Sossarna kan inte isolera sig från följderna av sin egen politik

3 november, 20183 november, 201840 kommentarer

Mohamed Omar

Det har visat sig att islamister fått stort inflytande i SSU Skåne. Partiet har låtit det fortsätta utan att göra något. Förutom de vanliga islamfundisarna kommer flera medlemmar i SSU Skåne och S-politiker från Ahmadiyya, ett slags indiskt mormonliknande samfund. Mormonerna har sin profet i Joseph Smith medan ahmadierna tror att indiern Ghulam Mirza Ahmad (1835-1908) är messias och en ny profet efter Muhammed.

Jag har i flera inlägg här på Det Goda Samhället uppmärksammat en av samfundets ledare i Sverige: Kashif Virk. Han har i kölvattnet efter olika islamistiska terrorattacker i svenska medier ofta fått inta rollen av ”den gode imamen” som bekräftar att islam visst betyder fred. Ahmadiyya är liksom mormonismen en missionerande rörelse och tar självklart varje tillfälle att få sprida sitt budskap till nya proselyter.

Virk hävdar att ahmadiyya företräder ”det sanna islam”, trots att det finns fler jihadister i världen än ahmadier. Den före detta kalifen för Islamiska Staten i Syrien och Irak, Abu Bakr al-Baghdadi, hade större inflytande än ahmadiernas ledare, som också kallas kalif. Jag är ateist och tror inte på någon version av islam, men om jag måste välja så väljer trots det ahmadismen framför jiahdismen, helt enkelt för att ahmadismen är en fredligare version. Dock har ahmadierna haft en tuff uppgift med att övertyga muslimer om att Ghulam Mirza Ahmad är en ny profet, då en av islams centrala trossatser är att Muhammed är den siste profeten.

En sosse i Islamabad

3 november, 201830 oktober, 201825 kommentarer

Jan-Olof Sandgren

Eftersom jag inte är något större fan av cricket hade jag aldrig hört talas om Imran Khan förrän min pakistanske vän gjorde mig uppmärksam på ett videoklipp från norra Pakistan. Det var under hösten 2014 och en folkmassa protesterade mot det förmodat ”riggade” valet året innan, som satt den tidigare korruptionsdömde Sharif Navaz på premiärministerposten.

Demonstrationen gick mellan Lahore och Islamabad, en sträcka på närmare 40 mil och samlade upp emot en miljon deltagare. Den pågick under fyra månader. I spetsen för arrangemanget stod Imran Khan, en legend inom cricketvärlden och lagkapten för den trupp som sensationellt besegrade England i VM-finalen 1992.

Vem är då denne Imran Khan? Efter en 20-årig lysande cricketkarriär gjorde han sig känd som filantrop och startade flera välgörenhetsprojekt i norra Pakistan. Bland annat byggde han ett fullt utrustat cancersjukhus för patienter ur de lägre samhällsklasserna. Samtidigt levde han playboy- och kändisliv på nattklubbarna i London. Han var nära vän med Mick Jagger, kompis med lady Diana och hade relationer med ett otal kvinnor, däribland skådespelerskan Goldie Hawn. 2014 blev han, av den amerikanska nyhetssajten Real Clear, nominerad till en av världens tio attraktivaste politiker. Sedan några månader tillbaka är han Pakistans premiärminister.

Hans parti PTI (Pakistan Tehreek-e-Insaf) bildades 1996 och har starkt stöd i den yngre generationen. Det ska nämnas att det finns ungefär 100 miljoner pakistanier under 34 år och över hälften av befolkningen är under 24. Förväntningarna är höga, särskilt som han under valkampanjen lovat genomföra det ingen annan lyckats med, vare sig i Pakistan eller någon annanstans och varken nu eller tidigare i historien. Att skapa en islamsk, demokratisk och jämlik välfärdsstat.

Lite om den tillfälliga lagen

3 november, 20186 november, 201834 kommentarer

Patrik Engellau

Hösten 2015 storknade Europas migrantmottagningar av invandringstrycket. Ett tag kom det 10 000 asylsökande i veckan till Sverige. I flera länder vidtogs åtgärder.

Danmark satte redan i september in annonser i tidningar i Mellanöstern med viktig information om förhållandena för migranter i Danmark. Undertexten var ”Kom inte hit!”. Så här stod det:

Danmark har beslutat att skärpa reglerna för flyktingar. De sociala ersättningarna för nyanlända flyktingar ska minskas med upp till 50 procent. Utlänningar med rätt till tillfälligt uppehälle kommer inte att ha rätt att ta emot familjemedlemmar under det första året. Utländska medborgare kan beviljas permanent uppehållstillstånd tidigast efter fem år. Under tiden riskerar de att förlora tillståndet. För att få permanent uppehållstillstånd krävs förmåga att förstå och tala det danska språket. När en asylansökan är ogrundad kommer den att avvisas enligt en särskild procedur. Alla avvisade asylsökande ska snabbt avlägsnas från Danmark. Det finns ett särskilt returcentrum för att säkerställa att avvisade asylsökande avlägsnas snarast möjligt från Danmark.

Även Sverige reagerade. I juli 2016 började en tillfällig lag att gälla under en treårsperiod, Lag (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Lagen är enastående komplicerad. Propositionen bakom lagen är på 167 sidor. En del avsnitt förstår man inte trots att man läst dem flera gånger och måste tillkalla juristhjälp men juristen fattar inte heller förrän han läst och tänkt och hummat och brummat och till slut lägger fram en teori om vad som kanske menas. Men nu när jag ägnat avsevärd tid åt att försöka begripa, och möjligen också gör det, så vill jag dela med mig av insikterna till dig.

