Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Jag vet inte om framtidens svenskar kommer att tacka Rasmus Paludan för att han brände koraner i Sverige, men ett skäl att göra det är att han i elfte timmen uppmärksammar oss på ett stort samhällsproblem. Nej, jag tänker inte på rasismen, islamismen eller ens de 100 skadade poliserna. Jag tänker på hur Sverige mer än något annat västland, låter känslor diktera rättsskipningen. Danmark må ha producerat politiker som Mogens Glistrup och Rasmus Paludan, men de avskaffade blasfemilagarna 2017. Sverige, med världens liberalaste feministregering, är på väg att återinföra dem 2022.  

Media och kriminologer har under några årtionden tjatat hål i huvudet på oss om att den grova gängkriminaliteten i utsatta områden beror på ”socioekonomiska faktorer”.

Alltså att de unga killar som väljer brottets bana har ”dragits in i” denna verksamhet. Helt utan att föräldrarna eller de själva haft något som helst ansvar för vad som skett. Allt är det omgivande ondskefulla och rasistiska svenska samhällets fel.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds. Långsiktig intensivvård måste omedelbart sättas in om de ska överleva, det vet var och en som fått en bra idé och sedan glömt bort den efter tio minuter. Kraven från idéer med ambitionen att bli något stort är fullkomligt överväldigande.

Så var det dags igen. Ett gäng fjortisar i olika åldrar orsakade enorma trafikstörningar i Stockholms innerstad när de olagligen ockuperade det offentliga rummet och limmade fast sig i korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Var och en som någonsin åkt där i rusningstrafik vet att det är enorma köer redan i normala fall och att man inte åker där om man inte har anledning. Det är knappast så att bilisterna är ute och nöjesåker – det handlar tvärtom om människor som jobbar och drar sitt strå till stacken och som, på grund av en flock aktivister, fick en ännu längre och mer tidskrävande väg hem.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Efter uppståndelsen kring Ebba Busch avslöjar nu Mats Skogkär på Bulletin att SVT klippte och klistrade i de uttalanden som KD-ledaren gjorde i den uppmärksammade lördagsintervjun. Man hade klippt ihop två delar av intervjun och tagit bort det stycke där KD-ledaren redogör för när och varför hon anser att polisen borde ha skjutit skarpt. Detta är vad Ebba Busch sa – egentligen:

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Jag tittade nyligen på en dokumentär om sol-och-våraren och bedragaren Pertti Lindgren. Lindgren kom som krigsbarn från Finland och verkar ha tillbringat hela sitt liv med att lura och bedra både kvinnor och män. Han utgav sig för att vara allt från pastor till arabisk kryddhandlare och för detta blev han sedermera så berömd att han blev en regelbundet förekommande omslagspojke på veckotidningarnas löpsedlar. Han lär dock ha avslutat sitt liv som undersköterska inom vården, så där kanske han gav tillbaka något till samhället. Men i Sverige hade vi redan före Lindgrens framfart idoliserat en annan skamlös bedragare av samma skrot och korn, nämligen Gustav Raskenstam. Hans offer förlöjligades och framställdes som kärlekskranka nuckor som fick skylla sig själva.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet. Sverige brukar ivrigt ställa sig först i kön när något internationellt ska betalas vilket jag tror beror på att generositeten ger fin prestige åt de politiker som skriver ut checkarna plus att saken aldrig diskuteras med skattebetalarna som finansierar det hela.

Ibland pratar jag i minnet med de människor som jag kände när jag växte upp under 50- och 60-talet. De är borta nu, men jag försöker att förklara för dessa 

”gammelsvenskar” (och för mig själv) vad som har hänt med vårt gemensamma land. Jag gör det förvissad om att jag måste övertyga dem (och mig själv) om att den enorma omstöpning som har skett inte är en ond saga. En vän till mig, författaren Einar Askestad, skriver i en kommentar här på sajten att det som sker är ”är ett övergrepp utan like” och att ”det kan väl ändå inte vara möjligt att beröva ett folk sin kultur och gemenskap, sin trygghet och sitt hem på jorden på bara några decennier och komma undan med det?” 

Jag har nyligen läst Saknad – På spaning efter landet inom oss. Författarna är Katarina Barrling & Cecilia Garme. (Mondial, Stockholm 2022). 

Katarina Barrling känner jag väl till och har lärt mig att uppskatta genom åren. Cecilia Garme är en ny bekantskap. Jag tror hon har skrivit det inledande kapitlet Snillepanget. Det är en roande skildring av hur pensionatet Vanbo Herrgård i Bergslagen under några decennier blev mötesplatsen för sådana som Herbert Tingsten, Vilhelm Moberg, Martin Lamm, Alice Lyttkens och andra av den tidens inom politik och litteratur kända personer. Kapitlet är roande, innehållsrikt och kunde stått för sig självt. Nu är det introduktion till en vindlande diskussion om elit och folk, om värderingar och politik.   

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

Det blev ett himla liv i luckan när KD-ledaren Ebba Busch menade att det hade varit rimligare om påskhelgens upplopp resulterat i 100 skadade islamister än 100 skadade poliser. Hon ställde sig frågan varför polisen helt enkelt inte sköt skarpt när de hotades till livet. Och det är faktiskt en högst rimlig fråga, som jag är säker på att majoriteten av medborgarna ställt sig både en och två gånger efter det som hände. Om inte polisen verkställer våldsmonopolet när de utsätts för regelrätta mordförsök av en antidemokratisk mobb, när ska de då göra det?

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.

När skådespelaren Will Smith gav Chris Rock en örfil mitt under den direktsända Oscarsgalan för en tid sedan analyserades händelsen rejält i TV-kanalernas soffprogram. Vid något tillfälle hörde jag en manlig journalist lägga fram teorin att män som tar till våld för att försvara sin hustru också sannolikt är våldsam i sin egen relation. Och jag kan förstå att det, i dagens västvärld där män helst ska vara feminina och mjuka, är frestande att dra den slutsatsen. Men enligt min erfarenhet är det snarare tvärtom, att de värsta kvinnoplågarna att finna bland de män som utåt visar upp en mjuk och fin godhetsfasad.

Alldeles för sent börjar man, det vill säga jag, se det allmänna mönstret i Sveriges sönderfall. Jag tror att den onda mekanismen över allt varit densamma: en ny härskarklass – politikerna – träder till makten och grips på nittonhundrafemtitalet av ett sedermera tilltagande högmod. Högmodet tar sig två former. För det första inbillar sig politikerna att det framväxande svenska välståndet är deras egen förtjänst. (Syndromet är välkänt i historien. Vilken makthavare tar inte äran för det som går bra?) För det andra drar de därav slutsatsen att de besitter sådana krafter att deras blotta beslutsamhet räcker för att inrätta deras drömmars önskerike. Ingen har uttryckt denna hybris mer pregnant än Olof Palme i hans förmätna uttalande om att ”politik är att vilja”.

Förr fanns det folk som trodde på påskkäringar på riktigt. Den tron hade allvarliga konsekvenser för kvinnorna som blev anklagade för häxeri. Idag är det bara på skoj.

Trosuppfattningar kan vara farliga – när de manar till handlingar som skadar andra. Islamisk fundamentalism kan till exempel vara farlig – när den kräver av sina anhängare att de ska upprätta en islamistisk diktatur och bedriva jihad, heligt krig.