The Economist, som jag prenumererar på sedan 25 år, anses som världens bästa veckotidskrift/magazine. Vissa anser den vara alltför konservativ, vissa alltför liberal. Veckans nummer, 25 juli, har en lång intervju med världens rikaste man, multi-entreprenören Elon Musk. Economists intervjuare är chefredaktören Zanny Minton Beddoes, en i och för sig säkerligen duktig och kompetent person.
Häromdagen publicerade regeringen ett pressmeddelande om att den tillsatt en särskild utredare för att utreda elnätsavgifterna. Själv anser jag att saken inte behöver utredas. Man vet allt, nämligen att elnätsavgifterna stiger oproportionerligt, men man gör inget åt saken. Det beror på att man inte vill. Sedan slutet på 90-talet, då det svenska elsystemet reformerades så att 1) ansvaret för produktionen och ansvaret för distributionen hamnade i olika slags bolag samt 2) distributionen, det vill säga elkablarna in i ditt hus, som tidigare skötts av offentliga, oftast kommunala, monopol, såldes till privata monopol, har nya stora utredningar om distributionsavgifterna lanserats vart tredje eller fjärde år.
Det måste ju finnas något annat än de vanliga missnöjesanledningarna att tänka på. Därför ska jag nu, i serien ”svar på frågor du aldrig ställt”, förklara snabel-at, alltså @-tecknet.
Få saker retar upp de tre (sammansmälta) statsmakterna och de fina kulturprofilerna så mycket som den svenska etniciteten. Man kan nästan tro att man gjort något ont som fötts just som etnisk svensk för antingen förminskas man till en andra klassens medborgare eller så blir man fråntagen rätten att ens ha en etnicitet.
En av de som verkligen förklarat krig mot etniska svenskar är socialdemokraten Ardalan Shekarabi.
En historiker, vars namn jag inte tänker nämna eftersom jag kanske missförstått hans tes, som för övrigt inte alls är så dum, skrev häromdagen att det egentligen inte är någon skillnad på vulgärrasister, som menar att hudfärgen är pudelns kärna, och de förfinade salongsrasister som försöker dölja sina fördomar med tal om genom seklerna nedärvd svenskhet och folksjälens särart. Historikerns poäng, om jag alltså fattat rätt, är att folk som talar om svensk kultur och dennas speciella karaktär egentligen är sverigedemokrater som inte vågat komma ut.
Frihet är svårt. Det ger oss möjlighet att göra fel, och kräver därmed ansvar. Idag lever vi i den friaste civilisation som någonsin existerat i mänsklighetens historia, och detta gäller speciellt sexualiteten.
Det mesta av gammal hederskultur är bortsvept. Varken familjen eller staten lägger hinder i vägen för människor att leva ut sin sexualitet. Men detta har konsekvenser, för även om den gamla hederskulturen var förtryckande så var den också beskyddande. Folk visste vad som gällde, och de som bröt mot det bestraffades hårt. Folk behövde inte välja mellan att säga ja och nej, eftersom samhället gjorde det åt dem.
Att Europa är på deken i jämförelse med konkurrenter som USA och Kina är numera vedertaget vilket betyder att det är så allmänt erkänt att man inte behöver fastslå det med argument. För två sedan presenterade Italiens förre premiärminister Mario Draghi (bilden) på EU:s uppdrag en tjock rapport i ärendet. Jag bad den alltid lika flinke Claude om en sammanfattning:
Annika Strandhäll lämnar riksdagen lagom till valet – och i en stor intervju i malliga morgontidningen berättar hon att hennes uppdrag i Socialdemokraterna var att trolla på sociala medier.
Inte för att det var någon nyhet, förstås, även om DN:s reporter framställer det som ett närmast sensationsartat avslöjande. Var och en som följt Strandhälls framfart på sociala medier har fattat det sedan dag ett.
Med Andy Burnham har Storbritannien nu fått sin sjunde premiärminister på tio år. Politiska och ekonomiska bedömare lägger nu pannorna i djupa veck och undrar om den nye ledaren ska visa sig ha några särskilda förmågor och egenskaper som ska ge honom mer tid och kraft än vad andra premiärministrar fått för att rädda landet.
I rötmånaden sker nästan ingenting varför morgontidningarna fyller upp med långa artiklar om en man som lever med en språkstörning eller om barnmorskornas vedermödor, kort sagt läsestycken som jag ratat under mer informationsrika perioder. Men igår släppte Svenskan in en historieprofessor som framförde några självklara och därför sällan uttalade synpunkter avseende den sedan några årtionden pågående explosionsartade ökningen av antalet psykiatriska diagnoser, inte minst ADHD som många elever tydligen betraktar som en förmån eftersom diagnosen kan medge lättnader vid olika kunskapskontroller.
För mindre än en vecka sedan här spekulerade jag om trasborgerligheten, närmare bestämt kapitalister och näringslivsfolk som funderar mer på hur de ska klå staten på pengar än på hur de ska kunna tillverka varor och tjänster som folk vill ha och gärna betala för. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana. En bildirektör som vill ersätta kärnkraft med vindkraft är ungefär som en överbefälhavare som dansar i Pride-paraden.
I del ett av denna artikel (läs den här) granskades idén om att omfördelning skapar välstånd. Genom historiska exempel från Sveriges skatteutveckling och liknelsen om äppelträdet belystes skillnaden mellan löpande inkomster och kapitalvinster, och hur felutformade skatter riskerar att låsa fast produktiva tillgångar. I del två riktas strålkastaren mot den internationella konkurrensen om kapitalet, hur skatteregler i praktiken styr mänskligt beteende och vad som egentligen utgör ett rättvist och långsiktigt hållbart skattesystem.
