Jag hamnade i ett livligt samtal med några läkare om Sveriges coronapolitik. Frågan var om Sverige har någon coronapolitik och hur den i så fall hade uppstått.

För en utomstående betraktare som efter förmåga försöker hänga med i vad som händer i nationen, jag alltså, så finns det bara en tolkning av avsikterna bakom de myndighetsbeslut som faktiskt tas avseende pandemin, nämligen att syftet varit att med två restriktioner eftersträva flockimmunitet. Flockimmunitet åstadkoms enligt teorin genom att så många som möjligt smittas och blir immuna. Viruset dör sedan när det inte längre har några oskyddade människor att ge sig på. Den ena restriktionen är att människor i riskzonen, i huvudsak gamla, ska stuvas undan i karantän så att de inte utsätts för smittan. Den andra restriktionen är att antalet smittfall ska hållas nere så att inte sjukvården storknar av överbelastning.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Den handlar om hur politikerna och den svenska offentliga sektorn hanterar ovanliga utmaningar med utgångspunkt i  hittillsvarande erfarenheter av coronat. Men den hade antagligen lika gärna kunnat handla om tsunamin, Estonia, skogsbränderna och troligen även mer alldagliga politikområden som brottsbekämpningen och skolan.

Den sextonde mars sa WHO:s generaldirektör så här till världens alla regeringar:

Det finns något hämndlystet och djuriskt i mig som skulle vilja skylla allt ont på Folkhälsomyndigheten. Det är kanske för att jag aldrig begriper hur myndigheten tänker och för att dess representanter är oklara som orakler i sina uttalanden. Jag känner mig nedlåtande behandlad när jag inte får veta hur myndigheter som jag hjälper till att försörja inte visar mig respekt nog att sätta mig in i deras resonemang. Det kan förstås vara så att myndigheten inte har något resonemang och det gör mig ännu argare.

Ett spöke går genom Europa, skrev Karl Marx och Friedrich Engels i Kommunistiska Manifestet år 1848. Spöket var enligt deras mening kommunismen, en lära som de menade skrämde alla deras motståndare.

De överdrev. Det tog nästan sjuttio år innan spöket förkroppsligades i ett enda land i och med den ryska revolutionen. Fast för all del, kommunistspöket hemsökte världen i ytterligare sjuttio år efter Lenins statskupp.

Nu går ett annat spöke genom Europa och USA – hjälplöshetens krävande spöke. I och med coronapandemin har denna andliga kraft, som alltmer har blivit de västerländska samhällenas ideologiska grundbult sedan andra världskriget, antagit vidunderliga proportioner och praktiskt taget trängt undan alla andra sinnesstämningar.

Det är en väldig skillnad på att analysera för att förstå och att analysera för att handla. Arbetarrörelsen tyckte sig ha förstått samhället när kapitalistklassen utpekades som dess huvudmotståndare. Men den analysen hjälpte inte mycket när arbetarrörelsen skulle börja handla. En del drog slutsatsen att det var nödvändigt att genomföra en antagligen blodig revolution. Andra tyckte det var bättre att bilda parti och så småningom ta över parlamentet.

Jag känner mig som en modern variant av en ursprungligen osäker och trevande arbetarrörelse. Efter mycket funderande insåg jag att alla problem som sådana som jag bekymras över – skolan, försvaret, kriminaliteten, feminismen, värdegrunden, invandringsproblemen, oförmågan att skydda gamla människor från coronat samt mycket annat – har en minsta gemensam nämnare, nämligen att de är resultatet av politiska beslut som antingen är ogenomtänkta och förvirrade eller, vilket jag tror, motiveras av andra bevekelsegrunder än att skapa ett samhälle som majoriteten av medborgarna tycker är ett gott samhälle.

För några dagar sedan gjorde Tyskland och Frankrike representerade av Angela Merkel och Emmanuel Macron ett gemensamt utspel om att EU skulle ge 500 miljarder euro till europeiska länder som blivit särskilt drabbade av coronat.

Är 500 miljarder euro mycket pengar? Det är lika mycket som Sveriges BNP och en åttondel av Tysklands. Det är tre gånger så mycket som EU:s årliga budget. Det är mycket pengar. Merkel och Macron vill att EU ska låna upp pengarna och ge dem som gratisbistånd till svårt coronadrabbade sydeuropeiska länder, antagligen Italien, Spanien, Grekland och kanske andra.

Som du vet förändrar sig det mänskliga samhället över tiden, ibland på ett ganska genomgripande sätt. Berättelsen om dessa förändringar kallas historien. En del tänker inte på att historien faktiskt pågår. De tror att historien har tagit slut och att ett land som Sverige på något vis har nått ett stabilt och färdigt tillstånd.

Med den utgångspunkten kan det förefalla naturligt att betrakta de senaste decenniernas politiska misslyckanden – till exempel invandringsprojektet med alla dess trista följdverkningar, skolans debacle, universitetens intellektuella förfall (läs Inger Enkvists redogörelse om du inte noterat detta förfall) och ovanpå detta coronavirusets anfall vars förväntade skadeverkan inte bara beror på att viruset är elakartat utan till stor del på att vi inte haft förnuft att förbereda oss och att agera i tid – som en sorts oturliga men övergående störningar av den historiens höjdpunkt som vi lyckats uppnå.