Jag har märkt att jag på senare tid, sedan ett par år kanske, förstår mindre och mindre av den allmänna diskussionen i samhället. Det kan förstås bero på tilltagande senilitet men jag är förmäten nog att tro jag förkroppsligar ett allmänt tillstånd. Vi förstår allt mindre eller också kanske vi börjar koncentrera oss på saker som inte går att begripa.

Fanns det någon socialpolitik före välfärdsstaten? Jag tror det. Det fanns en socialpolitik som administrerades av det civila samhället, alltså människor i allmänhet. Till exempel kunde unga flickor från fattiga förhållanden anställas att tjäna piga hos mer välbeställda familjer, inte bara för att slava hos snikna husmödrar utan också för att lära sig att sköta ett hem, en nog så viktig kunskap om pigan hittade en man att gifta sig med. Pig- och drängsysslorna innebar inte bara försörjning utan också, för dem som kunde ta till sig förmånen, utbildning.

I grunden för samtidens politiska stridigheter ligger människosynen, alltså frågan om vad människan duger till. Uppfattningarna fördelar sig längs en skala vars ändpunkter är markerade ”Nästan allt” och ”Nästan inget”. Det hela förkroppsligas i vår tid i den viktigaste av alla politiska frågor som är förhållandet till välfärdsstaten. De som menar att människan på egen hand nästan inte klarar någonting vill ha en stor välfärdsstat som överallt kan gripa in för att ställa svaga människors liv till rätta. De som tror att människor på det hela taget reder sig själva om de får (eller tvingas) sköta sin egna angelägenheter ser med oro på välfärdssystemets utbredning.

Ett års erfarenheter av coronapandemin har lärt oss att saker och ting kan ändra sig snabbt. EU skulle samordna den europeiska vaccinförsörjningen men sommaren 2020 såg coronat ut att dra sig tillbaka och därför hade EU ingen brådska i förhandlingarna med läkemedelsbolagen utan ägnade sig åt att pruta vilket gjorde att relationerna med vaccinproducenterna surnade. Gradvis förändrades hela bilden. Coronats andra våg gjorde folk desperata att få fram vaccin och det blev slagsmål mellan länderna om doserna.

Israels ledare Netanyahu blev internationell vinnare – per nu – för att Pfizer öst vaccin över landet vilket påstås åtminstone delvis bero på att Netanyahu visat statsmannakonst som i det här fallet betydde att använda all sin diplomatiska talang samt mobiltelefonen för att kontakta och tjata på Pfizers verkställande direktör.

Karl XII:s vansinniga politiska projekt – det stora nordiska kriget – utarmade Sverige. När kungen dog år 1718 saknade Sverige både styrsel och trovärdig ledning. ”Epokens moraliska legitimitet var slut”, skrev jag i en historiebok 1986. Under de följande 54 åren, fram till Gustav III:s revolution år 1772, handlade svensk politik om att administrera ständigt återkommande kriser. Det påminner om den moderna svenska historien sedan något årtionde eller mer.

Jag har alltid haft en dov motvilja mot sagan om Kejsarens nya kläder även om jag i grunden, liksom alla andra, ansett sagan genial. Det jag inte gillat är tanken att en hel stadsbefolkning, som ser sin kejsare vandra naken på gatorna, av rädsla för sina jobb och sin heder, i stället för att flina nedlåtande mot kejsaren, tvärtom fjäskigt hylla honom för hans flotta klädstil, att en sådan stadsbefolkning plötsligt, bara för att ett oskyldigt barn hävdar att kejsaren de facto är naken, ska byta åsikt i en klackvändning och utan vidare erkänna barnets uppfattning som sin egen. Hundratusentals köpenhamnare mot en sexåring och sexåringens uppfattning får hux flux gälla som sanning, hur sannolikt är det? (Jag erkänner att vår tid, som är tokigare än H. C. Andersens, konstruerat något liknande när vi hyllar Miljögretas ambitioner att forma världens miljöpolitik.)

När jag exercerar mina käpphästar – till exempel att PK-ismens enda syfte är att försörja PK-ister – får jag ibland höra tvivel från eftertänksamma människor. De säger att jodå, visst ligger det snöda materiella egenintresset hos systemets administratörer bakom mycket av politikerväldets expansion, men det är väl inte bara det? Det finns väl även, i varje fall i botten, någon god vilja att göra bra saker? Det existerar trots allt socialsekreterare som vill hjälpa människor till ett bättre liv.

En aforism som följt mig genom livet kommer från Ordspråksboken 29:18 och lyder ”Där profetia icke finnes, där bliver folket tygellöst”. I King James engelska bibel är motsvarigheten ”Where there is no vision, the people perish”.

