Tack för att du skickade mig din nyligen utgivna bok Den hotade demokratin – Så kan den räddas i populismens tid. Jag hade tänkt göra en vanlig bokanmälan men sedan ingrep ödet och ordnade så att det i stället blir en diskussion om boken mellan dig och mig i tre ronder. Eftersom du och jag har varit vänner i mer än ett halvsekel och till och med haft hyggligt framgångsrika företag ihop så känns det här upplägget trevligare.

Sex socialdemokrater, varav en finansminister och två kommunstyrelseordföranden, har skrivit en principiellt viktig debattartikel i Dagens Nyheter (bakom betalvägg). Artikeln är viktig eftersom den visar hur de mest avancerade hjärnorna i det svenska politikerväldets kärna faktiskt tänker. De tänker som man skulle föreställa sig att herrarna till ett ungefär sjuttiofemårigt praktiskt taget obrutet nationellt maktinnehav kan förväntas tänka.

För det första vill de ta sig äran över allt som nationen är stolt för:

På 1500-talet var Spaniens och Portugal, som periodvis var förenade, jordens helt överlägsna kolonialmakter. Dessa iberiska länder hade uppfunnit den moderna tidens imperialism och visade därmed en väg för andra giriga, grymma och äventyrslystna efterkommande makter som England och Holland. Jag föreställer mig kampen mellan dessa stater som striderna mellan vildsinta och laglösa gäng i svenska förorter. De bara hette inte Shottaz och Dödspatrullen utan exempelvis Portugal och Holland. En skillnad var att de spirande kolonialmakterna inte behövde besväras av någon högre makt i form av en polis – gör förresten de svenska ligorna det? – men i grunden var det likt. Det handlade om att erövra och kontrollera territorier och att göra de affärer som erbjöd sig. Shottaz-medlemmarna köper Rolexklockor och svarta Mercedesar för vinsterna medan spanjorerna byggde slott.

Brottsförebyggande rådet har just kommit med en rapport om dödligt skjutvapenvåld där det förklaras att antalet ihjälskjutna per miljon invånare ökar i Sverige till skillnad från i det övriga Europa och 2019 låg på fyra döda i Sverige mot i genomsnitt en ihjälskjuten i övriga europeiska länder. Vidare förklaras att Brå inte vet vad detta beror på.

När jag var framtidsforskare studerade jag teknikens möjligheter att skapa tillväxt och sysselsättning. I den vevan träffade jag ett stort antal uppfinnare. Uppfinnare är ett luttrat släkte som kämpar till lika delar mot oförståelse och patentsnylteri. Vad du än gör, sa flera av dem till mig, så uppfinn inget till bilindustrin. En fordonstillverkare, förklarade de, är nämligen en så tätt knuten väv av teknik, redan etablerade lösningar, organisatoriska avdelningar och divisioner, revirstrider och HR-avdelningar att det är omöjligt att tränga sig in som utomstående även om du kommer med en alldeles briljant idé. För en oberoende uppfinnare finns knappt något mer djävulskt hinder för den tekniska utvecklingen än Not Invented Here-syndromet, en mental rubbning som intalar befattningshavare att ingenting som de inte hittat på själva är användbart.

Trots vår tids prat om individuella befrielseprojekt och personliga självförverkliganden blir det i praktiken inte så stor skillnad på hur folk konstruerar sina liv. Även om viss valfrihet finns är antalet möjliga livsstilar begränsat. Den stora frågan är enligt vilka principer folk gör sina val.

I Amerika växer sig saker större och vräkigare än i Sverige. Politiskt korrekta idéer som funnits här i flera år förlorar sin diskreta lågmäldhet när de i USA under beteckningen woke bryter fram som hela BLM-demonstrationer av organiserad galenskap. Jag tänker på alla storföretag med tillhörande direktörer som tror att deras huvuduppgift numera är att verka för hållbarhet, klimatomställning och mänskliga rättigheter. De verkar ha glömt bort att företag är till för att tjäna pengar. Denna princip har gett världen uppemot tvåhundra års oväntade ekonomiska framgångar och lyft flera miljarder människor från ett liv i misär till en åtminstone dräglig tillvaro. Är vinstintresset numera en utrotningshotad art som behöver vår särskilda omsorg?

