Idag är det precis tio år sedan den tunisiske gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv och därmed startade den arabiska våren (enligt den vedertagna historieskrivningen som låter lite märkvärdig – ungefär som att Portugal fick sitt latinamerikanska kolonialvälde för att kapten Pedro Álvarez Cabral år 1500 navigerade fel vid Kapverdeöarna och hamnade i Brasilien i stället för i Indien – men får duga eftersom jag inte känner till någon mer övertygande berättelse).

Jag har en människosyn som fyller många goda människor med förfäran. Min människosyn är att nästan alla människor, i valet mellan att leva av eget eller av andras arbete, föredrar det senare (om omständigheterna i övrigt är lika).

Varför lever du själv inte på försörjningsstöd? säger då någon människovän för att försöka snärja mig i mina egna garn. Det beror bara på att försörjningsstödet är för snålt tilltaget, svarar jag. Om det uppgick till 100 000 kronor i månaden i stället för 10 000 kronor i månaden så skulle jag ta saken under övervägande. Du skulle klättra på väggarna av att inte ha något att göra! fortsätter människovännen aggressivt. Jag kan väl göra intressanta saker utan månadslön, säger jag. Charles Darwin fick ingen månadslön när han gjorde sin femåriga, epokgörande resa med the Beagle. Han hade egna pengar och fick en del av sin motvilliga pappa.

Carl Johan Ljungberg opponerade sig nyligen mot min tes om att den nettoskattebetalande medelklassens – dit exempelvis jag och troligen även Carl Johan hör – huvudfiende är politikerväldet. Carl Johan sa att det inte ligger till på det sättet utan att vår huvudfiende i stället är journalisterna.

Där har Carl Johan fel, men felet ska inte hållas emot honom utan tvärtom belönas med en blomsterkvast eftersom han genom sin invändning osökt ger mig ett tillfälle att åter förklara min uppfattning (som jag framfört i över trettio år utan att få anledning att revidera).

Västerlandet befinner sig numera i ungefär samma sinnestillstånd som den unga Sovjetunionen för hundra år sedan. Sovjetunionen bildades år 1922 och styrdes av rättrogna, ideologiska entusiaster som var övertygade om att de hade hittat en metod att göra mänskligheten – på kort sikt dock bara den egna nationens folk enligt Stalins princip ”Socialismen i ett land” – lyckligare.

Dan Korn och jag har gjort en serie videoprogram om Sverige, rasismen och slaveriet som så småningom kommer att publiceras på YouTube. Dans kunskaper är enorma och dessutom är han stark ty han hade med sig 27 kilo gamla böcker från England där han bor. Han använde böckerna som referenser i programmen.

Häromkvällen sökte jag som vanligt kontakt med andevärlden. Jag gillar att tala med de döda. Jag har ingen särskilt märkvärdig utrustning, bara en vanlig ouija-bräda till vilken jag laddat ned en app som väljer de i varje ögonblick mest optimala kommunikationsfrekvenserna. Appen kan också överföra mina budskap, som jag formulerar oralt i klartext, genom att förflytta hålet i den lösa träbiten från bokstav till bokstav så att anden kan stava sig fram till vad jag har på hjärtat. När anden svarar flyttar sig träbiten så att jag kan foga ihop bokstäverna enligt andens avsikter. Det lär finnas senare versioner av appen som tillåter ett mer finkalibrigt sökande, till exempel att man ringer direkt till Aposteln Paulus eller till sin egen farfars farfar.

Jag har tänkt mycket på en text som Richard Sörman publicerade nyligen. Den handlar, om jag fattar rätt, om huruvida våra gemensamma ideologiska motståndare – som Richard kallar vänsterliberaler och jag kallar PK-ister – eventuellt är bärare av en fördelaktig moral som har sina rötter i svensk historia och som ligger bakom Sveriges unika framgångar som välstånds- och välfärdsnation.

Visserligen har jag studerat mycket nationalekonomi men det betyder inte att jag begriper något särskilt om de ekonomiska skeendena i världen, till exempel om sådant där som EU:s Pandemic Emergency Purchase Program som förväntas lanseras i dagarna. Men jag tror inte att någon annan begriper så mycket heller. Jag tror exempelvis inte ens att en höjdare som Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde skulle kunna förklara rent ekonomiskt varför banken gör som den gör. Däremot tror jag att hon, eller någon annan insatt person, skulle kunna förklara verksamhetens politik – om de ville. Problemet är nog att de inte vill.

Människor har alltid förstått att när ödet har något omvälvande och troligen skrämmande i sinnet så märks det genom naturkatastrofer eller kometer eller andra ovanliga himlatecken. Evangelisten Lukas förklarar i sitt tjugoförsta kapitel att den kanske största händelsen av alla, Jesu återkomst, kommer att förebådas av de förskräckligaste olyckor och väderhändelser:

Det skall bli stora jordbävningar och svält och pest på den ena platsen efter den andra. Fasansfulla ting och stora tecken skall visa sig från himlen.

En del saker har jag med tiden blivit så övertygad om att jag inte begriper hur någon kan hysa annan åsikt. En sådan sak är att en nations öde bestäms av vad som sitter i skallarna på dess inbyggare. Politiken behövs för att avgöra om man ska köra till höger eller till vänster och för att bygga broar och spärra in missdådare men om den sträcker sig utanför sådana självklara verksamhetsområden ökar risken exponentiellt för att den ska göra mer skada än nytta.

Detta som folk har i skallarna kallas för kultur eller värderingar och är svårt att definiera trots att det uppenbarligen finns och bestämmer vad som ska hända, om det ska bli välstånd eller fattigdom till exempel. Av frukten känner man trädet, sa Jesus. Det betyder i det här fallet just att folks tänkesätt och beteende är avgörande för nationens öden även om man inte i exakta PowerPoint-punkter kan presentera tänkesätten.

Det här med liberal och konservativ är knepiga saker som ändrar sig över tiden vilket gör att man, i alla fall jag, kan känna mig förvirrad. Jag är uppfostrad med – eller utbildad till – föreställningen att konservativa är sådana som inte vill ändra på något och att liberaler (inte liberaler i betydelsen folkpartister utan i den filosofiska bemärkelsen) är sådana som vill experimentera och tänka nytt.

Träning ger färdighet. Det är därför soldater övar sig inför eventuella krigsfall och skidåkare gympar och joggar inför Vasaloppet. Ett möjligt envig med coronat är en väl så besvärlig utmaning som olika fysiska ansträngningar. Därför bestämde jag mig för att förbereda mig för att bli smittad.

Det finns troligen inget säkrare sätt att bryta ned en människas mentala balans och göra henne vansinnig än att systematiskt förneka vad hon upptäcker med sina sinnen och de slutsatser hon därav förmår dra. Tänk dig att du sitter i en diskussion med ett halvdussin personer som alla, visar det sig, menar att ett plus ett blir tre. Deras fasta övertygelse går inte att rubba. Dårar, tänker du, och går ut för att träffa några vanliga, rättänkande människor varvid det visar sig att alla på samma uppriktiga sätt förklarar att ett plus ett faktiskt blir tre. Det är väl självklart, säger de och ler lite mot varandra som för att beklaga din förstockelse.

Ibland blir jag förfärad över mina egna tankar. Är jag paranoid, frågar jag mig, till exempel när jag betraktar den sedan något sekel pågående förgudningen av statsmakten och dess prästerskap politikerna. Denna kyrka anser verkligen att den har kraft att göra allt. Man vet inte om den, liksom Ludvig XIV av Frankrike, anser sig född av Gud och därmed förmögen att uppbåda hans resurser eller om den, i faraonernas efterföljd, själv anser sig vara en gud. I varje fall menar den sig kunna göra underverk.

En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.

Det som tar mest stryk av coronaäventyret, om man inte räknar de döda, kommer kanske att visa sig vara tilltron till myndigheter och auktoriteter. Visserligen har världens samlade läkemedelsindustri på häpnadsväckande kort tid utvecklat vacciner som förhoppningsvis kommer att fungera men förståelsen för hur sjukdomen sprider sig och hur den bör motarbetas har inte kommit så långt (jovars, behandlingsrutinerna för covidpatienter på sjukhusen lär ha förbättrats avsevärt).

