Krig består av ett oräkneligt antal händelser där praktiskt taget allt kan hända till dess att sakerna gradvis stabiliseras och det börjar bli uppenbart för betraktare hur det hela kommer att avlöpa. Jag tror – eller snarare hoppas – att ödet i USA:s krig med Iran efter avsevärd vacklan nu bestämt sig ge segern till Trump. Nu, säger The Wall Street Journal, ”har trenden slutat gynna Teheran”.
En poet jag ofta återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Olof, som gärna kallade sig själv Olle, föddes i Uppsala och studerade senare nordiska språk vid universitetet. I Stockholm utbildade han sig till konstnär vid Konstakademien. Han debuterade sent, 1919, med Pan spelar, och därpå kom regelbundet nya diktsamlingar – Olandssånger, 1927, Från färdväg och fornbygd, 1929, Mark och vindar, 1935, Visor från vidd och vrå, 1939. Dessa böcker finns inte att få tag på i bokhandeln och trycks inte på nytt. Ytterst få dikter finns utlagda på Internet.
Häromdagen hörde jag ett debattprogram om AI på radion. Minst två universitetsprofessorer i matematik deltog. Det kom att handla om huruvida det finns risk för att den artificiella intelligensen i kraft av sin överlägsna intellektuella begåvning skulle ta makten över människorna som, fram till dess att AI nu uppfunnits, har varit herrar på täppan. En av matematikerna, en professor Häggström från Chalmers, var särskilt skärrad över riskerna. Han menade, om jag förstod rätt, att det nu är dags för mänskligheten att välja mellan de två strategier som mänskligheten själv tvingat alla andra levande arter att göra till sin överlevnadsplan: krig eller underkastelse.
I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.
Sigge Strömberg (1885-1920) var en numera bortglömd författare, journalist och tidningsman. Jag hade inte vetat vem han var om jag inte hade hittat Pojkarnas julbok 1931 på loppis för 3 kr.
I den boken fanns Strömbergs berättelse ”Två tjuvpojkar på skollov”, fint illustrerad av Gustav Lannmark (1892-1959). På Wikipedia läser jag att Strömberg tillbringade en tid i Amerika och där tjänstgjorde på den svenskspråkiga tidningen Minneapolis Veckoblad 1904–1905.
Jens Ganman hävdar att det pågår ett kulturellt folkmord mot svenskarna. Om det har han skrivit i Kvartal och senare intervjuats av Riks.
Det har gjort många journalister upprörda och indignerade. De varken kan eller vill se den bistra verkligheten utanför de trygga journalistenklaverna i de välmående innerstadsområdena. För det är klart Jens Ganman har rätt. Den mångåriga migrations- och integrationspolitiken, och det eviga tjatet om svenskarnas påstådda rasism, har gjort svenskar till måltavlor för våld i sitt eget land.
Jag har fortfarande inte hittat något begripligt om Iran-kriget i svenska tidningar. Kanske har jag inte letat tillräckligt noga och länge. Men igår, tisdagen den första september, publicerade The Wall Street Journal en föredömligt sammanfattning av läget per nu. Jag stjäl den.
Valdagen närmar sig och nu öppnar Schibstedägda nyhetssajten Omni sin annars avgiftsbelagda fördjupning ”Omni Mer” för alla eftersom chefredaktören Markus Gustafsson i sin upphöjda godhet vill hjälpa dig att ”förstå” politiken.
Det vill säga – han vill hjälpa dig ”förstå” att Tidöpartierna är högerextremister och att du måste rösta rödgrönt.
Jag brukar skryta med min avancerade utbildning i nationalekonomi vid Handelshögskolan som omfattade fyra ”betyg” vilket jag tror motsvarar 80 högskolepoäng. Att jag nämner detta beror på att jag trots denna imponerande utbildningsnivå faktiskt inte förstår så mycket nationalekonomi. Till exempel förstår jag nästan aldrig vad riksbankschefer och ekonomiprofessorer säger när de gör viktiga uttalanden i tidningen. Eftersom konsekvenserna av deras lärda analyser troligen kommer att drabba mig liksom de drabbar alla andra borde jag kanske anmäla mig till någon sorts vidareutbildning. Men det gör jag inte eftersom min erfarenhet visar att jag inte fattar något i alla fall. Underligt nog verkar motsvarande gälla andra som har samma förnämliga utbildning som jag. När de öppnar sina hjärtan framkommer det ofta att inte de heller begriper så mycket.
Varje sommar rensas, bekämpas och jagas växter i de svenska trädgårdarna under myndigheternas paroll om att utrota ”invasiva främmande arter”. Men den aggressiva retoriken döljer en sanning som Naturvårdsverket ogärna talar om: hela systemet bygger på godtyckliga historiska årtal och mänskliga värderingar – inte biologi.
När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.
Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.
Inför de stundade allmänna valen upplever vi väljare/medborgare en högkonjunktur i mediala dumheter. Dessa lever och frodas i symbios med alla floskler som flödar över i de partipolitiska blabbosfärerna. Om man råkar läsa och försöker tolka de texter som exempelvis finns på var och varannan lyktstolpe längtar man snarast hem till skämskudden. Hur som helst tycks ett ledande tema på den rödgröna sidan vara att ”de rika” ska bidra mer. Helt skamlöst antyds ibland att de riktigt rika idag inte betalar någon skatt alls.
Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.
Den 17 augusti 2026 bar Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna en davidsstjärna under Expressens pariledardebatt. Mohamsson har Palestinsk pappa och Libanesisk mamma.
Det är nästan som om Mohamsson har begått ett brott mot tidsandan.
En vänlig förläggare skickade mig en bok, rimligtvis med baktanken att jag skulle anmäla den på dessa sidor och därmed nå en stor och betydelsefull läsekrets. Jag bläddrade hit och dit och bestämde mig för att – till och med nästan entusiastiskt – åta mig uppdraget.
Klimatkatastrofen kom upp i samtalet, den som alltså pågick för fullt. Hon förklarade den saken med stor självklarhet och något nedlåtande för oss som inte omedelbart tog till oss hennes djupa insikter. Tidigare under dagen hade hon tvingat ut sina två barn, då i tidig skolålder, att hasa runt lite på skidor i Fredhällsparken.
Kanske har det slagit även dig, så här inför de allmänna valen om några veckor, att allt som politikerna lovar har lovats förut – kanske av något annat parti – utan att på allvar prövas efter valet. Det beror delvis på ett politiskt trolleritrick: man lovar exempelvis regelförenkling för näringslivet men nöjer sig sedan med att tillsätta en utredning. På min fråga om regelförenkling gör Claude följande bedömning:
En av vår tids absolut största röster har tystnat. Countrypionjären och låtskrivargeniet Dolly Parton har gått bort vid 80 års ålder. Med en karriär som sträckte sig över sju decennier lyckades hon med det omöjliga: att förena människor över generationsgränser, genrer och politiska klyftor. Från den fattiga uppväxten i Tennessee till världens största scener lämnar hon efter sig en odödlig låtskatt. Samtidigt som det officiella USA nu sänker flaggorna på halv stång över hela landet för att hedra hennes minne, sörjer en hel värld en av musikhistoriens mest älskade pionjärer.
I Astrid Lindgrens berättelser om Pippi Långström är Pippis far ”negerkung” på den påhittade Kurrekurreduttön i Söderhavet.
I nyare upplagor har ordet ”negerkung” bytts ut mot ”härskare av kurrekurredutterna”.
I DN den 23 augusti slår förra ärkebiskopen Antje Jackelén (bilden) ett slag för auktoritetstron i kyrkliga sammanhang. En sådan uppfattning är alldeles för katolsk, muslimsk och antiluthersk för min religiösa smak. I kyrkliga sammanhang är jag populist även om jag har svårt med gudstron. Men det är inte tron utan den årliga kyrkoskatten, som jag noga betalt, som ger mig rätten att utmana Jackelén till debatt.
Idag, den 23 augusti, firar vi Köttbullens dag. En rätt som vi svenskar är världsberömda för. ”Swedish meatballs” är ett begrepp i hela världen. Fast inte i Sverige förstås. Här finns det ju ingenting som är svenskt, om du frågar besserwissrar inom politik, medier och kultur.
Till alla dem som tror att stora saker kommer att hända eftersom Sverige ska hålla allmänna val om mindre än en månad vill jag bara säga: glöm det. Det händer nämligen ingenting i vårt land. (Det påminner mig om min bror, som när han skulle flytta ut från föräldrahemmet övervägde om han skulle prenumerera på en morgontidning till den nya adressen ”med tanke på att utgiften var riskabel eftersom man inte kunde veta om det skulle hända något”.) Som bekräftelse att historien trots allt prat knappt rör sig i våra trakter återpublicerar jag här en mer än tio år gammal krönika.
Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.
Ibland undrar jag om det finns en speciell lista som måste bockas av för att man ska kunna göra en film eller tv-serie i Sverige. ”Trans – check, hbt – check, otrevlig vit man – check” och så vidare. Man kan i alla fall tro det när man ser Blodsoffer, den nya svenska krimserien på Netflix.
För ett tag sen berättade jag hur jag blev lurad på en dryg tusenlapp av ”entreprenörer” i faktureringsbranschen. Hade aldrig upptäckt det om inte Falu Tingsrätt gjort en föredömlig utredning och hittat mig bland målsägarna.
Sedan jag uppnått pensionsåldern får jag allt oftare erbjudanden via e-mail. De kan handla om allt från oemotståndliga aktietips till läckra blondiner från Ukraina. Eftersom jag även äger en webbshop blir jag frekvent kontaktad av webbdesigners och såna som förstår hur Google Analytics fungerar.
Det finns tre möjligheter:
Nu ska jag hävda att 1), den allmänna föreställningen i vår kultur, är osann medan 2) är sann.
Egendomsskyddskommitténs betänkande Stärkt egendomsskydd i regeringsformen (SOU 2026:54) är ett välkommet steg i rätt riktning. Det viktigaste är kanske inte att kommittén har funnit den slutliga lösningen på egendomsskyddets problem, utan att den faktiskt har lyckats lägga fram ett konkret grundlagsförslag. Det är en betydande skillnad mot 2023 års fri- och rättighetskommitté, som efter sitt arbete konstaterade att det inte gick att uppnå tillräckligt brett parlamentariskt stöd och därför avstod från att lägga fram något förslag om egendomsskyddet.
De flesta av oss är nog eniga om att fallet Jason Arday är en stor tragedi. Storbritanniens yngste svarte professor avslöjades med att ha ägnat sig åt plagiering och att konsekvent ljuga om sina egna bedrifter och valde, efter avslöjandet, att ta sitt eget liv. Men vad är det som är mest tragiskt här? Ja, inte är det den påstådda ”rasismen” i alla fall.
Självklart känner du till World Values Survey som bevisar att Sverige är det högst utvecklade och modernaste landet i världen. Jag skrev om denna internationella undersökning här. Min poäng var att projektet var meningslöst annat än som propaganda för Sverige och därför var det, mycket riktigt, i stort sett helfinansierat av svenska staten.
DET GODA SAMHÄLLET 