Någon gång ska vi väl kunna förhålla oss mer avspänt till rasismen och försöka förstå den (utan att nödvändigtvis förlåta den)? Den finns ju trots allt och bör därför kunna beröras med vår hjärna enligt det diktum som tillskrivits ett oändligt antal gamla romare, nämligen att inget mänskligt må vara en duglig människa främmande. I så fall har jag ett antal teser och funderingar.

Häromdagen träffade jag en vän som sa att han funderat mycket på om det finns någon distinkt svenskhet. Jag sa att det är fascistvarning på den frågan, så vad menade han egentligen? Han menade, visade det sig, att det måste finnas någon begriplig förklaring till att Sverige, till skillnad från andra länder i Västeuropa, villigt och välkomnande tagit emot så stora grupper av flyktingar och andra slags migranter från utomeuropeiska länder. Kan man inte fundera över det utan att det hissas fascistvarning? frågade han. Sedan tänkte han en liten stund och sa: Vafasiken, låt dem rya och kalla mig dassråtta, jag bryr mig inte längre så mycket om de där anklagelserna.

World Economics Forums årsmöte i Davos framstår alltmer som en lite mer påkostad och prestigeladdad Almedalsvecka (och därmed inget ont sagt om Visbyarrangemanget). För bara några dagar sedan höll den 99-årige Henry Kissinger ett kort anförande på länk för de församlade världspotentaterna i de schweiziska alperna.

Sven Lindqvist var en på sin tid mycket hyllad kraftigt vänsterorienterad samhällsdebattör. År 1992 publicerade han en bok som hette Utrota varenda jävel. Den boken blev för svenskt vidkommande den ännu i våra dagar gällande slutgiltiga sanningen om västerlandets månghundraåriga förgripelser, övervåld, kränkningar och förtryck av folken och länderna i tredje världen.

År 1968 publicerade den amerikanske professorn Paul Ehrlich en bok som varje år sedan dess, kanske rentav varje vecka, visar sig vara helt feltänkt och ändå haft ett avgörande och ännu bestående inflytande på samtidens uttolkningar av tillvarons beskaffenhet. Boken heter ”Befolkningsbomben” och hävdar i nymalthusiansk anda att mänskligheten står inför sammanbrott och katastrofer eftersom det inte skulle finnas mat och andra basresurser för de växande massorna.

Förra året kostade Det Goda Samhället ungefär 400 tkr att producera. Skribenterna får inget betalt, inte jag heller, men det finns mycket annat som kostar pengar.

Underskottet har hittills täckts av närstående stiftelser och företag. Men nu börjar dessa närstående att morra över utgifterna. De säger, med rätta, att de nästan ensamma dragit lasset i åtta år och att det är dags att andra, i första hand läsarna kanske, nu hjälper till.

Senare i vår kommer den stora åsnegalan att avhållas på Friends Arena där Sveriges överlägset dummaste debattartiklar kommer att koras. Dagens Nyheter, en tidning som alltid är på hugget med de djärvaste synsätten, tycks redan ha placerat sig i vinnarhålet med en artikel om att framtidens krig måste bli hållbara.

För ett tag sedan skrev jag en artikel där jag avsiktligt inte fattade allt det smarta som en hel smart värld av hyllade forskare och tjänstemän anser vara så uppenbart, självklart och till full evidens bevisat att den som inte hänger med på allt antingen är dum i huvudet eller en rysk fejknjusare. I det här fallet handlade det om hur vetenskapen ser på fotosyntesen, om den biologiska processen fortfarande har kraften att förvandla koldioxid till gröna växter (vilket vore bra) eller om den har gått i baklås och på något vis suger ut kolsänkorna ur växterna och sprider kolet i atmosfären (vilket vore trist).

En generös vän skickade mig en 600-sidig tegelsten till bok som julklapp. Den heter Den verklige Anthony Fauci och är skriven av Robert Kennedys son (och därmed JFK:s brorson) Robert Kennedy Jr. Jr själv är framgångsrik advokat i miljö- och hälsofrågor som ”vunnit skadestånd i miljardklass” (i okänd valuta) enligt omslagsfliken. Bokens undertitel – Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa – klargör laguppställningen som Kennedy ser den.

Du som vet lite om partikelfysik har uppfattat att det i universum finns fyra fundamentala krafter, till exempel gravitationskraften och den elektromagnetiska kraften. Även i svenskt nutida samhällsliv finns ett antal grundläggande krafter fast jag inte har räknat dem. Jag brukar säga att den starkaste av dessa krafter – och jag kommer troligen att fortsätta att predika detta tills världen tröttnar på mig och förklarar att den har fattat vad jag säger och att jag därför kan hålla tyst – är politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets dovt mullrande, aldrig pausade expansion. Bara en medborgare öppnar sinnena aldrig så lite så varsnar han detta samhällsmaskineri i aktion.

För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Välfärdsforskaren, vad det nu är, Andreas Bergh har i Dagens Nyheter skrivit en debattartikel om invandringsideologier som stämmer så väl överens med mina fördomar att jag inte kan låta bli att glatt kommentera (och något lite lägga till rätta).

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.

Grunden för min ekonomutbildning inhämtade jag i småskolan genom serien Spara och Slösa kom i tidningen Lyckoslanten som Sparbankerna delade ut gratis för att lära barnen att spara. Flickan Spara ville alltid spara och flickan Slösa villa alltid shoppa, konsumera och njuta. Det slutade varje gång med problem för Slösa. Hon fick tandvärk och magont av allt godisätande, förkylning av att klä sig för tunt, blev skallig efter att ha bränt håret med sin locktång, och blev påkörd när hon rusade till gottkiosken. Jultomten vägrade att ge henne några klappar.

