Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?

Demokratin är, vid sidan av välfärdssystemet, det största och ädlaste västerlandet har. Den värsta – och troligen vanligaste – anklagelse en politiker kan rikta mot en annan politikers idéer och vandel är att de hotar demokratin. Nästan alla tillvitelser som folk i svensk politik riktar mot varandra är att motparten hotar demokratin. Att i ett sådant läge på allvar – eller åtminstone på försök – hävda att demokratin i vissa situationer faktiskt försvårar den nationella uppryckning som västerlandet skulle behöva kan vara att frivilligt dra på sig allmänt förakt.

Ändå gör jag det hela tiden – tills vidare utan att ha blivit släpad i tjära och fjäder, vilket antagligen beror på att ingen tar det på allvar – med mitt återkommande resonemang om att makten inte utövas så mycket genom de allmänna valen som genom en sorts intressegemenskap inom ett välfärdsindustriellt komplex som består av politikerväldet samt systemets byråkratiska administratörer och dess praktiker, socialsekreterare till exempel, samt massorna av välfärdsklienter. Denna mäktiga gruppering härskar genom att ständigt artikulera en omhändertagandefilosofi som är vårt samhälles självmedvetande, allt enligt Marx diktum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi. På det viset, förstärkt av media, skapas permanenta skuldkänslor även hos dugligt folk som står på egna ben och får dem, eller i varje fall deras kvinnor, att rösta på partier som rekommenderar nationellt självförakt, självflagellationer och oikofobi för de eftersattas, lidandes och förtrycktas skull. På det sättet säkerställer demokratin att det nästan bara hamnar olämpliga kandidater på valbar plats, ett prästerskap i tjänst hos en olämplig samhällsanda, särskilt som konkurrensen mellan partierna får dem att kopiera varandra intill oigenkännlighet.

Om du i stället vill ta del av en amerikansk framställning av vad jag tror är en variant av den observation som jag själv gjort kan jag erbjuda ett stycke av den erfarne amerikanske journalisten George F. Will (bilden) som brukar skriva i The Washington Post. Den som satt mig på spåret är Janerik Larsson som publicerar ett utmärkt nyhetsbrev med välskrivna artiklar (som du kan beställa här).

Wills artikel heter Nationens accelererande självmord. Författaren menar att politikerna inte kan göra effektivt motstånd från välorganiserade grupper som utnyttjar sin röststyrka för att tillvinna sig förmåner på statens bekostnad. Det leder till en obeveklig ökning av statsskulden som till slut krossar demokratin:

Statsskulden har fördubblats under de tio år som gått sedan Donald Trump den 31 mars 2016 lovade att eliminera skulden inom åtta år. Han försökte inte, men om han hade gjort det skulle han ha hindrats av följande hårda politiska dynamik:

Den snabbast växande åldersgruppen är personer som är 65 år och äldre. De är väljare med starka incitament att rösta eftersom ju mer staten subventionerar dem, desto viktigare blir insatserna i politiken för dem. Och på grund av deras starka incitament att rösta (för att försvara och utöka sina förmåner) har den politiska klassen ständigt anledning att förstärka de äldres politiska engagemang genom att öka dessa förmåner.

Lång livslängd är en social triumf. Men tillsammans med allt mer välutvecklad vård och dyr medicin och en generös välfärdsstat kan det bli förödande. Och är regressivt: Det innebär enorma årliga överföringar av förmögenhet uppåt från nuvarande arbetare till pensionärer som, efter en livstid av sparande, är mer välbärgade än sina yngre välgörare.

Nästan 75 procent av de federala utgifterna (t.ex. förmåner, skuldbetalning) går på autopilot. De två partierna påverkar tillsammans bara cirka 15 procent av budgeten.

The American Enterprise Institute säger att det 50-åriga (1975–2025) genomsnittet av årliga budgetunderskott som andel av BNP har varit 3,8 procent. Sedan 1946 har det genomsnittet bara överträffats åtta gånger. Tre av dessa var dock 2023, 2024 och 2025.

Så ansamlas risk. Ju högre statsskulden är i procent av BNP, desto mindre handlingsutrymme har staten att reagera på lågkonjunkturer eller andra ekonomiska chocker. The Committee for a Responsible Federal Budget säger att regeringen gick in i de två senaste lågkonjunkturerna med statsskulden på 35 respektive 80 procent av BNP. Idag är det 100 procent.

Den som bäst fångat demokratins mångskiftande karaktär är nog den grekiske filosofen Sokrates. När demokratin är nyinstallerad och fortsatt upplyst av en äldre tids strävsamma ideal är den den ädlast tänkbara samhällsordningen, menade filosofen, men allteftersom folk börjar överdriva den frihet systemet erbjuder och övergår till att ställa krav på samhället undergräver demokratin sig själv och förvandlas till ett kaos ur vilket det måste framträda en tyrann för att återställa en hållbar ordning.