Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på fjärde året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Det råder ett uppriktigt politikerförakt i landet. Denna känsla är starkare nu än jag tidigare har mints den. Häromdagen träffade jag en klok människa som var uppriktigt bekymrad över tillståndet och ville göra något konstruktivt. Borde inte ett antal medborgerligt sinnade människor träffas och författa föreskrifter för politikerna, sa hon, en instruktionsbok för hur landet borde styras?

En observation som jag har gjort under det senaste halvdussinet år är att den allmänna meningen ändrat sig ganska rejält på viktiga punkter – man märker det exempelvis på vilket slags uttalanden som tidigare var förbjudna men nu är tillåtna – medan den förändrade allmänna opinionen inte reflekteras i den politik som faktiskt förs eller ens i den officiella politiska debatten. Det är inte bara regeringen och stödpartierna som inte följer tidsandans krumbukter. Oppositionen gör det inte heller annat än i smärre detaljer. Det råder ett slags andlig förlamning bland partierna och deras besättningar. 

Skulle jag idag sakna en teori om samhällets konstruktion och historiska utveckling bara för att det är söndag? Kommer inte på fråga. Saknades en teori finge jag bara gräva djupare, ty antalet möjliga synsätt är obegränsat och till slut hittar man väl alltid något hållbart. Så rikt är livet. Precis som postmodernismen lär så finns det egentligen hur många möjliga sanningar som helst.

Det händer att folk frågar mig om det ena och det andra. Det ger mig för det mesta dåligt samvete eftersom det rätta svaret är att jag inte vet. Inte ens om de enklaste saker kan jag med gott samvete påstå att jag har något hum. Jag kan ge exempel bara du inte förleds att tro att jag genom skämtsamhet försöker undfly frågan.

Huvudpersonen i denna krönika har vid det här laget hunnit bli 44 år. Hon har mognat avsevärt. Motsvarande kan inte sägas om de sociala myndigheterna vars tänkande är i stort sett oförändrat ehuru de skaffat sig större befogenheter.

Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)

Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.

Häftiga samhälleliga meningsmotsättningar uppstår ibland även hos vårt fridsamma folk där oinsatta och egentligen ointresserade betraktare som jag själv har svårt att förstå vad parterna egentligen bråkar om. Politiken, där partigängarnas ofta vacklande ställningstaganden – se exempelvis i frågorna om tonårsutvisningarna och barnfängelserna – ger exempel på att människor kan bli rasande på dem som inte bytt uppfattning sedan förra veckan. Men nu har ett vildsint och obegripligt gräl uppstått i cyberspace genom den statliga monopoltevens möjliggörande programverksamhet.

Folk syndar jämt. Leviticus, Tredje Mosebok, handlar om vad som är orent och synd – till exempel att äta av ”allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll” (11:10) och att ha sädesutgjutning (15:16), vilket gör mannen oren ända till kvällen – och hur den moraliska ordningen ska återställas.

På femtitalet sjöng en amerikansk protestsångare vid namn Pete Seeger (bilden) en sedermera världsberömd protestsång med omkväde enligt rubriken. Den gick ut på att folk aldrig lär sig att kvinnorna gifter sig med unga män som blir soldater och begravs på kyrkogårdar där det så småningom växer blommor på gravarna.

 
Begreppet ”politikervälde” som beteckning på vårt politiska system börjar numera bli allmänt accepterat. Medborgarna märker inte så stor skillnad på representanter för olika partier. Jo, individuella undantag finns från denna allmänna regel och jo, partierna kan låta lite olika men när det kommer till konkreta politiska förslag är olikheterna hårfina.

En vänlig läsare skickade mig en timslång YouTube-intervju med den av mig helt okände men uppenbarligen framgångsrike och prisbelönte amerikanske journalisten Richard Miniter. Läsaren menade nog att jag borde stimuleras av att stöta på en skribent som redovisar ungefär samma världsuppfattning som jag gör och det hade läsaren rätt i.

Den mest övertygande lärdomen om mänsklighetens öde är nog följande korta sentens som troligen aldrig utlärts på universitet eller handelshögskola:

Svåra tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män, och svaga män skapar svåra tider.

För ungefär en vecka sedan här beskrev jag mina vedermödor när det gällde att få någon sammanhållen fason på de runt 5 000 sidor till stor del osammanhängande krönikor som jag en om dagen skrivit på denna blogg i mer än tio år.

Varje tid har sina speciella uppfattningar om hur saker och ting ligger till och hur människan kan påverka sina omständigheter. I allmänhet ligger det någon logisk eller rationell kärna i dessa läror. Problemet är att lärorna ibland tillmäts en tillämplighet långt utöver vad denna rationalitet tillåter. Så är det med en av vår tids mest inflytelserika läror, nämligen keynesianismen.

