Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.

För många år sen jobbade jag som filmrecensent åt en liten obetydlig nättidning. Det var inte vidare lönsamt rent pengamässigt men desto roligare att kunna gå gratis på spännande biopremiärer. Det var också väldigt underhållande att betrakta de mer namnkunniga recensenterna, som arbetade för de stora mediehusen, när de samlades efter filmvisningen för att komma överens om vad de skulle tycka om det de just sett.

För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.

Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.

Patrik Engellau skrev en intressant text här på Det Goda Samhället igår, om muslimers anklagelser om att svenska staten stjäl deras barn. Och även om min tolerans för invandrargrupper som gnäller för att de måste anpassa sig till det svenska samhället blir allt mindre för varje år har jag inte svårt att förstå att de blir både förvånade och upprörda över socialtjänstens ingripanden. Ända sedan dag ett i Sverige har muslimer, och andra invandrargrupper, fått höra att de kan utöva sin kultur i full frihet i vårt land, trots att många inslag i den strider mot de svenska värderingarna. När staten då plötsligt griper in och säger stopp, hur ska de kunna reagera på annat sätt än de gör?

När man talar om det svenska biståndet, och alla de skattemiljarder som strösslas över projekt som vi egentligen inte får veta utfallet av, går det inte att bortse från skandalprojektet Bai Bang. Som första västland att, redan under brinnande krig, etablera diplomatiska kontakter med den kommunistiska regimen i dåvarande Nordvietnam initierade Palmeregimen 1969 ett biståndsprojekt som kom att bli ett fruktansvärt slöseri med skattebetalarnas pengar.

Jycken Zoé misshandlades och plågades som valp. Mirakulöst nog fick hon en ny ägare i Montpellier. Den nye ägaren blev sjuk. Sjuklingens kollega Jérôme fick ta hand om Zoé i sex månader. Han brukade ta med Zoé till parken så hon gick ner i vikt. Hon var en snäll hund som aldrig skällde. En dag i parken kom tre ungdomar och knuffade ner Jérôme på marken och muddrade hans fickor.

Vid det här laget har jag skrivit ungefär en krönika om dagen i tio år. För det mesta handlar de om det svenska samhället och våra särdrag. Ett lyckosamt svenskt särdrag är att det händer så lite och när det händer något så beror det inte på att någon i folket förankrad demokratisk rörelse med våld kastar ett etablerat system över ända utan på att landets styrande eliter har misskött landet till den grad att de inte förmår göra motstånd när de kommer friska krafter med nyttiga initiativ. Det är inte bondekrig, borgarrevolter eller revolutioner som skapar historisk förnyelse i Sverige utan den relativt fredliga kampen mellan inflytelserika grupper som inte längre orkar bråka med varandra. Karl XI tog adelns egendomar utan blodsutgjutelse och Gustav III genomförde sin franska revolution utan blodspillan (jo, han själv gick åt).

Tänk dig en historia där en intelligent datanörd med autistiska tendenser – bara genom att knappa på sin laptop blir en av världens mäktigaste män. Med en skickligt designad app, ”Wikileaks”, får han plötsligt tillgång till information som får några av världens mäktigaste regimer att darra. Som manus till en spionroman skulle den ha refuserats som löjligt orealistisk.  

Redan innan lördagens Eurovisionfinal gick av stapeln spekulerades det inte bara om Loreens eventuella vinst utan även om hur enastående fantastiskt det skulle bli för Sverige om hon tog hem segern. ”Besöksmiljoner över Sverige” konstaterade Stockholms Handelskammare entusiastiskt i ett pressmeddelande för ett par dagar sen. Han och många andra är säkert mycket nöjda nu när Sverige står som segrare. Men vilka är det som får ta del av de där miljonerna – och vilka får betala kalaset?

Innan forskningsprojekt genomförs ska de ofta etikgranskas av Etikprövningsmyndighet. Under de senaste åren har varje år några dussin forskningsprojekt kommenterats i pressen. De granskade forskarna tycker i allmänhet att regelverket kring etikprövningen är onödigt strängt och jag håller med dem.

För några år sedan hade jag oturen att hamna i etikprövningens klor. Vi forskare fick visserligen rätt att genomföra vårt forskningsprojekt men det var med darr på ribban. Sammanfattningsvis var det enklare och billigare att klara av forskningen än etikprövningen.

När jag växte upp under det inte alltid så glada 70-talet var det en skam att vara tjock. Det räckte rentav med att vara lite mullig för att man skulle riskera att bli klassens, eller hela skolans, driftkucku. Rödhåriga och fräkniga låg också i farozonen, liksom så kallade ”glasögonormar”. Det fanns ingen hejd på hur likriktat allt skulle vara. Därför ser jag generellt positivt på kroppspositivism. Men det måste ju finnas gränser även för det.

Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.

För en tid sen fritogs en morddömd tonåring från ett Sis-hem, där han haft tillgång till mobil och lättvindigt kunde planera sin sorti. Nu har två andra tonåringar, båda misstänkta för inblandning i skjutningar rymt från ett Sis-hem i Göteborg. Sis säkerhetsdirektör Christer Johanssons svar? Systemen fungerar och säkerheten är hög. Vad han glömmer att berätta är dock att de anställda dagligen utsätts för hot och oroar sig för att gå till jobbet.

Det blir allt svårare att veta vad som är ”på riktigt” och vad som är ironi, sarkasmer och parodier. I Sverige är snart sagt varenda dag som 1 april. In i det längsta hoppas man att det är ett skämt att unga morddömda har tillgång till internet och mobiltelefoner på sina förvar, eller att det inte krävs svenskt medborgarskap för att få fatta beslut om svenskt medborgarskap på Migrationsverket, men det är det inte. Det är blodigt allvar. Men den här insändaren, som går till storms mot jordgubben, måste bara vara ironiskt menad, allt annat är omöjligt.

Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)