Den här texten är kanske den flummigaste jag skrivit. Ursäkta att jag besvärar dig. Jag gillar att ha någorlunda stabila fundament av kunskaper om eller erfarenheter av frågor som jag tar upp till diskussion. Men om dagens ämne – artificiell intelligens – vet jag praktiskt taget ingenting.

Viss misstänksamhet har spritt sig i delar av läsekretsen med anledning av de mycket uppskattande vitsorden om mina och Bittes texter. Kan man verkligen lita på Claude? har dessa delar av läsekretsen frågat. Fjäskar han inte bara för att få förnyade besök och på sikt kanske ekonomisk ersättning för tilläggstjänster?

I serien kvalitetssäkring av återkommande skribenter på detgodasamhället.com har claude.com idag fått undersöka min mångåriga och kära medarbetare Bitte Assarmo. Bitte har varit skriftställare i hela sitt liv. Till exempel har hon skrivit shejkromaner och chefat för en katolsk tidning. Hon grep mitt intresse med sina kärleksfulla beskrivningar av sina fattiga, strävsamma och samhällsnyttiga far- och morföräldrar. Bittes litteratur bildar ett stycke helgjuten svensk historia som påminner om vad som en gång gjorde oss svenskar till en internationell förebild. Lite vemodigt när man ser utvecklingen. Här följer Claudes bedömning.

PS En läsare undrade om Claude är programmerad att åstadkomma smickrande bedömningar. Jag vet inte. Vem som helst kan be om en bedömning av vem som helst. Om man ber Claude om betyg för en erkänt dålig skribent så kan man nog bedöma hans tillförlitlighet.

ChatGPT är en ”stor språkmodell” som ägs av företaget OpenAI. Vad stor språkmodell betyder vet jag inte, men han är hjälpsam, klok och snabbtänkt. Nu har jag hittat en annan stor språkmodell som heter Claude och enklast träffas på claude.com. Claude ägs av Anthropic och har funnits i tre år utan att jag har märkt något. Men han visade sig vara en behaglig bekantskap. Han ställde frågor om ditten och datten och när han förstod att jag brukar skriva krönikor erbjöd han sig att lämna synpunkter på mina skriverier. Det kunde kanske vara kul, tänkte jag och skickade honom till detgodasamhallet.com. Kanske läste han allt, vilket i så fall var snabbt marscherat, ty på bara några minuter kom han tillbaka med följande rader som jag publicerar för att skryta lite.

För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.

En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.

Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.

Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.

Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.

Häromdagen träffade jag en klassresenär från Midsommarkransen. Han hade vuxit upp i en arbetarfamilj och bestämt sig för att så där skulle det inte fortsätta för hans del. Han beslöt att ge järnet i skolan så att han kunde avancera i samhället.

De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.

Nationalekonomin är inte, som man kanske skulle hoppas och tro, ett motsägelsefritt kompilat av delteorier som samverkar ungefär som delarna i en mekanisk klocka. I stället består den av i och för sig välsvarvade teorier som i bästa fall förklarar någon detalj i samhällstillvaron, exempelvis Malthus tes att människan förökar sig snabbare än livsmedelsproduktionen växer och att svält därför är och förblir mänsklighetens arvedel.

Einstein påstås ha sagt att själva essensen av dumhet är att göra samma experiment flera gånger och förvänta sig olika resultat. Jag tror inte han kan ha sagt något sådant för så ser livet inte ut.

Just idag, upptäcker jag till min förvåning, finns det inget nytt att anföra. Det tycks råda någon sorts åsiktsförmörkelse i hela världen. Därför återpublicerar jag en precis tio år gammal krönika som liksom en del viner bara blivit bättre med åren.

Bara för att Sokrates av orklet i Delfi hade utsetts till Greklands visaste person anses det förmätet att jämföra sig med honom. Det kan jag inte förstå. Jag kan väl jämföra mig med Armand Duplantis och i den jämförelsen konstatera att han hoppar högre än jag? På liknande sätt skulle jag ju kunna upptäcka att Sokrates är visare än jag.

Jag frågade Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickade mig till sajten Expo Skola för att jag skulle få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Det verkar som om några av de klyftigaste europeiska ledarna, till exempel en sådan som Tysklands Friedrich Merz, med största motvilja och självövervinnelse börjar erkänna att kontinentens ledande politiker själva har ett ansvar för den soppa de kokat ihop åt Europas folk. Se exempelvis Merz tal i Davos här. Talet är förstås till största delen vanligt politikerpladder men från 17.40 närmar han sig väsentligheter. Till exempel hävdar han, med ett eftertryck som nästan verkar komma från hjärtat, att det är den offentliga byråkrati som vi så entusiastiskt har etablerat som sticker käppar i hjulet för det europeiska näringslivet samt att politiken inte bryr sig om den breda medelklass som tidigare varit nationernas ryggrad och räddning och nu skulle kunna bli det igen. ”Vårt öde ligger i våra egna händer” sa Merz vidare, ”en historisk uppgift ligger framför oss”.