Ny podd! Att stå för borgerliga ideal när borgerligheten sviker

2 november, 20181 november, 201829 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 30/10) pratar jag med Ilan Sadé, ledare för partiet Medborgerlig Samling (MED). Partiet bildades 2014 och beskriver sig självt som liberalkonservativt. Bakgrunden var att man ansåg att de borgerliga partierna blivit allt mindre borgerliga. Decemberöverenskommelsen 2014 visade att de borgerliga inte var beredda att ta strid mot vänstern.

I riksdagsvalet 2018 fick MED 0,20 % av rösterna och blev det tredje största partiet utanför riksdagen, efter Feministiskt Initiativ och Alternativ för Sverige. Partiet fick mandat i tre kommuner: i Höörs kommun, Torsås kommun och Laholms kommun.

Men partiets valkampanj blev en plattform för karismatiska opinionsbildare som Katerina Janouch och Alexander Bard och påverkade förmodligen fler än de som faktiskt röstade på det. Och MED har inte lagt ner utan satsar vidare på EU-valet i maj 2019.

En viktig fråga för MED är invandringspolitiken där man vill styra om från asyl till en arbetskraftsinvandring som ska utgå från behov av kompetens. Vad gäller flyktingar ska vi framför allt bistå i närområdet. På sin sajt skriver partiet:

”Flyktingkonventionen tillkom i en tid då situationen i Europa var helt annorlunda jämfört med hur världen ser ut idag. Obegränsad asylrätt skapar onödiga problem med överbelastad mottagning av icke skyddsbehövande till mycket höga kostnader i Väst. Resurserna bör i stället primärt gå till reellt utsatta människor i de närområden där de allra flesta utsatta befinner sig.”

Gästskribent Torsten Sandström: Att befrias från ansvar

2 november, 201829 oktober, 201845 kommentarer

Jag och många med mig säger nästan varje dag att politiker, myndighetschefer och bolagsdirektörer måste ta ansvar för sina misstag. Även medierna ställer ofta upp i drev mot makthavare av många slag. Det verkar råda någon form av konsensus att personer i hög ställning måste bära ansvar för de viktiga funktioner som de har, positioner som i allmänhet medför god status och bra lön. Problemet i vårt land – mer än i andra nationer i nordvästra Europa, tror jag – är att ansvar i praktiken sällan utkrävs. Utredningar om maktmissbruk läggs ned. Höjdarna sitter kvar eller omplaceras. Locket läggs på.

Den omvända företeelsen, som också härjar i vårt land, är att den lilla människans ansvar konsekvent förminskas. Så långt att medierna dagligen slätar över olika typer av avvikelser från gällande lagstiftning eller rådande moraliska normer. Personerna ifråga ses som viljelösa marionetter, som på grund av en brutal eller trist social miljö – eller personliga själsproblem – hamnat i klistret.

Dagligen hör vi talas om dessa mänskliga offer. Av en sådan person kan man inte begära särskilt mycket. Den sociala bakgrunden blir därför ett argument för att ansvar inte ska utkrävas eller åtminstone mildras rejält. Man talar till och med om ”socialt arv”. Därför har en utbredd offerkultur vuxit fram i vårt land sedan flera decennier.

Gästskribent Rune Barneus: Den tekniska utvecklingen tar fart, några reflexioner i anledning av Yuval Noah Hararis senaste bok ”21 lessons for the 21st Centuary”

2 november, 201830 oktober, 201820 kommentarer

Jag är född 1938 och ingen generation har varit med om så dramatiska förändringar av villkoren för mänskligt liv som just denna. Förvisso fanns ånga och elektricitet tidigare men själva revolutionen inträffade då dessa uppfinningar kom i allmänt bruk och förändrade människors sätt att leva. Det hände i vår tid. Lägg därtill digitaliseringen i privat och näringslivets tjänst så är vi nog den märkligaste årgången i den meningen att få fått vara med om så omvälvande förutsättningar för mänskligt liv under en livstid.

Vid fyllda 80 kan man alltså förvänta sig en i detta hänseende lugnare tid och avslutning på livet? Knappast; mycket tyder på att det är nu utveckligen tar fart! För den som vågar rekommenderas läsning av ovannämnde israeliske historiker och författare, hittills mest känd för sin bok Sapiens om människans historia.

Det är fråga om en hisnande läsning som omspänner strategier för att hantera all världens kunskap. Boken är djärv och engagerande; bör läsas med säkerhetsbälte på. Den rör sig ledigt mellan århundraden och årtusenden för att ge paralleller till ett framtida scenario.

Det är inte en sammanhängande bok som bygger ett tema kapitel för kapitel men den blir intressant i sin framställning av vad som väntar oss i vad avser AI, alltså artificiell intelligens: intelligens som uppvisas av maskiner och datorer till skillnad från naturlig intelligens hos människor och djur. Grundidén är att människans intelligens går att beskrivas exakt och då går det också att simulera den.

Varför är jag klimatskeptiker?

2 november, 20182 november, 201882 kommentarer

Patrik Engellau

Det enklaste svaret är att jag är skeptiker på alla andra områden också. Varför skulle jag inte vara det just i fråga om den påstått hotfulla människoskapade globala uppvärmningen? När det gäller Gud är jag agnostiker vilket betyder att jag inte vet om han finns eller inte. Så känner jag även inför klimathoten. Jag vet inte om de finns eller inte.

