt eftertänksamma och hederliga. Till min förvåning söker mig till dem när jag känner behov av ett seriöst samtal. Det är bara ett kliva in. De har inga långa köer som inom sjukvården. Tanken att jag på liknande sätt skull efterfråga genomtänkta synpunkter hos en svensk ledande politiker känns helt bisarr.

Claude.com är en förnuftig artificiell intelligens som jag i någon mån lärt känna. Här vill jag presentera honom för dig om ni inte redan är bekanta.

Inför de kommande allmänna valen får en normal tevetittare – som liksom jag över huvud taget inte kan sätta på teven eller, som min fru, brukar få in någon kanal efter tio minuters mekande – anledning att särskilt studera de uppvisade partiledarna. Vem tjänar de egentligen? Och vem borde de tjäna?

För flera år sedan skrev Bitte Assarmo en ironisk och mycket uppskattad text om att statsägda media gör sig till tolkar för vissa missnöjda invandrare som anser att det vilar en vithetsnorm över den svenska naturen och att svenskarna bör kritiseras för att de satt sin prägel på skog och fjäll. Inte bara på naturen, förresten, utan också på kulturen, vilket Bitte berörde i en annan läsvärd text om en Zornutställning på Nationalmuseum ().

På Nationaldagen ägnade jag två timmar åt att följa statstelevisionens redogörelse för det högtidliga firandet på Skansen. Det var välgjort, blomsterrabatterna nyansade och prunkande, militärorkestrarnas bleckhornsinstrument glänste i solen och trummisarna intog sina pinnpositioner i takt på tiondels sekunden. Publiken jublade, viftade med svenska flaggor och svarade lika korrekt på journalisternas ledande frågor som om de hade gått på kurs, vilket de nog hade. ”Vad betyder Sverige för dig?” ”Jo, det betyder väl trygghet och mänskliga rättigheter.” ”Vad betyder det för dig?” ”Ja, omtanke om dem som det är synd om.” I Sverige uppmuntras envar inneboende att för egen del tillmäta sig en lämplig del av den kollektivt skapade nationella äran för alla de berömvärda egenskaper som vi tilldelar oss.

En särskild bestämmelse för psykiskt våld ska enligt Regeringens proposition 2025/26:138 börja gälla från den första juli. Så här står det i proppen:

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck… Det föreslås därför att ett nytt brott, benämnt psykiskt våld, ska införas i brottsbalken. Regleringen innebär att det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det föreslås även att det ska bli straffbart att utsätta någon för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.

Läkaren och bakteriologiprofessorn Agnes Wold (bilden) har nyligen väckt uppmärksamhet och ont blod genom att hävda att hon skulle göra ”allt, allt, allt” för att ”omvända”, vilket i det här fallet betyder avskräcka, ett barnbarn som ansåg sig vara född i fel kropp och därför ville utsätta sig för könskorrigerande medicinsk behandling eller annat slags vård.

Om jag börjar spekulera om olika samhällens allmänna förändringsbenägenhet – där jag tror att det är nyttigt för samhället att ha hög förändringsbenägenhet – så tycker folk för det mesta att jag ägnar mig åt flumsnack eftersom det inte finns något etablerat begrepp som heter ”allmän förändringsbenägenhet” inom svensk statsvetenskap. Då invänder jag att begreppet visst finns även om det bara används i särskilda sammanhang där det kringgärdas med stor respekt eftersom det anses ha avgörande betydelse för samhällenas framtid. Det särskilda sammanhanget är de olika ekonomiernas BNP-tillväxt, en företeelse som noggrant studeras och diskuteras av några av västerlandets mest högrankade samhällsforskare.