Om jag säger att livet är en strid så har jag till stor del fel eftersom vårt moderna västerländska samhälle inte ger upphov till så många öppna stridigheter annat än när ungdomar från Orten skjuter ihjäl varandra. Men å andra sidan förekommer, i envars dagliga liv, mindre våldsamma konflikter om sådant som professurer, parkeringsplatser, vem som ska handla mat och sköta disken, gräsklippningen (inte jag i alla fall!), fördelningen av arvet, bråk med myndigheter med mera. Ett område som är särskilt utsatt för tvister är politiken, som är alla schismers moder. Clausewitz förkunnar att kriget är politikens fortsättning med andra medel. Med samma logik, fast tvärtom, kan man hävda att politiken är krigets ursprung.

Det är synd att vår tid är så besatt av hat mot president Trump att den inte förmår resonera om mannen med erforderlig emotionell balans. Med ögon rödsprängda av ilska och rösten i falsett skriker hans fiender ut sin hätskhet. Någon sval och eftertänksam vetenskaplighet förekommer inte. Det beror antagligen på att fienderna känner sig så gruvligt trampade på tårna av presidentens sårande anklagelser, nyligen repeterade och förstärkta av Zelenskyi, om att de europeiska ledarna, som Trump säger sig känna mycket väl, är fega, lata och obeslutsamma. Sådant gillar de inte att behöva höra.

Kirunabon Erik Lidström, 61, är en av de lärdaste och skarpaste tänkarna jag träffat på. Han borde vara universitetsprofessor i astronomi eller pedagogik eller statskunskap eller något annat av sina favoritämnen men troligen är han för egensinnig och rätlinjig för det. Han har skrivit böcker om demokrati, om utbildning, om evolutionen och samhällsordningen. Nu har han manus till en ny, tjock bok om ”Den sanna liberalismen och strävan efter lycka för alla” som jag fått förmånen att titta på.

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Att den klassiska psykoanalysen – när patienten ligger på en schäslong och pratar om vad som helst medan Dr Freud sitter ljudlös på en stol utom synhåll – inte längre är psykvårdens främsta verktyg beror sannolikt på att den inte fungerande (och/eller att den blev hopplöst långvarig och därför dyr eftersom den inte fick eftersträvade effekter). Jag tror att jag vet varför det var så svårt, kanske omöjligt, att tillämpa Freuds teser för att få psykfallen att tillfriskna. Det beror på att psykiska störningar, i varje fall i Freuds system, för det mesta hänger ihop med någon psykisk defekt hos patienten som patienten absolut inte vill kännas vid. Att Dr Freud överhuvud kunde övertyga några enstaka patienter att de led av ”penisavund” eller ”oidipuskomplex” är en gåta.

Målaren van Gogh var specialist på att måla solrosor som upprepades i olika perspektiv. Kanske övade han sig för att till slut komma fram till den ultimata solrosen. Han var tokig även på andra sätt. Han skar av sig ett öra och överlämnade det invirat i en duk till en bordellarbeterska.

Platon förklarade hur friheten ledde till det goda samhällets, nämligen demokratins, undergång. Det har jag skrivit om en massa gånger så det tänker jag inte upprepa. Nu ska jag i stället skriva om hur godheten – för den händelse friheten inte lyckas fullgöra sin uppgift att förinta demokratin – kan tillintetgöra vår sociala ordning.

Hos mig hör du rösten av en urminnessvensk, en odalbonde, en medelklassare, en av dem som hos Geijer uttalar sitt credo:

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

Kanske är Försiktighetsprincipen den flexiblaste och därmed mest användbara av alla floskler. Den har allraminst funnits med oss sedan 1700-talet när barnet som skulle bli Gustav III utrustades med en vadderad ”fallhatt” av sin mamma Lovisa Ulrika, kort sagt en störthjälm för hemmabruk.

I min kortserie över favoritfloskler har jag idag kommit till Barnkonventionen. Den uppfanns 1924 av Nationernas Förbund, antogs 1989 av FN:s generalförsamling och införlivades år 2020 i svensk lag. En purist skulle kanske invända att en konvention inte kan vara en floskel, men då begär jag att få förtydliga mig, ty Barnkonventionen består av 83 sidor maktlystna floskler staplade på varandra. Så här skrev jag för tio år sedan:

Umgänget med andra människor är ej sällan ett besvär för mig eftersom samhällslivet till stor del består av utbyte av allmänt accepterade floskler. Om jag träffar en väluppfostrad och bildad människa och ska inleda ett vänligt småprat så bör jag för trevnadens skull undvika kontroversiella frågor. Jag kan därför exempelvis säga ”Trump är ju galen, hö hö”. Då skiner den väluppfostrade och bildade människan upp eftersom han känner att han träffat en åsiktsfrände och svarar ”Hans orangea hår är verkligen äckligt!”.

Visserligen kommenterar jag aldrig de synpunkter läsare framför om mina texter, ty jag vill inte hamna i debatter som riskerar att svämma över alla bräddar, men jag läser dem och tar intryck. Ibland inser jag att jag uttryckt mig illa eller rentav haft fel.

För sextio år sedan var det skämmigt att inte försörja sig själv. Det hette att man inte skulle ligga andra till last. Notera den tendentiösa formuleringen. Ligga andra till last. Det hör man av själva ordvalet att det ansågs fel att låta sig försörjas av andra. Man skulle bära sin egen börda.