Tänk dig följande alldagliga scen. Du sitter på restaurang. Så fylls bordet bredvid av en familj med två barn i fyra- och sexårsåldern. Barnen är gnälliga och ålar mellan stolar och mammas knä. Föräldrarna ler lite ursäktande för att barnen stör, men barn är ju barn och de måste ju få vara barn, så klaga inte! Budskapet går fram på en sekund. Du förstår att det är spänt. Ungarna har väl härjat i bilen och mamma och pappa smågrälat.

En karta är en ofta grovt förenklad bild av naturen men likväl ett praktiskt hjälpmedel för vandrare och andra resenärer. Som det är med naturen så är det också med det mänskliga. Samhället, liksom naturen, är oändligt komplext och skulle inte kunna konfronteras om vi inte gjorde oss förenklade kartor av hur det är beskaffat. Jag tror att det ord som bäst förkroppsligar dessa samhällskartor är ideologi.

Häromdagen skrev jag om det nu pågående kriget mellan israeler och araber eller närmare bestämt mellan palestinier och israeler eller ännu närmare bestämt mellan terroristorganisationen Hamas och Israel. Jag hade hämtat mitt tema från den tyske militärstrategen von Clausewitz som hävdade att det aldrig kan uppstå en varaktig fred mellan två fiender förrän de ena parten vunnit en så övertygande seger att den andra parten långsiktigt tappar lusten att fortsätta kriget. Teoretiskt är detta ingen svår tanke även om de praktiska konsekvenserna skulle bli fasansfulla.

Inför valet 2002 föreslog dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg att det skulle ställas språkkrav på medborgare som ville ha svenskt medborgarskap. Det räckte för att utnämna Leijonborg till rasist och att anklaga honom för att vilja dela in befolkningen i ett a- och ett b-lag. Men förslaget gick hem hos folket. Leijonborg blev glatt överraskad, om jag minns rätt, över hur bra hans idé togs emot. Folkpartiet blev störst någonsin och ökade efter valet från 17 till 48 mandat i Riksdagen.

Märta Stenevi, bilden, tillträdde tjänsten som svensk jämställdhets- och bostadsminister den femte februari i år. Hon måste ganska snart ha upptäckt att det fanns otillräckliga kunskaper om incels i regeringskansliet så hon gav redan den 12 maj 500 000 kronor åt Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) för att ”göra en analys om hat och hot mot kvinnor i digitala miljöer”.

Så här förklarar Stenevi varför hon vill satsa en halv miljon på denna studie:

PK-ister brukar hävda att samhälleliga företeelser som de av någon anledning ogillar inte är givna av naturen utan utgör sociala konstruktioner. Till exempel menar en del feminister att skillnaderna mellan män och kvinnor inte har med människans natur att göra utan är ett egennyttigt påhitt av den av män dominerade könsmaktsordningen. (Hur det kan finnas en av män dominerad könsmaktsordning när det egentligen inte finns några män som särskiljer sig från andra slags människor har jag inte förstått. Det är lite som hönan och ägget. Kom manschauvinismen före könsmaktsordningen eller tvärtom?)

Det finns ett perspektiv på konflikten mellan Israel och Palestina som sällan kommer fram i den svenska debatten. Perspektivet illustrerar en tes som den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz framförde, nämligen, ungefär, att om krig utbryter mellan två makter så kommer ingen varaktig fred att kunna upprättas förrän den ena makten har krossat den andra och vunnit en för alla parter övertygande seger.

Igår skrev jag en krönika om samtidens två dominerande ideologier, dels PK-ismen, dels anti-PK-ismen (även känd som det sunda förnuftet). Det kom många erkännsamma kommentarer så jag tänkte att om läsarna gillade den texten så kan jag skriva en likadan till, den här gången med särskild inriktning på judar och palestinier.

För två och ett halvt år sedan uppmärksammade jag ett, som jag tyckte, ganska kreativt sociologiskt projekt vid Chalmers. som handlade om att klimatskeptiker, konservativa, invandringsskeptiker, folk som vill att det ska finnas en flygplats i Sälen (jag lovar!), #metoo-motståndare och en hel del andra slags anti-PK-ister är vita män över 40. Vidare är de högernationalister och ofta kopplade till konservativa tankesmedjor.

Filosofiska finlirare kan hävda att de postmoderna filosoferna har rätt i att det inte finns någon absolut sanning. (Jo, i specifika situationer kan absoluta sanningar finnas som till exempel att det är dumt att hoppa från femte våningen ned mot en asfalterad gata om man inte vill dö.) Men det som gör mig avogt inställd mot den postmodernistiska dogmen är inte dogmen själv utan de slutsatser folk drar.

Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.

I sin klassiker 1984 illustrerade George Orwell några av diktaturens härskartekniker. En favoritteknik var att förvirra folket genom att påstå motsatsen till de verkliga förhållandena. Att med troskyldigt bibehållen uppsyn ljuga folk rakt upp i ansiktet kan man också säga. Orwell säger att sådant funkar och exemplifierade med paroller som ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”.

”Ni har misslyckats med integrationen!” Så sa en framstående svensk partiledare med darr på stämman till sin politiske huvudmotståndare. Det var en anklagelse för svek och okänslighet inför de invandrade offrens lidanden. Man förstod att partiledaren var en god politiker som aldrig själv hade underlåtit att genast integrera invandrarna.

En av mina käpphästar är att den demokrati som inrättades för ungefär hundra år sedan i Sverige – och som faktiskt medförde ett avsevärt folkligt inflytande över landets styrelse – gradvis har förvandlats till ett politikervälde. Skälet kan vara vad den tyske sociologen Robert Michels kallade ”oligarkins järnlag”. Järnlagen innebär att partiproffsen alltid tar makten över medlemmarna. Jag förklarade så här:

Ett framträdande inslag i den uppfostran som samhället utsatt mig för sedan barndomen är den envetna uppmaningen att inte underskatta folk. Jag har fått lära mig att man varken får underskatta identiteter som svarta och homosexuella – identitetspolitiken har funnits så länge jag minns fastän den nu på senare år formligen exploderat – eller enskilda individer. Denna samhälleliga instruktion har alltid haft en stark moralisk laddning. Den uppfostrande människan har tittat mig i ögonen, sett bister ut och fått mig att känna skam som en hundvalp som kissat på mattan när jag sagt något som kunnat stöta en känslig människa.

Den kände näringslivsideologen Sture Eskilsson, tidigare anställd på Svenska Arbetsgivareföreningen och numera bortgången, brukade säga att svenskar är som ett stim av sniglar med vilket han menade att vi alla rör sig åt samma håll men ganska långsamt.

Nyligen presenterades ett nytt lagförslag i betänkandet SOU 2021:27 Ett förbud mot rasistiska organisationer. Den kommitté om tolv riksdagsledamöter samt tio experter och sakkunniga som formulerat förslaget gör ”bedömningen att det finns klara indikationer på att den organiserade rasistiska förföljelsebrottsligheten har ökat i omfattning” och föreslår att lagstiftningen skärps för att komma till rätta med detta.

En läsare frågade och det är en fråga gärna svarar på eftersom det är en viktig fråga. Det trista är att jag inte vet. Om jag är upptagen och vill trassla mig ur frågan så brukar jag säga att jag är agnostiker vilket är just en person som inte vet om han tror att Gud finns.

En amerikansk vän som inte vet så mycket om Sverige förklarade för mig att han tycker att vårt land är underligt. Det är som ett skepp där det högre befälet sitter i bekväma stolar på kommandobryggan och grälar med varandra utan att bry sig så mycket om vart fartyget är på väg, sa han.

Jag tyckte det var en insiktsfull observation från en som inte känner Sverige så väl. Du har rätt, sa jag. Befälet struntar i alla knappar, reglage, rattar och annan instrumentering som styr skeppets färd. Varför det? sa amerikanen. Därför att de håller på med något mycket viktigare, svarade jag, nämligen att ta reda på vilka de är.

Covid-19 är den överlägset mest betydande pandemi som drabbat världen sedan andra världskriget om man mäter i teveminuter och spaltmeter. Om man däremot mäter i dödlighet spelar coronat i samma liga som asiaten, Hong Konginfluensan och Pekingpandemin.

Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.

Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

Föreställ dig en välfylld bar med alla slags vin och sprit i oändliga kvantiteter. Allt är gratis. Om du inte orkar blanda drinkarna själv finns en tjänstvillig bartender. Han hjälper också till med att bära fyllda glas till ditt bord när du inte längre kan stå på egna ben (om du är av den ullen).

Två slumpmässiga medborgare kommer in i baren. Den ene drar i sig glas efter glas som en sjöman på landpermission och är mycket riktigt utslagen och dyngrak efter någon timme. Den andre nöjer sig med att hela kvällen smutta på ett enda glas vitt vin.

OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).

Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.