Den i varje fall i Sverige världsberömdaste av alla sociologiska världskartor är den ovan angivna. Den delar in länder efter de värderingar som påstås gälla där. Y-axeln positionerar länder efter om deras befolkningar fortfarande tror på Gud eller om de avancerat förbi det stadiet. X-axeln skiljer på folk som lever i jägar/samlar-kulturer och sådana där man strävar efter självförverkligande.
Just jag är kanske den minst lämpade att klaga på svagheter inom svensk vård. Hade det inte varit för medicinens landvinningar så skulle jag nog ha varit två- à trefaldigt död.
Sverige har haft sin period av avundsjukepolitik. Tanken att den som har mycket också har fått det på någon annans bekostnad har länge präglat delar av den politiska debatten. Att beskatta ”de rika” kan vara ett slående politiskt budskap, men all skattepolitik får konsekvenser.
Det återfinns enligt min uppfattning ovanligt lite intressant information i tidningarna så här års. Det kan bero på att folk enligt semesterlagstiftningen inte går till jobbet för att låtsas vara CTO, CMO, CPO, PA, EA och formulera företagets ESG så att de har något att skriva pressmeddelanden om. Därför blir det tunt på tidningssidorna. Så rycker jag till ty förbundskansler Friedrich Merz säger något meningsfullt. Han varnar Sverige för att göra samma dumheter som den tyska politiken där ”tron på att sol och vind helt kunde ersätta kärnkraften fick närmast religiösa förtecken inom politik och näringsliv”.
Vithetsforskaren och rasisten Tobias Hübinette har dömts för olaga hot och ofredande. Det är en helt bisarr historia som rullats upp kring honom och hans familjeförhållanden och han är inte den första högprofilerade vänstermannen som visat sig vara en ulv i fårakläder.
Jag är inte ett dugg förvånad. Värdeord som ”antirasism”, ”feminism” och ”socialism” är den perfekta fasaden att gömma sig bakom om man har ett beteende som normalt inte accepteras av omvärlden.
För 17 år sedan publicerade jag en debattartikel i UNT om växthusgasernas begränsade inverkan. Efter att ha blivit påmind om texten av en läsare kan jag konstatera att min uppfattning förblir densamma och att efterföljande observationer stöder denna bild. Det är dock osannolikt att artikeln skulle publiceras i dagens medielandskap, där den etablerade berättelsen om klimatet tenderar att prioriteras framför den observerade verkligheten.
Jag brukar säga att 1900-talet, särskilt femtioårsperioden 1920 till 1970, var den märkvärdigaste epok som mänskligheten någonsin fått uppleva. I västvärlden lyftes nämligen hela samhällen från fattigdom till rikedom. Den mest eftersatta förortsbo i väst lever numera materiellt sett ett bättre liv än kungar gjorde för några hundra år sedan om man tänker på hälsa, hygien, matvanor, sannolik livslängd och sådant. Och detta märkvärdiga hände under den korta epoken utan att någon hade planerat eller förutsett det.
För omkring femton år sedan läste jag om PISA-studierna och blev varse hur illa det är ställt med den svenska skolan. Beskäftig och ambitiös som jag alltid har varit bestämde jag mig för att göra något åt saken. Men vad?
När jag studerat frågan och pratat med ett antal sakinsatta och kloka människor insåg jag:
Nog är Sverige ett märkligt land ändå. Sinnessjukt, faktiskt, hur hårt det än låter. Det anses nämligen ”kontroversiellt” att myndigheter ska samarbeta för att deportera människor som uppehåller sig här illegalt. Med en så släpphänt och, faktiskt, fientlig syn på samhället är det inte konstigt att Sverige förfallit till oigenkännlighet de senaste decennierna.
Om jag säger att jag läst om en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.
Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.
Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.
Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda.
Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.
Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.
Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.
Bonnie Tyler må kallas 80-talsikon men den raspiga rösten var legendarisk redan långt före Total Eclipse of the Heart och Holding Out For a Hero. Jag var 14 år när jag hörde Lost in France första gången. Ett år senare kom låten som på många sätt blev ett soundtrack till den sista tiden i högstadiet och de första stapplande stegen mot vuxenvärlden: It’s a Heartache.
Nu har rösten tystnat. Bonnie Tyler har gått bort.
Sex är farligt. Så har det alltid varit – det är hjärta och smärta, könssjukdomar, avundsjuka, oönskade graviditeter och drama. Men på senare år har vi till dessa faror lagt till risken att bli oskyldigt dömd för våldtäkt. Eller åtminstone skyldig enbart i ren juridisk mening, snarare än moralisk. Dagens våldtäktsdefinition har blivit så bred att det är svårt att inte begå något som kan klassas som våldtäkt. Detta gäller alla som någonsin:
I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.
Som du minns är Humpty dumpty ett självsäkert och pretentiöst ägg som står på en mur. Alice träffar honom under sin vistelse i Underlandet. Det kommer till en diskussion mellan dem båda om vad ett ord kan betyda. Alice menar att ett ords betydelse är socialt bestämd av kollektivet och densamma för alla. Frustande av protester hävdar ägget att han själv kan fastställa ords innebörd och att den avgörande frågan därför är vem som bestämmer. Upprört och ivrigt gestikulerande faller ägget sedan till marken och förvandlas till en smet som varken kungens hästar eller hans män kan laga igen.