En kirurgiprofessor emeritus skrev en debattartikel i Dagens Nyheter där han ondgjorde sig över köerna inom sjukvården. Han menade att problemet kan lösas med några enkla administrativa handgrepp. Det tror inte jag. Anslagsfinansierade, politikerstyrda monopol rår man inte på så lätt. Så här skrev professorn:

I sin klassificering av statsformer introducerade Aristoteles en bra tankefigur som sedermera på det hela taget har glömts bort. Han hävdade att statsformerna uppträder i två former, en korrekt och en degenererad. Till exempel kan envälden vara både den goda monarkin och det onda tyranniet. Bland fåtalsväldena återfinns såväl den respektabla aristokratin och den giriga oligarkin. Mångvälden kan antingen uppträda som det goda politeia eller den enligt honom perverterade demokratin.

Jag har upptäckt att när folk inte vill prata om ett ämne så undviker de att prata om det även om det kanske vore nyttigt för dem att fördjupa sig i frågan. Kort sagt väljer folk alltså ibland – till egen skada, påstår jag – att undvika att undvika att grotta i ämnen som de befarar skulle kunna medföra olika slags personliga obehag.

Sistlidna stora bokrealisation köpte jag några böcker av Homeros, varav jag nu läser Iliaden, nyöversatt till svenskan av Ingvar Björkeson vilket gör hexametern lättillgänglig. Handlingen, ett krig mellan greker och trojaner utspelar sig för ungefär tretusen år sedan vid Troja som låg vid Dardanellerna i västra Turkiet.

Jag var länge rätt skeptisk mot den artificiella intelligensen. Det berodde nog på att den tillskrevs magiska förmågor som jag instinktivt avvisade just för att jag inte tror på trolleri (vilket egentligen är ganska fånigt av mig eftersom jag ändå måste tåla att leva i en obegriplig värld; bättre bara bita i det sura äpplet och göra det bästa av den existentiella förolämpningen att man egentligen inte fattar någonting).

De flesta av mina texter, särskilt inom ämnet nationalekonomi, går spårlöst de ämnessakkunniga förbi efter att möjligen ha framkallat en rysning. Den här korta uppsatsen, som jag själv anser rör den ekonomiska utvecklingens fundamenta, skrev jag för trettio år sedan. Oförsiktigt nog visade jag den för en ekonomiprofessor som visade sig anse den alltför barnslig för hans kompetens. Har du själv något alternativt svar på frågan hur efterfrågan uppstår? genmälde jag nyfiket. Sedan sågs vi aldrig mer.

På många sätt var livet bättre förr. Jag tänker exempelvis på Statens Järnvägar som höll två middagssittningar på resan från Stockholm till Hallinden där man på exakt tid i kommunickan (Kommunikationstabellen) bytte till buss. Under tiden hade kypare med vita jackor och guldknappar serverat sjötunga med brynt smör i en restaurangvagn med stärkta dukar.

Över en lunch försökte jag övertyga Nils Lundgren om teorin om att välfärdsindustrin är Sveriges dominerande och idéskapande maktfaktor, till exempel att invandringen bara är ett sätt för denna industri att säkerställa en framtida kundkrets.

Om man ska döma av sin livserfarenhet, det vill säga alla de impulser som påverkat en genom åren, så tror jag att ett pessimistiskt grundackord dominerat. Erfarna och bildade människor verkar genom historien varit mer benägna att se faror och elände framöver än mer upplyftande framtidsutsikter.

Med bortseende från teorier jag nyligen förfäktat, till exempel att svenska folket är lika trögt i vändningarna som stim av sniglar, ska jag nu på föranledning hävda att detta inte alls behöver vara sant. Två svalor mycket väl kan göra en sommar. Eppur si mouve, sa Galileo Galilei i smyg om samhällsandan vid ett ögonblick där inkvisitionen insisterade på att folk tänker lika fixt och oföränderligt som på söndagen efter skapelseveckan.

Det verkar som om jag kommit lite på kant med en del av läsekretsen i frågan om de globalistiska krafterna och deras farlighet. Häromdagen skrev jag nämligen att jag tror att det svenska politikerväldet är farligare för vårt lands framtid än vad World Economic Forum, Brysselbyråkratierna och övriga internationella institutioner samt dessas välfinansierade systerorganisationer och medlemsföretag, kort sagt den samlade globalistiska internationalen, inom överskådlig framtid kan komma att bli.

Under denna rubrik, inspirerad av Sokrates, som uppmanade människorna till just detta, tänker jag nu framföra några tankar om svenskheten. Bakgrunden är att jag tycker att vi svenskar är fega. Att vi håller oss så snällt inom åsiktskorridoren beror ju inte på att någon ond makt tvingar oss till det utan på att vi väljer att vara koncilianta. (Jag är inte ett dugg bättre själv, men jag kan numera inte få sparken eftersom jag inte har något jobb och därför är det nu lättare för mig att ta bladet från munnen.) Att välja att inte säga saker som kan reta någon potentat eller annan medmänniska är själva definitionen av feghet.