Det finns en risk att den som läser mer än två eller tre av mina krönikor håller mig för en oförbätterlig misströstare och dysterkvist den där man för trevnadens skull inte gärna vill ha i sin närhet. Men eftersom jag liksom alla andra människor är ett socialt djur vill jag inte tåla att bli utstött ur de vanliga, välkomnande människornas församling. Så jag får väl anstränga mig lite för att, åtminstone tillfälligt, se ljusare på tillvaron. Hur gör man det?

När Gud skapade världens såg Han också till att det uppstod en konflikt mellan politiker som fördelar budgetar och underställda instanser, till exempel skolor och husläkarmottagningar, som tar emot pengarna och använder dem. Användarna anser alltid att de behöver större anslag och politikernas oföränderliga inställning är att användarna kunde nöja sig med mindre.

Bara ett par månader sedan Tidöavtalet publicerades verkar Dagens Nyheters ledarredaktion med förfäran ha förstått vad avtalet innebär. Det innebär att sverigedemokraterna har minst lika mycket att säga till om som om partiet suttit med i regeringen. Tidningen upprörs över vad sverigedemokraterna har mage att lägga sig i:

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktdelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare som hade olika benämningar – höger och vänster, kapital och arbete, borgare och socialister – vilket egentligen bara var alternativa beteckningar för samma underliggande sociala konflikt. På så vis lyckades Childs långsiktigt definiera Sverige i världens ögon. Vi var landet som förde en respektabel socialpolitik och tog god hand om de fattiga – sedermera kallade socialgrupp tre och därefter de utsatta – utan att för den skull skada hönan som la guldäggen, det vill säga företagsamheten.

Som alla veta låter ödet alltsomoftast ovanliga händelser, som ändå har en inre förbindelse, av tillfällighet inträffa ungefär samtidigt. För två veckor sedan hittade jag Selma Lagerlöfs samlade verk i bokhyllan och började läsa eftersom detta uppenbarligen var en vink från försynen, något som bevisades av att det på Sveriges Television strax efteråt kommo två dokumentärer om författarinnan.

Då och då blir jag intervjuad av någon som vill berätta historien om min stora omvändelse för några decennier sedan från starkt troende till skeptiker. Sådana pånyttfödelser är välkända från historien. Berättelsen är ungefär densamma oavsett vilket själstillstånd konvertiten lämnar och vilken ny sinnesbeskaffenhet han intar.

Bland det otrevligaste jag vet är managementkonsulter som håller personalpeppningsföredrag om modernt ledarskap för ett gäng kontorsråttor och uppmanar råttorna att tänka utanför lådan. Det är en björntjänst mot råttorna ty om de mot förmodan skulle förstå vad okonventionellt tänkande betyder och därtill hade det dåliga omdömet att presentera några okonventionella idéer för sina chefer så skulle de troligtvis direkt avskrivas som olämpliga för varje slags avancemang inom bolaget.

Yttrandefriheten är bland det heligaste västerlandet har hittat på. Tillsammans med de övriga demokratiska fri- och rättigheterna, till exempel äganderätten, näringsfriheten, slaveriförbudet och tryckfriheten utgör de rättsstatens fundament. Om man kröner alla dessa oskattbara institutioner med rösträtten, marsipanrosen på prinsesstårtan, så får man demokratin. (Vad barnen än får lära sig i skolan kan rosen ensam aldrig bilda någon prinsesstårta.)

Kanadensaren Jordan B. Peterson blev världsberömd när han motsatte sig en kanadensisk lag enligt vilken, ungefär, varje medborgare skulle ha rätt att bli till- och omtalat med ett självvalt pronomen, alltså inte de traditionella ”han” och ”hon” utan exempelvis ”zi” eller ”xim” eller ”hen” eller något annat som medborgaren själv hade hittat på. Det här var några år sedan och sedan dess har Peterson blivit alltmer världsberömd framför allt, påstås det, bland unga män. Hur kan all denna berömmelse komma sig?

 

På juldagen skrev Katarina Barrling en fin krönika i Svenska Dagbladet med flera viktiga observationer kring fenomenet ”cancel culture” (som innan det fick ett modernt amerikanskt namn på svenska kallades utfrysning eller ostracism). Hon åberopar flera stora tänkare. En av dem menar exempelvis att:

Bara för att du ska förstå mitt stämningsläge så kan jag informera om att jag till julklapp åt mig själv beställde en gasolvärmare på fyra kilowatt, vilket påstås kunna värma upp ett rum på trettio kvadratmeter. Den kostade över femtusen kronor så jag drog in presenterna till fru och barn. Å andra sidan tänker jag bjuda dem på gasolvärme om det behövs. Då kommer de att tacka mig för mitt förutseende.

Känner du bonden Paavo? Han förekommer i en dikt av Runeberg som heter Högt bland Saarijärvis moar och har mycket att lära nationalekonomer. Saarijärvi ligger på samma breddgrad som Östersund så man fattar att bondelivet för Paavo inte var någon dans på rosor. Mycket riktigt flöt hälften av sådden bort när våren kom varpå sommarens hagelskur och höstens köld tog resten. Detta inträffade två år på raken.