För två år sedan skrev vår skribent Bitte Assarmo en krönika om svensk punk. Idag är det många som sprider bilden av punken som någon slags vänsterrörelse som kämpade för ”solidaritet”. Nej, säger Bitte. Det handlade mest om att ha kul. Och att hata:

Punkarna hatade faktiskt det mesta och de flesta, om man ska vara helt ärlig. Hela rörelsen byggde på hat, framför allt mot dem som kallades ”svenssons” (det ännu mer nedsättande ordet ”svennebanan” hade inte uppfunnits ännu). Trista töntar som gick till jobbet och betalade skatt och som betraktades som löneslavande zombies utan något liv. Och ju mer de häcklades av punkikoner som Thåström, desto mer jublades det i leden.

Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Allt medan fler och fler banker och butiker slopar kontanter och kallar sig ”kontantfria” (som om kontanter skulle vara ett jätteproblem och alla blir friare och lyckligare utan dem) kommer krav från myndigheterna på att varje svensk bör ha en summa kontanter hemma. Men vad ska vi ha dem till om vi inte får handla för dem? Ska vi lukta och känna på dem, eller kanske äta dem?

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

En period i svensk historia som inte fått tillräcklig genomlysning är den märkvärdigaste av dem alla. Det var epoken då Sverige förvandlades inte bara i kronor utan även i mentalitet från ett fattigt till ett rikt land, nämligen de så kallade rekordåren ungefär mellan 1945 och 1975. Framtidsoptimism och full sysselsättning rådde, BNP växte med i snitt fem procent om året och när svensken i slutet av denna era blickade ut över landet kunde han se att nästan ingenting, förutom några runstenar och en del hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor, såg ut som förut. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet var nybyggt. Överallt fanns bilar där det förut knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Tittade man inomhus fann man att alla att WC och teve. Folk hade helt enkelt bytt livsstil.

Sedan jag blev röstberättigad på 1980-talet, har jag aldrig varit med om ett så miserabelt och uselt ”Valår” som 2022.

I en tid av klimatförändringar, krigshot och pandemier, såväl som organiserad brottslighet, bristande ordning, ifrågasatt vård och omsorg samt ett darrande skolsystem, hade man önskat att NÅGON stark ledare, eller NÅGOT förtroendeingivande och visionärt parti, skulle kliva fram och ta position? Att medierna, med sina högteknologiska framsteg, digitaliserade möjligheter till 24/7-rapportering och med bästa möjliga grafiska upplösning, kunde lyfta och utbilda samhället till tidernas bästa valår? Objektiv och saklig rapportering, intelligenta debatter och frågor som tydliggör alternativen för väljarna, rekordhögt valdeltagande och retuscherade regnmoln på valdagen i september. Men icke…

En granne (som tyvärr inte längre finns bland oss) jobbade under flera decennier på Statens Järnvägar, där han haft ansvar för de små, små detaljerna. Som att bromssystemen finjusterades, att alla skruvar var åtdragna, att personal skickades på utbildning, att det fanns perfekta säkerhetsrutiner vid koppling av tågset och såna saker. Han hade till och med åstadkommit några mindre tekniska innovationer, som bidrog till att den svenska tågflottan fungerade likt ett vältrimmat urverk. De sista femton åren av sitt liv såg han dock sitt livsverk raseras. Varje gång han talade med tidigare arbetskamrater grämde han sig över hur underhållet eftersattes, hur det slarvades och fuskades med det ena och det andra. Kort sagt, en av de män som byggde landet och såg det förfalla. 

Covidpandemin har åtminstone haft den fördelen med sig att den uppmärksammat många människor på tillvarons osäkerheter. Innan viruset slog till i början av 2020 hade den epidemiologiska världsexpertisen planerat att till stor del lita till människans förmåga att skapa egen immunitet för att mota viruset i grind. Det måste ha varit den tanken som låg bakom den svenska covidstrategin trots att de ansvariga inte vågade uttala ordet flockimmunitet men som ändå troligen lät sig styras av hoppet att flockimmuniteten skulle inträda.

