En klassisk floskel

13 januari, 20199 januari, 201915 kommentarer

Lorenz Lyttkens

”Den viktigaste byggstenen i organisationer är människor. Därför är det ansvarslöst när hr inte är en del av koncernledningen”. Citatet är hämtat ur Dagens industri den 29 december (sid. 6). Hr betyder human resources – alltså mänskliga resurser.

Klyschan att människor är den viktigaste resursen har upprepats i decennier. Men den är uppriktigt sagt lika ogenomtänkt i dag som för trettio år sedan. Familjens viktigaste resurs är människor. Kyrkans viktigaste resurs är människor. Fotbollslagets, nationens, pokergängets, arméns, mediehusets, bankernas och hembygdsgårdens viktigaste resurs är människor. Blir någon klokare av att varje mänsklig sammanslutning, oavsett syfte och uppbyggnad, består av människor?

Olika sammanslutningar har just olika syften och det präglar deras uppbyggnad. Allt fysiskt i världen (och universum) består av atomer. När den insikten väl satt sig ger den föga hjälp till en kemist som vill förstå hur ett speciellt protein är uppbyggt. Det finns ju många olika slags atomer, många bindningar mellan dem och ett otal kombinationer. Det är en delgrupp av de senare som intresserar kemisten.

Jämställdhet för eliten

12 januari, 20199 januari, 201953 kommentarer

Lorenz Lyttkens

Under senare år har jag fått ett allt starkare intryck av att jämställdheten blivit alltmer av ett elitprojekt.

Jämställdhet handlar om jämlikhet men med fokus på kvinnor. Idén, i alla fall för dem med en liberal orientering, är att kvinnor och män ska har samma möjligheter. Sedan får individernas livsval avgöra utfallet. I ett vänsterperspektiv är det angeläget att utjämna följderna av individernas livsval. Det finns goda argument för båda hållningarna – i alla fall på kort sikt. Kvinnor tar större ansvar för familj och barn och arbetar därför mindre (i genomsnitt) än män. Följaktligen får de lägre (statlig) pension. Varför, kan man fråga sig, ska kvinnor tvingas leva på lägre pension än männen. Alltså höj pensionen för kvinnor som tjänar mindre än männen. Problemet är förstås hur man gör med män som tjänar mindre än genomsnittet för kvinnor?

Varje fördelningssystem som försöker utjämna konsekvenserna av människors livsval skapar incitament som ger bidragsrövarna utrymme. Det beror på en enkel princip: Ett fördelningssystem som bygger på att människor är helgon skapar tjuvar. Ett system som bygger på att människor är tjuvar skapar helgon. På kort sikt spelar dåliga incitament ingen större roll. På lång sikt blir de förödande. Ändå finns det ibland starka moraliska skäl att gör avvägningar som inte är ekonomiskt rationella.

Vems jämställdhet är viktigast? Frågan är naturligtvis absurd i ett principiellt perspektiv. Men inte i praktiken.

Ge mig en fast punkt och jag ska rubba hela världen

12 januari, 20197 januari, 201948 kommentarer

Patrik Engellau

Rubriken är ett påstått citat av greken Arkimedes. Citatet lär ha handlat om hävstångseffekten men kan lika gärna tillämpas på svensk politik.

Är det riksdagen som stiftar svensk lag och beslutar om statsbudgetens användning eller är det någon annan som lagstiftar och fattar budgetbeslut?

Svaret är inte alls självklart. I teorin och i grundlagen är det riksdagen som ansvarar för dessa uppgifter men i praktiken är det nog inte så.

En del säger att riksdagsledamöterna i praktiken inte har något att säga till om eftersom de inte kommer att hamna på valbar plats vid nästa riksdagsval om de inte lyder sin partiledning och att det därför är partiledningarna, snarare än de valda ombuden, som styr. Andra säger att det är ännu värre ty partiledningarna styrs i sin tur av EU och av George Soros och Bilderberggruppen.

Det besvärliga med den sortens i varje fall delvis korrekta observationer är att kan leda till att den enda fasta punkt vi har i svensk politik – nämligen att all offentlig makt utgår från folket och förvaltas av dess förtroendevalda ombud – undergrävs och förintas. Om vi går med på analysen att partiledarna, med eller utan inflytande av Bilderberggruppen och Davospartiet, är Sveriges egentliga beslutsfattare så har vi lyft ansvaret från de förtroendevalda och placerat det hos någon annan som för det första är diffus och för det andra opåverkbar för svenska folket.

Gästskribent Bengt Olof Dike: Är kultur bara ett intresse för överklassen?

11 januari, 20197 januari, 201952 kommentarer

Nyårsdagen höjdpunkt varje år är för miljoner och åter miljoner TV-tittare i Europa – ej minst i vårt land – Wienerfilharmonikernas konsert i den österrikiska huvudstaden, där i år Wagnerdirigenten framför andra, Christian Thilemann, för första gången suveränt tolkade kända och mindre bekanta verk av yngre och äldre adepter i den stora musikfamiljen Strauss.

Årets traditionsenliga dansinslag av Wiener Statsbalett var formliga fröjder för ögat och en påminnelse om vad kultur kan innehålla och ge oss, när den är som bäst. Naturligtvis interfolierades de undersköna tonerna, orkester- och publikbilderna under jämna mellanrum med vad landet och floden Donaus omgivningar har att erbjuda i naturskönhet, sevärda historiska och andra lockande resmål. Nyårskonserten är därmed ett ansikte och en turistreklam för Österrike som Nobelfesten är ett oöverträffat varumärke för Sverige.