Arbetslösheten är troligen en ganska ny företeelse som uppstått genom kapitalismen och välfärdsstaten. Fattiga människor som inte kunnat försörja sig har det säkert funnits i alla tider men tidigare definierades de inte som arbetslösa utan snarare som lata eller som brottslingar (vilket de nog ofta blev för att överleva) eller någon annan sorts samhälleliga avfallsprodukter som man helst varit utan. Att inte ha ordnad försörjning ansågs därför långt in på 1800-talet vara ett brott.

Rubrikens fråga är banal men grundläggande. Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Det kan vi lära oss något av. I krig vet man vem som är fienden, nämligen den man skjuter mot. Även i politiken brukar man veta vem fienden är men numera, har jag upptäckt, är det svårare.

Många samhällen i världshistorien har lyckats skaffa sig ett avsevärt ekonomiskt överskott, alltså resurser som överstiger vad som behövs för att människorna ska kunna reproducera sig och produktionsapparaten ska hållas intakt. En sak som jag tycker är spännande är att undersöka hur sådana framgångsrika samhällen väljer att utnyttja sina överskott. Observera att det handlar om ett val, inte om något som bestämts av ödet, även om det kanske inte är ett uttalat val och framför allt inte ett val som underställts folket för demokratiska beslut.

När man ska uttala sig om okända och oförutsägbara saker, exempelvis samhällsklimatet och framtiden, så gäller det att vara försiktig och villigt erkänna att man står på ett gungfly i mörkret och egentligen saknar alla instrument för att orientera sig. Ändå tror man sig ana saker.

Här är en observation som alltså inte är en observation utan snarare en känsla. Under de mer än fem år som den här bloggen funnits har stämningsläget i nationen genomgått en kraftig förändring. Då var det nästan helt förbjudet att säga saker som idag inte föranleder några höjda ögonbryn. Till exempel skrev jag en gång så här:

Jag är inte bara amatörepidemiolog utan också amatörkriminolog. I egenskap av amatörkriminolog har jag idag ställt mig frågan om det finns några likheter mellan olika länder när det gäller immigration och brottslighet. Är det till exempel så att immigranter är mer brottsliga i vissa mottagarländer än i andra?

Jag har nu forskat i denna fråga genom att läsa Wikipedia. Skratta inte. Jag vet att man inte alltid kan lita på Wikipedia men jag kan inte komma på någon annan rimligt lättillgänglig källa som åtminstone tycks sträva efter att åstadkomma hederliga redogörelser.

I den coronastatistik jag brukar använda kan man få länderna rangordnade efter antal coronadöda per miljon invånare. Bland de minst drabbade länderna, de som har under tio döda per miljon (Sverige ligger på 633), finns till exempel Tanzania, Burundi, Nigeria och Eritrea. Jag har vad jag tror rätt välgrundade fördomar mot dessa afrikanska länder. Jag tror att deras statistik är helt otillförlitlig.

Det hela kompliceras av att gruppen med mindre än tio döda per miljon invånare också innefattar länder kring vilka jag har motsatta fördomar. Jag tror att Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina har bra koll på sin statistik och att de låga dödstalen beror på framgångsrik coronapolitik i kombination med ospecificerade asiatiska kulturella särdrag.

Faktum är att man inte begriper så mycket. Jag har märkt att detta tillstånd är allmänt. Det upptäcker man lätt om man studerar coronapolitiken såväl i Sverige som i andra länder. Experterna är oeniga och trevar sig fram. Själv misstänker jag att de samlade skadorna av viruset skulle bli minst om myndigheterna skyddade de äldre som är i farozonen och i övrigt lugnade ner sig för att inte sprida mer panik. (Kolla gärna på Scott Atlas som ingår i Vita Husets rådgivande coronagrupp.) En stats- och mediaframkallad pandemipsykos förbättrar inte förhållandena i riket.

