För några dagar sedan skrev Lena Andersson i en krönika i Svd (låst artikel) att det är föräldrarna som bär skulden om deras barn hungrar. Det har startat ett drev av episka proportioner och folk från både höger- och vänsterkretsar har hoppat på tåget. Nu är det fritt fram att skriva exakt vad som helst om Lena Andersson eftersom hon har dristat sig att frångå konsensus, som stipulerar att allt är samhällets och den nya regeringens fel. Debatten är helt onyanserad och det finns ingen hejd på pajkastandet.

Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.

Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.

Här är en kort introduktion:

Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).

När jag skriver detta är det söndag. Vädret är vackert, solen skiner och genom det öppna fönstret skulle ha känts en skön försommarbris. Men fönstret är stängt, eftersom söndagsfriden störs av gräsklippare och det höga och genomträngande ljudet av en lövblås. Så är det ställt numera, i det allmännyttiga bolag där jag bor, att en stor del av underhållsarbetet av gården sköts på helgerna.

Nu har även jag sett den hårt kritiserade dokumentären om den man som i åratal förföljde ABBA-stjärnan Agnetha Fältskog och det var en minst sagt bisarr upplevelse. Det blir ju lätt lite märkligt när man låter en dömd stalker sitta och utgjuta sig om sin kärlek och passion, som om han var en helt vanlig och normal man när han i själva verket vägrade ta ett nej och ställde till ett helvete för den kvinna han påstår sig ha älskat. Men skulle dokumentären ha stoppats enbart för att Fältskog själv bad om det? Tveksamt.

Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.

I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.

Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.

För många år sen jobbade jag som filmrecensent åt en liten obetydlig nättidning. Det var inte vidare lönsamt rent pengamässigt men desto roligare att kunna gå gratis på spännande biopremiärer. Det var också väldigt underhållande att betrakta de mer namnkunniga recensenterna, som arbetade för de stora mediehusen, när de samlades efter filmvisningen för att komma överens om vad de skulle tycka om det de just sett.

För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.

Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.

Patrik Engellau skrev en intressant text här på Det Goda Samhället igår, om muslimers anklagelser om att svenska staten stjäl deras barn. Och även om min tolerans för invandrargrupper som gnäller för att de måste anpassa sig till det svenska samhället blir allt mindre för varje år har jag inte svårt att förstå att de blir både förvånade och upprörda över socialtjänstens ingripanden. Ända sedan dag ett i Sverige har muslimer, och andra invandrargrupper, fått höra att de kan utöva sin kultur i full frihet i vårt land, trots att många inslag i den strider mot de svenska värderingarna. När staten då plötsligt griper in och säger stopp, hur ska de kunna reagera på annat sätt än de gör?

När man talar om det svenska biståndet, och alla de skattemiljarder som strösslas över projekt som vi egentligen inte får veta utfallet av, går det inte att bortse från skandalprojektet Bai Bang. Som första västland att, redan under brinnande krig, etablera diplomatiska kontakter med den kommunistiska regimen i dåvarande Nordvietnam initierade Palmeregimen 1969 ett biståndsprojekt som kom att bli ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar.

Jycken Zoé misshandlades och plågades som valp. Mirakulöst nog fick hon en ny ägare i Montpellier. Den nye ägaren blev sjuk. Sjuklingens kollega Jérôme fick ta hand om Zoé i sex månader. Han brukade ta med Zoé till parken så hon gick ner i vikt. Hon var en snäll hund som aldrig skällde. En dag i parken kom tre ungdomar och knuffade ner Jérôme på marken och muddrade hans fickor.