Osökt gick som av en händelse – dock välgrundad som lätt inses – tankarna till de kulturfientliga politiska krafter som på senare år har börjat vädra morgonluft.
Staten skall ta bort stödet till kulturen, fastslog för halvannan månad sedan MUF-ordföranden Benjamin Dousa och förklarade ungdomsförbundets stämmobeslut i saken med att opera och teater är ”överklassens intresse”. Dessa konstarter kan finansiera sig själva – av besökarna.

Varför lyder de?

11 januari, 20197 januari, 201957 kommentarer

Patrik Engellau

Då och då träffar jag skolfolk. Det kan vara lärare, rektorer, mentorer (det är en ny sorts befattning som betyder klassföreståndare utan undervisningsplikt), friskolestyrelseledamöter, till och med elever kan förekomma.

Det mönster som framträder vid sådana diskussioner verkar sammanfalla med mina fördomar (om det inte är så att jag bara hör sådant som stämmer med vad jag redan trodde). I ena änden på skalan finns ett antal utmärkta skolor där friskolor som Engelska Skolan och Viktor Rydberg verkar överrepresenterade. Där verkar det funka ungefär som det ska funka, lärarna har auktoritet och föräldrarna missbrukar inte sin skolpengsmakt – det betyder att hota att ta med sig telningen, som för skolan är en vandrande check värd kanske hundratusen kronor, och gå till en konkurrerande skola – för att kräva högre betyg just för sitt eget barn. (Att sådan utpressning faktiskt förekommer hör jag från så många håll att jag tror det är sant. Att utpressningen kan fungera beror på att den enskilda skolan sätter sina egna betyg utan extern kontroll, vilket förstås är feltänkt.)

I den andra änden på skalan finns kommunala skolor och en del friskolor i utanförskapsområden och i närheten av utanförskapsområden. Där råder ofta brist på disciplin som emellanåt kan urarta till kaos. Flera lärare vittnar – ofta med nedsänkt röst eftersom frågan är tabu – att det är särskilda problem med invandrade barn, inte bara för att dessa ibland är värstingar som bråkar och röjer i klassrummet utan också för att de som är snälla, gulliga och fogliga många gånger saknar hum om vad skolan är till för, nämligen inte ett ställe där några timmar om dagen ska sittas av utan en plats där eleven förväntas att ambitiöst driva på sin egen kunskapsinhämtning. (Den elevledda undervisningen där lärarens roll reduceras till att vara coach och allmän resursperson är såklart förödande för elever vars föräldrar inte kan förklara för dem vad företeelsen ”skola” egentligen handlar om.)

Ny podd! Året som gått

11 januari, 201911 januari, 201921 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/1) pratar jag med Martin Eriksson, som är programledare på Radio Bubbla. Det är, berättar han, en libertariansk alternativmediakanal som startade sommaren 2014. Eriksson beskriver sig själv som libertarian, vilket betyder att man vill ha en liten stat.

Det populäraste avsnittet på Radio Bubbla år 2018 var en intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AFS). Partiet har sitt ursprung i Sverigedemokraternas gamla ungdomsförbund SDU. I valet satsade man på att ta sig in i riksdagen men fick bara omkring 21000 röster. Det blev en flopp, menar Eriksson.

Vi tar också upp vad som händer inom alternativmedia. Ledarsidorna genomgår en kris efter att ha publicerat en serie artiklar om något man kallar ”Projekt Ekerö”. Det har lett till att två av sajtens mest populära skribenter, Ann Heberlein och Erik van der Heeg, har hoppat av. Framtiden för Ledarsidorna är oviss.

Alternativmedia växer för att ”medströmsmedierna” är så dåliga, säger Eriksson. Vänstern har försökt starta sina egna alternativmediakanaler, men misslyckats. Det finns dock en röd podd som är värd att lyssna på, nämligen Markus & Malcom. Malcom Kyeyune och Markus Allard är kommunister men smarta och gör intressanta analyser utanför åsiktskorridoren.

Moder Svea är död – leve Fader Ingemar!

11 januari, 20199 januari, 201912 kommentarer

Anders Leion

Moder Svea används alltmer sällan som en symbol för Sverige. Det är inte underligt. Hennes varma moderlighet har mycket lite att göra med vardagen i landet. Bättre skulle Ingemar Bergman passa.

Ingemar Bergman har under året på många sätt hyllats. Hans filmer och TV-pjäser har visats på nytt. Uppmärksamheten har varit välförtjänt. Han var ett unikum av ständig konstnärlig kraftutveckling.

Jag uppskattar nästan allt han gjorde – och som jag tagit del av. Jag såg nästan inga av hans pjäser. Jag hade för många barn i en förort för långt bort. Och i olikhet mot det konstnärliga geniet försökte jag också ta hand om dem.

Men jag tycker om nästan alla hans filmer. De första, med deras kärleksfulla skildringar av nu försvunna Stockholmsmiljöer var redan när jag var grabb lätta att tycka om. Hets, som han skrev manus till, såg vi med skräckblandad förtjusning dagen innan vi skulle upp i muntan.

Jag tycker bara illa om en av hans filmer: Fanny och Alexander. Det är en alltför prunkande, överdådig och överlastad Hollywood-liknande produktion. Och de övernaturliga inslagen är bara larviga.

En svensk konspiration

10 januari, 20199 januari, 201953 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

En liten storm i ett mycket litet vattenglas.

Så skulle man kunna sammanfatta det ”scoop” journalisten Andreas Henriksson trodde sig ha hittat, när han på nyhetssajten Ledarsidorna avslöjade hur en grupp svenskar på Södermalm brukade anordna middagsbjudningar och diskutera hur man kunde skapa en trygg tillvaro för sig själva och sina barn, någonstans i Sverige. Gruppen arbetade under namnet ”Ekerö”. Som särskilt komprometterande framhölls att man vill maximera sitt politiska inflytande i någon kommun och i möjligaste mån skydda sig mot kriminalitet – visserligen inom lagens råmärken, men i alla fall.

Eftersom Andreas Henriksson råkat swisha 250 kronor till gruppens matkonto, fruktade han att SÄPO snart skulle vara honom på spåren. Därför tog han kontakt med en advokat för att utröna ifall middagssamtalen på Södermalm möjligen kunde uppfattas som ”högmålsbrott”. Här beskrivet med hans egna ord.

Man kan förstås avfärda Andreas Henriksson som en idiot, eller ett pedagogiskt exempel på den bristande verklighetskontakt som ibland kan skönjas i mediavärlden, och i politiken. Att Ledarsidorna.se litar på Andreas Henriksson är väl inte mer uppseendeväckande än att statsministern litar på Henrik Arnstad.

Fast Ledarsidorna.se hade nog sluppit en del kritik (och behållit två av sina bästa skribenter) om man valt en annorlunda vinkel. För på sätt och vis har Andreas Henriksson ändå gjort ett viktigt avslöjande.

Sagen was ist – säg som det är 

10 januari, 20197 januari, 201933 kommentarer

Lennart Bengtsson

Så lyder mottot för den tyska tidningen der Spiegel men något sådant har inte precis tidningens unge prisbelönte journalist Claas Relotius levt upp till. För en dryg månad sedan läste jag artikeln Jaegers Grenze som skulle bli hans sista bidrag i tidningen.

Der Spiegel hade sänt två journalister till Amerika för att berätta om migrationen från Centralamerika och vad som händer kring gränsen till USA. En av dem, Juan Moreno, berättade om flyktingarnas strapatser i Mexiko. Den andre, Claas Relotius, vad som hände i Arizona på den amerikanska sidan av gränsen. Artikeln är gemensam för båda. Den är en alldeles förskräcklig och hemsk (grausam) historia där berättelsen från Arizona handlar om ett amerikanskt milisförband på sex man som på frivillig basis och utan soldaterfarenhet beslutat att de skall jaga tillbaka migranter som tar sig in i USA. De berättar detaljerat för Relotius hur väl de sköter sitt arbete. De är alla kraftigt utrustade med ammunitionsbälte, automatgevär och med skyddsväst och uniform. En av dessa heter Jaeger. Det är förstås alla Trump-supportrar och vill hjälpa till att försvara gränsen. Artikeln som sträcker sig över sju sidor är professionellt skriven med inlevelse och schvung i typisk der Spiegel-stil. Innehållet borde vara gefundenes Fressen för alla politiskt korrekta tyskar och säkert också för de PK-svenskar som eventuellt läst artikeln.

Problemet är bara att Relotius hade fantiserat ihop hela historien. Någon Jaeger existerar inte och inte heller något milisförband. Hans kollega på den mexikanska gränsen blev betänksam men redaktörerna i Hamburg fann historien trovärdig med tanke på Relotius goda rykte. Artikeln gick till tryckning och finns att läsa i nummer 47.

Kremlologi

10 januari, 201910 januari, 201948 kommentarer

Patrik Engellau

Att utropa seger över PK-isterna vore förhastat. Men en sorts omgruppering och kanske partiell reträtt verkar vara på gång. De tycks dra sig tillbaka från sina mest framskjutna fältskansar och flytta sina skyttegravar bakåt inför det sunda förnuftets alltmer självsäkra framryckningar.

Hur kan jag veta det? Jag vet ingenting. Men jag studerar Pravda och gör mina uttolkningar. I det sovjetiska kommunistpartiets tidning Pravda – Sanningen – hade varje kommatecken betydelse. Det är likadant med den svenska maktens ledande ideologiska organ, Dagens Nyheter. I den tidningen, särskilt ledar- och kultursidorna, finns de tydligaste formuleringarna av hur ledande PK-istiska ideologer ser på världen.

Folk frågar mig varför jag prenumererar på Dagens Nyheter när den ändå bara är en PK-blaska. Den kostar runt 6 000 kronor om året om man vill ha den hemburen. Kan jag inte hitta på något roligare att göra med de pengarna? Ibland svarar jag att jag gillar sudokut men den verkliga orsaken är att jag vill veta hur fienden tänker. Då räcker det väl med att knäppa på statsmedia, invänder folk. Visst, säger jag, men där är propagandan så tjockt påsmetad att man har svårt att följa det intellektuella klimatväxlingarna i PK-bunkern. En prenumeration på Dagens Nyheter är nästan lika mycket värd som en hemlig mikrofon i sammanträdesrummet i socialdemokraternas högkvarter.

Vem äger ”jobben” – företagaren eller arbetstagaren?

10 januari, 20197 januari, 201926 kommentarer

Lars Hässler

På 1930-talet drev min far en möbelfabrik på Kungsholmen. Allt tillverkades i trä och det var fullt med sågspån och andra eldfarliga ämnen i fabriken. Rökning var absolut förbjudet. Trots detta rökte en av snickarna. Han fick en varning, fortsatte att röka, fick en varning till och blev sedan avskedad. Då kom facket och krävde att han skulle få tillbaka sin anställning. Min far vägrade och hotade med att stänga fabriken. Facket stod på sig, hotade med blockad, min far stängde fabriken och 30 anställda förlorade sina arbeten. Facket kom tillbaka och ville förhandla, men min far stod fast vid sitt beslut, det vill säga han ägde ”jobben”.

