En särskild bestämmelse för psykiskt våld ska enligt Regeringens proposition 2025/26:138 börja gälla från den första juli. Så här står det i proppen:

Psykiskt våld är ett allvarligt samhällsproblem och förekommer inte sällan som en del av mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck… Det föreslås därför att ett nytt brott, benämnt psykiskt våld, ska införas i brottsbalken. Regleringen innebär att det blir straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar i form av beskyllning, nedsättande uttalande, förödmjukande beteende, otillbörligt hot, otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning, om kränkningarna sammantagna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Det föreslås även att det ska bli straffbart att utsätta någon för otillbörlig övervakning som är varaktig, om gärningen varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år.

Läkaren och bakteriologiprofessorn Agnes Wold (bilden) har nyligen väckt uppmärksamhet och ont blod genom att hävda att hon skulle göra ”allt, allt, allt” för att ”omvända”, vilket i det här fallet betyder avskräcka, ett barnbarn som ansåg sig vara född i fel kropp och därför ville utsätta sig för könskorrigerande medicinsk behandling eller annat slags vård.

Om jag börjar spekulera om olika samhällens allmänna förändringsbenägenhet – där jag tror att det är nyttigt för samhället att ha hög förändringsbenägenhet – så tycker folk för det mesta att jag ägnar mig åt flumsnack eftersom det inte finns något etablerat begrepp som heter ”allmän förändringsbenägenhet” inom svensk statsvetenskap. Då invänder jag att begreppet visst finns även om det bara används i särskilda sammanhang där det kringgärdas med stor respekt eftersom det anses ha avgörande betydelse för samhällenas framtid. Det särskilda sammanhanget är de olika ekonomiernas BNP-tillväxt, en företeelse som noggrant studeras och diskuteras av några av västerlandets mest högrankade samhällsforskare.

Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på fjärde året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Det råder ett uppriktigt politikerförakt i landet. Denna känsla är starkare nu än jag tidigare har mints den. Häromdagen träffade jag en klok människa som var uppriktigt bekymrad över tillståndet och ville göra något konstruktivt. Borde inte ett antal medborgerligt sinnade människor träffas och författa föreskrifter för politikerna, sa hon, en instruktionsbok för hur landet borde styras?

En observation som jag har gjort under det senaste halvdussinet år är att den allmänna meningen ändrat sig ganska rejält på viktiga punkter – man märker det exempelvis på vilket slags uttalanden som tidigare var förbjudna men nu är tillåtna – medan den förändrade allmänna opinionen inte reflekteras i den politik som faktiskt förs eller ens i den officiella politiska debatten. Det är inte bara regeringen och stödpartierna som inte följer tidsandans krumbukter. Oppositionen gör det inte heller annat än i smärre detaljer. Det råder ett slags andlig förlamning bland partierna och deras besättningar. 

Skulle jag idag sakna en teori om samhällets konstruktion och historiska utveckling bara för att det är söndag? Kommer inte på fråga. Saknades en teori finge jag bara gräva djupare, ty antalet möjliga synsätt är obegränsat och till slut hittar man väl alltid något hållbart. Så rikt är livet. Precis som postmodernismen lär så finns det egentligen hur många möjliga sanningar som helst.

Det händer att folk frågar mig om det ena och det andra. Det ger mig för det mesta dåligt samvete eftersom det rätta svaret är att jag inte vet. Inte ens om de enklaste saker kan jag med gott samvete påstå att jag har något hum. Jag kan ge exempel bara du inte förleds att tro att jag genom skämtsamhet försöker undfly frågan.

Huvudpersonen i denna krönika har vid det här laget hunnit bli 44 år. Hon har mognat avsevärt. Motsvarande kan inte sägas om de sociala myndigheterna vars tänkande är i stort sett oförändrat ehuru de skaffat sig större befogenheter.

Jag prenumererar på några mestadels engelskspråkiga tidskrifter som liksom jag själv gör tafatta försök att förstå det omkringliggande samhället så mitt i prick som det bara går. (Nackdelen är bara att det är nästan omöjligt att avbryta en prenumeration när man väl tröttnat på tidningens analyser. Låter man tidningen själv gå och hämta avgiften på ens eget konto så får man skylla sig själv.)

Om jag tidigare inte gjort mig omöjlig bland väluppfostrat folk så kanske det börjar bli dags nu. Det handlar om de risker ett samhälle förr eller senare utsätter sig för när det öppnar sig för demokratin och utsätter sig för dess lockelser.

När jag var fjorton år skickades jag på sommarlovet till Tyskland för att lära mig tyska. Det var en stark upplevelse. Tyskarna var inte alls sådana som jag hade förväntat mig. Jag visste att tyskarna hade startat ett världskrig och mördat flera miljoner människor i koncentrationsläger och jag förväntade mig att de skulle uppföra sig därefter. Men det gjorde de inte. Tyskarna visade sig vara ett vänligt, artigt och hjälpsamt folk.