Nyligen kom en synnerligen trögläst skrift från IPCC, FN:s klimatpanel (som, om jag fattat rätt, är en församling som består av en himla massa statsfinansierade klimatorienterade forskare och institutioner med ett hyggligt inslag av byråkrater), där man förklarar hur illa det går med världen om temperaturen under de närmaste tolv till 34 åren – ja, tolv till 34, jag har också svårt att fatta – stiger med 1,5 grader över den uppskattade förindustriella nivån, något som anses sannolikt. Därutöver förklaras hur extra illa det går om temperaturen i stället stiger med två grader. Mellan 1,5 och två grader ligger en farlig brytpunkt, en ”tipping point”, efter vilken all räddning är förbi, förstår man.

Så kan det vara – likasom att Gud kanske finns eller inte finns. Mitt problem är att experternas tolkningar av läget är så olika (precis som inom det religiösa). Låt mig ge två konkreta exempel så du kan förstå min vilsenhet.

Mina problem börjar redan i första meningen av den trettiotresidiga sammanfattningen av IPCC-rapporten som rör ett basfaktum i frågan:

Islamistisk predikant vill avskaffa gränser

1 november, 20181 november, 201819 kommentarer

Mohamed Omar

Jag har länge efterfrågat ett slags Expo som granskar islamisterna i Sverige. Som ett svar på mina böner startades Doku, ett partipolitiskt och religiöst obundet projekt som syftar till just detta. I en artikel, publicerad 26 oktober, skriver medarbetaren Sofie Löwenmark om en ledande profil inom den salafistiska missionen riktad mot ungdomar: Anas Khalifa. Artikeln är den första i en serie porträtt i vilka Doku kommer att berätta om olika personer som har betydelse för den svenska islamismen.

Löwenmark beskriver Anas Khalifa som ”mycket karismatisk” och noterar att han har nära till skratt och kan tala ”gatans språk”. Han har tusentals följare på sociala medier och är populär bland muslimska ungdomar. Mer specifikt bland sunniter – salafismen är ju en puritansk rörelse inom sunniislam. Shiiter har ingenting med honom att göra. De har sina egna fundisar.

Khalifa uppmärksammades medialt första gången 2004, då det kunde avslöjas att han var aktiv på sajten omsislam som hyllade Usama bin Ladin och uppmanade till jihad mot väst. Sedan dess har hans namn förekommit då och då i medierna i samband med jihadism och salafistisk extremism i allmänhet. Löwenmarks artikel ger en bra, samlad bild.

Jag har tittat på en av hans föreläsningar på YouTube: ”Varför ger Allah oss inte seger?” Det är ett väldigt vanligt predikoämne. Hur kommer det sig att de otrogna, ”kuffar”, dominerar världen, trots att Gud i sin Koran lovat muslimerna ära och seger? Det här är något som muslimska tänkare inte lyckats få ihop.

En persisk matta

1 november, 201825 oktober, 201850 kommentarer

Patrik Engellau

Sådär fyrtio svenska mil söder om Irans huvudstad Teheran ligger den påstått pittoreska staden Nain. Jag vet inte om staden är pittoresk och jag har inte besvärat mig med att ta reda på det. Mitt fördomsfulla jag utgår från att det är en dammig stad med elkablar i härvor på stolpar, tusentals butiker och miljoner mopeder som allihop tutar ikapp med böneutropen. Men Nain rymmer en kulturskatt som jag inte vet ett dugg om men sedan en kort tid tillbaka kan ägna långa stunder åt att avnjuta och förundras över.

Jag har nämligen köpt en matta från Nain. Den var efter mina mått ganska dyr vilket matthandlaren påstod berodde på president Donald Trumps sanktioner mot Iran. Iran får inte exportera mattor och då stiger priset på de mattor som finns på marknaden i väst. Det kan vara så. Jag brydde mig inte för jag hade blivit betagen i mattan.

Mattan är 2,08 gånger 2,08 meter och går i mörkblått, ljusblått, vitt och beigt. Det påstås att Nainmattor har omkring en halv miljon knutar per kvadratmeter så här har det alltså suttit iranska mattknytare eller mattknyterskor och gjort två miljoner knutar i en blandning av ull och silke. Om det tar två sekunder att göra en knut så har skicklig knytpersonal ägnat runt tusen timmar åt den här mattan som säljs till trots allt överkomliga priser i vårt land, kolla bara alla konkursannonser från matthandlare. Man fattar inte hur detta är möjligt.

Dieter Strand och Brandt, Kreisky och Wehner

1 november, 201828 oktober, 201832 kommentarer

Anders Leion

I fredags måste jag ta en sen båt från landet in till Dalarö. Jag var ensam i mörkret på bryggan. Båten var försenad. Medan jag väntade gick jag in i väntkuren och plockade bland de böcker som folk tröttnat på och lagt ut till andra att låna. Jag hittad en bok av Dieter Strand, mångårig medarbetare på Aftonbladet. Under sina år där skrev han över tusen kolumner, som de kallades.

Egentligen var de små reportage, omsorgsfullt formulerade och utformade. När jag nu läste om dem i den nyfunna boken fann jag att de fortfarande var läs- och minnesvärda.

Dieter Strand föddes i Tyskland, i Leipzig 1936, med en tysk mor och en svensk far. Han tillbringade sina sju första år i landet. En gång for Hitler förbi det hus de bodde i. ”Jag hade en sockerkaka i ugnen” svarade hans mamma när hon tillfrågades hur det var. Det var ju ett elegant sätt att avvisa Hitler utan att bli angripen av hans anhängare.

1943 tog sig familjen till Sverige. Några veckor senare bombades huset de hade bott i.

Under denna tid flydde också tyskar och österrikare för att rädda sig undan den nya regimen. Många hamnade i något nordiskt land. En hel generation av tidigare emigrerade européer kom sedan att dominera sina hemländers politiska liv, i främst Tyskland och Österrike men också på andra håll.

Konsten att öka den fossila skuldbelastningen

31 oktober, 201826 oktober, 201840 kommentarer

Lennart Bengtsson

Enligt IEA: s årsstatistik (senaste Key World Energy Statistics 2018 avser data för år 2016, se sid 30 och 33) så släpper Sverige ut 3,83 ton koldioxid per person (totalt 38 Mton) Motsvarande siffror för folkrepubliken Kina var 6,57 ton/person (totalt 9 057 Mton). Det är vidare sannolikt att de kinesiska värdena är något underskattade.

Den uppfattning som inte minst förs fram av miljörörelsen är att det korrekta är att också belasta svenska medborgare med den koldioxid som emitterats i samband med produktionen av alla de importvaror som kommer till Sverige alternativt återexporteras i modifierad form. Enligt uppgift från Naturvårdsverket, tillrättavisande bekräftat av professor Henning Rodhe och Anders Wijkman, bör därför de svenska CO2 utsläppen vara hela 11 ton/person och år och inte de obetydliga 3,83 ton (se denna artikel i tidskriften Kvartal). Så de stackars svenska undersåtarna skall inte komma undan. Det räcker inte med veganmat och inställda flygresor. I vilken utsträckning som fossilfria exportvaror eller export av fossilfri el innebär ett tillgodoräknande har jag ännu inte haft tillfälle att kontrollera.

Det enda sättet för de stackars skuldbelagda svenskarna måste således vara att sluta upp med den belastande importen efter att man fått ned de egna utsläppen till noll. Hur detta skall ske är säkert ännu inte helt klart. Ett sätt är förstås att upphöra med importen. Detta är knappast möjligt i dagens värld varför skulden mot klimat och kommande generationer blir evig och oåterkallelig, ungefär som arvsynden och bör passa bra i den lutheranska föreställningsvärlden.

Ny podd! Robotar ersätter människor

31 oktober, 201828 oktober, 201810 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 27/10) pratar jag med ekonomen John Gustavsson som skriver här på Det Goda Samhället. Han är doktorand i nationalekonomi på National University of Ireland, Maynooth och forskar inom beteendeekonomi.

Vi pratar om två framtidsfrågor: infokalypsen och automatiseringen. Vad är infokalypsen? Det är den apokalyps man befarar kommer när kvaliteten på fejk-material blivit så bra att förfalskningar inte går att skilja från original. John Gustavsson skrev om infokalypsen i en krönika här på Det Goda Samhället den 12 maj i år.

”Infokalypsen”, skrev han, ”skulle också leda till kaos i vårt rättssystem. Vad hjälper det att du har bildbevis, om alla bilder kan förfalskas till perfektion? Vad hjälper det att du har ett inspelat erkännande från den åtalade, om varje inspelning kan vara falsk och det inte finns något sätt att avgöra om den är äkta?”

När Gustavsson började debattera konsekvenserna av den accelererande automatiseringen märkte han att argumenten han möttes av liknade dem som användes i invandringsdebatten. Han skrev om denna likhet i en krönika på tidningen Nyheter Idag den 26 oktober. Både den ansvarslösa invandringspolitiken, där man tar in stora volymer lågutbildade invandrare från u-länder, och automatiseringen, att människor ersätts av robotar, riskerar att leda till massarbetslöshet.

Om jag vore talman

31 oktober, 201830 oktober, 201864 kommentarer

Patrik Engellau

Riksdagens talman kanske inte får ha några egna uppfattningar om vad som är bra för Sverige på sikt men det vore underligt om han således fick tänka några veckor eller månader men inte några år framåt i tiden. Om jag vore talman skulle jag försöka tänka lite långsiktigt även om det kanske är förbjudet och då skulle jag tänka så här.

På kort sikt kommer inget bra att hända i svensk politik vilken regering vi än får. Med bra menar jag att de första vingliga stegen skulle börja tas mot ett återställande av det goda samhälle som Sverige faktiskt var fram till för några årtionden sedan när PK-ismen fick oss fast i sina klor och folk lärde sig att uppföra sig som människorna i sagan om den nakne kejsaren. (Det som gör den sagan till en saga och inte en vetenskaplig observation som kunde kallas ”Andersens sociologiska järnlag” är den romantiska och helt orealistiska upplösningen där ett litet barn ropar att kejsaren är naken varpå hela folket hurrande instämmer och Danmark därmed blir återställt från sin mentalsjuka. I verkligheten hade barnet blivit diagnosticerat med Aspergers syndrom och fått en assistent enligt LSS-lagen med uppgift att hålla tyst på ungen.)

Som talman skulle jag därför söka bland de tillgängliga, kraftlösa alternativen efter något som kanske kunde hålla ut i alla fall några månader eller ännu längre så att väljarkåren fick tillfälle att tänka nytt i avvaktan på det extraval som måste komma för att ge oss en regering som i alla fall har en chans att börja ställa tingen till rätta.

Vägen till att förstå libertarianismen

30 oktober, 201825 oktober, 201840 kommentarer

Mohamed Omar

För några år sedan – minns inte vilket år – upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Sedan dess har jag lyssnat då och då. Trots att det gått flera år har jag fortfarande inte förstått vad libertarianism är för något. Men jag förstår lite mer nu än jag gjorde då.

Den 17 juli i år intervjuade jag – för podden Tankar från framtiden – en av radiopratarna på Radio Bubbla: Boris Benulic. Han sitter numera i fängelse, anklagad för ekonomisk brottslighet. Jag vet ingenting om fallet. Jag läste hans självbiografi Inte mitt krig (februari 2018), men hoppade över delarna om brottet och domen. Det är som intellektuell han intresserar mig. Han har gjort en resa från vänstern till libertarianismen. Innan han kom till Radio Bubbla hade han varit redaktör på den kommunistiska tidningen Stormklockan och marknadschef på vänsterförlaget Ordfront. Han har varit med i – och blivit utesluten ur! – tolv olika vänsterorganisationer.

Ytterligare ett steg på vägen till att förstå libertarianismen var att intervjua skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på Misesintitutets sajt och genom honom fick jag reda på något om Ludwig von Mises (1881-1973), den österrikiske ekonom efter vilken detta institut är uppkallat. Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

GÄSTSKRIBENT JOHAN THYBERG: INKONSEKVENSER I DEN POLITISKA DEBATTEN

30 oktober, 201829 oktober, 201839 kommentarer

Efter riksdagsvalet i september råder i Sverige ett politiskt vakuum. Ingen regering har ännu tillträtt och samtalen om att få till en sådan verkar låsta. En orsak till detta är den så kallade sjuklöverns (S, MP, V, M, C, KD och L) ovilja att tala med SD. Anledningen till detta sägs vara partiets ”nazistiska och rasistiska rötter”. I praktiken har man därigenom anklagat 1,1 miljoner väljare för att ha idéer av detta slag. Personer med extrema åsikter har förvisso funnits i alla tider och detta gäller inte bara SD utan även övriga partier. Även utan att vara anhängare av SD måste man undra vad det är som pågår.

Det mest relevanta sättet att bedöma ett partis rötter och grundläggande idéer borde vara att ta del av dess partiprogram. Dessa röstas fram på partistämmor och representerar de visioner som majoriteten av partiets medlemmar ansluter sig till.

SD bildades 1988 och är det yngsta av våra riksdagspartier. I det program som antogs 1989 framförs till stor del sådant som inte kan anses kontroversiellt. Det gäller till exempel att:

Staten skall garantera varje medborgares okränkbarhet och lika värde oavsett status eller bakgrund… den parlamentariska demokratin i vårt land skall vara representativ för folkviljan genom att folket i fria och regelbundet återkommande val beslutar om riksdagens sammansättning.

Det som sticker ut är i mångas ögon den negativa inställningen till dåvarande invandrings- och flyktingpolitik. Huvudbudskapet där är att:

Vi ska huvudsakligen ta emot flyktingar och invandrare av europeisk härkomst då européerna är de som bäst etniskt och kulturellt kan smälta in i det svenska samhället.

När man uppfinner rättigheter

30 oktober, 201823 oktober, 201832 kommentarer

Patrik Engellau

En sak som jag lärt mig genom livet är att man inte ska underskatta vad ens de stolligaste politiska viljeyttringarna kan ställa till med på längre sikt. Ta den famösa ändamålsparagrafen i 1974 års svenska regeringsform där det förklaras vad den svenska offentliga makten ska göra. Där, i första kapitlet andra paragrafen, står det numera bland annat följande:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Sug på den karamellen en stund. Politikens huvuduppgift, vad den ”särskilt” ska åstadkomma, är att greja jobb, bostad och utbildning åt medborgarna. När formuleringen såg dagens ljus för över fyrtio år sedan var det nog ingen som tog den på allvar. Vem som helst kunde förstå att politikerna inte skulle kunna leverera arbete, bostad och utbildning om hela folket ställde sig vid Rosenbad med en kölapp i handen. Visst, några kunde väl få betald sysselsättning av politikerna men då bara för att alla de andra inte bad om den tjänsten och dessutom gick med på att betala för politikernas övermodiga och orealistiska löften.

Men tiden går och även om det här stadgandet inte trumpetas med samma iver som en närbesläktad föreställning, nämligen Värdegrunden, så sipprar den på något vis ned i vårt kollektiva medvetande och hjälper till att hos nya generationer skapa den orealistiska uppfattningen att alla människor har rättigheter som politikerna, det vill säga alla andra medborgare som inte för egen del kräver sådana rättigheter, ska betala för.

Det Rätta bestäms inte av det Sanna utan av Maktens egenintressen

29 oktober, 201829 oktober, 201891 kommentarer

Patrik Engellau

Begreppet Politiskt Korrekt, PK, kan förefalla svårtolkat och oprecist. För så däringa fem år sedan började jag själv fundera på allvar över dess innebörd. Det som förundrade och bekymrade mig var att det å ena sidan var lätt att intuitivt stämpla vissa uppfattningar som PK medan det å andra sidan var svårt att identifiera vad dessa uppfattningar hade gemensamt som motiverade beteckningen.

Efter en himla massa funderande kom jag fram till det som är självklart. PK är sådana tänkesätt, åsikter och perspektiv som makten tycker om. Politiken är makten. Maktens grundläggande drivkraft är att bevara och utöka sin makt. Detta är en sociologisk grundlag och inte så mycket att bli upprörd över som att nyktert konstatera. Som Zhengyang Wu skrev häromdagen med hänvisning till denna sociologiska grundlags inkarnation i Sverige: ”Makteliten vill ständigt öka sin makt över det svenska välståndet, som skapats av det svenska folket, för att fördela en allt större andel av det till sig själva och sina trogna tjänare”.

