Att vårt land befinner sig i en omställning har nog alla uppfattat. Vi bombarderas ju med detta nyckelord ifrån alla håll, i allt från högtravande politiska deklarationer till vanlig tröttsam struntreklam.

Hur hamnade vi här? Ja, det har nog skett på det sätt som sådana här språng i tänkandet brukar utveckla sig. De inflytelserika har förenklat, överdrivit och ljugit så mycket att de till slut till och med tror sig själva. Det är numera accepterat i breda kretsar att vi har en klimatkris, detta ord som uppfanns för några år sedan. Vari denna kris skulle bestå har vi dock inte fått veta. Att det har blivit någon varmare, särskilt i vårt land, är oomstritt men hur detta skulle kunna bli till en kris är oklart. För många, även långt utanför vårt land, är ett varmare väder av godo. För andra kanske det är något mindre bra men därifrån är steget långt till en kris.

Mängden så kallat ”extremväder” har inte ökat. Visserligen kan ett och annat värmerekord komma att slås eftersom medeltemperaturen har stigit något men samtidigt har tillfällena med ovanlig kyla blivit färre. Orkanerna har inte blivit fler och inte stormarna heller trots att detta ofta påstås. Det finns nog faktiskt inte en enda verkligt problematisk händelse som med säkerhet kan hänföras till något förändrat klimat. Istället är tidningarna fulla av rapportering om enstaka väderhändelser men detta är något helt annat. NASA har slagit fast att planeten har blivit grönare tack vare mer koldioxid, något som rimligen borde orsaka tillfredställelse istället för undergångspredikningar.

Vi har alltså en global kris som sannolikt knappast har orsakat en enda olycka men som vi raskt under stora uppoffringar måste underkasta oss en radikal omställning för att undvika. Denna påhittade kris konkurrerar ut andra, genomförbara och välbehövliga åtgärder. Varför?

Ja, grundorsaken får sökas i de gröna aktivister som etablerade sig som en politisk kraft för drygt fyrtio år sedan med början i Tyskland. Det var mest ungdomar som, enligt gamla mönster, drevs av en önskan att ge sig på det etablerade samhället men som äntligen hade tappat tron på socialismens välsignelse. Tyvärr spred sig dessa idéer i allt bredare kretsar och ganska snart hade de flesta partier medlemmar som vurmade för ”gröna” frågor. Oftast bestod dessa frågor av ett stolligt och ogenomtänkt sammelsurium men budbärarnas övertygelse gjorde att de ändå fick ett visst genomslag i befolkningen. Detta sammanträffade också mycket passande i tiden för socialdemokratin i Sverige och andra länder eftersom de frågor som ursprungligen hade motiverat dessa partier snabbt höll på att försvinna. De sökte alltså efter något nytt och när de hittade detta så kunde deras väldiga maktapparat sättas i arbete. Klimatet seglade upp som den starkaste frågan i dessa läger och det har sedan dess hållit oss i ett järngrepp. Journalister i de etablerade medierna har älskat klimatet genom att det målas upp som en ödesfråga som genererar läsare.

För drygt tio år sedan började en annan utveckling ta verklig fart. Då upptäckte nämligen näringslivet att det fanns stora pengar att tjäna. Bidrag kunde sökas på alla möjliga nivåer för olönsamma verksamheter. Kapital fanns att hämta för vidlyftiga och stolliga affärsidéer. Det bästa var att kunderna (medborgarna) kunde förmås att genom lock och tvång byta ut allt ifrån bilar till värmesystem i husen. Stat och kommuner visade allt större intresse att investera i omställningens namn.

För storfinansen blev detta en dröm, särskilt de med rymliga samveten. Alltid tidigare hade direktörer, aktivister, politiker och journalister arbetat sida vid sida för att pressa medborgarna att öppna sina plånböcker.

Men när vi betraktar det som pågår inom ramen för omställningen så ser vi snart att ansträngningarna är allt annat än effektiva. I själva verket så pågår mycket som direkt motverkar det som man säger sig vilja uppnå.

För egentligen är det väldigt enkelt. Om det är koldioxidutsläppen som man ser som huvudproblemet så bör förstås allt man gör syfta till att minska dem. Det finns en bred enighet om att elektricitet är det medel som ska användas i omställningen. Den utan jämförelse viktigaste åtgärden borde därmed vara att se till att generera fossilfri el. Utan att det sker så är alla andra åtgärder i den rika flora av påhitt vi ser verkningslösa. Att införa elbilar är exempelvis meningslöst ur utsläppssynpunkt om den el de kör på kommer från fossileldade kraftverk. Samma sak gäller alla andra vidlyftiga satsningar såsom fossilfritt stål.

Här finns en viktig observation att ta till sig. I Sverige och Norge så kan elbilar leda till mindre utsläpp eftersom den mesta elen genereras från vattenkraft och kärnkraft. Men så ser det inte ut i resten av världen. Där genereras istället mer än hälften av elen från fossila bränslen. Sverige och Norge står tillsammans mindre än 2 promille av världens utsläpp så vad som sker här är helt försumbart.

Det väsentligaste glöms oftast bort i omställningsivern. Koldioxidutsläppen måste minska globalt om reduktionerna ska kunna ha någon som helst betydelse. Och då är det fossilfri el för världen som man ska satsa på, det ger utan jämförelse mest resultat för pengarna. Att satsa stora pengar på dyra marginella utsläppsminskningar i ett land som Sverige som redan släpper ut lite är därför en fullständig felprioritering.

