Det tidiga artonhundratalets ludditer och deras filosofi – som gick ut på att de nya, effektiva textilmaskinerna slog ut arbetstillfällen och gjorde arbetarna till tiggare – har genom den hotfulla artificiella intelligensen åter kommit i hetluften. Skillnaden är bara att risken numera är så mycket större, menar dagens ludditer, eftersom AI är så mycket kraftfullare, intelligantare, snabbare och mångsidigare än vad ludditerna oroade sig över. Nu ryker inte bara enkla, manuella arbeten utan även sådana som kräver intellektuella insatser. Advokater, läkare, professorer och generaldirektörer sitter löst. Även jag i egenskap av före detta statsanställd framtidsforskare befinner mig i farozonen. Jag såg ingen annan råd är att be en AI att göra en framtidsstudie för att klarlägga konsekvenserna för mig av robotutvecklingen.

För ungefär femton år sedan utvecklade jag ett projekt baserat på uråldrig teknik för att rädda den svenska skolan undan det gradvisa förfallet. Utgångspunkten var att det på en skola finns både bra och dåliga lärare och att man (till exempel rektor) borde bygga ett system varigenom bra lärare hjälpte sämre lärare i deras professionella utveckling ungefär som jag föreställer mig att musiker i en orkester hjälper varandra att förkovras. Tillsammans med pedagogproffs utvecklade jag ett sådant system vars slutprodukt skulle vara ”certifierade” lärare.

Det påstås att den relativt nyuppfunnua artificiella intelligensen är det största som hänt mänskligheten sedan skapelsen. Man vet inte vem som skapat AI annat än att förnuftet säger oss att det knappt kan vara någon annan än AI:t självt eftersom det är osannolikt att någon lyckas göra en överlägsen variant av sig själv – inte ens Gud lyckades med det – om han nu ens försökte – medan det däremot blir ganska naturligt med misslyckanden om något försöker med något så djärvt som en uppgradering av människan.

Mina meriter när det gäller att avslöja och förtala den svenska socialstaten är oklanderliga. Här är en text om hur jag och förra frun för några årtionden sedan ansökte hos kommunen om importlicens för att adoptera barn. (Det slutade med att jag själv fick skriva den beslutspromemoria till myndigheten enligt vilken tillståndet beviljades.)

Vid det här laget har jag skrivit ungefär en krönika om dagen i tio år. För det mesta handlar de om det svenska samhället och våra särdrag. Ett lyckosamt svenskt särdrag är att det händer så lite och när det händer något så beror det inte på att någon i folket förankrad demokratisk rörelse med våld kastar ett etablerat system över ända utan på att landets styrande eliter har misskött landet till den grad att de inte förmår göra motstånd när de kommer friska krafter med nyttiga initiativ. Det är inte bondekrig, borgarrevolter eller revolutioner som skapar historisk förnyelse i Sverige utan den relativt fredliga kampen mellan inflytelserika grupper som inte längre orkar bråka med varandra. Karl XI tog adelns egendomar utan blodsutgjutelse och Gustav III genomförde sin franska revolution utan blodspillan (jo, han själv gick åt).

Innan forskningsprojekt genomförs ska de ofta etikgranskas av Etikprövningsmyndighet. Under de senaste åren har varje år några dussin forskningsprojekt kommenterats i pressen. De granskade forskarna tycker i allmänhet att regelverket kring etikprövningen är onödigt strängt och jag håller med dem.

För några år sedan hade jag oturen att hamna i etikprövningens klor. Vi forskare fick visserligen rätt att genomföra vårt forskningsprojekt men det var med darr på ribban. Sammanfattningsvis var det enklare och billigare att klara av forskningen än etikprövningen.

Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.

När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.

Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)