Statsministern höll en pressträff den 28 april. Detta skedde – såsom framgått i media – efter det att ”mammor, barn och kriminella gängmedlemmar” deltagit i kravaller på flera orter i Sverige och skadat poliser genom att kasta tunga stenbumlingar på dem. Poliserna drog sig tillbaka på polisledningars order. Statsministern som är statens främsta representant uttalade på pressträffen att samhället är för svagt och att samhället ska trycka tillbaka våldet.

I en krönika (25/5 2022) kommenterar den amerikanske libertarienske politikern Ron Paul kriget i Ukraina:

”War is a racket, wrote US Maj. General Smedley Butler in 1935. He explained: “A racket is best described, I believe, as something that is not what it seems to the majority of the people. Only a small ‘inside’ group knows what it is about. It is conducted for the benefit of the very few, at the expense of the very many. Out of war a few people make huge fortunes.”

Precis som förväntat så har Sveriges ledarskribenter gått igång ordentligt på de upplopp som orsakades av lättkränkta muslimer som inte kan acceptera den lagstadgade yttrandefriheten. Men det är inte de demokratifientliga stenkastarna de går igång på – utan yttrandefriheten. Flera skribenter med ”rätt” värdegrund, liksom den mycket märkliga stiftelsen Expo, sällar sig nu till islamister och andra som föredrar hädelselagar framför frihet. En av dem är Expressens Lars Lindström, som nu rasar som aldrig förr mot den lag som tillåter oss att inte bara tycka vad vi vill utan även uttrycka det.

Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Med dagens sinnesstämningar är det bäst att låta bli av samma skäl som det år 2015 var säkrast att inte varna för massinvandringens besvärliga konsekvenser – eller ens använda ett ord som ”massinvandring” – om man ville slippa bli kallad nazist, fascist eller brunråtta. Den som försöker rättfärdiga Putin väcker idag liknande fasa.

Det är inte särskilt längesen som Socialdemokraterna förlöjligade människor som oroade sig över det eskalerande våldet i samhället. Med hjälp av kriminologer som Jerzy Sarnecki och andra medlöpare med rätt partibok och rätt hittepå-värdegrund lyckades de dessutom få de stora medierna att gå deras ärenden. Hur ofta har vi inte sett reportage och artiklar där budskapet är att kriminalitet och våld minskat över tid? Man kan inte räkna dem alla.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

En första observation gäller sammansättningen av den grupp länder som sanktionerar Ryssland. På bilden ovan är Ryssland markerat i blått, sanktionerande EU-länder i mörkgrönt och övriga sanktionerande länder i ljusare grönt.

Om jag hade något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette (klicka här för att se videon), lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel.

Efter två år av digitala 1 maj-firanden är det nu åter dags för våra styrande socialdemokratiska politiker att ge sig ut och demonstrera i marschtakt med röda fanor vajande i vinden. Mot vad? Det kan man sannerligen fråga sig. Hela charaden med de röda fanorna och ”upp till kamp” är en noggrant arrangerad manifestation för att bevara illusionen av att Socialdemokraterna är en arbetarrörelse som slår underifrån. För folket mot överheten – på de utsattas sida. I själva verket utgör Socialdemokraterna själva det moderna Sveriges överhet, på många sätt betydligt mer maktfullkomlig än de styrande som arbetarrörelsen en gång revolterade mot.

Genom åren har jag varit upptagen, tvingad att vara upptagen av Ryssland, eftersom dess ledare hittar på så många hyss. Ett tag tänkte jag lära mig språket. Tyvärr blev det inte av. Turligt nog har min fru använt pandemin till att lära sig ryska. Hon rapporterar från ryska dissidenters inlägg på nätet, främst YouTube. På nätet avslöjas de stora skillnaderna mellan unga och äldre.  De unga tar inte information från de officiella TV-kanalerna, de tror inte på Putin och de är emot kriget mot Ukraina, även om de inte vågar använda ordet krig.