Jag betalar omkring åtta tusen kronor om året i kyrkoavgift till Svenska kyrkan. När jag erkänner detta för vänner som redan för länge sedan lyssnat till sitt förnuft och utträtt ur samfundet så ser de medlidande och nedlåtande på mig. Va! Är jag fortfarande kvar i kyrkan? Är jag inte klok? Om jag tror på Gud och behöver några medtroende att sjunga psalmer med så kan jag väl ansluta mig till någon hederlig frikyrka? Vad är det för fel med Livets Ord?

Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

I vid pass tio år har jag utan påtaglig framgång – jag får säga som Martin Ljung: jag räknar inte med att bli berömd i min livstid, men det kommer väl andra tider – försökt presentera en ny tolkning av de grundläggande sociologiska förändringar som pågår i Sverige (och i de flesta andra västländer). Det handlar om att den gamla förkastningslinje – ”huvudmotsättning” för att tala med Marx – som skiljer de politiskt avgörande samhällsgrupperna åt inte längre går mellan socialistiska arbetare och liberala eller konservativa borgare. I stället går den viktigaste samhälleliga skiljelinjen mellan å ena sidan politikerväldet och välfärdsapparatens anställda med tillhörande klienter, å den andra de som med sina skatter försörjer det dominerande skiktet. De förras ideologi är PK-ismen, de senares det sunda förnuftet. Jag kallar den förra gruppen för systemtjänarna (hjälp mig gärna att hitta på ett bättre ord!) och den senare för medelklassen.

Den första paragrafen i regeringsformen fastställer att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Närmare bestämt bygger folkstyrelsen på ”fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt”.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

Statsminister Kristersson har flera gånger förklarat att hans regering siktar på ett paradigmskifte. Precis vad han menar med paradigmskifte är oklart. Jag tolkar det som ”stor omvälvning”. I regeringsdeklarationen föreskriver han paradigmskifte inom migrationspolitiken och försvars- och säkerhetspolitiken. Om motsvarande omstörtning planeras även på andra politikområden vet man inte.

Till och med jag, som ofta skryter om att vara mer cynisk än andra när det gäller möjligheterna att lyfta Sverige ur den marinad av politisk korrekthet där landet legat och dragit i sig dumma idéer under decennier, till och med jag blir tagen – och kanske rentav lite imponerad – av den instinktiva kraft med vilken politikerväldets skattefinansierade stödtrupper slår tillbaka mot Kristerssonregeringens vänligt tafatta och mestadels ogenomtänkta förslag till, trots allt, relativt obetydliga paradigmförändringar (som dock troligen har ett omfattande stöd hos väljarna).

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har tagit avstånd från regeringens beslut enligt Tidöavtalet att begränsa tolkhjälpen till migranter. I gårdagens krönika hävdade jag att detta troligen var ett oförlåtligt självmål men att ministern kanske var ursäktad eftersom regeringspartierna i alla fall inte tänkt igenom vad de skrev i sitt avtal. Så här avslutade jag texten:

Vid det här laget, snabbare än jag väntat faktiskt, står det nog klart att det nya regeringens svåraste strid inte var att vinna över oppositionspartierna i valet utan kommer att bli att besegra i nationens organisationer och institutioner sedan många år stadigt förskansade pk-istiska motståndstrupper. Dessa respekterar inte alls den traditionella gränsen mellan borgare och socialister utan kan tillhöra vilket parti som helst. Vad bryr sig en flyktingaktivist om ifall statsministern är socialdemokrat eller moderat? En skalbaggsfanatiker med tjänst hos Länsstyrelsen struntar väl i regeringens partibeteckning? Feminister på Skolverket bedriver politisk påverkan för sin sak varenda dag oavsett när valen avhålls.

Genom att studera 1600-talets trettioåriga krig kommer man, har det slagit mig, lite närmare sanningen om klimatpolitiken. Båda parterna i kriget tog konflikten på största allvar, det framgår inte minst av att de orkade strida i tre årtionden. Vad kunde vara så viktigt att bråka om att båda sidor tyckte det var värt besväret att ge sig in i Europas längsta krig genom tiderna (om man inte räknar hundraårskriget mellan England och Frankrike)?