Makten jobbar inte bara, i västerlandet knappt alls, med batonger och våld, utan framför allt med idéer. I för makten lyckliga situationer blir det som Marx formulerade det, nämligen att ”samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi”. I de för makthavare olyckliga situationer där de inte lyckats inpränta sitt tänkande i folkets hjärnor får de försöka domptera folket med våld, tortyr och fängelser. Lenin, Stalin, Saddam Hussein, Ghaddafi, Mao Zedong och Pol Pot är historiska illustrationer.

För halalhippiesarna är islamofobin ett större problem än jihadismen

29 oktober, 201829 oktober, 201816 kommentarer

Mohamed Omar

Brittiska medier varnar för att det numera är så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Läs till exempel ”How British prisons became a breeding ground for Islamist extremism” i The Independent (25/9 2018). Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi inte haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

När sanningen krockar med korrektheten

28 oktober, 201828 oktober, 201849 kommentarer

Mohamed Omar

Pedagogikkonferensen ”Need for Change” i Göteborg vill vara ett tryggt rum. Därför har man avbokat Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, som skulle hålla en av plenarföreläsningarna. Hon har nämligen kommit fram till resultat som inte är politiskt korrekta. Det kan skapa dålig stämning.

Det är alltså inte för att Gottfredson har fel som hon inte är välkommen. Man bryr sig inte ens om att försöka motbevisa henne. Det som borde vara vetenskapens mål, att söka sanningen, har underordnats den politiska korrektheten. Och sköra människors behov av ett tryggt rum. Man måste ta hänsyn till de godas känslor.

Vari består då Gottfredsons inkorrekthet. Enligt Academic Rights Watch handlar det om att hon i sin forskning visar att det finns IQ-skillnader mellan grupper och individer. Hon menar att IQ är en betydande faktor för att förutsäga framgång i livet.

”Dessa slutsatser, som motiveras utifrån ett stort empiriskt material, inte minst från den amerikanska militären, går stick i stäv med vad den pedagogiska tradition som är förhärskande i Sverige och på många andra håll lär, där den centrala tanken är att det inte finns några betydande skillnader i intelligens mellan individer eller grupper”, skriver Academic Watch.

Den lägre medelklassens revolt

28 oktober, 201827 oktober, 201846 kommentarer

Patrik Engellau

En läsare bad mig låta min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro analysera presidentkandidaten Jair Bolsonaro, som just idag troligen väljs till landets högste styresman för fyra år. Jag svarade att portugisiskalärarinnan hatar Bolsonaro. Men läsaren ville ha mer information så jag har Skype-intervjuat lärarinnan under några timmar och har följande att rapportera.

Först några basfakta. Brottsligheten runt utanförskapsområdena i Brasilien ökar obevekligt. I februari i år utfärdade den avgående presidenten Temer ett slags undantagstillstånd för delstaten Rio de Janeiro som innebar att militären tog över ansvaret för säkerheten, vilket jag skrev om här. Det är tio månader sedan. Inga framgångar för staten har rapporterats. Det eftertraktade statliga våldsmonopolet existerar inte på riktigt, i varje fall inte i närheten av utanförskapsområdena. Det är som i Sverige fast tjugo år värre.

Dubbelmoral – åsiktskorridorens ofrånkomliga följd?

28 oktober, 201823 oktober, 201822 kommentarer

Anders Leion

Korrekthetspisken – som åsiktskorridoren kallats av norrmännen – viner snabbt och hårt så fort någon gör sig skyldig till en överträdelse av den, kanske inte medvetet överenskomna, men ändå underförstådda normen. Samtidigt klagar många över det moderna livets alla krav som gör det svårt eller omöjligt att leva moraliskt godkänt.

Denna motsättning blir ofta skrattretande tydlig när uttalanden och beteenden ställs mot varandra. I senaste valrörelsen företräddes Mp i en TV-debatt av en ung kvinna som aggressivt angrep alla som, enligt hennes mening, på något sätt hade bidragit eller skulle komma att bidra till klimateländet. Samtidigt använde hon sina ledigheter till att semestra i fjärran land och besöka sin pojkvän i London. Hon cyklade inte till dessa resmål. En tidigare företrädare i partiet bemålade sin båt med giftig bottenfärg och tankade med fuldiesel, för att spara några skattekronor.

Dessa och liknande regelbrott utförda av dessa goda människor bemöttes och bemöts förstås med hån, men upprördheten var och är inte särskilt stor. Vem har inte irriterat sig på någon skatteregel? Och vem vill avstå från resor till varmare land?

Överträdelser av skatteregler och andra regler för uppförande, avsedda att befrämja ett moraliskt riktigt beteende, är oftast lätta att konstatera. Det finns andra, mer intressanta men också svårare att beskriva.

Ny podd! Medelklassen och pk-isterna

27 oktober, 201827 oktober, 20185 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/10) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Krisen som pågår nu, svårigheten att bilda regering, menar han, är en övergående kris. Men det finns annan kris, som är ännu större och djupare, som kommer att fortsätta även med en ny regering på plats i Rosenbad.

De två traditionella blocken inom svensk politik, kommer sannolikt att ersättas av två nya block: ett mer konservativt och ett mer vänsterliberalt. Men bakom dess etiketter döljer sig en motsättning mellan å ena sidan medelklassen, ibland kallad ”verklighetens folk”, å andra sidan pk-isterna. Det mer konservativa blocket består av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och denna motsättning skär även genom partierna i det vänsterliberala blocket. Inom socialdemokratin finner man gråssossarna med sina medelklassvärderingar som inte har mycket till övers för en kostsam och utopisk invandringspolitik eller könsneutrala toaletter. I krönikan ”Sjuklövern bryter samman” (15/10) beskriver Engellau medelklassen så här:

Tidsfördriv

27 oktober, 201823 oktober, 201864 kommentarer

Patrik Engellau

Många människor ägnar sig åt korsord eller sudoku för att gymnastisera de små grå cellerna vilket påstås vara nyttigt. Man kan också, som alternativ, försöka lösa gåtan Sverige vilket är ett nog så utmanande huvudbry med den nackdelen att rätt svar, till skillnad från när det gäller sudokut, inte publiceras dagen efter. Att försöka förstå Sverige är mer plågsamt än att lösa korsord ty man får aldrig något auktoriserat facit.

Se om du kan hjälpa mig att lösa följande gåta. Hur kommer det sig att Sverige kan ägna oerhörda resurser för att motarbeta och förebygga risker som knappt finns och samtidigt kasta sig huvudstupa in i väldiga risker som är uppenbara?

På onsdagen hörde jag på radion att det kommit ett brev till ett företag på Ingmar Bergmans gata i Stockholm (som ligger ungefär vid Dramaten). I brevet låg lite pulver. En anställd fick, enligt Dagens Nyheter, pulvret ”på fingrarna och upplevde sedan andningssvårigheter och slog larm”. Det blev ett rejält pådrag trots att andningssvårigheterna verkade vara falskt alarm. ”Ett tiotal poliser, sex ambulanser och ett fyrtiotal personer från räddningstjänsten skickades till platsen.” Busslinjer stannades och åtskilliga kvarter spärrades av. ”Polis och annan personal som skickades till platsen bar skyddsmask under hela insatsen.”

Några timmar senare rapporterade polisen att pulvret sannolikt var ofarligt. Det var inget gift och inget sprängämne utan troligen vetemjöl.

Gästskribent Torsten Sandström: Vänsterliberal dogmatism och politisk oförmåga hotar demokratin

27 oktober, 201823 oktober, 201860 kommentarer

I tider då svenska politiker försöker att ena sig om en regeringsbildare kan det vara värt att tänka på Churchills klassiska ord: ”demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”. Hans tanke är förstås att även demokratin har flera problem. I centrum står såvitt jag förstår att idésplittring mellan partier riskerar att medföra förlamning när det gäller att forma en handlingskraftig regering. Men det rör sig även om fenomen i stil med klassisk överbudspolitik för att locka väljare. För övrigt dras också demokratier med problem som i större skala förekommer i auktoritära regimer, såsom inkompetens, vänskapskorruption och resursslöseri.

Churchills ord manar alltså alla vänner av demokrati – jag tillhör denna grupp – till ödmjukhet, eftertanke och framför allt samling. Jag skriver detta i tider då internet svämmas över av nationalistiska rop om hårda tag och krav på att hela det svenska politiska etablissemanget ska slängas ut och – som jag uppfattar saken – ersättas med politiker av Trumps, Orbans och till och med Putins kaliber. Det är möjligt att regimer som kopplas till dessa personer skulle kunna lyckas lösa enstaka problem av svensk natur. Men enligt min mening vore det en politisk katastrof att ersätta dagens öppna svenska samhälle med en auktoritär ledning via starka män. Min rädsla styrks av tydliga historiska erfarenheter från 1920-talet och i närtid. Splittring föder auktoritära ledare och i sin tur större elände.

Meningen med denna text är inte att resonera om demokratins dödgrävare, det vill säga kommunister och fascister. Genom att knyta an till Churchills ord vill jag däremot peka på de självmordstendenser vi nu ser inom svensk partipolitik. Särskilt suicidala beteenden märks inom C- och L-partiernas led. Splittringen eldas på av vänsterliberala medier. Den svenska demokratin står alltså inför allvarliga svårigheter. Vad är problemet? Vad bör ske?

Ny podd! Att förstå Alt-Right

26 oktober, 201826 oktober, 201811 kommentarer

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet.

Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Det finns grader i helvetet

26 oktober, 201825 oktober, 201865 kommentarer

Patrik Engellau

Jag har inte varit i helvetet men enligt Dante har stället olika kretsar med helt olika existensvillkor. Vi borde nog tala mer om detta i stället för att utfärda generella varningar eftersom det för den enskilde, som av olyckliga omständigheter förvisas till helvetet, måste ha avgörande betydelse om han hamnar i den krets där temperaturen bara ökat med två grader över förindustriella nivåer, vilket IPCC anser helvetiskt nog, eller om han skickas till en brännugn på 800 grader utan chans att få svimma bort och förintas.

När man lyssnar på politiskt korrekta människor förstår man att fascismen är ett slags helvete. Mitt problem med PK-människorna är att de liksom gamla tiders förbannelsepräster inte gör skillnad på respektive strafforts olika kretsar. Jag har, för att vara lite mer konkret, svårt för folk som inte kan skilja på president Donald Trump av USA och president Rodrigo Duterte av Filippinerna utan stämplar båda som enhetliga fascister. Läs mer →

Spaniens president Pedro Sánchez i akademiskt blåsväder

26 oktober, 201822 oktober, 201821 kommentarer

Inger Enkvist

Spanien står just nu mitt i en regeringskris som avslöjar korruptionsproblem i anknytning till utdelandet av akademiska titlar. Spanien har haft liknande fall tidigare, men nu har problemen blivit en regeringsfråga.