Ponera följande. En uppfinnare/entreprenör, av till exempel blixtlås, börjar sin bana ensam i garaget, precis som Amazons Jeff Bezos, Apples Steve Jobs och Microsofts Bill Gates. Efter ett tag ser sig entreprenören tvungen att byta lokal och anställa medarbetare. Han går till banken och ber om lån. Som säkerhet blir han tvungen att pantsätta familjens bostad. Ett antal personer anställs och rörelsen rullar på. Så småningom uppstår en schism mellan entreprenören och en av arbetarna. Har entreprenören rätt att avskeda arbetaren? Vem äger arbetstagarens arbetsplats, det vill säga jobbet?

Ett annat fall – på sätt och vis tvärtom – är den numera kända salladsbaren i Göteborg 2006. En kvinnlig företagare hade ett antal anställda med, vad jag förstår, bättre villkor än vad ett kollektivavtal skulle ge. Dessutom ville ingen av de anställda vara ansluten till facket. Efter vägran att teckna kollektivavtal försattes salladsbaren i blockad av Hotell- och restaurangfacket (HRF), vilket innebar att varken leveranser eller sophämtningar kunde genomföras. Facket hade samma år ”förmått” flera restauranger/barer att ingå kollektivavtal (i vissa fall hade de anställda haft sämre villkor än vad ett avtal stipulerat). I över två månader pågick konflikten med salladsbaren innan ägaren beslutade sig för att sälja.

Är patriarkatet egentligen så dåligt?

9 januari, 20195 januari, 201967 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

Feminismen rymmer en del motsägelser. Redan termen ”feminism” strider mot själva grundprincipen att bägge könen ska behandlas lika, ungefär som termen ”vit makt” strider mot principen om människors lika rättigheter oavsett hudfärg.

Sedan feminismen upphöjdes till statsideologi (vilket jag tror skedde under Göran Perssons regering) har otryggheten för kvinnor paradoxalt nog ökat. Under samma tid har antalet våldtäkter mångdubblats, könsstympningar och barnäktenskap blivit en del av vardagen, och det har blivit farligare för kvinnor att vistas utomhus på nätterna utan manligt sällskap.

Å andra sidan har vi aldrig haft så många offentliga kvinnliga makthavare som nu. Enligt tidningen Resumé är det kvinnorna som styr Rosenbad, majoriteten av de politiska cheferna är kvinnor. I kommunerna är två tredjedelar av toppcheferna kvinnor och inom landstingen är siffran ännu högre, drygt 70 procent. Även tunga rättsvårdande befattningar som domare och åklagare har numera kvinnlig majoritet.

Med alla dessa mäktiga kvinnor på plats, hur kan det komma sig att otryggheten ökar för varje år? Är man konspiratoriskt lagd kan man ju tolka det som ”patriarkatets hämnd”, men man kan också tolka det som att kvinnor inte är speciellt bra på att skydda kvinnor. Uppenbarligen är man heller inte särskilt bra på att skydda barn, varken från religiöst förtryck eller från sexuella övergrepp. Ibland har man till och med svårt att skilja mellan barn och 30-åriga män.

Vi behöver nog en ordentlig kris – och den får vi av den framsynta regeringen

9 januari, 20199 januari, 201973 kommentarer

Anders Leion

Ett av mina första minnen är från en värmländsk tågstation. Svenska soldater patrullerar omkring den – för att skydda tyska soldater ombord på ett tåg som stannat vid stationen. Jag har alltså numera nått en avsevärd ålder.

Liksom många andra här på DGS ser jag mig med förundran omkring på dagens svenska verklighet. Hur har det kunnat bli så här? Och hur kommer det att se ut de närmsta åren? (Vad därefter sker är jag väl inte så direkt berörd av, men barn, barnbarn och barnbarnsbarn).

Ett mycket vanligt ämne för de äldres klagan är den vansläktade ungdomen. Jag har inte så vidsträckta egna erfarenheter av ungdomen, men man hör ju ett och annat. Den här insändaren sammanfattar en del. Ett annat vittnesbörd beskriver hur de uppträder i arbetslivet.

Kanske kan man sammanfatta intrycken så här: De vill uppfattas som självständiga, framgångsrika och unika – utan att behöva anstränga sig så mycket. En strategi för att nå detta är att söka sig till arbeten och andra miljöer som befolkas av ungdomar med stjärnstatus av något slag – och parasitera på denna status. Det är därför Google och Apple och liknande företag är så populära.

Är detta ett problem? Kanske: ”Samtidigt är det något med det ’självförverkligande’ draget som skaver. För gruppen unga mår oerhört dåligt, psykiskt. Att sätta upp personliga mål må låta positivt och driftigt: men hur meningsfullt är det, i längden, att ha mål som bara rör en själv?” (Vittnesbördet ovan).

Bortträngning är inte bra

9 januari, 20199 januari, 201943 kommentarer

Patrik Engellau

Man kan inte lösa sina problem om man inte erkänner att man har dem. Så är det med både alkoholister och nationer. Sveriges politiska ledning med tillhörande härolder i media lever ännu i samma slags förnekelse som många ihärdiga alkoholister. Det gör att Sverige i praktiken, trots allt pladder om motsatsen, ännu inte ens påbörjat den mödosamma och med tiden troligen alltmer omöjliga kampen för återupprättandet av det goda samhälle som vi en gång haft.

Problem försvinner inte bara för att man inte låtsas om dem. De blir bara värre. Så är det med skolan, försvaret, brottsligheten etc. Var du än sticker ned en pinne och rotar lite så hittar du röta.

Det kommer inte att bli någon ordning på det här förrän vi öppet erkänner problemen och talar klarspråk om dem (återigen i analogi med alkoholistens situation). Det duger inte att vi innerst inne vet hur det ligger till men officiellt visar upp en mask av förtröstan inför framtiden. (Nej då, pappa super inte, se, han är ju ute och joggar! Ekonomin går som en Tesla så vad bråkar du om?)