I det gamla Sverige, där politiken fungerade enligt demokratins instruktionsbok, skulle det avgörande slaget mellan valets kontrahenter stå på valdagen. Sedan väljarna, från vilka enligt regeringsformen all offentlig makt utgår, sagt sitt skulle den förlorande sidan gratulera vinnarna till segern och dra sig tillbaka för att slicka sina sår. Vinnarsidan skulle äntra kommandohöjderna på några dagar och därefter styra landet mandatperioden ut.

Den tyske sociologen Robert Michels (bilden) som jag skrivit åtskilliga gånger om, kanske till leda, slutar aldrig att fascinera mig och därför ska han få en text till. Han är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

Covidpandemin är slut. Ett virus som under en kort karriär på några år fyllde världen med ångest och skräck har nu fått dra sig tillbaka till det träsk av avdankade storheter som Spanska sjukan och smittkopporna där de liksom pensionerade världsmästare i tungviktsboxning kan käbbla om vem som hade de största framgångarna. Hur många fick du död på, Spanska sjukan? Och vi som överlevt coronat kan börja betrakta erfarenheten mer sansat än under panikens månader. Vi har någon sorts facit.

I regeringsförklaringen sa statsministern att Sverige befinner sig i ett mycket tufft läge. Och det kan mycket väl bli betydligt sämre, la han till.

Detta är en ansvarslös artikel i bemärkelsen att den inte bygger på några vetenskapliga undersökningar och ej heller artikulerar en allmän mening – bara det är ansvarslöst! – utan grundas i mina återkommande känslor.

Den här bloggens motto är ”Här skapas samtidens självförståelse”. Syftet är att i realtid betrakta och försöka begripa det skeende som i historiens egen takt utspelar sig inför våra ögon. En metod att bedriva denna samtidsforskning är att läsa Dagens Nyheters ledarsida, en verksamhet som många anser vara slöseri med tid, men som enligt min uppfattning är nyttig eftersom den varje dag avslöjar nya skärvor av det felaktiga byråkratiska myndighetstänkande som hotar landets framtid. Det spelar ingen roll vilka ämnen som ledarsidan behandlar; systemfelet i dess tankevärld uppenbarar sig alltid.

En för mig okänd och fientligt sinnad man ringde mig häromdagen. Ha sa att han inte trodde på min teori om att det välfärdsindustriella komplexet vill att folk ska vara svaga så att komplexet självt blir alltmer oumbärligt och får allt större anslag av nettoskattebetalarnas pengar. Jag har tamejfan aldrig träffat en socionom som tänkt den tanken, sa han.

Det har inte jag heller, sa jag.

Jag gillar inte att hälla smolk i den glädjebägare kring vilken många av den nya regeringens anhängare har samlat sig för att högläsa det sextiotvåsidiga Tidöavtalet där de fyra partierna presenterar sin gemensamma plan. Så låt mig börja med att framhålla att dokumentet innehåller många löftesrika ansatser. Till exempel ska kunskapsresultaten i den svenska skolan ”lyftas” och lärarnas befogenheter stärkas. Det energipolitiska målet för ändras från 100 procent ”förnybart” till 100 procent ”fossilfritt” (för att bereda utrymme åt kärnkraften). Den kanske mest sensationella punkten är kanske att en ”kravbaserad integrationspolitik” ska införas ”där den som långvarigt befinner sig i Sverige ska ta ansvar för att bli en del av det svenska” vilket i mina öron låter som att strävandena efter mångkultur ska ersättas av assimilationspolitik.

När jag numera betraktar fosterlandet blir jag nedstämd ty nästan ingenting tycks fungera så som vi trodde att ett av världens mest högt utvecklade länder skulle fungera och som vi vill minnas att det faktiskt också fungerade (om vi bortser från att det gjorde väldigt ont att gå till tandläkaren). Antingen har jag fel eller också är detta något att fundera över och försöka förstå i syfte att vidta korrigerande åtgärder (om det går, något som jag blir allt mindre säker på). Om någon annan har lust att förklara på vilket sätt jag har fel så kan jag åta mig att fundera och försöka förstå.

