Julkalendern lämnar sällan någon oberörd, inte heller årets, Tidstjuven (även om jag inte följt med särskilt noga i debatten). Själv tycker jag den är riktigt underhållande på sina ställen – den bjuder både på spänning, stämning och julmysiga miljöer. Den är också befriande fri från woke-sjukan. Men en sak har jag reagerat på, nämligen att de vuxna framställs som så barnsliga att de verkar ha kraftig intellektuell funktionsnedsättning.

Okej, jag fattar att julkalendern är till främst för barn och att det därför är barn som har huvudrollerna. Inget fel i det. Men måste det nödvändigtvis innebära en totalsågning av vuxenvärlden?

Här finns huvudpersonens mamma som är turistchef i den lilla orten Kråksjö, och konkurrerar med sin motsvarighet i närliggande Överhult. I sin strävan efter att sätta Kråksjö på kartan beter hon sig som en töntig fjortis medan hennes barn, som är oändligt mycket mognare, iakttar hennes trams med trötta suckar och menande blickar.

I mammas omedelbara närhet finns en frisör som bara tänker på kändisar från morgon till kväll, en träningsnarkoman och ett par kommunpolitiker – alla med samma intellektuella funktionsnedsättning som mamma turistchef. Är det något i dricksvattnet i Kråksjö, eller vad handlar det om?

Med i kalendern är också Gustav Vasa, som porträtteras som en förvuxen jättebebis som kräver ständig tillsyn. Vem som ser till honom? Seriens hjälte förstås, den 11-årige Clint. Som också håller koll på mästertjuven Bildsköne Bengtsson, som inte heller har särskilt många färdigutvecklade celler i hjärnan.

(Och bara för att förtydliga: Det är inte skådespeleriet det är fel på. Både Gustav Vasa och Bengtsson spelas lysande av Andreas Rothlin Svensson respektive Simon J Berger, enligt de givna förutsättningarna.)

Det här är inte första gången en julkalender skildrar föräldrar som förvuxna bebisar och barn som kloka gubbar. Vem kan glömma Tage Danielsson och hans Herkules Jonssons storverk? Vuxna, i synnerhet föräldrar, är barnsliga. Barn är kloka, klokare, klokast.

Det är en myt som blivit sanning och som går igen i många sammanhang (ibland med förödande konsekvenser som när en halv värld började krypa för en femtonåring med klimatångest).

Jag tror verkligen inte att det här sättet att skildra vuxna gör något gott för barn – tvärtom. Sannolikt blir många barn lätt förvirrade eftersom de allra flesta trots allt har föräldrar som är äldre och mer vuxna än de själva både fysiskt och psykiskt.

Vill man skapa barntillvänd humor i en julkalender finns det andra knep än att framställa hela vuxenvärlden som en kollektiv begåvningsreserv. Det såg vi exempelvis i Sunes julkalender som (med rätta) blivit en klassiker. Pappa Rudolf är visserligen superknasig – men han är inte infantil. Och även om Sune, Håkan och Anna iakttar sin far med viss skepsis gör de det inte med minen hos en stoisk ålderman som har svar på allt.

En av mina favoritkalendrar är Kaspar i Nudådalen, som var 2001 års kalender (och som finns att se på SVT:s öppna arkiv just nu – jubel!!!). Där finns en stark, trygg och handlingskraftig morfar (underbart gestaltad av den unike Per Oscarsson) som aldrig skulle komma på tanken att göra något som fick barnbarnet, eller några andra barn, att sucka och himla med ögonen.

Har du någon favorit bland de julkalendrar som sänts genom åren? Kommentera gärna och berätta!

Bild: Fyra av de vuxna i årets julkalender – om man nu kan kalla dem det. Skärmdump SVT Play