För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.

När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.

Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.

Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?

Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade framför kroppen. Allt utgår från den första grundpositionen. Den som begriper detta kan snart dansa Svansjön.

Välfärdssystemet är enligt min uppfattning den fasta punkt som definierar och dimensionerar den svenska politiken, samhällsopinionen, ekonomin, skilsmässofrekvensen, könsrollerna, integrationssträvandena, kort sagt allt. Om vi levat på femtonhundratalet så hade välfärdssystemet varit den ständigt närvarande Gud kring vilken allt svävade.

Som examensprov borde varje ekonom tvingas skriva en uppsats om vad som skulle hända med vårt samhälle om tekniken löpte amok och gradvis tog över allt arbete från människan så att människan till slut inte hade någon roll i den samhälleliga produktionsprocessen. Många ekonomer har faktiskt gjort det, exempelvis klassikerna David Ricardo, Karl Marx, John Maynard Keynes och Joseph Schumpeter men även modernare tänkare som nobelpristagaren Daron Acemoglu och det bästsäljande universalgeniet Yuval Noah Hariri.

Dagens Nyheter kan inte låta en dag gå utan att på ledar- och debattplats ge Donald J. Trump ett antal tjuvnyp. Igår antyddes det att presidenten inte är så petnoga med Vita Husets krigsrapporter ”så länge de levereras i versaler”. Tidningens andemening verkar vara att Trump bryr sig mer om vad folk tycker om kriget än om kriget självt: ”För presidenten är detta alldeles uppenbart främst en show.”

Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.

Det mesta är så komplicerat att man inte ens besvärar sig med att försöka förstå. Försök med räntans förändringar eller den ständigt förändrade tidsskillnaden mellan Stockholm och South Carolina, där min dotter bor, så får du se. Förutseende personer skaffar sig därför ibland tumregler som gäller på ett ungefär och som man normalt kan bära med sig hela livet.

Det är en hederssak att själv skriva de texter man publicerar i sitt eget namn. Men om man anlitar en spökskrivare och erkänner sitt tilltag tror jag att hedern kan vara räddad. Sålunda är dagens krönika författad av den artificiella intelligensen Claude.com. Den tillkom gratis på några sekunder efter det att jag framfört följande begäran: ”Skriv en krönika i Patrik Engellaus stil. Hans krönikor finns på https://detgodasamhallet.com/”.

Det välfärdsindustriella komplexet är ingen konspiration. Det finns inga osynliga, ondskefulla makthavare som sitter och drar i trådar eller skriver manus åt de synliga aktörerna. Komplexet består av en massa organisationer och människor som förenas av gemensamma föreställningar om att de gör goda gärningar för de svaga och utsatta i samhället och därför står på det godas sida. Vad som normalt inte framhålls med samma skärpa är att de gör sina goda gärningar för andras pengar och att det är andra som finansierar deras ofta respektabla försörjning och hyggliga liv. Ej heller brukar det påpekas att dessa goda krafter – vari en stor del av landets journalistkår ingår som en sorts prästerskap – i traditionell luthersk anda ägnar avsevärt engagemang åt att skuldbelägga den anständiga medelklass av skattebetalare som i sista hand står för fiolerna, ty om den betalande medelklassen inte vore skrämd till underkastelse skulle den för länge sedan ha börjat ifrågasätta fakturorna.

Vårt samhälle är besatt av vetenskapstro. Om en tevejournalist ska klarlägga något viktigt för tittarna intervjuar hon en expert som undantagslös visar sig vara något slags forskare eller annan vetenskapsperson. Forskare betyder en universitetsanknuten person som fått statliga anslag på villkor att vederbörande godkänts vid en etisk prövning av en nämnd i vilken kan ingå docenter och före detta kommunpolitiker. ”All forskning som kan påverka människor, djur eller känslig information kräver etisk prövning”, förklarar ChatGPT. Är det något mer än fornlämningar som återstår? (Jag har själv varit utsatt för vetenskaplig etisk granskning. Den feta centerpartisten från Norrtälje tyckte inte att jag borde få tillstånd att jämföra brottsligheten hos första och andra generationens invandrare.)

Antagligen skulle en majoritet av den svenska befolkningen tillskriva mig olika mentala defekter för det jag inte av respekt för gängse svensk publiksmak med eftertryck tar avstånd från praktiskt taget allt president Trump säger och tar sig för.

Av de 61 större statliga konflikter som ChatGPT anser pågå i världen känner en normal mediekonsument som jag bara till två: Ukraina och Iran. Vad gäller det förstnämnda kriget har svenskarna på det hela taget sina sympatier just hos Ukraina, det vill säga inte hos Ryssland. ChatGPT meddelar att mer än 80 procent av svenskarna vill behålla eller öka stödet till Ukraina.

Jag sa avundsjukt till en vän som är astronom att han kunde vara tacksam att arbeta inom en hård vetenskap där fakta är noggrant mätta, vägda och organiserade i någorlunda begripliga system, kort sagt där matematiken gäller och ordning råder (även om den klassiska arkivmetern i Paris numera tagits ur bruk vilket jag tycker verkar våghalsigt).