Det där kan säkert tolkas på hundratals olika sätt och vad författaren kung Salomo (bilden) egentligen menade vet vi förstås inte men vi kan ju gissa. En profetia är en utsägelse om framtiden. En vision är en bild av framtiden. Vad Salomo avsåg var troligen kunskap om framtiden eller snarare, eftersom kunskap om framtiden inte finns, att folk hade en känsla av vad framtiden bar i sitt sköte.

Det var inte mer än högst tio eller kanske bara sju år sedan jag på allvar började fundera över PK-ismen. Dessförinnan såg jag den inte. Jag såg bara en massa stolliga idéer utan uppenbart inre sammanhang som jag trodde skulle försvinna av sig själva när folk skrattat färdigt åt barnsligheterna.

En tossig idé som i och för sig varit med några år är att västerlandets välstånd skulle bestå av resurser som stulits från u-länder. Den teorin slog igenom på 1970-talet och förklarade att kolonialismen var en konspiration under ledning av drottning Victoria av Storbritannien som gick ut på att med våld och list och för sin egen bekvämlighet stjäla andras egendom.

Då och då lyssnar jag på anglosaxiska opinionsbildare på YouTube – förbannat vare dess namn men kanalen gör fin nytta – för att se om de kommit på något som jag inte har kommit på. Några av mina favoriter detta halvår är Douglas Murray, Victor Davis Hanson, Brett Weinstein och Jordan B. Peterson. Nyss lyssnade jag på det här samtalet på nästan två timmar – fast jag snabbspolade en del longörer – mellan Murray och Peterson.

Den tredje augusti 1492 avseglade den italienskfödde Cristovoro Colombo med sina tre fartyg Santa Maria, Niña och Pinta på uppdrag av Spaniens kungahus västerut för att hitta sjövägen till Indiens, Japans och andra asiatiska områdens rikedomar. Åtta månader senare återvände han en båt fattigare till Spanien och hyllades kungligt för upptäckterna av ön Hispaniola – numera Haiti och Dominikanska Republiken –  och Kuba. Santa Maria hade gått på grund på en sandstrand i Hispaniola och virket använts för att bygga en spansk befästning som bemannades av en del av fartygets besättning. Dessa tvingades alltså stanna kvar i det okända landet.

För några år sedan undrade förre Scaniachefen och dåvarande ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling vad skattebetalarna får för sina skatter. ”Vad fan får jag för pengarna?” sa han närmare bestämt och för det blev han petad som ordförande i den främsta svenska företagarorganisationen. Det var en deplattformering som hette duga innan man ens visste att det hette deplattformering.

Att fråga sig vad man får för sina pengar när man lämnar dem ifrån sig är en naturlig och vällovlig sedvänja. Varenda svensk gör det antagligen flera gånger om dagen. På ICA-hyllorna hänger lappar som anger varornas kilopris innan frågan ens är ställd.

När jag för trettiofem år sedan i historieboken På Spaning efter Moder Sveas Själ myntade begreppet Politikerväldet var avsikterna rent deskriptiva. Jag ville bara hitta en lämplig beteckning på vår historiska era. Jag tyckte att ”Demokratins tidevarv” och sådant som man kan finna i skolböcker i historia var för fjäskigt och självförhärligande. Jag gjorde det självklara, nämligen identifierade den lilla grupp på något tiotusental personer varav de flesta inte har något att säga till om men som trots sin antalsmässiga ringhet kontrollerar ungefär halva bruttonationalprodukten. Ingen grupp i Sverige har så mycket makt och inflytande över vad som sker i landet, sa jag mig, och därför föll det sig naturligt att kalla hela epoken för Politikerväldet.

Häromdagen reste jag med tåg från Stockholm till Åre. Under resan såg jag välfärdsstaten i aktion två gånger. Några mil söder om Sundsvall stannade tåget och tågbefälet frågade i högtalarna om det fanns någon läkare eller annan sjukvårdspersonal på tåget för det hade inträffat ett sjukfall i vagn tre. Om det mobiliserades någon läkare eller sjuksköterska fick resenärerna aldrig reda på men fem minuter senare meddelades att det skulle bli en försening ty tåget väntade på att det skulle komma en ambulans att ta hand om sjukfallet. Herregud, tänkte jag, full av misstro mot landstingsregionernas allmänna såsighet. Kan de inte vaccinera folk så kan de väl inte skicka ambulanser så här ute i ödemarken. Men där hade jag fel för ungefär femton minuter senare var sjukfallet omhändertaget av ambulanspersonalen och tåget kunde rulla vidare mot Sundsvall.

Det är numera en rätt allmän föreställning att något grundläggande håller på att hända i världen, kanske framför allt i det västerländska samhället. Nu ska jag inte tala om framväxten av artificiell intelligens eller om klimatomställning eller något annat som tidningarna är fulla av utan om västerlandets förändrade syn på sig själv och omständigheterna. Robert Skidelsky (bilden), överhusledamot och världsberömd författare till en biografi över John Maynard Keynes (tillika min lärare på Johns Hopkins University) säger så här:

Jag blev respektfullt entusiastisk över hur de politiska krafterna i USA – se min krönika igår – använder sitt eget lands historia som argument i den aktuella politiska dagskampen.

Det betyder för det första att det finns åtminstone några politiskt ledande personer som vet tillräckligt om landets förflutna för att tro sig kunna dra slutsatser som är relevanta för dagens politik och för det andra att det finns en publik av röstande medborgare som åtminstone hört talas om George Washington och inbördeskriget och som har en aning om vad sådana begrepp står för.

Militärteoretikern von Clausewitz sa att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I krig vet man i allmänhet vad man bråkar om. Åtminstone vet man – fast det är inte heller alltid sant, tänk bara på trettioåriga kriget där allianserna ständigt förnyades – vem som slåss mot vem. I krigets förstadium politiken är det ofta ännu mer förvirrat. Se bara på liberalpartiet, på vilken sida står det?

Under det förstadium till kriget som politiken utgör slåss man inte med svärd och kanoner utan med argument. När svenska politiker argumenterar blir det ofta larvigt eftersom de för det mesta står på samma sida och bara låtsas strida eller bara strider om obetydliga detaljer.

Det är ingenting särskilt med Jenny Nordberg, Svenska Dagbladets medarbetare i USA. Hon tänker som de flesta av sina kollegor, nämligen som en svensk besserwisser, men hon gjorde det just igår den 24 januari och på ett så pregnant sätt att jag inte kunde låta bli att sätta tänderna i stycket utan att särskilt vilja utpeka Nordberg.

Nordberg menar att det är dags att revidera och ändra det amerikanska statsskicket:

Det anses eftersträvansvärt att i debattexter som den här vara så objektiv som det går vilket betyder att stödja all argumentation på fakta – i kontroversiella fall helst bekräftade med fotnoter eller länkar till tillförlitliga källor – och sopa alla känslor under mattan eller, i särskilt lyckade fall, inte ha några. Kanske vore det bästa om alla opinionstexter författades med hjälp av artificiell intelligens.

Mitt, liksom troligen alla andras, politiska medvetandes fasta grund är föreställningen att demokrati och despoti är varandras motsatser och fiender. Despotin, till exempel i skepnad av Sovjetunionen, ville erövra demokratiska samhällen för att omvandla dem efter sitt eget beläte. Den här tankefiguren sitter så djupt att en sådan som jag har svårt att fatta att den påstådda oförenligheten mellan demokrati och despoti verkligen handlar om en tankefigur, det vill säga en mental konstruktion, snarare än ett oföränderligt fysiskt förhållande eller något slags naturlag. När USA år 2003 överföll despoten Saddam Husseins Irak var denna mentala konstruktionen de neokonservativa amerikanska ledarnas fyrbåk. Genom att utsläcka despotin personifierad av Hussein skulle de neokonservativa låta demokratin välla fram som en rättfärdighetens flod. Det var fint tänkt, men det blev inte så.

Häromdagen begav jag mig till forskningsfronten för att utvärdera situationen. Forskningsfronten ligger vid Angereds torg 9 i Angered i Jämställdhetsmyndighetens lokaler. Av pandemiska skäl uppsökte valde jag att uppsöka fronten elektroniskt snarare än fysiskt och det visade sig var en himla tur för den verkliga spjutspetsforskningen, upptäckte jag, bedrivs på ett annat ställe, nämligen vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Universitetsplatsen 1 vid Göteborgs universitet – visserligen bara 14 kilometer i sydvästlig riktning enligt Google Earth men det hade känts snopet att klappa på fel port när man är så vetgirig och otålig som jag.

Några läsare har varit vänliga att kommentera en fundering som jag nyligen presenterade. Så här lät funderingen:

En grundläggande fråga med vilken jag i min barnslighet oavsiktligt retat upp en del nationalekonomer är hur marknader uppstår. Det är fundamentalt för nationalekonomin men helt bortglömt sedan Jean-Baptiste Say år 1803 skrev en uppsats i ärendet. Tänk dig en ekonomi som består av en fiskare och en bagare. Fiskaren fiskar två fiskar om dagen och bagaren bakar två bröd om dagen. De byter en fisk mot ett bröd och lever båda på en fisk plus ett bröd vardera om dagen. Ett system i jämvikt.

