Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds. Långsiktig intensivvård måste omedelbart sättas in om de ska överleva, det vet var och en som fått en bra idé och sedan glömt bort den efter tio minuter. Kraven från idéer med ambitionen att bli något stort är fullkomligt överväldigande.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet. Sverige brukar ivrigt ställa sig först i kön när något internationellt ska betalas vilket jag tror beror på att generositeten ger fin prestige åt de politiker som skriver ut checkarna plus att saken aldrig diskuteras med skattebetalarna som finansierar det hela.

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.