
För två år sedan skrev vår skribent Bitte Assarmo en krönika om svensk punk. Idag är det många som sprider bilden av punken som någon slags vänsterrörelse som kämpade för ”solidaritet”. Nej, säger Bitte. Det handlade mest om att ha kul. Och att hata:
Punkarna hatade faktiskt det mesta och de flesta, om man ska vara helt ärlig. Hela rörelsen byggde på hat, framför allt mot dem som kallades ”svenssons” (det ännu mer nedsättande ordet ”svennebanan” hade inte uppfunnits ännu). Trista töntar som gick till jobbet och betalade skatt och som betraktades som löneslavande zombies utan något liv. Och ju mer de häcklades av punkikoner som Thåström, desto mer jublades det i leden.