Det förekommer situationer där kollektivet har både högre förnuft och mer handlingskraft än någon av dess individuella medlemmar. Att detta kan vara en naturlig ordning i en fackförening eller ett ishockeylag är inget att förvåna sig över, ty där finns stadgar, arbetsordningar, heltidsanställda funktionärer, landsmöten, HR-politik, det vill säga rättsstatens hela verktygslåda med praktiska instrument hela vägen ner till användbara blanketter.

Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

När jag skriver det här är det tisdag. Kommande söndag ska det svenska liberalpartiet hålla ett digitalt landsmöte om huruvida ordförande Simona Mohamsson ska få sitta kvar eller inte. Det kan ge anledning att fundera över om det gamla folkpartiet numera har någon vettig funktion i Sverige.

Alla västeuropeiska länder har numera problem med sin politik. De misslyckas med sina utmaningar och de har inte pengar så det räcker (vilket de liksom gamla tiders dekadenta och utfattiga adelsmän hanterar genom att 1. sätta sig i skuld och sedan 2. låta bli att betala skulderna).

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom det nuvarande västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

I motsats till alla de högröstade och självupptagna människor som till stor del låter sig försörjas via olika slags offentliga kulturbudgetar och därför kallar sig kulturarbetare – som om det vore ett arbete att leva av bidrag för att slippa direktkonfronteras med egenförsörjningens snålblåst – så ogillar jag för det mesta deras verk vare sig de åstadkommer dikter, filmer eller teaterpjäser.

Människor som jag träffar i mitt vardagsliv ogillar president Trump. Även de som tål honom bäst, vilket jag tror är lågutbildade medelålders och äldre män, brukar vid förfrågan redovisa allvarliga dubier. De klagar till exempel över att han är föga statsmannalik, uttrycker sig banalt och lättförståeligt och rent allmänt gör ett ”äckligt” intryck.

Jag tror att en hyggligt vedertagen förklaring till att USA förlorade Vietnamkriget är att hemmafronten inte höll. De inhemska amerikanska protesterna från studenter och skattebetalare blev för starka. Jag gick själv på amerikanskt universitet vid det laget. På teve såg jag generaler leverera statistik om framgångsrika flygattacker och imponerande höga antal dödade vietnameser, men i verkligheten var jag omgiven av amerikanska medstudenter, som ägnade halva sin tid åt att försöka få stopp på kriget. Den kraften kunde generalerna inte betvinga hur stora anslag de än fick.

Den här artikeln, som jag publicerade för mer än tio år sedan, handlar om en institutionaliserad, svensk statsrättslig skandal, nämligen att staten har egna domstolar som bestraffar staten mildare än normala domstolar hade bestraffat en vanlig människa som åtalats för samma förseelse. En märkvärdig sak är att vi faktiskt fick domstolsväsendet att i handling bekräfta att denna orättvisa existerar. En annan märkvärdig sak är att staten inte gör något åt missförhållandet.

Människornas genom generationerna alltmer finslipade visdom förkroppsligas i uråldriga talesätt som liksom sandkornen i strandkanten glittrar till envars inspiration och förnöjelse. I denna skatt, där så mycket sanning ligger till gratis avhämtning, har jag idag fastnat för ordspråket att hästarna bits när krubban är tom. Det kan uttolkas som en stark sociologisk hypotes om att konfliktnivån i samhället stiger när det ekonomiska överskottet minskar exempelvis för att det blivit missväxt eller annan sorts lågkonjunktur eller för att iranierna lyckats täppa igen Hormuz-sundet så att ingen olja kommer fram.

Visserligen går vetenskapen bevisligen framåt. Människor kan resa till månen, eller i varje fall till Thailand, och tandläkarbesöken är inte alls så plågsamma som när jag fick min första plomb. Men jag har en molande känsla av att mänskligheten, varmed jag menar folk som du och jag, inte lyckas förvalta våra otvivelaktiga ekonomiska framgångar. Det känns som om vi är eller gör oss fullt lika okunniga och förvirrade som någonsin tidigare. Hur kommer det sig att vi lyckas bekämpa sjukdomar som förföljt oss i hundratusentals år men inte klarar enkla saker som att integrera invandrare?

Frugan och jag har just avslutat en semestervecka på Teneriffa. Det var kallare än man hade kunnat hoppas och det tycktes inte säljas några tidningar på ön. Men man fick ett glas vitt vin för halva priset mot i Sverige. Hotellet ansåg att detta borde vara inspiration nog.

Den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury (bilden), en av nittonhundratalets främsta skribenter, skrev år 1953 en berättelse som då ansågs överdrivet skruvad. Jag minns själv att jag frynte på näsan. I själva verket var novellen den kanske mest profetiska som världslitteraturen någonsin levererat. Den handlar om hur ett kollektiv efter en sorts demokratiskt samråd enar sig om att avrätta en misshaglig figur bara genom att med väldig gemensam beslutsamhet hata honom till döds.