En gång i tiden, under 500 år från 1400-talet och framåt, var det Europa (inklusive Ryssland) som ”ruled the world”. I princip hela världen utanför Europa var koloniserat av någon europeisk stormakt, t o m det blivande USA. Hela Afrika förutom Etiopien och det som senare blev Sydafrika, Mellanöstern och Asien förutom Thailand, Japan och del av Kina (de så kallade enklaverna) ”ägdes” av europeiska kolonialmakter.

Under dessa cirka 500 år startade även industrialiseringen, först i England och sen på den europeiska kontinenten och det nya USA. Även upplysningen och demokratin startade i Europa och spreds, till viss del, över världen. Men efter WWII ändrades allt; i princip alla kolonier fick sin frihet och de utgör idag det så kallade Globala Syd (resten ingår i OECD; Väst och Japan).

Idag ser bilden återigen helt annorlunda ut. De två supermakterna USA och Kina respekterar oss inte längre. Inre nog med det – Kina föraktar oss och USA ser ner på oss. Vi européer försöker försvara oss och debatterar oavbrutet hur vi ska undvika att bli fast mellan Amerika och Kina. Dessutom har Västeuropa enorma problem med den islamska massinvandringen med tillhörande kriminalitet, bidragsfusk och klanstrider.

För Kina är Europa lite som en åldrande konkubin som inte kan acceptera att hon har blivit övergiven av sin amerikanske kejsare, enligt The Economist. ”Europa hatar innovation,” säger en kines. Detta förakt kan ibland sippra in i officiella angelägenheter. En europeisk affärsrepresentant rapporterar att han vid ett besök på det kinesiska utrikesministeriet möttes av en vargkrigarliknande utskällning – främst, antog han, för nöjes skull. En europeisk representant säger att Kina helt enkelt är uttråkat av Europas klagande och känner sig kunna ignorera det (säkerligen en hämnd för förödmjukelsens tid under 1800- och 1900 talets europeiska enklavkolonisering).

Det blir alltmer spänt på den diplomatiska fronten. I juni avbröt EU en ekonomisk dialog med Kina på grund av bristande framsteg i handelstvister. I oktober sköt Tysklands utrikesminister upp ett besök i Peking eftersom han inte erbjöds den vanliga uppsättningen högnivåmöten för att han kritiserat Kinas ”alltmer aggressiva” beteende i asiatiska vatten. Och europeiska tjänstemän i Peking rapporterar att kinesiska ministerier har tagit det ovanliga steget att vägra begäran om formella diplomatiska möten. Faktum är att Kina ser liten anledning att oroa sig för att relationerna med Europa försämras. Byråkrater i Bryssel inger inte skräck i hjärtat på de hårda männen i Peking.

”Europa är oförmöget att verkligen bryta sig loss från Amerika för att bli självständigt,” menade en forskare från Fudan universitetet. En kinesisk nationalistisk akademiker går ännu längre: ”Om Europeiska unionen ens kan överleva till 2035 är en fråga”.

Kinas ekonomiska modell har blivit en stor oro för Europa. Bara under de senaste åren har Tysklands handelsrelationer med Kina skiftat från att vara i princip i balans till att ha ett enormt underskott på väg att överstiga 100 miljarder dollar i år. Europeiska företag som länge tjänat på den kinesiska marknaden ser den nu som sin hårdaste konkurrent. Och även om det var ett svar på Trumps handelskrig, var Kinas exportkontrollsystem för sällsynta jordartsmetaller lika störande för europeiska företag som för amerikanska. Det är en läxa för Europa om farorna med beroende av Kina.

Samtidigt utvecklas Europas syn snabbt när det gäller handel. En fortsatt ökning av kinesiska exportvaror kan provocera Europa att vidta fler åtgärder för att motverka hotet. Om det händer skulle det vara ett bevis på Europas allt hårdare ryggrad, allt enligt The Economist.

Beträffande USA slår dess nya säkerhetsplan slår ner som en bomb – med fokus på gränser, identitet och nationell suveränitet. Carl Bildt kallar planen för ”extremistisk sörja”. Men bakom orden döljer sig en djupare konflikt om Europas framtid. Säkerhetsplanen innehåller flera kontroversiella prioriteringar: USA skall i framtiden prioritera partners som delar amerikanska värderingar kring nationell självständighet, gränskontroll och kulturell bevarandestrategi.

Ett centralt tema i dokumentet är varningen för demografiska förändringar i Europa. Kontinenten riskerar att gå mot en ”civilisatorisk utplåning” om dagens utveckling fortsätter, med hänvisning till effekterna av ökad politisk centralisering, minskat folkligt inflytande och muslimsk massinvandring.

Europa fantiserar fortfarande om att vara en ”tredje kraft”, en kraft av förnuft, måttfullhet, kultur och stabilitet. Se bara på Macrons och Starmers pinsamma försök att få bli tagna på allvar i debatten. Det vi ser är ett Europa som en politisk dvärg, en militär föräldralös, en diplomatisk eunuck och en ekonomisk föredetting. Vår nedgång inte är en plötslig kollaps: det är en långsam, elegant striptease inför världen.

Medan Kina och USA bygger muskler – kärnkraftverk, produktionslinjer, hangarfartyg – odlar Europa illusionen av att leva som en moralisk stormakt, med mjuk makt och alltmer intrikata regler om allt utom sin egen överlevnad, och tjänar endast till att anställa legioner av jurister och konsulter i Bryssel.

Europa är ett skepp drivande, utan motor, roder eller kompass, med en besättning på randen till myteri. Dagens Europa är en karikatyr av sig självt: en plats som importerar islam, förbjuder plastsugrör och importerar 98 % av sina sällsynta jordartsmetaller från Kina. Det budskap Trump ger till Europas uppblåsta politiska eliter är: Väx upp och börja ta eget ansvar för vad som sker på er kontinent! Förhoppningsvis räddar Trump Europa från oss själva och från islam.