Stegvis, från 1500-talet, började naturvetenskapen utmana kyrkans uppfattningar om verkligheten men det dröjde innan den heliocentriska världsbilden (med solen i centrum av planetsystemet) triumferade över den geocentriska uppfattningen. Först genom Newtons allmänna gravitationslag blev det inte längre möjligt att hålla fast vid en fullständigt orimlig uppfattning. Bortsett från enstaka religiösa fanatiker finns det därför inte längre någon som tror på den geocentriska världsbilden.  

Jag tror att svensk utrikespolitik definieras av ett grundläggande och oundvikligt faktum, nämligen att vi är ett obetydligt litet land som ingen egentligen bryr sig om. Så har det nog varit sedan Karl XII. Känsliga andar kanske tar denna förmodan som en kritik mot Sverige men det är inte meningen. Tvärtom öppnar vår oansenlighet stora möjligheter. Vi kan tycka lite vad som helst utan att det egentligen skadar och orkar vi inte tycka något – till exempel för att den ansvarige tjänstemannen på UD är pappaledig – och därför tillfälligt lägger ned utrikespolitiken för någon viss region så är det troligen ingen som märker något.

I min förra text här på sajten skrev jag om att de så kallade ”dubbelbarnen” (andra generationens manliga invandrare mellan 15-44 år som har två utrikes födda föräldrar) kommer att öka markant till 2035 och då bli nästan dubbelt så många som idag, närmare en kvarts miljon. Det är ett trendbrott i två avseenden eftersom de för första gången blir fler än ”enkelbarnen” (de män i samma ålder som har en inrikes och en utrikes född förälder). De har också har visat sig vara mer frekvent brottsmisstänkta än utrikes födda, enligt både DGS stora studie och den nyutkomna Brå-rapporten (2021:9). 

En vän frågade mig varför jag besvärar mig med att studera portugisiska. Han tyckte det var en udda sport. Tja, sa jag, som svensk blir man normalt bekant med två kulturer, den svenska som vi har inpå oss och den amerikanska som vi får över oss genom den (nog så värdefulla och berikande) amerikanska kulturimperialismen. Men resten vet vi oftast inget om. Därför gillar jag att sniffa lite försiktigt på en annan ordning som råkar ha blivit den lusofona – betyder portugisisktalande – världen.

FN:s flyktingkonvention från 1951 var från början tänkt att bringa rättslig reda rörande de flyktingar inom Europa som andra världskriget hade genererat. 1967 utökades konventionen till att omfatta alla flyktingar världen över. Vilket har inneburit att den har blivit ett av Europas största gissel och bidrar till att miljontals människor från tredje världen söker sig ett bättre liv i Europa. Med eller utan de skyddsbehov som stipuleras i konventionen, oftast utan.

Det västerland som är mitt hem har med tiden blivit allt tokigare, det är min ovetenskapliga men fasta övertygelse. Jag tror jag vet vad det beror på.

Visst fanns det dårar även tidigare. Jag själv var en gång marxist och medlem i vänsterpartiet kommunisterna, men det ursäktar jag med min ungdom och med att villfarelserna gick över ganska snabbt. Jag kan också ursäkta mig med att jag inte var så mycket marxist som oppositionell. Marxismen blev en högst tillfällig inkarnation av oppositionslusten.

I våras hörde jag om en lärare som fått sparken från jobbet då läraren hade vägrat kalla ett barn för en hen. Jag tänkte att läraren har mycket mer cojones än de flesta andra svenskar. Jag tänkte att läraren förtjänade en stor ekonomisk belöning och en medalj för att personen vågar säga sanningen trots att personen riskerar bestraffning. Nu har jag fått veta vem läraren är. Det var en kristen libanesiska. De är vana vid att tampas med jihadister så de är ej lika rädda för PK-maffian som kristna svenskar.  

När ett femtiotal män, från två olika släkter i Turkiet, börjar slåss som småpojkar på öppen gata i Lund, lämnar de oss vanliga medborgare i fritt fall, trots att vi borde ha vant oss. Skjutningar, bombdåd, hedersmord, könssegregering, bidragsunderstödda antidemokratiska och islamistiska föreningar, bilbränder, välfärdsbedrägerier, narkotikahandel, utpressning, förnedringsrån, gruppvåldtäkter, gängmisshandel, antidemokratiska predikningar i moskéer, könssegregerade friskolor. Listan kan göras så lång att den förefaller osannolik. Varför har ni tillåtit detta?

En oroväckande sak är att vi i vårt land, enligt min mening, inte har någon seriös diskussion om PK-ismen, till exempel vad den innebär, varifrån den kommer, vem den gynnar och så vidare. Själv har jag visserligen lagt fram teorier sedan den här bloggen startade men mina betraktelser har inte gjort så mycket intryck. Kanske förtjänar de inte bättre. Men att mina hugskott eventuellt inte håller förklarar inte varför saken i allmänhet inte diskuteras vilket är märkvärdigt med tanke på det politiskt korrekta tänkandets ideologiska dominans i vårt land. Det är som om man på 1600-talet inte hade funderat över kristendomen.

Jag har funderat lite över det där om polisens uttalande om att kriminella är ”krigströtta” och ”slutkörda”. Och det är klart att det, som en läsare mycket riktigt påpekat, rent tekniskt är alldeles sant. Det är givet att det tar på krafterna att leva ett kriminellt liv, det fattar minsta knodd. Det som stör mig är att polisen alls lägger energi på att bry sig om det och basunera ut det över det slutkörda svenska samhället. För det är samhället som är slutkört – och det är de kriminellas fel.

Svensk polis går från klarhet till klarhet – eller tvärtom. Någonstans är polismyndigheten i alla fall på väg, och med tanke på det senaste budskapet om de yrkeskriminella förortsgangstrarna verkar de inte riktigt ligga i fas med de skattebetalare som avlönar dem. Nu låter nämligen polisen officiellt meddela att de som skjuter och mördar och förstör vårt samhälle är ”krigströtta och slutkörda”.

En nyhetssändning som många minns är när ledaren för Litauens parlament Vytautas Landsbergis den 11 mars 1990 deklarerade att Litauen lämnat Sovjetunionen. Många trodde säkert dom hört fel. Hur kunde pyttelilla Litauen tro att de kunde ”lämna” Sovjetunionen, utan att krossas under stridsvagnar? Ingen Sovjetrepublik hade vågat göra något liknande. Den där Landsbergis var inte ens någon erfaren politiker eller general, utan musiker(!) Visste han verkligen vad han gjorde? 

PK-ister är för det mesta optimister eftersom de menar att de svenska problemen kan lösas bara man sätter av lite resurser och är lite bestämd. Deras grundinställning framgår av paroller som ”Sverige är ändå ett rikt land” varmed de menar att alla nödvändiga resurser finns så att det enda som fattas är sätter igång att använda dem.

En av mina käpphästar är att u-landsbistånd inte fungerar. Min tes är mycket hårdare än nästan alla andra biståndskritikers (utom möjligen skotten och nobelpristagaren Angus Deatons, bilden). Jag säger inte att problemet är att pengarna placeras på konton i Zürich av korrupta ministrar i mottagarländerna. Jag tror till och med att det vore bättre om biståndet hamnade i alplandet eftersom det då inte kan stöka till mottagarlandets egen flämtande ekonomi.