Det mest uppseendeväckande är att presidenten, Pedro Sánchez, anklagas för att ha kopierat ungefär en fjärdedel av sin doktorsavhandling i ekonomi. Sánchez, socialistpartiets ledare, blev president i juni efter en förtroendeomröstning mot den sittande minoritetsregeringen som anklagades för korruption. Sánchez utlovade upprensning och nyval.

För att komma till makten gjorde hans parti en stor affär av att Cristina Cifuentes, president i regionen Madrid för högerpartiet PP, tvingades avgå efter att ha uppgivit att hon hade en master i offentlig rätt. Det hade bland annat visat sig att två namnteckningar av lärare som godkände kurser var förfalskade. För någon vecka sedan fick emellertid Sánchez egen sjukvårdsminister, Carmen Montón, avgå, eftersom hon fått en master från samma universitet. Montón hade inte gjort alla kurser och det fanns problem med hennes avslutande examensarbete i interdisciplinära genusstudier. Masterskurserna i fråga har nu lagts ner.

Kunskap mot jäv

25 oktober, 201824 oktober, 2018100 kommentarer

Patrik Engellau

Det är strängt förbjudet att ställa frågan om demokratin är det bästa samhällsskicket. Folk brukar undvika saker som är strängt förbjudna och därför är det knappt någon som på allvar ställer just den frågan. Ställer man inga frågor så får man inga svar. Därför vet folk inte om demokratin är det bästa samhällsskicket. När jag frågar och ber om skäl får de något flackande och osäkert i blicken. Nu ska jag säga vad jag kommit fram till.

Det handlar om hur beslut om samhället ska fattas. Jag tror att det finns två bärande principer som alla kan enas om. Den första principen är att den som fattar beslut ska göra det på en solid grundval av kunskap. Den andra principen är att den som är jävig inte ska få påverka besluten.

Problemet uppstår när de som har kunskap är jäviga. Då bör de enligt den första principen ha stort inflytande på besluten men, enligt den andra principen, absolut inte ha något att säga till om. Jag tror numera att detta är ett mycket större problem än jag tidigare anat. Låt mig utveckla.

I en demokrati, tror jag, kan folket aldrig anses jävigt. Folket har visserligen intressen, men demokratins affärsidé är att det är dessa intressen som ska styra de viktiga besluten i samhället. (I en diktatur kan nog folket av diktatorn anses jävigt. När svenska folket inte gillade Karl XII:s krig hade kungen kunnat avfärda det klagande folket som jävigt eftersom folket bara tänkte på sig självt och sina umbäranden. Så var det med Stalin som inte såg mellan fingrarna på att folket satte sina egna intressen framför statens.)

Språken som talas i Sverige har inte samma status

25 oktober, 201824 oktober, 201823 kommentarer

Mohamed Omar

Krönikören Bilan Osman har kommenterat i Svenska Dagbladet miljöpartisten Leila Ali Elmis lyckade personvalskampanj. Ali Elmi kampanjade mest på somaliska, varför vissa började tala om det nya fenomenet ”klanröstning”. Osman menar att Ali Elmi behandlats orättvist. Det kanske inte har någon betydelse, men både Osman och Ali Elmi har somaliskt ursprung, bekänner sig till islam och bär hijab, det vill säga islamisk huvudduk.

Under rubriken ”Drevet mot Ali Elmi handlar om etnifiering” (25/9) skriver Osman att Ali Elmi för sina kritiker blivit en symbol för det främmande: ”Det som är allt annat än Sverige”.

Här förstår jag inte riktigt vad hon menar. Finns det inget som är främmande? Om inget är främmande och osvenskt, då är ju allting svenskt. Och om allting är svenskt, då är ingenting svenskt. Gäller detta bara Sverige? Finns det då heller ingenting som somalier kan kalla främmande? Eller är det okej för dem, men inte för oss? Jag är ganska säker på att det svenska språket räknas som ett främmande språk i Somalia. Det är inget som gör mig som svensktalande ledsen. Seden att täcka sitt hår med en huvudduk är främmande i Sverige, islam är en främmande religion och somaliska är ett främmande språk, så på så vis stämmer det att Ali Elmi är en symbol för något främmande.

I sin krönika understryker Osman att Ali Elmi är svensk. Men Ali Elmi själv verkar se sig som somalier. I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

När det ser illa ut är det i allmänhet ännu sämre

24 oktober, 201825 oktober, 2018102 kommentarer

Patrik Engellau

En gång ägde jag ett fint företag som jag slarvade bort. Det var mitt eget fel. Genom en dum aktieaffär förlorade jag kontrollen över bolaget och tvingades att handlingsförlamad sitta på första parkett och betrakta hur de inkompetenta nya ägarna och inkallade ”styrelseproffs”, som mest tänkte på sina egna arvoden, gradvis raserade det jag hade byggt upp. Det var en plågsam erfarenhet.

Ungefär så känner jag när jag betraktar den ovärdiga cirkus som iscensätts av Sveriges politiska ledning. Jag har visserligen tyvärr aldrig haft något att säga till om, men jag, som så många andra, har hjälpt till att bygga något ganska bra som nu tycks vara på väg att förödas genom de styrandes klumpiga handlag och brist på omtanke om vårt land.

Det här är förstås inget nytt. För tre år sedan skrev jag så här. Det var sommaren före migrantkaoset och statsministerns bedömning att hans Europa minsann inte skulle bygga några murar. Han ansåg att det inte behövdes några murar och om det behövdes skulle han i alla fall inte bygga några.

%d bloggare gillar detta: