Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Media har senaste veckorna rapporterat om hur opinionsundersökningar i USA enhälligt förutspår en valförlust för Donald Trump. Vissa talar om ett övertag för Biden på åtta procent, andra på upp till 13 procent. Att hämta in ett så stort försprång på tre månader, mitt under brinnande Coronakris och vad som i flera delstater påminner om ett fullskaligt inbördeskrig, låter som en tuff uppgift. Dessutom har en inflytelserik krets republikaner (Never Trump movement) annonserat att man denna gång kommer att rösta på Biden, eftersom en seger för Trump upplevs som ett större hot mot nationen än att det egna partiet förlorar. Att Trump själv beter sig som om valet redan var vunnet, visar väl bara hur självupptagen, skrytsam och verklighetsfrånvänd han är.

De senaste dagarna, eller snarare kvällarna, har maken och jag roat oss med att se om den svenska TV-serien Polisen i Strömstad. Hela serien (fem säsonger) bygger på Gösta Unefäldts kriminalromaner och regisserades av Arne Lifmark, och de blev omåttligt populära när de sändes på 1980- och 90-talen.

Undra på det. Serien är spännande, välgjord och realistisk och bjuder på högklassigt skådespeleri från såväl huvudrollsinnehavare till minsta biroll – med Per Oscarsson som polischef Gustaf Jörgensson, Alf Nilsson som kriminalkommissarie Bo Kronborg och Evert Lindkvist som poliskommissarie Nils Gryt. Men när jag nu ser om den inser jag att det också är något annat som gör den så storslagen. Det är en serie med vuxna människor i ledande roller.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Fälttåget mot Norge pågick i 19 dagar juli och augusti 1814. Målet var att få Norge att gå med på en union med Sverige, som hade beslutats sex månader tidigare vid freden i Kiel i januari 1814.

Den 30 juli gick en svensk armé under Hans Henrik von Essens befäl över norska gränsen och tågade mot Fredrikshald och Fredrikstens fästning.

Den 3 augusti 1814 i gryningen satte Skärgårdsflottan iland 4000 soldater och 500 båtsmän på den östra och västra sidan av ön Kråkerøy utanför Fredrikstad. Ytterligare ca 1100 man landsattes på den södra sidan.

På loppis hittade jag barnboken Öknen och borgen. Boken är tryckt 1960 och skriven av någon som heter Astrid H. Montelin. Jag har googlat men inte lyckats någon information henne. Hur som helst var det en trevlig berättelse som utspelar sig under medeltiden då delar av Spanien fortfarande låg under muslimernas makt.

En kristen spansk pojke, Ramido, och hans vän, den moriske pojken Ali, ger sig tillsammans iväg från Spanien till Nordafrika för att ta sig till det anrika universitetet i Kairo där de ska studera. Boken är full av fel och det är uppenbart att författaren inte kan särskilt mycket om islam. Till exempel påstås det att muslimer fastar i ramadan för att det är profeten Muhammeds födelsemånad.

Jag har just sett dokumentären Biskopen och pojkarna, som visas på SVT Play. Det är en skrämmande berättelse om hur ett perverterat monster kravlade sig fram från mörkret under en sten innanför klostermurarna ända upp till toppen av anglikanska kyrkan, allt medan han plågade och förgrep sig på unga pojkar – i Guds namn.

Utåt sett var Peter Ball en närmast helgonlik präst, uppskattad och högt aktad och vän med högt uppsatta politiker och kungligheter. Han var den ödmjuke, enkle mannen som skulle modernisera och föra kyrkan in i framtiden. I själva verket var han ingenting annat än en sadistisk sexförbrytare, fixerad vid unga pojkar .

Vad är det som gör att många av dem som har en röst i det offentliga rummet i vårt land läcker känslor som ett såll? Inom psykologin talar man ibland om ”affektinkontinens” eller ”emotionell dysreglering” när man inte klarar av att härbärgera sina impulser och processa dem genom förnuftet. I Sverige har under många år emotionerna dominerat i offentligheten vad gäller vår tids ödesfrågor som migration, klimat, feminism och identitetspolitik. Detta beroende på att PK-anhängarna inom media, politik, myndigheter och akademi alltid kan åberopa Den Heliga Värdegrund som yttersta instans.

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

IDÉ OCH KULTUR Unga människor i Sverige skulle må så mycket bättre om de arbetade mer. Alltför många slösar bort sina bästa år på utbildningar som inte leder någonvart och som bara tvingar in dem i ett okvalificerat arbetsliv där det inte finns några större pengar att tjäna. Samtidigt klagar svenska företagare på att det saknas kompetent yrkesfolk på arbetsmarknaden. Vi behöver hitta tillbaka till vår protestantiska arbetsmoral. Unga svenskar måste förstå att arbete faktiskt skapar välstånd och möjligheter.

Arbete är också kultur. Arbetet, eller arbetandet är en del av de mänskliga aktiviteter som gör oss till något mer än djur som bara agerar på instinkt. Jag tror vi nu behöver höja arbetets status i Sverige. Det ska vara fint att arbeta. Det ska vara ”hett” att arbeta. Det måste betonas att det är arbete som skapar välstånd. Det måste förklaras för yngre generationer att arbete skapar möjligheter och frihet. Och det gäller speciellt arbete som förutsätter ett verkligt yrkeskunnande.

”Allt det som är fel och dåligt med islam har inte med religionen att göra”. Det påstår Naouel Aissaoui, som intervjuats av Expressen.

Det är inte första gången vi hör det där tramset. Varenda gång någon gör ett illdåd i islams namn så tävlar svenska medier om att överträffa varandra i islamapologetik. Ingenting dåligt har någonsin med islam att göra. Eller som Naouel Aissaoui säger med eftertryck och entusiasm:

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.


I en artikel i New York Post (30/7 2020) rapporteras om det nya fenomenet ”wokefishing”. Män utger sig för att vara ”woke”, det vill säga ”progressiva” eller ”politiskt korrekta”, på datingsajter för att locka till sig unga kvinnor.

Ordet ”wokefishing” myntades av författaren Serena Smith som beskriver fenomenet så här:

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 28 juli 1914 utbryter första världskriget och strax därefter, den 2 augusti, mobiliserar Landstormen i Sverige.

Landstormen är de äldre åldersklasserna i en värnpliktsarmé, vilka var tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering. I Preussen inrättades 1813 en landstorm som omfattade alla vapenföra män i åldern 15-60 år, vilka inte tillhörde hären eller lantvärnet. Vid första världskrigets utbrott omfattade den tyska landstormen de tre yngsta och de sju äldsta värnpliktiga årsklasserna.

Prideveckan må vara inställd, men Stockholms lokalbussar är likväl prydda med regnbågsflaggor. Förutom några i Rinkeby, alltså. Där vill man nämligen inte köra runt med ”fikusflaggor” på bussarna.

Det uppmärksammades av Expressen häromdagen, och enligt passageraren som kränkts av frånvaron av Prideflaggor är det flera busslinjer på Järvafältet som saknar regnbågsflaggan. Och på SL förstår man ingenting.

Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Den 1 augusti 1794 förbjöds kaffe i Sverige som en del av den så kallade ”överflödsförordningen”. Kaffeförbudet blev oerhört impopulärt eftersom kaffe under 1700-talet hade blivit en vardaglig bruksvara bland svenskar inom samtliga samhällsklasser. Förbudet upphävdes två år senare.

Historikern Carl Grimberg beskriver händelsen i verket Svenska folkets underbara öden:

Fredagen den 25 juli i år hölls den första muslimska gudstjänsten i Hagia Sofia i Istanbul sedan moskén gjordes om till museum på 1930-talet. Imamen som ledde bönen höll i ett svärd medan han hyllade Mehmet Erövraren, den turkiske sultanen som i sitt jihad krossade det grekiska, kristna östromerska riket. Hagia Sofia byggdes som en kyrka i det som då var en grekisk och kristen stad. När staden erövrades av turkarna år 1453 blev kyrkan en moské.  Igår (30/7) hänvisade jag till J. R. R. Tolkiens sagor när jag skrev om Konstantinopel, idag hänvisar jag till en annan fantasyförfattare, amerikanen Robert E. Howard. 

Den 14 oktober 1529 avslutades den första turkiska belägringen av Wien. Det var mycket som stod på spel den dagen, kanske till och med Europas överlevnad. Ändå får vi knappt läsa något i skolan om den månghundraåriga kraftmätningen mellan det ottomanska riket, efter 1517 ett kalifat, och Europa.

Den inbillade sjuke i Molières komedi heter Argan. Argan är rik och har fått för sig att han lider av ett stort antal sjukdomar. Argans läkare Purgon och Purgons medhjälpare – apotekaren Fleurant – gör sig grova pengar på Argans hypokondri och identifierar hela tiden nya sjukdomar hos Argan som de lyckas bota med dyrbara kurer. En gång förmår hypokondrikern Argans bror den inbillningssjuke att vägra att ta ett medikament som medicinarna ordinerat varpå doktor Purgon blir rasande och förklarar att Argan de närmaste dagarna kommer att få förskräckliga sjukdomar som inom kort kommer att ta död på honom.

Häromdagen såg jag en äldre dam plocka skräp i vårt kvarter. Vi började prata och hon betonade vikten av att hålla efter området där man bor. Börjar man vänja sig med att ha skräpigt runt sig blir det lätt en nedåtgående spiral, där allt fler börjar kasta skräp omkring sig. Vi samtalade en stund om “den vardagliga godheten” innan vi sa hejdå och jag cyklade vidare på min dagliga cykeltur.

Det ligger i sakens natur att den som befinner sig högst upp i rangordningen har svårt att överblicka allt själv. Den verkliga makten i det gamla Valhall utövades antagligen av Hugin och Munin, som viskade i Odens öra vad som hände i världen och bildade underlag för hans beslut.

En vis makthavare skaffar sig kloka rådgivare, och motsatsen gäller förstås i lika hög grad. Historien är full av exempel på hur det kan gå om man väljer fel. Knappt hade Gud skapat människan förrän hon började ta emot tveksamma råd från en orm. Enligt Strindbergs drama borde Erik XIV inte ha lyssnat till sin rådgivare Göran Persson. Och den ryska tsarfamiljen borde aldrig ha anlitat tankesmedjan Rasputin.

I en lång videointervju publicerad på Ex-Muslim UK berättar den brittiske medborgaren Sohail Ahmad om sin resa från sträng salafist till ateist. Under sin tid som salafist var han så pass extrem att han övervägde att genomföra en jihadattack i London. Ahmad hade ett stort intresse för naturvetenskap, hans studier i biologi och särskilt evolutionsläran ledde så småningom till att han började tvivla på Koranen. Han försökte under en period förena sina naturvetenskapliga kunskaper med sin islamiska tro, men han lämnade till slut religionen helt och blev ateist.

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Frans Alexander von Schéele föddes 31 juli 1853 i Färnebo och dog 11 maj 1931 i Stockholm. Han var en svensk universitets- och skolman, pedagogisk och filosofisk skriftställare.

Utdrag ur Nordisk familjebok:

Pedagogiken som modern vetenskap har i S. en af sina första betydande representanter hos oss. Efter grundliga fackstudier såväl hemma som i Frankrike och Tyskland – i Berlin, Leipzig och Jena – har han verkat genom ett synnerligen mångsidigt pedagogiskt författarskap, genom vetenskapliga och populärvetenskapliga föreläsningar – hans talekonst kan kallas glänsande – och genom seminarieöfningar i barnpsykologi och pedagogik i Uppsala.

Fredagen den 25 juli i år hölls den första muslimska gudstjänsten i Hagia Sofia i Istanbul sedan moskén gjordes om till museum på 1930-talet. Imamen som ledde bönen höll i ett svärd medan han hyllade Mehmet Erövraren, den turkiske sultanen som i sitt jihad krossade det grekiska, kristna östromerska riket. Hagia Sofia byggdes som en kyrka i det som då var en grekisk och kristen stad. När staden erövrades av turkarna år 1453 blev kyrkan en moské.

J.R.R. Tolkiens episka sagor från Midgård är omåttligt populära och vinner ständigt nya fans. De fick förstås skjuts av Peter Jacksons filmatiseringar, först trilogin om Härskarringen, och sedan Bilbo. I hans saga står de goda krafterna mot de onda, de fria folken är hotade av en växande skugga i öster där Sauron, Mörkrets herre, har sitt rike.