På 1500-talet eller däromkring inleddes vad som i en del historieböcker kallas ”den nya tiden”. Det var faktiskt mycket nytt som inträffade (jag talar förstås bara om västerlandet som på den tiden begränsades till delar av Europa). Den protestantiska revolten mot påvedömet tog gestalt och blev en social kraft att räkna med. Den europeiska kolonialismen inleddes med de iberiska ländernas upptäcktsresor över haven. Men det viktigaste, tror jag, var maktens centralisering till ett nationellt huvud, den absoluta kungamakten, och uppkomsten av nationella institutioner, till exempel ett nationellt våldsmonopol under ledning av den absoluta kungamakten, kort sagt bildandet av den moderna nationen.

Är det en sinkadus att regeringsbildningen efter förra riksdagsvalet och detta års riksdagsval tagit längre tid än någonsin tidigare sedan demokratin infördes? Det tror inte jag. Jag tror att förklaringen handlar om något mer ”strukturellt” (ett modernt ord som jag inte kan använda utan ironiska citattecken). För det första vet inte partierna vart de hör och med vem de vill bilda regering. För det andra vet de därför inte heller vad de kan eller vill föra för politik.

Inte sällan kommer jag på mig själv med att vara en förskräcklig cyniker och besserwisser. Det yttrar sig bland annat på så vis att jag ifrågasätter auktoriteter, ju större desto bättre, och letar fel hos dem. Ofta hittar jag fel – eller rättare sagt får tillfälle att gotta mig åt tokigheter som andra hittat före mig – som till exempel när Al Gore och IPCC år 2007 fick Nobels fredspris för sitt arbete sitt globala opinionsarbete i klimatfrågor som, enligt priskommittén, handlade om att:

Fram till för någon timme sedan hade jag aldrig hört talas om Melissa Fleming (bilden). Om någon sagt att hon är FN:s Undergeneralsekreterare för Globala Kommunikationer och brukar hålla föredrag hos WEF i Davos så hade jag antagligen ryckt på axlarna och tänkt att visst, sådana där finns det hur många som helst.

Det måste inte vara någon mening med allting. Alla penseldrag som en tavelmålare gör i en abstrakt tavla behöver inte ha någon betydelse utan kanske finns där bara för att konstnären fick en impuls. Men när företeelser antar samhälleliga proportioner måste de, tror jag, vara uttryck för någon sorts vilja. (Den viljan kan förstås vara svårtolkad; vad är till exempel syftet med stentvättade jeans som redan i affären har revor över låren?)

Mänsklighetens mest lyckade bedrift sedan skapelsen måste rimligtvis vara utvecklingen av det västerländska samhället om man mäter kulturernas framgång efter deras förmåga att skapa goda levnadsvillkor för sina medlemmar. Ingen annan kultur har åstadkommit så mycket välstånd och jämlikhet som den västerländska. (Jo, naturfolken hade troligtvis mer jämlikhet men knappt något välstånd.)

Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.

Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (samt, indirekt, komplexets bidragsförsörjda klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande eftersom omsorgen om dessa personer tillåter politikerväldet att uppträda med pretentioner på att leda en humanitär stormakt).

Jag skrev nyligen om professorn, framtidsforskaren, statstjänstemannen med mera Jørgen Randers som helt förbehållslöst framförde att politiska eliter, till exempel sådana som han själv tillhör, måste kunna styra staten utan att bry sig om folket när folket vägrar att fatta vad som måste göras. Den öppenhjärtiga skamlösheten chockerade till och med mig som inte brukar vara så lättskrämd.

Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning. (Fast jag tror inte att själva vinstutdelningen egentligen är någon springande punkt. I grunden handlar det om konkurrens om eleverna mellan kommunala och privata skolor. De kommunala intressena hetsar mot vinstutdelningen eftersom det kniper lättköpta debattpoäng. Kommunintressena hade ogillat privata konkurrenter även om dessa aldrig delat ut en krona till sina ägare.)