När jag läser om vårt land, Sverige, särskilt i texter av svenska författare, så förstår jag att vi är ett välutbildat och förnuftigt folk som för det mesta har rätt, särskilt i utrikespolitiska frågor där vi praktiskt taget mangrant ansluter oss till samma uppfattning, nämligen den rätta.

I en del frågor verkar det inte behövas ens daglig informationsförmedling eftersom vi, trots dagliga krigshändelser i exempelvis Iran, ändå är väl insatta i avgörande fakta som att president Donald Trump är en oborstad tölp som har fel vad han än säger och gör. Eftersom vi redan vet det behöver tidningarna inte slösa stort spaltutrymme på Irankriget.

Andra folk, som inte har det så förspänt som vi, till exempel amerikanerna, måste anstränga sig mer för att begripa. De svenska morgontidningar som jag läser har inte haft några nyheter om Iran på flera dagar (vilket trots allt verkar nonchalant med tanke på att världen möjligen lever på randen av ett tredje världskrig). The Wall Street Journal, däremot, publicerar idag (den 30 augusti) mer än ett dussin djuplodande artiklar. Al Jazeera, utgiven i Qatar, har flera insiktsfulla analyser.

Det kommer inte så många uppmuntrande nyheter för den som (liksom jag) helst vill att den iranska regimen ska krossas. Men en hoppingivande ny aspekt är att det under de senaste dagarna har kommit allt fler rapporter om öppna konflikter mellan olika iranska maktcentra såsom Revolutionsgardet och Parlamentet. Även om mullorna inte bryr sig om det iranska folket är det svårt att regera när tiotals miljoner människor inte kan köpa mat och ledningen bråkar inbördes om hur situationen ska hanteras, fortsatt stenhård repression eller en seriös öppning för förhandlingar med USA? Den viktiga och avgörande konflikten i landet är nu inte längre bara den som står mellan USA och det iranska ledarskapet utan dessutom mellan olika falanger inom ledarskapet. Det nya är kanske inte att olika uppfattningar existerar utan att bråket så öppet omdiskuteras. Om USA:s sanktioner får så goda effekter som man kan hoppas på, det vill säga att folket får lida ännu svårare nöd (hur cyniskt detta än må låta) kommer ledarskapets inre konflikter att bli alltmer hotfulla för dess överlevnad (även om bedömare på plats tror att det kommer att ta år snarare än månader innan den iranska regimen faller). Al Jazeera kommenterar:

Denna strukturella exponering tvingar fram en långvarig divergens i ljuset. I åratal har Irans ledarskap förklarat sina kriser genom två konkurrerande berättelser: Den ena, som drivs fram av den politiska ledningen, som erkänner misslyckanden i ekonomisk styrning; den andra, som främjas av säkerhetsetablissemanget, tillskriver oron yttre fiender. Under trycket från belägringen har denna divergens skärpts till en oenighet om själva kriget. President Pezeshkian (bilden), som undertecknade junimemorandumet med Washington, har talat med växande öppenhet om en ekonomi som viker sig och sagt denna månad att Irans svårigheter har ”multiplicerats flera gånger om” i takt med att intäkterna har minskat. Den 21 augusti hävdade han att det vore ”bättre att avsluta [kriget] idag, medan vi är i en stark position”, samtidigt som hans regering förberedde iranierna på smärtsamma höjningar av bränslepriserna.

Parlamentets talman och chefsförhandlare Mohammad Bagher Ghalibaf har uttryckt faran mer rakt på sak: ”Oavsett hur mycket militär makt vi har, om folket är hungriga och det inte finns någon finansiell cirkulation, ekonomisk tillväxt eller nationell produktion, kommer vi inte att överleva.” Ändå förblir han bunden till säkerhetsetablissemangets logik, insisterar på att diplomati bara kan fungera när den stöds av krigsberedskap och framställer Washingtons vändning till ekonomiska sanktioner som ett erkännande av militärt misslyckande. Att Irans två högst rankade civila personer nu offentligt säger att hunger, inte bombningar, är det största hotet markerar en förändring från krigets självsäkra retorik under dess första månader.