Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

Covidpandemin har åtminstone haft den fördelen med sig att den uppmärksammat många människor på tillvarons osäkerheter. Innan viruset slog till i början av 2020 hade den epidemiologiska världsexpertisen planerat att till stor del lita till människans förmåga att skapa egen immunitet för att mota viruset i grind. Det måste ha varit den tanken som låg bakom den svenska covidstrategin trots att de ansvariga inte vågade uttala ordet flockimmunitet men som ändå troligen lät sig styras av hoppet att flockimmuniteten skulle inträda.

Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Med dagens sinnesstämningar är det bäst att låta bli av samma skäl som det år 2015 var säkrast att inte varna för massinvandringens besvärliga konsekvenser – eller ens använda ett ord som ”massinvandring” – om man ville slippa bli kallad nazist, fascist eller brunråtta. Den som försöker rättfärdiga Putin väcker idag liknande fasa.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

En första observation gäller sammansättningen av den grupp länder som sanktionerar Ryssland. På bilden ovan är Ryssland markerat i blått, sanktionerande EU-länder i mörkgrönt och övriga sanktionerande länder i ljusare grönt.

Om jag hade något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette (klicka här för att se videon), lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel.