Filosofen Peter Singer (bilden), vars skrifter jag inte besvärat mig med att läsa, har gjort sig känd för åtminstone två märkvärdiga uppfattningar, nämligen att det är OK att döda handikappade spädbarn samt att djur har rättigheter. Av följande skäl har han fel:

1. Man ska inte ha ihjäl människor.
2. Djur har inga rättigheter.

Nu ska jag analysera 2. i ytterligare detalj. 1. får vänta till en annan gång.

Frågan är vad som konstituerar en rättighet. Vi tar ett exempel att öva på, nämligen jus primae noctis (rätten till första natten), en troligtvis påhittad feodal sedvänja som numera kommit ur bruk.

Vi tänker oss en vacker vårdag innan jus primae noctis etablerats. Riddar Blåskägg är ute och rider och får se den yppiga unga Florigunda, vars samtliga knoppar håller på att brista. I varje por känner riddaren att Gud gett honom avsevärda och långtgående rättigheter vad avser Florigunda. Varför skulle Han annars ha givit flickan en så svällande byst? Riddaren fäller Florigunda i en rågåker. Hon spottar och klöser, för hon anser inte att Blåskägg har minsta lilla jus. Men i kraft av sin mäktiga övertygelse fullbordar riddaren den skändliga akten.

Har vi sett en rättighet utövas? Nej, vi har sett en våldtäkt. Rättigheter uppstår inte bara för att någon inbillar sig att han har dem. Det krävs ett mer välförankrat beslut. Kanske en överenskommelse i någon auktoritativ eller rentav vald församling? Vi tar ett steg till.

Blåskägg sitter och bälgar öl med polarna på Riddarhuset. ”Det knoppar något grymt ute i markerna så här års, grabbar”, säger han. Polarna har också märkt det. ”Det måste finnas en högre mening”, fortsätter Blåskägg och utvecklar sin tankegång för de alltmer storögda polarna. ”Vi måste böja oss för den Högstes vilja”, avslutar Blåskägg och halar fram ett lagförslag på pergament med titeln JUS PRIMAE NOCTIS. ”Men vad gör vi om tjejerna inte vill?”, frågar en av polarna. ”Inte vill?”, fräser Blåskägg. ”Inte vill? Var inte mesig. Du vet väl vad man gör med lagbrytare. Man spetsar dem på en påle.” Det argumentet biter på polarna. ”Du är en statsman, Blåskägg!”, säger de andäktigt och sätter sina sigill under pergamentet.

Nu rider Blåskägg åter i skogen och kommer fram till ett torp i en glänta. Vid dörren står en bonde och glor. ”Har du någon dotter, bondläpp”, frågar den ädle riddaren, ”för i så fall så måste lagen ha sin gång och det kvickt.” Darrande av skräck hämtar bonden fram den undersköna Blanseflor. När Blåskägg ser hennes gula flätor, körsbärsmun och vackert rundade bak kan han inte nog glädjas över hur vist riddarhusets demokrati ordnat världen. ”Lyft på kjolarna nu, lilla vän, så farbror Blåskägg kan få sin jus”, säger han vänligt. Men Blanseflors ögon gnistrar av ilska: ”En sak ska jag säga dig, gubbdjävel, och det är att om jag mot förmodan går med på det här så är det bara för att alternativet är att bli spetsad på en påle.”

Rättighet? Nej, återigen våldtäkt.

Den enes rättighet är den andres skyldighet. En första förutsättning för att den ene ska ha rättighet är att den andre erkänner sin skyldighet. Det är den andre som genom att acceptera skyldigheten förädlar den enes önskemål och upphöjer det till rättighet.

Nu har Florigunda och Blanseflor har blivit ganska arga. De uppsöker Birger Jarl och säger så här:

Lyssna djävligt noga, Birger. Vi kräver kvinnofrid. Om du inte får grabbarna i Riddarhuset att acceptera det så tänker allmogen inte ställa upp nästa gång det blir krig mot dansken och då är ni pantade och slut, det vet du. 

Det blir minsann debatt på Riddarhuset. Blåskägg tycker man ska spetsa några uppstudsiga i sedelärande syfte, men polarna viker sig för hotet om dansken och fattar beslut om ett nytt pergament med titeln KVINNOFRID, där det står på första raden att JUS-pergamentet är upphävt.

Är kvinnofriden, till skillnaden från förstanattsrätten, en rättighet? Ja, den uppfyller nämligen de två krav som måste ställas på en grupps önskemål för att det ska få äran att kallas äkta rättighet. Det första kravet är alltså att motparten accepterar sin skyldighet (vilket Birger Jarl och Riddarhuset gjort i detta fall med Blåskägg som enda reservant). Det andra kravet är att rättighetshavarna ska ha utövat eller på ett trovärdigt sätt hotat att utöva makt för att få sin vilja igenom – och att de lyckas hålla hotet levande för att rättigheten inte ska blekna bort och dö.

En äkta rättighet får man inte, den tar man.

Tänk på sjuttonhundratalets kolonister i Norra Amerika. De påstod att de fått vissa rättigheter av Gud, till exempel rätten att vara med och bestämma om sin egen skatt, och att de tänkte göra sig självständiga eftersom engelska kronan kränkte denna rättighet. Engelska kronan hade en annan uppfattning. Om engelsmännen vunnit kriget hade det inte funnits någon rättighet, vad Gud än tyckte i ärendet. Rättigheten uppstod och institutionaliserades i och med att de upproriska klådde sina herrar.

Samma sak med senare tiders rättigheter, rösträtten och strejkrätten till exempel. De tillkom inte genom makthavarnas välvilja, utan genom kamp.

Äkta rättigheter förvärvas och vidmakthålls, kort sagt, med hjälp av makt. Utan makt, om än indirekt, hos rättighetshavaren, ingen äkta rättighet.

Men kan man inte tänka sig en rättighet som inte grundas på rättighetshavarens makt, utan på skyldighetshavarens goda vilja? Om Sveriges regering säger till Fidel Castro att Kuba har rätt till en biståndsgåva på 100 miljoner kronor om året, har Kubas regering då fått en rättighet?  Knappast. Sverige kan ju få en ny regering som inte gillar kommunister och säger därför säger upp åtagandet. Då får El Jefe Supremo stå där och sloka med mustaschen.

Ensidiga utfästelser från en skyldighetshavares sida utgör inte grund för en äkta rättighet, möjligen en oäkta rättighet eller en ”välgörenhetsrättighet”, om man så vill.  Äkta rättigheter kräver man, välgörenhetsrättigheter bönar man om.

Har nu djur, liksom kolonisterna i Norra Amerika och strejkande svenska arbetare, några äkta rättigheter? Det beror på.

Shere Khan hade möjligen äkta rättigheter. Människorna kränkte inte hans territorium i onödan, för då åt han upp dem. Han kunde sätta makt bakom sina anspråk. Hans ättlingar har sedermera förlorat sina rättigheter och sitter bakom lås och bom i djurparker. De får mat och hyggligt bemötande för att människorna är snälla och tycker om djur, inte för att de lyckas hävda någon rätt av egen kraft.

Filosofen Singer ömmar för kycklingar i bur och anser att de har rätt till bättre svängrum. Det är naturligtvis nonsens. Om tigrar inte längre har några äkta rättigheter, varför skulle då små fåglar ha det?

Jag kan bara se två förklaringar till att Singer hävdar att djur har rättigheter:

1. Han är en svag tänkare som inte kan skilja på äkta rättigheter och låtsasrättigheter och gör följande analogifelslut: ”Eftersom människor har välgörenhetsrättigheter och det inte finns några principiella skillnader mellan människor och djur så ska djur också ha välgörenhetsrättigheter.” Det är sant att vissa människor åtnjuter välgörenhet, men detta innebär inte att de därmed åtnjuter äkta rättigheter. Välgörenhetsrättigheter är inga äkta rättigheter (Det kan också vara sant att det inte finns några principiella skillnader mellan människor och djur om man tittar på generna. Om man däremot är religiös finns det stora skillnader, för då har man lärt sig att Gud satte människan att härska över djuren. Och om man är en sann humanist i Pico della Mirandolas eller Erasmus anda anser man också att människan har en särställning, till exempel genom sin fria vilja.)
2. Han är i hemlighet hindu och tror på reinkarnation. Han fruktar att återfödas i kycklinghamn och vill redan nu verka för goda bostadsförhållanden i sitt nästa liv.

Jag har inget emot att djur behandlas väl, men skälet till den goda behandlingen kan i så fall inte vara att djur har rättigheter, utan att människor är snälla. Tänk på det, alla ni vegetarianer och minkbefriare!

Fast det är klart, om Singer och hans anhang av veganterrorister gör sig till kycklingarnas obetalda torpeder så kan de skapa rättigheter. Men det är inte deras fjuniga små klienter som får rättigheterna, utan de själva. De skapar sig makten att dela ut välgörenhetsrättigheter till sina protegéer. 

Hos mig hade de fått större och snabbare framgångar genom att vädja till min välvilja gentemot våra stumma vänner än genom att hota å kräkens vägnar.