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Rune Barnéus, uppfödd i ”Fattigsverige”, närmare bestämt Småland, och så småningom bankchef och barnboksförfattare, har just kommit ut med boken Från världskrig till corona (Ekerlids) som är en välskriven uppgörelse med vår tids dominerande och sedeförstörande PK-istiska idéer. Redan på första sidan gör han en betydelsefull observation:

Med tanke på att alla människor ska dö och att tiden efter vår död troligen är oändlig så kan det vara rimligt att fundera över vad vi ska göra med all denna fritid om det skulle vara så att själen, i den mån den finns, inte bara upphör när kroppen gör det.

Att människor förr i tiden, vilket i det här fallet kanske betyder fram till för tvåhundra år sedan eller så, sysselsatte sig med sådana reflektioner verkar ganska tydligt. Överallt och i alla tider har någon sorts religion varit samhällenas förnämsta institution och religionerna har till stor del handlat om hur ett eventuellt liv efter döden skulle kunna gestalta sig och hur människorna redan i jordelivet kunde lägga den framtida existensen till rätta.

Sistlidna mars, medan Folkhälsomyndigheten fortfarande hoppades att coronat, ungefär som Hitler under andra världskriget, skulle låta bli att inta Sverige, träffade jag min gamle vän läkaren. Han var bekymrad över Sveriges coronastrategi.

”Jag tror att regeringen borde tillsätta en tsar”, sa han.

”Vad är en tsar?”, frågade jag.

Såklart man har rätt att kritisera president Trump när han uppträder obelevat. Själv blev jag illa berörd när han inte kunde låta bli att hela tiden störa Biden i talet vid kandidaternas första tevedebatt. Han förstod nog att han hade gjort bort sig ty det gick mer civiliserat till vid den andra debatten. Det går faktiskt att uppskatta goda insatser från folk man ogillar liksom det är möjligt att i vissa frågor ta avstånd från dem man gillar. Vem har inte blivit arg på sin fru eller blivit glatt överraskad över en oväntad vänlighet från den korkade och illvillige grannen?

Men den sortens trevande mänsklighet verkar inte föreligga på Sveriges mest framstående tidningsredaktioner som mer liknar propagandacentraler. Propagandan skiljer sig från det normala mänskliga tilltalet däri att den alltid anser sig ha rätt och att den utkämpar sina bataljer genom att aldrig lyssna och alltid försöka klubba ner.

Amatörepidemiologen är jag. Den 30 juni i år publicerade jag en text med statistik från SCB som antydde att coronat under perioden mars till maj hade orsakat en avsevärd överdödlighet – definierad som antal döda under en viss period i år jämfört med snittet för de fem föregående åren – som i mitten av juni tycktes ha förvandlats till underdödlighet (det vill säga att den lila kurvan först ligger över den gröna och sedan dyker).

Det var vid det laget för tidigt för en amatörepidemiolog att våga sig på det resonemang som liksom låg och vinkade i statistiken och bara väntade på att få komma ut. Det resonemanget anar man kanske ligger bakom den svenska coronapolitiken men eftersom det är så rått och möjligen cyniskt slipper det liksom inte fram i debatten. Resonemanget är att nästan alla som dör av coronat är i dåligt skick och inom kort ska dö i alla fall. Jag tror mig ha förstått att det är sådana tankar som legat bakom myndigheternas beslut att inte ge sjukhusvård eller ens syrgas till insjuknade på äldreboenden.

Jo, jag sa att jag på två punkter har svårt att tro mer på vetenskapen än på religionen varmed inte sagt att jag tror på religionen. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung. Igår beskrev jag mina funderingar kring en av de två vanligaste skapelseberättelserna.

För troende människor är Arternas ursprung inget problem eftersom Arterna uppstod vid Skapelsen. För oss som inte är troende, åtminstone inte vad vi märkt, brukar Charles Darwins teorier anbefallas som förklaring till att levande väsen ser ut som de ser ut. Darwins formel, som jag fattat den, är att levande väsen förändras och utvecklas genom två samverkande mekanismer, dels slumpvisa mutationer som gör att avkomma kan få andra egenskaper än den föregående generationen, dels kampen för tillvaron som ger trumf på hand till avkomma vars mutationer på något vis gör deras överlevnad enklare. På det viset utvecklar sig arterna med tiden tills de blivit vad de idag är.