
Det kan finnas läsare av den här bloggen som inte är förtjusta i Karl Marx, men det är jag. Det förekommer att jag skryter med att jag troligen är den ende nu levande svensk som läst alla fyra banden av Kapitalet.

För många år sedan arbetade jag i Indien. På den tiden var Indien känt som byråkratins förlovade land. Jag träffade några företagare som beskrev sin vardag och jag förstod att ryktet var sant. Allt var förbjudet. Eller rättare sagt: all förändring var förbjuden. Starta företag var förbjudet om inte en miljon villkor var uppfyllda, bygga hus var förbjudet annat än efter byråkratiska undersökningar som var så komplicerade att de egentligen aldrig kunde genomföras.
Efter ett tag förstod jag två saker om detta system.

På 1950-talet startade Barnängens Tekniska Fabrik, som bland annat tillverkade skönhetsmedel, en stilskola i Alvik utanför Stockholm. Den kallades Shantungskolan efter en produktserie som företaget nyss lanserat. Poängen med denna högre kosmetiska utbildning var att eleverna inte bara fick lära sig normala skönhetsorienterade färdigheter såsom ansiktsrengöring och peeling, dag- och kvällsmakeup samt lash lift, utan även grundläggande stil. Vad hjälper det att vara perfekt mejkad på ett flott party om man hela tid blåser bubbelgum och snavar på stilettklackarna?

En skillnad mellan förr och nu är att tidigare generationer fick ärva rätt mycket från sina föräldrar. Äldste bondsonen kunde till exempel ta över gården, inklusive maskinpark och kreatursbesättning, lagom till att han blev giftasvuxen. Föräldrarna flyttade godvilligt till en undantagsstuga eller drog sig tillbaks till övervåningen. Allt för att undvika avbrott i produktionen – vari självklart ingick att producera nya barn.

Antag att du under dina vidsträckta resor till oupptäckta länder hamnar i ett samhälle där alla människor en gång vart fjärde år samlas på en öppen plats för att utse en kommitté som under den kommande fyraårsperioden ska lösa samhällets alla problem. Att jag formulerar mig på detta sätt beror på att jag själv faktiskt råkat hamna i ett sådant samhälle.
I balett finns fem grundpositioner. Den första är hälarna ihop med fotbladen lätt vinklade utåt och armarna rundade […]

Trots regnet och kylan satt såväl turister som bedjande besökare vid helgedomen “Vår Fru av Stenportens kapell” i centrala Zagreb. I Stenportens valv finns ett altare och en målning föreställande Jungfru Maria och Jesusbarnet. För en slant kan besökaren köpa vaxljus och tända dem i samband med bön om något som ligger varmt om hjärtat. En skylt informerar om att detta är en helig plats och att tystnad och respekt förväntas.

Jag har just sett starten på Vasaloppet och slås, som alltid, av det mäktiga i ett motionslopp som bär en så enastående tradition och lockar så många, både svenskar och utlänningar, till Dalarna denna den första söndagen i mars.
Traditionsenligt får åkarna, såväl som publik och tv-tittare, avnjuta kulning alldeles före start. Ljuvligt vackert – men något som också påminner mig om Den Stora Kulturförnekelsen.

Den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (bilden) är känd för sentensen ”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”. I kriget handlar det, tror jag i alla fall, om att erövra och säkra fiendens landområden genom att döda eller skrämma bort fienden från hans territorier. Även politik handlar om erövring, men inte av mark, utan av problembeskrivningar, begreppsdefinitioner, rätten att fastställa vad som är rätt och fel, kort sagt av tolkningsföreträdet på verkligheten. Den politiska makten tillkommer det intresse som uppfattas ha den tillförlitligaste kartan över verkligheten och den mest övertygande uppfattningen om hur vi ska orientera oss.

Den amerikanske politiske rådgivaren Stephen Miller hävdar att Västerlandet är den första och enda civilisationen i historien som har importerat en utländsk arbetarklass och samtidigt beviljat dem fulla politiska rättigheter, som rösträtt och tillgång till välfärdssystem. Ju enklare ett land gör det för utlänningar att erhålla medborgarskap, desto snabbare omformas det politiska landskapet. Invandring upphör då att vara en isolerad ekonomisk fråga och blir i stället en politisk faktor som driver samhällsförändring över tid.