Min inre seismograf har känselspröten riktade mot stämningsläget i nationen och försöker mäta vad folk törs säga. För att bli helt tillförlitlig skulle seismografen troligen behöva kalibreras över flera liv men eftersom jag bara har ett så får jag hålla till godo med de osäkra signaler det här prototypinstrumentet avger. Det känns som om Sverige närmar sig ett genombrott. Jag vågar inte riktigt börja hoppas än, men det skulle kännas förlösande, precis som om alkoholisten och hans familj till slut erkände fakta och vården kunde inledas.

Ny podd! Muslimska organisationer har fått för mycket pengar

9 januari, 20198 januari, 20198 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/1 2019) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi.

I detta avsnitt berättar Egyptson om hur muslimska organisationer i Sverige överdrivit sitt medlemsantal för att kunna erhålla mer skattepengar och utöva påtryckning på politiker. Han kan också visa att Centerpartiets förhållande till islamister går långt tillbaka i tiden.

Gästskribent Staffan Wennberg: Har vi råd med Parisavtalet?

8 januari, 20193 januari, 201999 kommentarer

Parisavtalet bereddes skyndsamt. Beslut i Riksdagen togs utan större debatt med hänvisning till att många länder redan godkänt avtalet. Ingen tänkte väl på att för de allra flesta länderna var avtalet potentiellt mycket ekonomiskt fördelaktigt.

Alla partier godkände avtalet med enighet, utom SD, som inte hade mycket att invända mot avtalet som sådant, men ansåg att man skulle avvakta krav från Europeiska rådet och Europaparlamentet enligt regeringens tidigare avsikter.

Förutom de enorma kostnaderna för att ställa om vår egen infrastruktur, transportsektorn, vår tunga industri och så vidare kan man fråga sig hur mycket vi den här gången kommer att behöva betala till andra länder för att bevara vår status som humanitär stormakt och att vara en efter vår befolkningsstorlek främsta sponsorerna av FN?

Grunden till avtalet är uppdelning i två grupper av de 197 länderna som undertecknat. De ”rikaste” länderna är i en grupp som kallas Annex II-länderna. De är Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Island, Irland, Italien, Japan, Syd Korea, Luxemburg, Nederländerna, Nya Zeeland, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA, Österrike plus EU. Vi kan kalla dem de betalande länderna. Övriga 171 länder är mottagare – ett stort antal av dem korrupta diktaturer.

Socialsekreterarstatens tänkande sitter djupare än du tror

8 januari, 201931 december, 201861 kommentarer

Patrik Engellau

På Dan Eliassons tid som rikspolischef försökte jag förklara Dan Eliasson. Min förklaring utgick ifrån Thomas Hobbes teori om Leviatan. Tesen är att staten, till medborgarnas frid och fromma, måste göra sig till ett eldsprutande, bepansrat monster som skaffar sig monopol på våldet så att ingen för vanliga medborgare hotfull kriminalitet törs etablera sig. Leviatan är polisen. Själva poängen hos Hobbes är att polisen måste vara desto våldsammare och grymmare ju värre buset artar sig.

Min förklaring började med att den svenska staten fram till för sextio, sjuttio år sedan var en Leviatan-stat även om den, eftersom buset var relativt fogligt, kunde uppträda i gestalt av konstaplarna Kling och Klang. Sedan fortsatte förklaringen med att en ny sorts stat, med helt andra synsätt och värderingar, därefter vuxit sig stark och som en gökunge gjort sig till herre i boet, nämligen socialsekreterarstaten eller det PK-inspirerade välfärdsindustriella komplexet eller vad du väljer att kalla det.

Gradvis har socialsekreterarstaten tagit kommandot över Leviatan, skickat honom på värdegrundskurs och tränat honom i genus- och hållbarhetstänkande. Poliser, särskilt poliser som gjort eller aspirerar på att göra karriär, tänker numera som socialsekreterare.

Hur man firar en hednisk jul

8 januari, 20198 januari, 201913 kommentarer

Mohamed Omar

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Varför även kapitalismen måste räddas

8 januari, 20196 januari, 201920 kommentarer

Lennart Bengtsson

Ingen del av världen har producerat så många vetenskapliga giganter som Europa gjort under de senaste 500 åren. Utan dessa hade inte bara vår värld varit annorlunda idag utan också vårt tänkande. Vid sidan av alla stora matematiker, fysiker och kemister tror jag inte minst vårt tänkande har påverkats av Adam Smith och Charles Darwin. Även om skillnaden mellan ekonomi och biologi är stor har det tänkande som Smith och Darwin utvecklade många likheter.

I den kaotiska värld som kännetecknar såväl ekonomi som biologi finns det inneboende mekanismer som har förmåga att skapa ordning ur kaos. Adam Smith idé om den osynliga handen som byter varor slumpvis mellan människor och på så sätt skapar ordning och struktur då rationella varelser till slut väljer det som är mest förmånligt. Liknande gäller för evolutionsläran där principen ”survival of the fittest” över tid har skapat ändamålsenliga och mer avancerade livsformer tack vare slumpartade processer. Faran uppstår när människan griper in och stör de naturliga processerna. De är inte deterministiska i egentlig mening men beter sig deterministiskt om de betraktas i sin totalitet ungefär som klimatet i jämförelse med det ostyriga vädret.

Låt mig här i utveckla Adam Smiths principer och hur dessa har påverkats av människan. Det mest drastiska har varit de ekonomiska experimenten inom socialismen och kommunismen vilka genomgående misslyckats och lett till ekonomisk kollaps som vi väl känner till från Sovjetunionen och andra kommuniststater. Kina har hittills gett marknadskrafterna visst spelrum men detta kan väl komma att ändras om den ekonomiska politiken blir mer toppstyrd som nu under Xi Jinping.

