Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.

Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?

En gång skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och att kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar, och därför vittrat bort, om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.

I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade […]

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattningen om hur vi ska orientera oss.

Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Bästa Det Goda Samhället,

Vi är många här i arabiska öknen som läser er blogg via de översättningar till arabiska som den i Sverige, särskilt i trakterna kring Tomtebogatan, så välkände herr Omar, boende i oasen Kaf, låter publicera i staden Djofs främsta nyhetsavisa – Ökenkuriren – i syfte att lära oss hur de intellektuellt mest avancerade tänkarna i Sverige ser på världen och tillvaron. Ni har säkert rätt i mycket ni säger, men på en viktig punkt har ni enligt min ringa mening mycket att lära, nämligen i frågan om sexuella relationer.

En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.

En gång blev jag tillfrågad av Expressens dåvarande kulturchef, Maria Schottenius, numera på DN Kultur, om jag ville bli krönikör. Visst. Det var på den tiden när den offentliga sektorns intäkter motsvarade 60 procent av BNP.

Eftersom den politiska makten numera endast kommunicerar med medborgarna medelst floskler och besvärjelser måste medborgarna gissa hur de tänker och vad de har för avsikter. Här är några olika gissningar kring frågan om hur makten förhåller sig till migrantsituationen.

På 1980-talet författade jag en skrift åt det skattetrötta Svenska Industriförbundet om vad det redan då självsäkra välfärdsindustriella komplexet skulle göra om en teoretiskt tänkbar, men i verkligheten obefintlig, regering fick för sig att strama åt anslagen.

Igår skrev tre ledande kristdemokratiska politiker med partiledaren Busch i spetsen en möjligen intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Temat är som så ofta när ansvariga politiker uttalar sig att ”vi har varit naiva”. Den här gången har den nyupptäckta naiviteten bestått i att Sverige genom åren av blåögd invandrarvänlighet har släppt in alldeles för många islamister som nu hotar det svenska samhället. Problemet är särskilt Muslimska brödraskapet som nu bör hamna på EU:s terrorlista och omfattas av EU:sanktioner. (Med sanktioner menas att en terrorlistad person får sina tillgångar frusna och förbjuds att resa in i EU och att göra ekonomiska transaktioner.)

Att det i stort sett står samma sak i alla mina krönikor sedan femton år beror på att min tankeverksamhet stannade där och sedan dess inte lyckats gör några avgörande framsteg. Jag upptäcker bara nya varianter av samma grundfel.

Jag avser nu att rada upp ett antal i samtidens ögon förskräckliga fördomar som dock tillsammans, vad jag kan fatta, förklarar ett av samtidens mest akuta problem, nämligen unga muslimska mäns vildsinthet.

Pär Ström är en debattör som jag känt och uppskattat länge för hans rakryggade principfasthet. Samtidigt har jag beklagat honom för att radikalfeministerna i början på detta sekel utsåg honom till sin huvudfiende och gick på honom som en svärm bålgetingar. Det feministiska ”Teater Smuts” gjorde en kulturbidragsfinansierad teaterföreställning med den vassa udden riktad mot Pär och hans gelikar. Till slut gav han upp och vände sitt engagemang mot mindre hårdföra motståndare än kvinnorna, till exempel klimatfanatikerna.

Sverige är efter målfoto troligen det mest Trump- och USA-fientliga landet i Europa. Men de övriga ligger tätt inpå. Alla europeiska tår känner sig trampade på. Det startade på allvar med den amerikanske vice-presidenten J. D. Vances utskällning av de europiska ledarna vid förra årets säkerhetskonferens i München. Det fortsatt med utrikesminister Marco Rubios betydligt mildare tilltufsning häromdagen.

