En av de många filosofer som jag inte lyckats begripa är René Descartes, inbjuden av drottning Kristina till Stockholm för att sprida tidevarvets nya idéer och där avliden efter fyra månader, enligt egen uppfattning för att det var så kallt. (Att tidevarvet var isande bistert bekräftas av klimatforskningen och är välbekant för alla som hört talas om Tåget över Bält, en vattenväg som numera aldrig fryser igen.) Jag har inte ens förstått den paroll med vilken han försökte sammanfatta och tydliggöra sitt av samtiden så hyllade tänkande, nämligen cogito, ergo sum, det vill säga jag tänker, därför finns jag. Helt obegripligt, har jag tyckt.

Men häromdagen lyftes min andliga ögonbindel – ständigt denna oförtjänta serendipitet! – av några få textrader som klarlade det hela. Descartes hade nämligen fötts med den sturska driften att betvivla saker. Tvivlet gav honom livskraft. Tvivlet var tankar han inte kunde förneka. Fanns tvivlet och tankarna så fanns han själv.

Nu för tiden har vi en tudelad attityd till sådana obstinata människor. Å ena sidan är vi av medfödda, kroppsliga skäl misstänksamma eller rentav avoga gentemot folk som säger emot. Å den andra sidan har vårt samhälle sedan upplysningstiden motvilligt tvingats acceptera att tvivlet är välsignelsebringande. Jag vågar tills vidare påstå att det på fyrahundra år knappast gjorts någon nyttig innovation som inte bygger på en tvivlande människas upproriskhet mot en väletablerad uppfattning.

Tvivlet har därmed kommit att bli kanske inte en allmänt rekommenderad andlig syssla men i alla fall ett tolererat engagemang för tänkande människor. Det var betydelsen av detta som jag blev varse när jag alltså nyligen fick korn på Descartes. (På bilden ser du honom till höger med drottning Kristina till vänster. Herrn i bakgrunden är för mig obekant. Kanske är det den franske filosofen Claudius Salmasius som också bjudits till Stockholm för att njuta drottningens uppskattning. Den imposanta damen i mitten, skulle jag gissa, något slags högre väsen, till exempel Sanningens eller Förståelsens gudinna. Säger inte hennes högra hand att något är tydligt och klart?)

Men för kyrkan, vare sig katolsk eller protestantisk, var själva föreställningen om att det kunde finnas några fördelar med tvivel anatema. Kyrkan hade pejl på allting. Det räckte med Aristoteles och Bibeln och om mer bevisning behövdes så visste kyrkan besked. Varje antydan om tvivel var därför en synd och en hädelse. Efter kyrkans fördömelse av Galilei år 1633 slutade Descartes att publicera sig. Tvivlet, som Descartes uppfattade som sin tillvaros enda fasta punkt – allt annat tvivlade han ju på – kunde kräva sina offer.

Men även om Descartes och drottning Kristina således var beundransvärt moderna och rättänkande människor så hade jag nog inte så gärna umgåtts med dem (eller med några andra som levde på den tiden). Jag är alltför äckelmagad. Också högt kultiverat folk som filosofen och drottningen gillade exempelvis dissektioner, det vill säga uppskärningar av döda människor inför särskilt inbjudna och betalade publik i syfte att främja kunskapen om anatomin. I stället för annan underhållning kunde drottningen således bjuda sina gäster på en obduktion.

Det var ibland jobbigt för obducenten, till exempel Descartes själv, som letade efter lymfkörtlarnas vindlingar ungefär som man senare sökte Nilens källor, ty kyrkan tillät bara uppskärning av avrättade människor och det kunde understundom råda brist på råmaterial. Då kunde man förstås alltid använda djur. Dessa behövde inte ens vara döda. Dissektionen kallades då vivisektion. Eller också grävde man upp redan obducerade lik för att skära i dem på nytt. (Jag kommer att tänka på den samtida händelsen i England, där revolutionsledaren Oliver Cromwell dött och begravts i Westminster Abbey för att strax därefter bli uppgrävd i syfte att lida det straff till vilket han sedermera dömts, nämligen hängning, dragning och fyrdelning med åtföljande återplacering i graven.)