GÄSTSKRIBENT HANS JENSEVIK: KOMMUNEN MED 139 MÄN PÅ 100 KVINNOR I ÅLDERSGRUPPEN FÖR STUDENTKLASSEN PÅ GYMNASIET OCH SOM MEST 169 MÄN PÅ 100 KVINNOR I ÅLDERSGRUPPEN 27 ÅR

7 januari, 20196 januari, 201993 kommentarer

Ett ”Hej, Hans” hördes i telefon.

”Jag följer dig på Facebook och YouTube och tror att du skulle kunna råda mig i en fråga som jag går och funderar över. Jag är ny i kommunalpolitiken i den kommun där jag bor. Det här kommer att ta några minuter. Har du tid?” Det hade jag.

”Jo, vi har våra fullmäktigesammanträden i gymnasiets aula. Jag kom lite tidigare till senaste mötet och satt en halvtimma i entrén och såg hur eleverna uppträdde mot varandra. Vi är stora mottagare av kommunplacerade invandrare och även ensamkommande. Det gör att det finns grupper av elever som uppträder olika mot varandra. Våra svenska grabbar har inte roligt. De rör sig tillsammans med nedslagna blickar medan invandrargrabbarna sitter i soffor och fönster och blänger på dem.”

Han tog inte upp hur tjejerna hade det för det behövdes inte oss män emellan. Det var ju dem blänget mellan killarna gällde. De svenska killarna kunde inte skydda sina bundisar mot grabbar som ofta var mycket över tjugo år men i papperen yngre än de själva.

”Vad gör jag åt detta? Har pratat lite med folk och de säger att jag ska prata med rektorn.” Men det visste han. Det skulle inte leda någonstans. Jag kan mycket om kommuner och visste att detta var en politisk mycket röd utflyttningskommun sedan många år tillbaka med ett föråldrat näringsliv utan draget att kunna behålla befolkningen. Det fanns gott om tomma lägenheter. Det var en typisk svensk landsortskommun.

Gästskribent Olle Reimers: Kommer robotarna att ta över världen?

7 januari, 20193 januari, 201944 kommentarer

Frågan ställs inte bara av konspirationsteoretiker och andra fantaster utan också av robotforskare, ekonomer, politiker och en och annan vetenskapsjournalist.

Nyligen togs frågan upp på webbsajten för World Economic Forum. Av artikeln framgår att man numera börjar använda vidare och mer inträngande begrepp än blott Aritficiell Intelligens (AI), nu talar man också om AGI (Artificially Generated Intelligence) och HLAI (Human-level AI). Den allmänna meningen bland de församlade forskarna är än så länge att man är långt ifrån en sådan verklighet. På en lätt skämtsam fråga om när detta kan tänkas inträffa var det dock flera av respondenterna som vågade sig på gissningar om 20 – 50 år från nu.

Vad menar man egentligen när man talar om att robotar skulle börja tänka av sig själva? För att kunna svara på den frågan måste vi kanske först bestämma oss för vad tänkande egentligen är och särskilt sådant tänkande som än så länge är reserverat för den mänskliga hjärnan.

Vi vet att djur kan dra slutledningar från fakta som presenteras för dem vid upprepade tillfällen; alltså igenkänning av vissa mönster. Vi vet att maskiner kan slå den mänskliga hjärnan när det gäller att spela de mest komplicerade och krävande spelen, som till exempel schack och det kinesiska GO-spelet. Det vi kanske glömmer i det sammanhanget är att den energi maskinen använder för dessa segrar är mångtusenfaldig den energi som den mänsklige kombattanten har tillgång till.

Samhällstolkningar

7 januari, 20195 januari, 201962 kommentarer

Patrik Engellau

Idéer är som poplåtar. Plötsligt kommer det en teorimakare från ingenstans och gör en internationell megahit. Jordan B. Peterson från Kanada är en sådan. Han presenterar ett nytt sound som går hem särskilt hos män som känner sig förtryckta av det politiskt korrekta (jag till exempel). Ibland lyckas tänkarna liksom Beatles och Elvis Presley hålla sig kvar på karusellen i flera år, ibland slänger centrifugalkraften nästan genast ut dem i bortglömdhetens hemska mörker.

En modern megastjärna är den brittiske journalisten David Goodhart som år 2017 presenterade en idé i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Idén är att folk kan indelas i två grupper (plus en del mellangrupper), dels ”somewheres” som anser sig höra hemma någon särskild stans, till exempel i en stad eller en region eller en nation, dels ”anywheres”, som är lika nöjda varhelst de slår ned sina bopålar såframt det handlar om något slags välbärgat och hippt Södermalm någonstans i världen. Goodharts stjärnstatus framgår av att Google ger 198 miljoner träffar på sökbegreppet ”somewheres and anywheres”.

Själv har jag svårt för Goodharts teori. Den känns för slipad, för tillrättalagd, för allmän. Den tilltalar nästan alla smaker ungefär som en ABBA-låt. Den gör inte ont någonstans och det är det som gör mig misstänksam. Politik är kamp och strid mellan motsägelsefulla intressen och om dessa sopas under mattan med hjälp av en teori som kan betyda lite vad som helst så kommer vi ingenstans i vår förståelse av samtiden.

Du ska älska dig själv

6 januari, 20196 januari, 201936 kommentarer

Mohamed Omar

Idag är det den 6 januari och trettondedag jul. Dagen benämns också ”tre konungars fest” eftersom man då brukar komma ihåg de tre vise män eller heliga konungar som följde stjärnan tills stallet i Betlehem. Evangelisten Matteus berättar (2:11):

”De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.”

