Eftersom jag, utan att själv tillhöra det, i många krönikor dokumenterat min hyllning till det judiska folket (den här, som jag publicerade för snart sex år sedan är nog min favorit) tar jag mig rätten att hänsynsfullt ställa en fråga till judiska vänner som kanske tar sig illa vid även om jag tydligt visar mina sympatier. (Ibland blir det fel. En gång träffade jag en judisk dam som beklagade att hon var judinna. Det är väl bara att sluta, sa jag naivt. Jag trodde det var lättare att lämna judendomen än att komma in i den. Hon gillade inte detta resonemang utan förklarade att judendomen var en dom som drabbade flera generationer utan villkorliga frigivanden.)

KATEGORI: SPRIDDA TANKAR Jag tror att vi alla har med oss vissa djupa instinkter om rätt och fel från tiden när vi levde som jägarfolk i flock. Som att den som inte bidrog till flockens fortsatta existens inte heller förtjänade en plats vid grytan och elden i grottan när kvällen kom. Vi bär alla en urstark känsla för rättvisa inom oss som är nedärvd och som fått oss att fortleva som art. Eftersom vi lärde oss att samarbeta för allas bästa – alltså den egna och därmed även flockens överlevnad.

Galileo Galilei (bilden) var en astronom från Pisa som på grundval av observationer av himlavalvet kommit fram till att Kopernikus, som levt nästan hundra år tidigare, hade haft rätt i sin heliocentristiska teori om att jorden snurrar runt sin egen axel och dessutom roterar kring solen. År 1615 dömde Inkvisitionen att Galilei hade fel eftersom hans teori var absurd och kättersk då den motsade Den Heliga Skrift. Men Galilei framhärdade och blev därför åter ställd inför Inkvisitionen 17 år senare. Han tvingades då ta tillbaka sina irrläror och försattes i husarrest livet ut. (Helt rätt hade han inte. Han trodde att jorden rörde sig i en cirkel, inte i en ellips. Vetenskapen är inte perfekt.)

Du gör också en stor grej av 1948, då ju det moderna Sverige med skattefinansierad välfärd skapades. Rent principiellt är det rimligt, men det innebär inte att varje form av statligt finansierad verksamhet är rimlig. Dock var 1950-talet den lyckligaste svenska perioden. Det berodde främst på att vår industri hade fördelen av att inte ha blivit sönderbombad utan var stark. Och att den svenska tillväxten ökade. Människor hade god framtidstro, något som inte alls gäller idag.

Hälsingehambon, som äger rum i juli varje år, är egentligen ingen gammal tradition – i alla fall inte i den nuvarande formen. Det började 1965, med TV-serien Landskapsleken, där Hälsingland anordnade en långdans. Nästan hundra par deltog i begivenheterna och idén blev så omtyckt att Hälsinglands Turistförening året därpå lanserade hälsingehambon, en dans som startade på Hårgaberget och som genomfördes i olika tapper för att slutligen avslutas på dansbanan på Stenegård.

Ju mer jag tänker på varför det har gått åt skogen med Sverige, desto mer fastnar jag i kulturutbudets betydelse. Vi har fått en berättelse om oss själva och vårt land som under närmare 60 år ensidigt har kommit från vänster. Detta är, inbillar jag mig, grundbulten till att svenskarna utan nämnvärt motstånd har kunnat gå från en etnisk homogen befolkning till ett mångkulturellt samhälle med över två miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan millennieskiftet.  

Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Tack för att du kommenterade min anmälan av din bok Den hotade demokratin. Du uppmärksammade två ideologier, dels PK-ismen, som du inte uttalade dig något särskilt om, dels den liberala demokratin, som du tyckte jag borde hylla mer emfatiskt än jag gör.

Låt mig försöka tydliggöra mina dubier mot den moderna liberala demokratiska ideologin i exempelvis det svenska liberalpartiets tappning. Sammanfattningsvis, menar jag, är den moderna liberalismen gravt infekterad av politiskt korrekt tänkande. Jag ska förklara hur och varför det, som jag ser det, blivit så.

Den här texten föddes för drygt ett år sedan. Hynek Pallas, skribent i Expressen, med rötter i Tjeckien, skrev en krönika om hur det är att vara invandrare och inte äga en stuga. Under pandemin 2020 går hans tankar till ”den vall som skilde mig och de ”etniskt” svenska vännerna. Den som har fortsatt att utgöra en skillnad mellan oss i vuxen ålder, där rötternas torp och stugor ärvs eller finns tillgängliga i familjen.”

Nu ska regeringen ”pressa tillbaka” den organiserade brottsligheten. Igen. Ja, för det gör de ju hela tiden om de får säga det själva. I alla fall sedan verkligheten till sist nådde Rosenbad och det inte längre gick att brunsmeta varenda människa som varnade för den ökande kriminaliteten och det ökande våldet. In i det längsta var våra styrande ”naiva” (vilket på politikerspråk betyder att de är så goda att de också tror alla andra om gott) men nu tävlar de om vem som kan lägga pannan i djupast veck och låta mest ansvarsfull.

Friedrich Nietzsche betraktas idag som en stor filosof men han var rimligen ganska impopulär under sin livstid, framför allt när han på 1880-talet i skriften Den glada vetenskapen förklarade att Gud var död. Även om ett antal moderna människor på den tiden hade börjat betvivla Guds existens var tron på Gud fortfarande en statsbärande lära som gav tröst och stadga åt hela folk. Om man försöker beröva människor tryggheten av deras innerliga och djupt kända övertygelser, såsom exempelvis genom att ta ifrån de troende deras gud, så kan de bli både bedrövade och rasande.

Varje samhälle behöver en stark statsmakt. Statsmakten uppstår, åtminstone i den demokratiska teorin, när medborgarna inser att en del viktiga saker inte blir av utan kollektiv samordning och därför bestämmer sig för att inrätta en statsmakt för sådana ändamål. Ett sådant ändamål är att inrätta ett centraliserat våldsmonopol, ett annat att bygga fyrar, ett tredje att etablera ett rättsväsende, ett fjärde, kanske, att bygga vägar och flygplatser.

Trevligt att du läst min bok ”Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid”. Och jag är inte förvånad över att du inte håller med om allt.

Vi är ju vänner sedan många decennier och jag samarbetade nära med Patriks företag och ett gemensamt – som gav ut nyhetsbrev – på 1980-talet. Men som Patrik konstaterar var vi inte så eniga i de politiska uppfattningarna. Själv är jag sedan jag var 17 år medlem i Folkpartiet/Liberalerna.  Jag bodde på Östermalm, gick i Östra real. Om man inte var Moderat/Höger var Folkpartiet och Socialdemokraterna likvärdiga alternativ. Men eftersom Socialdemokraterna var mot Sydafrikabojkott, ville behålla Svenska kyrkans statliga ställning, var emot att införa enprocentigt u-landsbistånd och var emot invandring så var det för mig självklart att ansluta mig till Folkpartiet som stod för det S var emot.