Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

I våras hörde jag om en lärare som fått sparken från jobbet då läraren hade vägrat kalla ett barn för en hen. Jag tänkte att läraren har mycket mer cojones än de flesta andra svenskar. Jag tänkte att läraren förtjänade en stor ekonomisk belöning och en medalj för att personen vågar säga sanningen trots att personen riskerar bestraffning. Nu har jag fått veta vem läraren är. Det var en kristen libanesiska. De är vana vid att tampas med jihadister så de är ej lika rädda för PK-maffian som kristna svenskar.  

När ett femtiotal män, från två olika släkter i Turkiet, börjar slåss som småpojkar på öppen gata i Lund, lämnar de oss vanliga medborgare i fritt fall, trots att vi borde ha vant oss. Skjutningar, bombdåd, hedersmord, könssegregering, bidragsunderstödda antidemokratiska och islamistiska föreningar, bilbränder, välfärdsbedrägerier, narkotikahandel, utpressning, förnedringsrån, gruppvåldtäkter, gängmisshandel, antidemokratiska predikningar i moskéer, könssegregerade friskolor. Listan kan göras så lång att den förefaller osannolik. Varför har ni tillåtit detta?

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde? 

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.

Bilden av dessa somaliska kvinnor i burka är tagen för några veckor sedan vid Medborgarplatsen på Södermalm. När jag häromkvällen gick in på Burger King, som skymtar i bakgrunden, var 80-90 procent av alla personer i lokalen av afrikansk härkomst, nästan alla unga män. På puben mitt emot är ursprunget på personal/besökare mer en blandning av svenskt och Mellanöstern. På vissa bänkar på torget håller latinamerikanerna till, liksom romerna har sin plats, ofta med sina stora plastsäckar med pantburkar. I bakgrunden på min ungdoms gata tronar Stockholms moské.  

Jag växte upp i ett Sverige där man fick skämta om allt. Idag stickas det offerkoftor i parti och minut när människor som inte förstår vare sig vår kultur eller vår demokrati kräver att vi ska ta särskilda hänsyn till vissa grupper i samhället. Nu senast är det den lättkränkta poeten och ”förortsfeministiska aktivisten” (vad det nu är för något) Nattalie Ström Bunpuckdee som går i taket över den satir och humor som sedan länge är ett naturligt och självklart inslag i svensk kultur.

För några år sedan var jag ute och gick. Jag mötte en grupp afghanska män som bröstade upp sig, var högljudda och skojbråkade. De hoppade upp på varandra och slog varandra på axlarna. Jag gick över vägen och mötte i stället en grupp kinesiska kvinnor. Jag har kollat på Brås rapport om immigranter och brottslighet. Mitt beslut att gå över gatan som jag tog för några år sedan har visat sig vara rimligt. 1 – 2 procent av östasiatiska kvinnor misstänktes för brott under fyra år (vi snackar om år 2015 – 2018), jämfört med 20 – 31 procent av afrikanska män och 17 – 24 procent av män från Västasien och Centralasien. Bland nästan alla invandrargrupper är deras barn mer kriminella än invandrarna själva.  

Häromdagen skrev jag ett inlägg om författaren Sigge Strömberg: ”När det var ok för grabbar att slåss” (4/9 2021).

Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. På Wikipedia läste jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.

Jag äter ofta lunch med vänner. Mat ska man ju ha i alla fall och på det viset så får jag reda på hur andra människor tänker. För det mesta tänker de som jag vilket tvärtemot den vanliga uppfattningen främjar vår gemensamma förståelse av saker vi funderar på. Den gängse uppfattningen är att när folk med ungefär samma inställning träffas så utvecklas inga tankar. I stället, hävdas det, uppstår en ekokammare där kontrahenterna bara upprepar sina gemensamma fördomar.

Om det finns någonting som levt kvar i folkminnet så är det de pestepidemier som Europa härjats av genom århundradena. Alla har vi väl någon inre bild av just pest, och få sjukdomar har avhandlats i så många böcker och filmer. Vem minns inte Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, där pesten härjar och där riddaren Antonius Block (Max von Sydow) förhalar sitt öde genom att spela schack med döden (Bengt Ekeroth).

Dagligen översvämmas vi av rapporter om jordens nära undergång om vi inte snabbt ändrar vår livsstil och slutar förbränna fossila bränslen. IPPC:s senaste klimatrapport hävdar att det aldrig under de senaste 100 000 åren (!!!) varit så varmt som i år, att världens temperatur kommer att öka och resultera i enorma översvämningar, att glaciärerna på Antarktis och Grönland kommer att smälta och havsnivån stiga med flera meter. Den gångna sommaren visar förvisso vad som kan komma att ske; svåra bränder i Kina, Medelhavet och Kalifornien samt enorma översvämningar i Tyskland. Men översvämningarna har periodvis varit ännu fler, visar ny forskning.