Det finns en annan sida i omställningen som är lika viktig. Det är idén att inte nog med att de fossila bränslena helt ska fasas ut på några decennier, de ska sedan ersättas med ”förnybar” kraft. Det gör omställningen ofantligt mycket svårare än den annars hade behövt vara. För förutom vattenkraften så är alla övriga fantasifulla sätt att generera el på i stort sett meningslösa och det inkluderar även vindkraften. Ja, ni läste rätt, meningslösa. Att förstå varför vindkraften är i det närmaste oanvändbar trots att den tidvis kan generera ganska mycket el är lite svårt att förstå och jag kommer att skriva en särskild artikel om det men för ögonblicket får ni ta mitt ord på det. [Eller snegla på er elräkning som ständigt har stigit när andelen vindkraft har ökat i näten; vindkraften finansieras nämligen väsentligen genom nätavgiften som numera ofta kan kosta lika mycket som själva strömköpet.]

Kärnkraft är alltså vad som ska satsas på, lokalt och globalt, det enda realistiska fossilfria energislaget som på de flesta håll kan byggas ut. Men den räknas inte som ”förnybar” och har därför länge rönt ett grymt öde. I såväl USA som Europa så har utvecklingen länge stått stilla eller gått bakåt. I Sverige har vi bara halva antalet reaktorer kvar och i Tyskland så har man till och med slagit sönder de egna kraftverken utan att ha haft något fungerande alternativ. Så uppenbarligen så har man inte velat åstadkomma någon omställning, trots allt fagert tal. Det hela är mycket märkligt. I Kina har utvecklingen dock varit bättre.

Vad Sverige ska göra om landet verkligen menar att man vill bidra till en effektiv omställning är att bygga ut kärnkraften. Kraftigt. Först och främst för att tryggs vår egen numera bräckliga elförsörjning, man måste nämligen dimensionera för ett rejält överskott för att kunna vara säker i besvärliga lägen och eliminera behovet av import av fossilgenererad el. När så väl detta är gjort så ska man förstås fortsätta att bygga kärnkraftverk för el på export. De befintliga exportledningarna kan numera hantera en hel del och därmed kunna komma till verklig nytta. Varje exporterad kilowattimme från kärnkraft kommer att bidra till sänkta koldioxidutsläpp.

Naturligtvis kommer alla ledningar som kan användas för export av el snart att vara fulla och det kommer troligen inte att finnas någon i ekonomi att bygga ut dem särskilt mycket mer. Då bör istället Sverige och svensk industri vara med och bygga kärnkraftverk i andra länder, givetvis med god lönsamhet. Här bör alltså de ”gröna jobben” och den verkliga industriella vinsten finnas istället för i fantasiprojekt som ingen behöver. Men görs det hela rätt så minskar förstås den totala mängden jobb genom indragningar på andra håll såsom alltid är fallet i sunda industrisatsningar. Med alla rimliga prognoser så kommer detta att behöva fortgå seklet ut. Detta är alltså den enda omställning som vi behöver delta i om vi vill åstadkomma något som är effektivt. Först när i stort sett all el är fossilfri över hela jorden så kan det bli dags att engagera sig i andra typer av projekt, såsom ellastbilar eller fossilfritt stål.

Det finns ytterligare en aspekt på problemet. Att planera alltför långsiktigt riskerar att bli kontraproduktivt. Just nu blåses den stigande koldioxidhalten upp som ett enormt problem. Men stora faror uppträder ofta som svarta svanar, dvs. som saker som inte kan förutsägas. Nyligen har vi haft två sådana stora problem i världen. Det ena var pandemin, det andra var Ukrainakriget. Vad som kommer härnäst kan vi bara spekulera om. Att binda upp alltför mycket kapital och manpower i klimatomställningen kommer antagligen att i retrospektiv te sig oansvarigt eftersom marginalerna för att ta hand om andra kommande problem då blir mindre. Sannolikheten är också stor att nya innovationer under vägen kommer att ge helt andra möjligheter varför projektet aldrig kanske behöver fullbordas.

Som tur är så behöver vi inte planera alltför långt in i framtiden för att göra något förnuftigt. Det räcker gott med att på allvar sätta igång och bygga ut kärnkraften. Då har omställningen redan påbörjats på ett optimalt sätt.

All annan omställning bör vänta tills detta projekt är slutfört eller löst på annat sätt. Medborgarna kan andas ut, de kan fortsätta leva sina liv som vanligt utan pekpinnar. Samhället kan tillföras stora mängder kvalificerad arbetskraft eftersom allt ifrån hållbarhetsgeneraler till miljöcertifieringskonsulter får söka riktiga jobb där de kan bidra till allas vår försörjning. Näringslivet kan återgå till att leverera nyttigheter istället för att vara bidragsjägare. Nya innovationer som bilar kan bli nyttiga när de får konkurrera med konventionell teknik på lika villkor.

Den omställning som nu pågår är fullständigt orealistisk, oerhört kostsam och den kommer dessutom sannolikt att leda till en motsatt effekt än den önskade.

BILD: Forsmarks kärnkraftverk. Reaktor 3.