Häromdagen blev en trettionioårig pappa ihjälskjuten inför sin tolvårige son i en gångtunnel i Skärholmen. Med rutinmässig säkerhet vidtog Sverige de anbefallda och intränade åtgärderna som gick ut på att situationen nu återigen under en sorgeperiod blivit outhärdlig (fast man, som det visade sig också denna gång, inte ville pröva några otestade metoder mot den våldsamma brottsligheten.)

Politikerna grep in enligt protokollet. Ulf Kristersson talade till några tusen moderater som ändå samlats på hotell Waterfront i Stockholm. Han tog till allvarsord som inte kunde överraska någon: ”Inget är viktigare än att få slut på vansinnet”. Partisekreteraren Karin Enström sa att ”det är svårt att hitta ord för att beskriva det”. ”Det träffar något bredare i vårt samhälle” sa justitieminister Strömmer. Socialtjänstminister Camilla Walterson förklarade ”att en ny gräns passerats”.

Efter dessa uttryck för vemod och sorg över det oföränderliga tillståndet i nationen övergick de församlade partiledamöterna till att diskutera den förestående riksdagsomröstningen om en ny könstillhörighetenslagen som utarbetats av moderaterna och liberalerna. Samtalet och argumenten återvände till hemmaplan och det livligt bekväma och inövade politiska käbblet. Att hantera tonårsmord i svensk förort ligger inte nära till hands för våra nationella ledare. Att skjuta på svenskar – ofta barn men gärna också vuxna – ligger dock nära till hands för beväpnad ungdom från Orten. Se bilden: i snitt fem procents ökning av antalet skjutningar om året de senaste två åren utan att någon jämförbar utveckling av polisens insatser har registrerats.

”Mådä?” sa min ständigt lika tvivlande kompis när han fått höra dessa vördnadsfulla formuleringar med anledning av mordet. ”Vore verkligen ingenting viktigare än att få slut på detta? Är till exempel utbetalningen av socialbidrag viktigare än att få stopp på dessa hemska brott? Annars vore det väl naturligt att prova med en åtminstone tillfällig indragning av underhållet? Eller återkallande av medborgarskap?”

”Är du galen?” sa jag. ”Inga åtgärder mot den grova brottsligheten som ännu inte prövats går att pröva eftersom de troligen bryter mot någon överordnad regel, kanske till och med grundlagen.”

”Det ligger mycket i det”, sa min hårdhjärtade kompis. Grundtipset är att Sverige som vi känt det förintas eftersom vi inte törs utnyttja de rättsmedel inklusive vårt statliga våldsmonopol för de ändamål som de inrättats för.