Det är skillnad på undergångsprofetia och undergångsprofetia.

Om jag till exempel profeterar att den svenska skolan är på väg att gå åt pipan så möts jag inte precis av hyllningsrop. Snarare betraktas jag som en reaktionär stöt som inte förstår sig på värdegrunder och som därför bör tystas.

När jag skriver det här är det tisdag. Kommande söndag ska det svenska liberalpartiet hålla ett digitalt landsmöte om huruvida ordförande Simona Mohamsson ska få sitta kvar eller inte. Det kan ge anledning att fundera över om det gamla folkpartiet numera har någon vettig funktion i Sverige.

Alla västeuropeiska länder har numera problem med sin politik. De misslyckas med sina utmaningar och de har inte pengar så det räcker (vilket de liksom gamla tiders dekadenta och utfattiga adelsmän hanterar genom att 1. sätta sig i skuld och sedan 2. låta bli att betala skulderna).

Nu ska jag framföra några nya inopportuna synpunkter.

I praktiskt taget alla samhällen utom det nuvarande västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare. De av oss som i modern tid har fått uppleva kulturer utanför den västerländska har sett att man där – utom kanske i de forna kommunistländerna – tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet.

I motsats till alla de högröstade och självupptagna människor som till stor del låter sig försörjas via olika slags offentliga kulturbudgetar och därför kallar sig kulturarbetare – som om det vore ett arbete att leva av bidrag för att slippa direktkonfronteras med egenförsörjningens snålblåst – så ogillar jag för det mesta deras verk vare sig de åstadkommer dikter, filmer eller teaterpjäser.

Människor som jag träffar i mitt vardagsliv ogillar president Trump. Även de som tål honom bäst, vilket jag tror är lågutbildade medelålders och äldre män, brukar vid förfrågan redovisa allvarliga dubier. De klagar till exempel över att han är föga statsmannalik, uttrycker sig banalt och lättförståeligt och rent allmänt gör ett ”äckligt” intryck.

Jag tror att en hyggligt vedertagen förklaring till att USA förlorade Vietnamkriget är att hemmafronten inte höll. De inhemska amerikanska protesterna från studenter och skattebetalare blev för starka. Jag gick själv på amerikanskt universitet vid det laget. På teve såg jag generaler leverera statistik om framgångsrika flygattacker och imponerande höga antal dödade vietnameser, men i verkligheten var jag omgiven av amerikanska medstudenter, som ägnade halva sin tid åt att försöka få stopp på kriget. Den kraften kunde generalerna inte betvinga hur stora anslag de än fick.

Den här artikeln, som jag publicerade för mer än tio år sedan, handlar om en institutionaliserad, svensk statsrättslig skandal, nämligen att staten har egna domstolar som bestraffar staten mildare än normala domstolar hade bestraffat en vanlig människa som åtalats för samma förseelse. En märkvärdig sak är att vi faktiskt fick domstolsväsendet att i handling bekräfta att denna orättvisa existerar. En annan märkvärdig sak är att staten inte gör något åt missförhållandet.

Människornas genom generationerna alltmer finslipade visdom förkroppsligas i uråldriga talesätt som liksom sandkornen i strandkanten glittrar till envars inspiration och förnöjelse. I denna skatt, där så mycket sanning ligger till gratis avhämtning, har jag idag fastnat för ordspråket att hästarna bits när krubban är tom. Det kan uttolkas som en stark sociologisk hypotes om att konfliktnivån i samhället stiger när det ekonomiska överskottet minskar exempelvis för att det blivit missväxt eller annan sorts lågkonjunktur eller för att iranierna lyckats täppa igen Hormuz-sundet så att ingen olja kommer fram.

Visserligen går vetenskapen bevisligen framåt. Människor kan resa till månen, eller i varje fall till Thailand, och tandläkarbesöken är inte alls så plågsamma som när jag fick min första plomb. Men jag har en molande känsla av att mänskligheten, varmed jag menar folk som du och jag, inte lyckas förvalta våra otvivelaktiga ekonomiska framgångar. Det känns som om vi är eller gör oss fullt lika okunniga och förvirrade som någonsin tidigare. Hur kommer det sig att vi lyckas bekämpa sjukdomar som förföljt oss i hundratusentals år men inte klarar enkla saker som att integrera invandrare?

Frugan och jag har just avslutat en semestervecka på Teneriffa. Det var kallare än man hade kunnat hoppas och det tycktes inte säljas några tidningar på ön. Men man fick ett glas vitt vin för halva priset mot i Sverige. Hotellet ansåg att detta borde vara inspiration nog.

Den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury (bilden), en av nittonhundratalets främsta skribenter, skrev år 1953 en berättelse som då ansågs överdrivet skruvad. Jag minns själv att jag frynte på näsan. I själva verket var novellen den kanske mest profetiska som världslitteraturen någonsin levererat. Den handlar om hur ett kollektiv efter en sorts demokratiskt samråd enar sig om att avrätta en misshaglig figur bara genom att med väldig gemensam beslutsamhet hata honom till döds.

På ett nästan förstulet sätt, liksom för att inte väcka uppmärksamhet, verkar det som om Tidöregeringen och dess medhjälparparti nu så här fem i tolv, det vill säga kort före riksdagsvalet, börjat strama upp sig i invandringspolitiken. Migrationsminister har gått i bräschen för så kallade tonårsutvisningar och blivit vederbörligen utskälld för det. Bara häromdagen kom finansminister Svantesson med en drös bidragsförsämringar som ska drabba nyanlända från nästa år. Efter ankomsten får dessa vänta i fem år med att få föräldrapenning, barnbidrag, sjukersättning, bostadstillägg och ett halvdussin andra bidrag som hittills utgått från dag ett (eller till och med retroaktivt såsom föräldrapenning avseende tid i hemlandet före ankomsten till Sverige).

Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?

En gång skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och att kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar, och därför vittrat bort, om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade […]

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattningen om hur vi ska orientera oss.

Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Bästa Det Goda Samhället,

Vi är många här i arabiska öknen som läser er blogg via de översättningar till arabiska som den i Sverige, särskilt i trakterna kring Tomtebogatan, så välkände herr Omar, boende i oasen Kaf, låter publicera i staden Djofs främsta nyhetsavisa – Ökenkuriren – i syfte att lära oss hur de intellektuellt mest avancerade tänkarna i Sverige ser på världen och tillvaron. Ni har säkert rätt i mycket ni säger, men på en viktig punkt har ni enligt min ringa mening mycket att lära, nämligen i frågan om sexuella relationer.

En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

På 1980-talet författade jag en skrift åt det skattetrötta Svenska Industriförbundet om vad det redan då självsäkra välfärdsindustriella komplexet skulle göra om en teoretiskt tänkbar, men i verkligheten obefintlig, regering fick för sig att strama åt anslagen.

Igår skrev tre ledande kristdemokratiska politiker med partiledaren Busch i spetsen en möjligen intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Temat är som så ofta när ansvariga politiker uttalar sig att ”vi har varit naiva”. Den här gången har den nyupptäckta naiviteten bestått i att Sverige genom åren av blåögd invandrarvänlighet har släppt in alldeles för många islamister som nu hotar det svenska samhället. Problemet är särskilt Muslimska brödraskapet som nu bör hamna på EU:s terrorlista och omfattas av EU:sanktioner. (Med sanktioner menas att en terrorlistad person får sina tillgångar frusna och förbjuds att resa in i EU och att göra ekonomiska transaktioner.)

Att det i stort sett står samma sak i alla mina krönikor sedan femton år beror på att min tankeverksamhet stannade där och sedan dess inte lyckats gör några avgörande framsteg. Jag upptäcker bara nya varianter av samma grundfel.

Jag avser nu att rada upp ett antal i samtidens ögon förskräckliga fördomar som dock tillsammans, vad jag kan fatta, förklarar ett av samtidens mest akuta problem, nämligen unga muslimska mäns vildsinthet.