Det står ingenting om att de var konungar. De har inte ens några namn. Men ur denna mening växte en legend. De vise männen blev tre till antalet (lika många som gåvorna), de blev konungar, och de fick namn. Kaspar, Melkior och Baltasar. Man berättade om vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. En av de tre beskrivas ofta som afrikan eller ”mor”.

Men i den första avbildningen från 300-talet bär alla tre persiska huvudbonader. I evangelierna kallas de ”mager”, ett persiskt ord som på svenska översatts till ”stjärntydare”.

Gästskribent Torsten Sandström: Iran och Sverige

6 januari, 20193 januari, 201956 kommentarer

Jag har under en månads tid varit på resa i Persien. En nation fylld av färger, ljud, lukter och allt som kan locka våra sinnen. Min färd har inte varit kroppslig utan mental, ty jag har läst en skön bok Iran: A Modern History, skriven av Abbas Amanat, 2017. Författaren har iranskt ursprung och är nu professor vid Yale University.

Det är en djuplodande berättelse (på 900 sidor) om Irans utveckling från 1500-talet till idag. Vi får alltså enbart följa mycket mindre än en femtedel av nationens kända historia. Dess imponerande antika kejsarkultur, som utvecklades i konkurrens med grekernas stadsstater, skildras därför endast som en inledande skiss. Likaså hur araberna och islam under 600-talet betvingade den gamla persiska zoroastrismen, med gudar som Ahura Mazda och profeter som Zarathustra. I boken färdas vi alltså från 1500-talet framåt. En färd under 500 år av ett ”modernt” tidsskede som även Europa upplevt, från en utgångspunkt av kristen dogmatik. Trots stora geografiska och kulturella skillnader mellan öst och väst förnimmer läsaren ändå en form av övergripande historisk gemenskap. Men den särskilda persiska erfarenheten är engelsmäns, ryssars och amerikaners våldsamma maktanspråk över det iranska samhället. En nation som förvandlats från ett fattigt feodalt kejsardöme till den oljeberoende teokrati vi ser idag.

Abbas Amanats breda samhällsbeskrivning och samtidigt detaljerade positionering av den iranska nationens liv kryper under skinnet på läsaren. Känslan av en långfilm med tusentals bilder tränger sig på och förför, trots att boken skildrar en nation som konstant har stått med ideologiska motsättningar och våld upp till öronen. På filmduken flimrar utvecklingen från ett brutalt och otryggt klansamhälle till en nation under islams lynniga handske av stål.

Råd till unga kvinnor

6 januari, 201931 december, 201833 kommentarer

Patrik Engellau

Uppsalapoeten Anna Maria Lenngren (1754 – 1817) är känd för dikten Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon. Den består av 33 fyrradiga jambiska strofer som rimmar abab.

Med tanke på att män numera är djur som urskillningslöst förnedrar och förgriper sig på kvinnor samt att könsförtrycket var ännu värre förr i tiden innan genuspedagogerna och statsmakten med hjälp av Värdegrunden och #metoo åtminstone i någon mån lyckats styra upp det hela så hade man kanske förväntat sig att en hundrafemtioårig förmaningsdikt till en ung kvinna i huvudsak skulle handla om hur den unga kvinnan skulle hålla sig undan männens skändliga försök att etablera kroppslig närhet.

Men det gör den inte. Knappt någon av de 132 raderna berör saken. De avsnitt som kommer närmast ämnet är följande två strofer:

För mycken misstro föder agg, 
För mycken lättro ångrens smärta: 
Tänk ej i hvarje ros en tagg, 
Ej dygd i hvarje manligt hjerta!

Väl dig, om jemt du följa vet 
Försigtighet, den kloka gumman: 
Den, jemte känslig glädtighet, 
Är af all vishet hufvudsumman.

Förr evakuerade man kvinnorna och barnen

5 januari, 20193 januari, 201958 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

Förr brukade man evakuera kvinnor och barn i händelse av krig. Så att de unga männen kunde stanna och slåss, även om det var farligt och många riskerade att dö. Det beror inte på att folk var modigare förr (tror jag), de hade helt enkelt inte något alternativ. I valet mellan att utplånas eller slåss väljer de flesta att slåss. Aldrig tidigare i historien har det existerat någon armé av batikhäxor, redo att ta hand om fullt stridsdugliga män och behandla dem som barn mot att de lämnar kvinnorna och de riktiga barnen bakom sig, och sina länder att förfalla.

Nu kanske det låter som att jag sätter mig på höga hästar, bara för att mitt land just nu inte befinner sig i väpnad konflikt, men det gör jag inte alls. I samma situation hade jag förmodligen handlat likadant (feghet och egennytta är mycket mänskliga egenskaper), men resultatet hade för den sakens skull inte blivit mindre förödande.

Jag har heller inget recept för hur man ska hantera till exempel talibanernas krig i Afghanistan, antagligen är situationen på många håll i landet förfärlig. Men ponera att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna.

Gästskribent Rutger Engellau: Att definiera utfallsrummet och sin beslutsmetod

5 januari, 201931 december, 201845 kommentarer

Spelar man krona och klave kan myntet hamna på två olika sätt, nämligen krona eller klave. Utfallsrummet är alltså tydligt definierat. De två olika utfallens sannolikhet är också känd. Beslutssituation och risker är fullt överblickbar för den som ger sig in i spelet.

