Det finns, påstår jag, ingen civilisation före vår som inte varit vidskeplig, en del av dem så obehagliga och grovt skrockfulla att de i vårt land inte fått gå lösa. Tänk till exempel på de latinamerikanska indianerna som ordnade glada fester som slutade med att en eller flera festdeltagare åts upp av de andra gästerna. Föreställ dig att midsommarkalaset avslutas med en vickning på nygrillat människokött.

En del spridda föreställningar var kanske vidskepliga men inte alls så främmande som den rena kannibalismen. Häxor brändes på bål här hos oss för bara några hundra år sedan men då under avsevärt mer civiliserade former, till exempel att de hade hängts innan de slängdes på bålet.

För att repetera och därmed inskärpa mitt budskap vill jag därmed fråga dig hur pass sannolikt det är att just vårt moderna samhälle vore det första som inte skulle vara besatt av vidskepelse och ockulta föreställningar. Förlåt en yngling, men jag tror inte på det. Jag tror att även vår moderna tillvaro är smockfull med sådana övernaturliga väsen – om än väsentligt moderniserade och pimpade – som någonsin de gamla grekerna kunde uppfinna.

Den svåraste frågan sedan Skapelsen är om mänskligheten genom tiderna verkligen trott på sina vättar, helgon, skogsrår och pysslingar. Och trodde man blindare på dem förr i tiden när skrocket enligt moderna uppfattningar var mer utbrett?

Johan Hakelius har en teori avseende en av samtidens mäktigaste alver, nämligen den offentliga lögnen om klimatförändringarna. Att föreställningen är offentlig betyder, vad jag kan begripa, att den är lika allmänt hyllad som de sydamerikanska indianernas hela regelverk kring antropofagin. Det går inte att ifrågasätta teorin om jordens uppvärmning och troligen allt livs död på grund av emissioner av koldioxid. Den uppfattningen är absolut sann. Det kan inte betvivlas.

Men samtidigt, tror jag Hakelius säger, och det är här hans storhet som filosof framträder, är det bara utomjordingar som Greta Thunberg som, nederstigen från helighetens höjder, tar sina fasta och orubbliga övertygelser så mycket på allvar att hon åtminstone tills vidare fortsätter att sätta sin lit till dem. Det existerar människor som är villiga att offra sig för sin övertygelse. Se berättelsen om Jesus Kristus eller om Lord Yoshi Toranaga i Shogun i tio avsnitt på Disney+.

Den allmänna meningen, säger Hakelius, bestäms av oss andra som – i verkligheten bakom våra innerliga utfästelser – inte tror på den offentliga klimatlögnen. ”Vi har lärt oss att klimatfrågan kräver falska högtidstal. Vi låtsas tro på högtidstalen, så länge de är just det.”

Jag skulle, på eget bevåg, vilja föra resonemanget ett cyniskt steg vidare. Varför är de troende troende? Är det bara för att de inte, som de svagare i anden, låter alla vardagens frustrationer i form av avvägningar och kompromisser tvinga sig in i frågan och på det viset tränga undan envars sakrala skyldigheter?

Jag tror att anhängarna av den offentliga klimatlögnen inte bara glider med den bekväma och praktiska allmänna meningen utan dessutom har kommit på ett eller flera sätt att raka åt sig feta bitar ur den offentliga barbecuen med offerkött. Har du inte någon vän som hittat en bra position inom en organisation som värnar om något klimatbetonat, vad det nu kan vara? Själv har jag en god vän som är framgångsrik riskkapitalist. Häromdagen hade han köpt in sig i ett vindkraftverk.

• Du vet väl inget om vindkraft, sa jag. De flesta verken tycks ju gå i konkurs. Har du inte tänkt på det?

• Jag bryr mig inte så mycket, svarade han. I en del kretsar där jag umgås måste man nästan äga ett litet kraftverk för att få vara med och leka. För övrigt har du rätt. Jag vet inte ett dugg om elektricitet. Men det gör inte de andra kapitalisterna heller. Staten kan inte låta det här bli ett nytt Stålverk 80. Det viktiga är att låtsas tro och samtidigt hålla sig framme.

BILD: Irländskt övernaturligt väsen – en leprechaun – som serverar öl på nationaldagen.