Varje sommar rensas, bekämpas och jagas växter i de svenska trädgårdarna under myndigheternas paroll om att utrota ”invasiva främmande arter”. Men den aggressiva retoriken döljer en sanning som Naturvårdsverket ogärna talar om: hela systemet bygger på godtyckliga historiska årtal och mänskliga värderingar – inte biologi.

Naturvården har idag antagit formen av ett fälttåg. Med termer som ”hot”, ”utrotning” och ”främmande” piskas en opinion upp för att hålla den svenska floran helt ren. För att en art ska stämplas som en invasiv fiende räcker det med att den har introducerats av människan, etablerat sig, och att den orsakar vad de menar är ”påvisbar skada”. Men skrapar man på den vetenskapliga ytan krackelerar bilden av en objektiv sanning.

Hela definitionen av vad som är ”naturligt” vilar nämligen på en fullkomligt absurd skrivbordskonstruktion. Internationell biologi använder året 1492 – det år då Christofer Columbus landsteg i Amerika – som en skarp skiljelinje mellan växter som förekommer naturligt och som är ”invasiva”.

Växter som funnits i respektive land före 1492 kallas arkeofyter och anses vara en del av kulturarvet. Växter som kommit till respektive land via den globala sjöfarten efter 1492 kallas neofyter, och kan därmed svartlistas.

Att försöka frysa jordens ekosystem vid ett specifikt historiskt klockslag är biologiskt orealistiskt. Naturen är i ständig rörelse och förändring. Växter som legat dolda i en så kallad fördröjningsfas i decennier, som blomsterlupin eller kanadensiskt gullris, expanderar plötsligt när miljön förändras. Det är evolution i praktiken, inte ett brott som behöver bestraffas.

Denna syn delas av en stor och växande falang av moderna ekologer och forskare. Redan 2011 publicerade 19 framstående ekologer en uppmärksammad artikel i den ansedda vetenskapstidskriften Nature under rubriken Don’t judge species on their origins. Deras budskap var glasklart: vi måste sluta stirra oss blinda på varifrån en art kommer, och i stället fokusera på vilken funktion den fyller i dagens ekosystem.

Att en art konkurrerar ut en annan är ett mätbart biologiskt faktum. Men beslutet att det äldre tillståndet i naturen har ett högre moraliskt värde än det nya är ingen vetenskap – det är en mänsklig värdering. Myndigheterna har valt att betrakta naturen som ett historiskt museum som ska bevaras i ett visst skick, ofta drivet av dolda ekonomiska intressen som att skydda skogsbrukets monokulturer eller kommersiell infrastruktur.

Idag kan också varje kommun och region äska rejält med pengar från EU för att bekämpa de så kallade ”invasiva” växterna, allt från några hundra tusen kronor till många miljoner. Och varför? För att någon bestämde att allt som skett efter Christopher Columbus landstigning i Amerika ska ses som ”kolonialism”.

Från början handlade det alltså om de växter som kommit till Amerika efter 1492 men numera gäller det som alla vet även i Europa. Och inom EU har det blivit en synnerligen lukrativ bransch. Myndigheter, och i ännu högre grad opportunistiska entreprenörer, kan tjäna rejäl på att ta död på lupinerna vid vägrenen och, så småningom, på de syrener som varit en del av vår svenska kultur i hundratals år. För att Columbus seglade till Amerika 1492.

Jag förstår att det här kan vara svårt att ta till sig, för den som tror att myndigheterna alltid har rejält på fötterna innan de fattar beslut om det ena och det andra. Men det går lätt att kolla upp, om du söker på exempelvis t ex på The Columbian Exchange. Jag garanterar en lika skrattretande som skrämmande läsning.

Sammanfattningsvis kan man säga att det stämmer att växter som funnits mycket länge i ett land kan öka i antal av olika skäl. Men det är aldrig att komma ifrån att definitionen av vad som är ”invasivt” är en mänsklig bedömning, där gränsdragningen är långt ifrån felfri.

Det är naturligtvis också högst intressant att detta alltså inte tillämpas när det gäller mänsklig migration. Då ses det istället som ett positivt kulturutbyte.

Emma Olsson är lokalreporter i en mindre mellansvensk stad. På Det Goda Samhället skriver hon under pseudonym.