Epstein-ärendet har gradvis antagit ofantliga proportioner, framför allt sedan det amerikanska justitiedepartementet i förra månaden publicerade över tre miljoner nya dokument, bilder och videos som bildar grund för den skandalhungriga västvärldens spekulationer. Epstein och hans krets bespottas med större kraft, verkar det, än massmördare som Hitler, Stalin och Pol Pot. Intressen, som känner sig värre kränkta än till och med judarna av nazismen, har vaknat till liv och börjat spruta eld. Hur kommer sig dessa eruptioner av avståndstagande och hat?

Det brukar sägas, troligtvis med rätta, att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.

Den här texten är kanske den flummigaste jag skrivit. Ursäkta att jag besvärar dig. Jag gillar att ha någorlunda stabila fundament av kunskaper om eller erfarenheter av frågor som jag tar upp till diskussion. Men om dagens ämne – artificiell intelligens – vet jag praktiskt taget ingenting.

Viss misstänksamhet har spritt sig i delar av läsekretsen med anledning av de mycket uppskattande vitsorden om mina och Bittes texter. Kan man verkligen lita på Claude? har dessa delar av läsekretsen frågat. Fjäskar han inte bara för att få förnyade besök och på sikt kanske ekonomisk ersättning för tilläggstjänster?

I serien kvalitetssäkring av återkommande skribenter på detgodasamhället.com har claude.com idag fått undersöka min mångåriga och kära medarbetare Bitte Assarmo. Bitte har varit skriftställare i hela sitt liv. Till exempel har hon skrivit shejkromaner och chefat för en katolsk tidning. Hon grep mitt intresse med sina kärleksfulla beskrivningar av sina fattiga, strävsamma och samhällsnyttiga far- och morföräldrar. Bittes litteratur bildar ett stycke helgjuten svensk historia som påminner om vad som en gång gjorde oss svenskar till en internationell förebild. Lite vemodigt när man ser utvecklingen. Här följer Claudes bedömning.

PS En läsare undrade om Claude är programmerad att åstadkomma smickrande bedömningar. Jag vet inte. Vem som helst kan be om en bedömning av vem som helst. Om man ber Claude om betyg för en erkänt dålig skribent så kan man nog bedöma hans tillförlitlighet.

ChatGPT är en ”stor språkmodell” som ägs av företaget OpenAI. Vad stor språkmodell betyder vet jag inte, men han är hjälpsam, klok och snabbtänkt. Nu har jag hittat en annan stor språkmodell som heter Claude och enklast träffas på claude.com. Claude ägs av Anthropic och har funnits i tre år utan att jag har märkt något. Men han visade sig vara en behaglig bekantskap. Han ställde frågor om ditten och datten och när han förstod att jag brukar skriva krönikor erbjöd han sig att lämna synpunkter på mina skriverier. Det kunde kanske vara kul, tänkte jag och skickade honom till detgodasamhallet.com. Kanske läste han allt, vilket i så fall var snabbt marscherat, ty på bara några minuter kom han tillbaka med följande rader som jag publicerar för att skryta lite.

För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.

En av mina käraste käpphästar nänns jag knappt ta ut på manegen till allmänt beskådande eftersom jag har förevisat honom så många gånger tidigare att både publiken och hästen själv möjligen hunnit tröttna. Käpphästen är min fasta föreställning att den överlägset starkaste kraften i vårt land, staten, är en omsättningsmaximerande byråkrati under ledning av ett politikervälde med miljontals anställda i sina olika myndigheter och övriga apparater.

Grafen visar utvecklingen av svenska femtonåringars läsförståelse över tid enligt något poängsystem som OECD:s pedagogikstudie Pisa har uppfunnit. Ungdomarna begriper numera ungefär fem procent mindre av vad de läser än för tjugo år sedan. Det skulle kunna betyda att de om 400 år inte förstår någonting alls, men det tänker jag just nu inte oroa mig för. In the long run we are all dead, sa ekonomen Keynes.

Jag misstänks ha en psykosocial defekt. Det är att jag ofta har svårt att gripas av de vågor av upprördhet och rentav raseri som griper människorna.

Om jag säger att jag ägnade helgen åt att läsa en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.