I övriga livet är sällan den verklighet man ska ta ställning till lika överblickbar och tydlig. Oftast vet man inte vad som kan komma att hända och än mindre har man en klar bild över hur troliga de möjliga olika utfallen är. Utfallsrum och sannolikheter är okända. Den rimliga beslutsmetoden blir då annorlunda. Man börjar först med att söka definiera vad som kan komma att hända – att definiera utfallsrummet. Antag du ska gå på promenad och funderar på hur du ska vara klädd. Det beslutet beror inte bara vad du kan observera precis i beslutsögonblicket, utan också vad man kan tänka sig kan komma att hända, till exempel att promenadstråket visar sig vara lerigt, det kan bli kallare än förväntat, eller kanske börja regna.

Det andra steget blir att ta fram beslutskriterier för att hantera de tänkbara utfallen och fatta beslut enligt dessa. Beslutsmetoden på utfallsrum med okända sannolikheter består av två valmöjligheter Antingen väljer man vinstmaximering, eller så förlustminimerar man.

Vinstmaximering innebär att man chansar på bästa möjliga utfall. För promenaden struntar man då i obekväma kängor, en extra tröja och paraply. I bästa fall blir det en underbar promenad. I värsta fall kommer man hem som en blöt frusen katt. Förlustminimerar man så har man sagda mindre bekväma klädsel och tvingas ha ett paraply i handen, men har garanterat sig skydd mot det värsta tänkbara utfallet.

Adam Smith, var är du när vi behöver dig?

5 januari, 20194 januari, 201941 kommentarer

Patrik Engellau

Adam Smith var en 1700-talsfilosof som bodde i Edinburgh och uppfattas som den förste som i detalj beskrev det kapitalistiska systemets mekanismer (till exempel det där med den osynliga handen, alltså att en företagare som bara jobbar för egennyttan liksom genom en ”osynlig hand” på olika sätt skapar välfärd för andra som förstås också bara tänker på sig själva).

Att Smith begrep sig på kapitalismen betydde också att han genomskådade och brännmärkte företagares ständiga och näriga försök att sätta konkurrensen ur spel för att skaffa sig monopol eller statsstöd, två företeelser som ofta går hand i hand. Konkurrens är nämligen jobbigt för företagare. Om de slipper att tävla så kan livet bli enklare och lönsammare. Få citat från Smiths Wealth of Nations är lika bekanta som hans beskrivning av företagarnas konspirationer mot allmännyttan: Läs mer →

Låglönejobb

4 januari, 201931 december, 201898 kommentarer

Patrik Engellau

En av världens längsta listor har rubriken ”Saker som jag inte vet”. Det är en jobbig lista för där blandas, huller om buller, saker som jag saknar kunskaper om, till exempel hur man tillverkar en julgran av plast, och saker som man inte kan slå upp ens på Google, till exempel om Gud finns. En fråga som står på listan, men vars kategoritillhörighet är oklar, är det här med låglönejobb. ”Vi måste öppna för låglönejobb”, säger politikerna stup i kvarten. Vad kan de mena med det?
Eftersom jag har betyg i nationalekonomi anar jag hur de tänker. Utgångspunkten är att det finns ett stort antal invandrare i Sverige som är arbetslösa.

Som allt annat som säljs och köps på en marknad har arbetskraft pris och kvalitet. Priset kallas för lön och mäts i kronor. Kvalitet är svårare att greppa men i den officiella svenska debatten har vi gjort det lätt för oss. Vi tror att arbetskraftens kvalitet är en funktion av hur länge den berörda människan gått i skola. Vi tror därför också att eventuella kvalitetsbrister hos en individ kan upphävas genom att individen får gå i skola under några år. Detta är naturligtvis inte sant. En människas kvalitet bestäms i verkligheten även av mycket annat såsom personlig begåvning, attityder, samarbetsförmåga, kultur och värderingar. Men vi låtsas att det är antalet utbildningsår som avgör.

Om någon som vill jobba inte har ett jobb säger nationalekonomin att det är något fel på priset eller på kvaliteten och att endera av dessa eller möjligen båda därför behöver justeras. Enligt teorin att kvaliteten är en funktion av antalet skolår blir en självklar första åtgärd för sysselsättningsansvariga politiker att sätta de arbetslösa på skolbänken på hel- eller deltid. Det är i verkligheten inte så enkelt eftersom de arbetslösa kanske inte vill gå i skola men vi behöver inte låtsas om det heller.

Att utifrån en maktposition klaga över maktlöshet

4 januari, 20192 januari, 201918 kommentarer

Anders Leion

(Nedanstående text innehåller generaliseringar. Jag ber inte om ursäkt för dem. Kanske kan de i någon mån uppväga allt det generaliserande som ymnigt görs om männen och deras beteende).

Jag har tidigare rapporterat om hur Metoo-rörelsen fått män att i möjligaste mån undvika samröre med kvinnliga kollegor, vilket i sin tur försvårar kvinnornas tillgång till de cirklar där inflytande utövas och lärs ut. Metoo-rörelsen missgynnar alltså kvinnorna.

Också andra liknande mekanismer missgynnar kvinnor i arbetslivet. Män vet hur de skall hantera konflikter med andra män (åtminstone män med liknande kulturell bakgrund), men känner sig handfallna och försvarslösa gentemot kvinnor, som i det längsta vill undvika konflikt, men när den är oundviklig inte vet att hantera den. Den enda möjliga reaktionen inför en oförsonligt ilsken kvinna är att ge upp och dra sig tillbaka. Alternativet, att stå på sig, kan ledda till alltför farliga konsekvenser. Också detta konfliktundvikande missgynnar förstås i längden kvinnorna.

På lång sikt finns det alltså för kvinnorna oroande tendenser – just nu ökar dock deras maktinnehav på olika områden.

Samtidigt säger sig kvinnorna inte vilja bli behandlade annorlunda än män och själva vilja behandla män på samma sätt. Hur skall denna till synes olösliga konflikt kunna lösas? En lösning vore förstås enkönade miljöer.

%d bloggare gillar detta: