Rubrik i Dagens Nyheter 230113:

”En kvarts miljon nya svenskar på tre år – och kön till medborgarskap växer”.

Vidare från DN:

”De senaste tio åren har över 630 000 människor blivit svenska medborgare efter prövning hos Migrationsverket. Under de allra senaste åren har antalet nya svenska medborgare ökat kraftigt. Under 2020, 2021 och 2022 har Migrationsverket beviljat svenskt medborgarskap till 258 233 individer.”

Du som vet lite om partikelfysik har uppfattat att det i universum finns fyra fundamentala krafter, till exempel gravitationskraften och den elektromagnetiska kraften. Även i svenskt nutida samhällsliv finns ett antal grundläggande krafter fast jag inte har räknat dem. Jag brukar säga att den starkaste av dessa krafter – och jag kommer troligen att fortsätta att predika detta tills världen tröttnar på mig och förklarar att den har fattat vad jag säger och att jag därför kan hålla tyst – är politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets dovt mullrande, aldrig pausade expansion. Bara en medborgare öppnar sinnena aldrig så lite så varsnar han detta samhällsmaskineri i aktion.

Human Rights Watch kritiserar i skarpa ordalag Sverige för förhandlingarna med Turkiet i samband med vår NATO-ansökan. Samtalen mellan länderna är enligt HRW mycket oroande. Från Ekot:

– Om Sverige blundar för Turkiets kränkningar av mänskliga rättigheter tillhör det en av de mest oroväckande trender vi sett de senaste åren, säger Tirana Hussan.

Det var lite klent med juldekorationer i min förort den här julen. Kanske beroende på de höga elpriserna, eller på att folk hade annat att tänka på. Vem orkar bry sig om tomtar och Betlehemsstjärnor, när vi ständigt hotas av Putins kärnvapen, kommande viruspandemier, blodiga klanstrider eller giftiga vacciner? Frågan är vilken lieman som hinner först. Att vi just i det här ögonblicket mår ganska bra, kan vara ”lugnet före stormen”. 

Varifrån kommer den politiska korrektheten? Den kommer från en förskjutning av hemma och borta. Hemma har blivit allt större och skjutit undan borta. 

Stenålderns jägare hade mycket klara begrepp om villebrådet och dess vanor, om sig själv och sina färdigheter i jakt och konsten att göra upp eld. De visste vad som gällde hemma. Men de förstod inte mycket om företeelser borta, utanför boplatsen. Varför åskade det? Man fick hitta på en förklaring och gudarna uppfanns. Man visste inte så mycket om borta

Sverigebilden, som det så vackert heter, är just nu i rejält förfall i rapporteringen hos våra närliggande länder. Nyligen skrev jag här på sajten om hur Tysklands mest lästa tabloid Bild beskrev vårt land som lamslaget av skräck inför det eskalerande gängvåldet med 63 dödsskjutningar och 90 sprängningar under förra året. Tidningen konstaterade att medan dödligt våld minskade i övriga europeiska länder, var det bara Sverige som brutaliserades på detta vis. 

För så länge sedan att jag inte kan minnas när det hände fick jag lära mig i skolan om fotosyntesen. Som jag fattade det då – och fortfarande fattar det – är att fotosyntes betyder att koldioxid, en gas i atmosfären, är mat för växter. Växter äter koldioxid och dricker vatten och denna näring omvandlar de med hjälp av just fotosyntesen till levande biomassa, alltså grenar, löv, kottar och blommor och sådant där. Växternas avföring kallas syre.

Nyligen såg jag några längre intervjuer gjorda av Sverigedemokraternas tidigare riksdagsman Kent Ekeroth, som numera är oppositionsråd för partiet i Region Dalarna och tillika VD och reporter på den migrationskritiska sajten Samnytt. Där har han på senare tid talat med SD:s partisekreterare Richard Jomshof, tillika ordförande i justitieutskottet samt partiets migrationspolitiske talesman Ludvig Aspling (bilden), om vad som händer med Tidöavtalet i praktiken. Det har nu gått nästan hundra dagar sedan regeringsförklaringen. Enligt amerikanska normer ska då en ny regering ha profilerat sig tydligt, åtminstone i någon symbolfråga. I vårt land har i stort sett tystnad rått på den punkten. 

Det är Leksandsmål och betyder ungefär ”Nu ska det väl ändå börja hända lite saker här!”.

Justitieminister Gunnar Strömmer presenterar de nya nyckelorden för att motverka de kriminella gängen och få stopp på dödsskjutningarna och bombdåden.

Dessa bombdåd kallas populärt ”Sprängningar” i medierna. Vilket är något helt annat än att bomba sönder portar i hyreshus. Sprängningar utförs av specialutbildade sprängare vid byggen av vägar, vägtunnlar och annan för samhället nödvändig infrastruktur.

Det gröna budskapets frälsning har erövrat varje vrå av Sverige. Likt en modern väckelserörelse möter det oss nu överallt. Politiker talar om den gröna omställningen i varannan mening.  Medier, universitet, forskningsråd, akademier, företagarorganisationer och miljöorganisationer tävlar om att sjunga denna omvälvnings lov. Till och med finansbranschen är nu helt bergtagen av gröna ideal som där främst manifesteras under begreppet ”hållbarhet” som ofta framhålls som minst lika viktigt som avkastning.  

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Jag fick en kommentar på en text som handlade om somaliska mammor på Järvafältet och deras ständigt nya krav på insatser från samhället eftersom deras söner i stor utsträckning skjuter ihjäl varandra i knarkrelaterade gängkrig. Och mammorna själva inte har den blekaste aning om varför.

Jag skrev att dessa mammor fått veta allt om alla rättigheter de har i samhället men väldigt lite om sina skyldigheter. Detta på grund av helt motstridig information från olika samhällsaktörer. Jag uttryckte mig tyvärr lite otydligt.

Jag stötte på en gammal bekant från Sydsverige och frågade hur de har det i Skåne med omnejd. Numera går man inte ut på kvällen ens i centrum av det en gång så idylliska Kristianstad, sa han. Det är risk för rån. Västra Storgatan och till och Nya Boulevarden ligger tom. Min brorsdotter får inte längre gå ensam en kvarts promenad hem från centralstationen i järnvägsknutpunkten Hässleholm. Än mindre får hon åka buss för inget säger att förarens skulle gripa in mot en våldtäkt. Det är lite skillnad från tidigare, sa han och log snett.

Den franske officeren Alfred Dreyfus anklagades 1894 för spioneri och högförräderi. Han dömdes till livstids straffarbete på den sydamerikanska Djävulsön strax utanför Franska Guyana.

Dreyfus var av judisk härkomst och domen kritiserades av många som ett uttryck för antisemitiska föreställningar.

I artikeln J’accuse (’Jag anklagar’) den 13 januari 1898 i tidningen L’Aurore 1898 gick författaren Émile Zola till hårt angrepp mot domen, som han menade var ett rent justitiemord.

En gång i tiden fanns en revytradition som både bjöd på eleganta, pricksäkra tidsbilder (inte en kvinna i sikte…) och orädd kritik av makthavare. Här har Karl Gerhard fått illustrera båda genrerna. Det fanns andra. Hasse och Tage förde traditionen vidare, t.ex. i denna berömda monolog

Henrik Dorsin och medagerande säger sig fortsätta i denna tradition. Det är falsk varubeteckning. 

Sverige har ett särskilt ansvar. Det har du säkert hört förut, men frågan är om du har koll på exakt hur många områden Sverige har detta särskilda ansvar för. En google-sökning på fraserna ”sverige har ett särskilt ansvar” och ”har sverige ett särskilt ansvar” ger vid handen att det inte finns någon hejd på allt som vårt lilla land, det vill säga de svenska skattebetalarna, ska ta ett särskilt ansvar för.

Det är snart ett år sedan Ryssland invaderade Ukraina, och om inget fredsavtal sluts finns risk att konflikten eskalerar till ett öppet krig mellan kärnvapenmakterna. Samtidigt har ordet ”fredsavtal” fått en kontroversiell klang, eftersom det förutsätter att en av avtalsparterna heter Vladimir Putin.  

Ett Svt-inslag tog nyligen upp ämnet: ”Varför sätter ingen en kula i pannan på Putin?” Bakom frågan ligger förhoppningen att en likvidering av Putin skulle innebära ett snabbt slut på kriget, och öppna dörrarna för en demokratisk utveckling i Ryssland. 

Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Svenska medier rapporterar inte gärna om hur Sverigebilden får sig en rejäl törn i övriga Europa. Här är kartan fortfarande viktigare än terrängen, medan europeiska journalister öppet kan förfäras över den accelererande gängkriminaliteten i vårt land. För ett par dagar sedan hade den stora tyska tidningen Bild (tidigare Bild-Zeitung) ett reportage om Sverige som ett land som har spårat ur. Tidningen konstaterade bland annat att ”Sverige kvävs av tung kriminalitet, skjutningar och revirkamp mellan kriminella gäng”. Man talade också om hur ”ett dödligt integrationsmisslyckande” förvandlat idyllen i Pippi Långstrumps och Bullerbyns land till en ”Ballerbü” – ett land av puffror och knölpåkar. 

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Jag vet att jag alldeles nyss hävdat att Sverige är alldeles vansinnigt, och det tänker jag inte ta tillbaka. Däremot finns det små ting som gläder mig och ett av de tingen är vänsterns vrede. De vänstersinnade skribenterna och politikerna (som numera består av folk med alla möjliga politiska åskådningar, som inte nödvändigtvis är vänster utan bara fixerade vid specifika frågor, såsom strukturell rasism, kriminellas utsatthet och inskränkt yttrandefrihet) är så arga att de snart kommer att explodera. Deras desperation är ett bra tecken på att något håller på att hända. Det går inte snabbt – och förmodligen kommer det att bli värre innan det bli bättre – men det går åt rätt håll.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.