Det är troligen sant att det Sverigedemokratiska partiet vuxit ur en ganska spretig högerextremistisk idéströmning och att partiet först mot slutet av 80-talet upptäckte sin egen karaktär: inte så mycket nationalrasistiskt som en variant av den härskande socialdemokratin som bara inte gillade invandringen.

Gradvis började LO-arbetarna uppfatta sverigedemokraterna som ett rimligt alternativ till socialdemokraterna. Claude kommenterar utvecklingen så här:

Partisympatiundersökningar har under flera år visat en dramatisk förskjutning: så sent som november 2019 var S och SD nästan jämnstora bland LO-medlemmar (S 32,9 procent mot SD 32,1 procent). 2022 var läget liknande… I den senaste mätningen (maj 2026) har S visserligen dragit ifrån igen till 36,5 procent, men det är en kraftig nedgång från 44,8 procent året innan, medan SD ligger på 29,2 procent och närmar sig S. Det är alltså korrekt att SD under lång tid konkurrerat med S om just LO-anslutna arbetarväljare på ett sätt som inget annat parti gjort historiskt, och detta är den mest konkreta, mätbara utmaningen mot socialdemokratiska partiets traditionella väljarbas.

Själv skulle jag inte säga att det är den traditionella väljarbasen som är utmanad utan partiets ledare, funktionärer och tjänstemän. När arbetare i svenska storföretag röstar på SD i stället för på S på grund av migrationspolitiken bryr de sig inte om att det blir en del förändringar för partiernas funktionärer. Men det gör de ledande funktionärerna. I en debattartikel i Dagens Nyheter lördagen den 29 augusti beskriver SD:s partisekreterare Mattias Bäckström Johansson de närmast panikartade reaktionerna som uppstått inom den socialdemokratiska apparaten för vilken SD vid det här laget måste uppfattas som ett existentiellt hot. Att de borgerliga partierna sedan årtionden försökte stjäla röster från S var aldrig något riktigt besvär eftersom de borgerliga partierna – utom kommunisterna som var just kommunister – trots allt var borgerliga. Men nu kom ett nytt arbetarparti och började framgångsrikt konkurrera med S. Hur skulle socialdemokraterna hantera den utmaningen?

Det gick inte för S att peka på den enda fråga där de två arbetarpartierna verkligen skiljde sig åt, nämligen i fråga om migrationen, ty på den punkten framstod det som allt klarare, åtminstone efter invandringsexplosionen 2015, att det var SD som stod för det vinnande konceptet. Liksom de borgerliga partierna – utom miljöpartiet, som vill regera Sverige på grundval av romantiska drömmar som inte tilltalar så många procent av väljarna – har socialdemokraterna inget annat att komma med än marginella justeringar av välfärdsstaten, till exempel ett nytt litet bidrag som återtas efter valet.

Som partisekreterare Bäckström skriver måste S uppfatta SD som ett existentiellt hot. Inget gör organisationer så hatiska som om deras uppehälle och tillvaro utsätts för fara. Se på den iranska regimen.

”Och det är just därför socialdemokraterna har en sådan beröringsskräck gentemot oss”, skriver Bäckström. ”Vårt parti anses helt enkelt utgöra ett existentiellt hot mot socialdemokratin som helhet.”

Socialdemokratin har varit och är fortfarande – eftersom de övriga partierna inte kan tänka annat än socialdemokratiska tankar – den svenska politikens intellektuella ryggrad. Det är tänkbart att SD representerar ett existentiellt hot mot S. Då har Sverige inte längre ens någon felvisande karta och kompass. Vem ska då leda vår väg?