Å ena sidan tror jag inte på framtidsstudier vilket jag rätt ofta förklarat på den här sidan. Jag har ju ändå jobbat på ett statligt framtidsinstitut så jag borde veta. Lön fick jag också vilket kan vara ett tecken på att min synska förmåga inte ansågs helt värdelös. Men jag tror som sagt inte på spådomar.

Många okunniga människor typ Mona Sahlin har hävdat att Sverige inte har någon särart eller svensk kultur. På samma tema har feministerna hävdat att svenska män har samma grovt kvinnofientliga attityd som alla män i hela världen enligt principen ”samma talibaner här som där”.

Professorn i teoretisk filosofi tillika akademiledamoten Åsa Wikforss har tillsammans med namnen Mårten i en debattartikel i Svenska Dagbladet gett sig in i det intellektuella råttbo där man ivrigt larmar om att demokratin är hotad. Varför W&W anser att demokratin är hotad vet inte. Jag har bara lärt mig av erfarenheten att när det ojas om att något viktigt håller på att försvinna, till exempel råvarorna, regnskogen eller just demokratin, så betyder det i allmänhet att den som oroar sig vill ha statsbidrag för forskning eller något annat angeläget. Om vi inte bekymrar oss över att demokratin tynar bort, säger W&W, hamnar vi i ”kulturkrig, ökad känslomässig (affektiv) polarisering med ohanterlig faktaoenighet som följd, angrepp på utsatta grupper, attacker mot redaktionella medier och en försvagning av rättsstaten. Det är en giftig cocktail som get snabba och bestående skador på den liberala demokratin i flera länder”.

Förut när jag jobbade med uppfinnare, entreprenörer, unga företag och innovationer och sådant där så insåg jag att idéer för det mesta är döda när de föds. Om de inte genast får neonatalvård med eller utan kuvös så klarar de sig inte länge. Du har säkert själv upplevt motsvarande. Man sitter och pratar med kreativa polare och någon får en bra idé som det aldrig blir något av eftersom ingen vårdar den.

Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.

I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.

Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.

När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.

Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.

Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.

En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.

Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:

Till alla dem som tror att stora saker kommer att hända eftersom Sverige ska hålla allmänna val om mindre än en månad vill jag bara säga: glöm det. Det händer nämligen ingenting i vårt land. (Det påminner mig om min bror, som när han skulle flytta ut från föräldrahemmet övervägde om han skulle prenumerera på en morgontidning till den nya adressen ”med tanke på att utgiften var riskabel eftersom man inte kunde veta om det skulle hända något”.) Som bekräftelse att historien trots allt prat knappt rör sig i våra trakter återpublicerar jag här en mer än tio år gammal krönika.

Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.

Självklart känner du till World Values Survey som bevisar att Sverige är det högst utvecklade och modernaste landet i världen. Jag skrev om denna internationella undersökning här. Min poäng var att projektet var meningslöst annat än som propaganda för Sverige och därför var det, mycket riktigt, i stort sett helfinansierat av svenska staten.

Om Nobelpris hade kunnat utdelas postumt skulle jag nominera H C Andersen, men inte nödvändigtvis i grenen Litteratur utan snarare i grenen Ekonomi. Det beror på att ekonomin, när den är som bäst, lyfter fram mer eller mindre lagbundna beteenden hos människor som tydliggör och förklarar viktiga samhällsfenomen (till exempel, som Adam Smith påpekade, så förekommer det inte att företagare som dominerar en bransch träffas utan att de börjar planera en konspiration mot den fria konkurrensen).

När jag igår hade skrivit en första version av nedanstående text erbjöd sig Claude, med vilken jag diskuterade ett annat ärende, nämligen pyramiderna, att redigera krönikan. Visst, sa jag, då kan jag publicera den så att alla kan bedöma den artificiella intelligensens insatser. Jag tycker nog att han gjorde texten bättre.

Nu ska jag presentera ett antal uppenbara och ovedersägliga sanningar om vårt samhälles konstruktion och härskande filosofi. Om du anser att jag har fel får du gärna vedersäga mig.

John Adams är en av mina favoriter bland historiens stora statsmän och samhällsfilosofer. Han tillhörde The Founding Fathers, alltså den lilla grupp klassiskt bildade amerikaner som efter djupgående diskussioner formulerade och etablerade landets viktigaste urkunder såsom Självständighetsdeklarationen och Konstitutionen. På bilden ser du tre av dem i arbete: Benjamin Franklin, John Adams och Thomas Jefferson. Av högen med hopknycklade manus på golvet förstår man att de ansträngde sig med formuleringarna. Grundlagsfäderna var noga med vad slags samhälle de konstruerade.

Denna text är i bästa fall ett tydliggörande av min gårdagskrönika som handlade om en samhällsnorm som västerlandet installerat hos sig sedan hundra år, nämligen mängdrabatten för återfallsbrottslingar, alltså att senare brott, framför allt av samma sort, av domstol ska bedömas lindrigare än tidigare brott.  (USA saknar i stort sett denna ordning varför brottslingar kan dömas till kumulativa fängelsestraff på flera hundra år. En mördare i en masskjutning är skyldig varje offer lika många år i fängelse. Alla döda offer har samma mänskliga värde varför mördaren har samma skuld till var och en. Det kan bli många års inlåsning när man lägger ihop de enskilda domarna.)

I övermorgon ska riksdagen ta ställning till en proposition om en stor reform av den svenska kriminalpolitiken. Bland annat ska den så kallade mängdrabatten – att ett senare brott av samma slag som ett tidigare ska bestraffas lindrigare – avskaffas.

Jag vet inte om du brukar läsa de viktigaste iranska morgontidningarna för att få en mer mångfacetterad bild av krigshändelserna. Jag gör det inte. För det första, om jag lyckades prenumerera och faktiskt fick informationen på papper (på första morgonplanet och med en särskilt beställd Uber från Arlanda) eller elektroniskt (om Elon Musk inte har stängt av alla förbindelser med Iran) skulle det visa sig jag inte förstod språket eftersom jag slarvat med mina studier i farsi (فارسی). Jag skulle då, liksom Ture Sventon, tvingas engagera en herr Omar som på stapplande farsi utan stor framgång skulle försöka ta sig fram. Nästan lika svårt vore det att i SvD eller NYT försöka uttyda vad folk i Iran tänker – och vad censuren släpper igenom.

En fråga som jag ställt i snart tjugo år utan att ha fått något bra svar är ungefär följande: Om Karl Marx kom tillbaka och undersökte vilken som var den härskande klassen i ett land som Sverige, vilken skulle det då vara? Skulle han hävda att det var industrikapitalisterna och de stora jordägarna som när han själv levde? Till min förvåning fick jag napp när jag frågade den artificiella intelligensen Claude.

Jag är inte naturvetenskapare. Jag förstår inte Einsteins relativitetsteori och jag skulle inte kunna förklara grunderna i den newtonska fysiken. I det perspektivet kan det förefalla förmätet av mig att diskutera huruvida dessa teorier är sanna eller inte, men det gör jag i alla fall.

Den här krönikan publicerade jag för mer än tio år sedan. Den har nu mognat och känns alltmer relevant varför jag nu presenterar den igen.

Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige. Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår här).

Geopolitikens – ett modernt ord som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av – bas är maktens ständigt föränderliga spridning över markområden som alltid är desamma. Australien ligger still vare sig det har kärnvapen eller inte. En av maktbasens viktigaste komponenter är det renommé som de berörda områdena åtnjuter.