Dissidenten och debattören Pär Ström tar upp migrationen på sin videoblogg Nu fan räcker det. Hur kommer det sig att invandrare kan komma till Sverige och snabbt få ta del av alla välfärdssystemen utan att lära sig svenska eller bidra till samhällsnyttan?

Idag är det den 28 februari, den dag jag brukar kalla Maria-dagen. Det var en av min mammas namnsdagar och den namnsdag som firades mest entusiastiskt när jag växte upp. Jag vet inte riktigt varför men jag gissar att det berodde på en kombination av att det var den sista vinterdagen (i alla fall i almanackan) och av att det liksom behövdes ett litet kaffekalas med tillhörande tulpaner och levande ljus efter att januari och februari lagts till handlingarna.

Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.

I Det goda samhällets lag är det inte endast skribenterna som informerar och puttar fram läsaren mot lärande och egna reflexioner, när de inte blott försöker friska upp hans minne i diverse ämnen (se vårt förra inlägg: En jävig gästtext om nyttan med DGS). Även en hel del av kommentatorerna bidrar i hög grad till det. Många av dessa kommentatorer är livserfarna och har uppenbarligen bildning och läsning som andra föda. Utöver det vägrar de, lyckligt nog, att lägga sitt tänkande på entreprenad.

Smeden bakom lyckan att jag upptäckte Det goda samhället (DGS) heter Gunnar Sandelin. Efter att jag dagligen under tre års tid hade bloggen som en daglig omistlig läsning, förmedlade samme Sandelin mina allra första gästtexter, med start i mitten av augusti 2022, till redaktionen för utgivning. Tack vännen! Och ett stort tack till redaktionen som publicerade dem (och det efterföljande femtontalet).

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Bästa Det Goda Samhället,
Vi är många här i arabiska öknen som läser er blogg via de översättningar till arabiska som den i Sverige, särskilt i trakterna kring Tomtebogatan, så välkände herr Omar, boende i oasen Kaf, låter publicera i staden Djofs främsta nyhetsavisa – Ökenkuriren – i syfte att lära oss hur de intellektuellt mest avancerade tänkarna i Sverige ser på världen och tillvaron. Ni har säkert rätt i mycket ni säger, men på en viktig punkt har ni enligt min ringa mening mycket att lära, nämligen i frågan om sexuella relationer.

En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.

Häromdagen besökte jag ett seminarium om Islamismen i Sverige. Det ägde rum i en källarlokal nära Odenplan i Stockholm, arrangerat av Demokrativärnet (drivs av bl a Annika Braun). Det paradoxala, som en av deltagarna beskrev det, var att medan vänstern/palestinademonstranterna öppet får, kan och vågar marschera genom Stockholms mest trafikerade gator under polisskydd, måste de som protesterar mot islamismens intrång träffas i en hemlig källarlokal. Platsen för seminariet meddelades nämligen inte förrän dagen innan seminariet, för att förebygga eventuella attentat.

Det är valrörelse, och som alltid när temperaturen stiger i det politiska landskapet dyker det upp larmrapporter som tycks vara skräddarsydda för att förstärka en viss berättelse. Den här gången handlar det om att sjukvården i Skåne påstås tvingas torka bebisrumpor med grovt papper.
Ett påstående som naturligtvis väcker känslor – det är också meningen. Men när man skrapar lite på ytan blir det svårt att se larmet som något annat än ett välregisserat inslag i en valrörelse som är tänkt att missgynna den sittande regeringen.

I förra månaden gav finansminister Svantesson Statskontoret det trosvissa och äppelkindade uppdraget att kartlägga de administrativa kostnaderna i staten. Det går inte, ska jag tala om. Det beror på att man inte vet vad som är administrativa kostnader. Det är ungefär som om staten på sjuttonhundratalet tillsatt en kommission för att äntligen få ett korrekt svar på frågan om Gud finns. Svantesson tror att hon ska få ett uttömmande svar till den fjärde december i år.