Det förefaller uppenbart för mig att USA inte kommer att bli bättre under demokraternas Biden än under republikanernas Trump. Det beror på att USA lider under de flerfaldiga måttstockarnas förbannelse (som jag skrev om här). Den som letar lite i sitt minne kan hitta flera likartade tillfällen under de senaste årens amerikanska historia när de demokratiska bedömarna applicerade sin måttstock och de republikanska bedömarna sin och kom fram till helt olika utslag.

Trots att jag påstår att jag är skeptisk mot allt och alla så har jag auktoriteter. En av dessa är Alexis de Tocqueville (bilden), en fransk aristokrat som vid 26 års ålder år 1831 påbörjade en lång resa i USA för att studera den nya amerikanska demokratin. Det blev ett antal djupsinnigt resonerande böcker plus reseberättelser.

Tocqueville hade i den franska revolutionen sett vad demokratin kan ställa till med om den får utvecklas utan spärrar och han ville veta hur USA skulle kunna undvika motsvarande tyranni. Han oroar sig för framväxten av en oinskränkt, folkvald, välvillig, despotisk statsmakt:

Bästa fru Pelosi,

När jag på avstånd försöker förstå den politik som du i din egenskap av talman i ditt lands representanthus blir jag bekymrad och jag ska förklara varför. Det största hotet mot Amerikas framtid just nu, som det ser ut härifrån, är att landet ruttnar inifrån på grund av motsättningar och hat och då menar jag inte i huvudsak hatet från våldsamma höger- och vänsterextremister utan det hat som tycks ha trängt in bland landets ledare, till exempel hos dig, och som förgiftar ledarnas inbördes relationer.

Troligen är det en inneboende drift i det mänskliga samhället att eftersträva homogenitet. Till exempel brukar svenskar som bor utomlands samla sig till svenska klubbar. Men den eftersträvade homogeniteten handlar inte i första hand om sådant som att gemensamt äta ärtsoppa på torsdagar utan om rådande värderingar och tankemönster. Gemenskapen vill helst att dess medlemmar har samma föreställningar om det goda och det onda, om det sanna och det falska, om skyldigheter och rättigheter.

Det kom ett verserat, maskinskrivet brev med posten från en läsare (utan adress, telefon eller email). Han ville bara tala om att det jag skriver är svammel. Jag förmår inte djupdyka i frågorna utan håller mig lättjefullt på ytan eller snarare till och med von oben.

Brevskrivaren verkar bildad. Han berättar att han i somras satt i Vaxholms gästhamn och läste en nationalekonomisk bok enligt vilken stater gärna kan sätta sig i skuld om det behövs exempelvis för att skyffla ut pengar i coronatider till företag som hotas av statligt beordrade nedstängningar. I jämförelse med en sådan skrift och med ännu mer svårlästa böcker som han också läst, förklarar han, är mina reservationer kring keynesiansk politik både barnsliga och omoderna.

Det är bara att erkänna: jag har halvt medvetet översett med svagheter i Donald Trumps beteende ehuru med tilltagande vånda sedan han började mana folk till demonstrationer i Washington (vilket slutade med stormningen av Kapitolium på trettondedagen). Jag har följt den kanske alldagligaste, lättförståeligaste och mest förödande logik som mänskligheten har hittat på, nämligen ursäkter på teman som det överskylande ”det var någon annan som började” alternativt det urskuldande ”det var fel men inte värre fel än de andra”.

Yttrandefriheten börjad lagstadgas för vid slutet av 1700-talet. Mest känt är 1791 år tillägg, första tillägget, till den amerikanska konstitutionen: ”Kongressen får inte stifta någon lag… [som] begränsar yttrandefriheten eller pressens frihet” står det. Den svenska  Tryckfrihetsförordningen (bilden) som kom 1766 var rentav före. Motsvarande regel har sedermera införlivats i snart sagt alla länders grundlagar, visserligen ibland med reservationer. Men den gemensamma uppfattningen verkar vara att yttrandefrihet är en bra grej.

Oraklet i Delfi hade förklarat att Sokrates var Greklands visaste man. Oraklet, som inte var känt för att vara uttömmande pedagogiskt, lämnade inga närmare förklaringar. Uttalandet satte myror i huvudet på Sokrates. Oraklet talade alltid sanning men man kunde aldrig veta på vilket sätt.

Sokrates sökte upp ett antal erkänt kloka människor för att få hjälp att tolka orakelutlåtandet. (Bara där! I stället för att pråla med berömmet ifrågasatte han det och ville förstå vad som menades. Det är ett säkert tecken på visdom om du frågar mig. Han misstänkte nog att oraklet bara fjäskade – om nu orakel någonsin fjäskar.)