Du som vet lite om partikelfysik har uppfattat att det i universum finns fyra fundamentala krafter, till exempel gravitationskraften och den elektromagnetiska kraften. Även i svenskt nutida samhällsliv finns ett antal grundläggande krafter fast jag inte har räknat dem. Jag brukar säga att den starkaste av dessa krafter – och jag kommer troligen att fortsätta att predika detta tills världen tröttnar på mig och förklarar att den har fattat vad jag säger och att jag därför kan hålla tyst – är politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets dovt mullrande, aldrig pausade expansion. Bara en medborgare öppnar sinnena aldrig så lite så varsnar han detta samhällsmaskineri i aktion.

För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Välfärdsforskaren, vad det nu är, Andreas Bergh har i Dagens Nyheter skrivit en debattartikel om invandringsideologier som stämmer så väl överens med mina fördomar att jag inte kan låta bli att glatt kommentera (och något lite lägga till rätta).

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.