Inför de stundade allmänna valen upplever vi väljare/medborgare en högkonjunktur i mediala dumheter. Dessa lever och frodas i symbios med alla floskler som flödar över i de partipolitiska blabbosfärerna. Om man råkar läsa och försöker tolka de texter som exempelvis finns på var och varannan lyktstolpe längtar man snarast hem till skämskudden. Hur som helst tycks ett ledande tema på den rödgröna sidan vara att ”de rika” ska bidra mer. Helt skamlöst antyds ibland att de riktigt rika idag inte betalar någon skatt alls.

I det som skrivs och sägs i debatter, intervjuer och i lite mer omfattande programförklaringar finns inslag som faktiskt säger en del om partiernas och deras företrädares planer. Saker de önskar genomföra ifall de uppnår en majoritet i riksdagen nu i september. Jag kan inte påstå att jag i detalj följt med i flödet av allt som sägs, dock har jag sett tillräckligt av en del på den rödgröna kanten för att bli brydd. Som så ofta tidigare argumenterar man till det yttre om att ”rädda välfärden” medan alltsammans i grunden handlar om ytterligare maktförskjutningar i riktning mot politikerväldet. Strukturen i argumentationen är enkel – ge oss mer pengar så ska vi ge er mer välfärd. När Magdalena Andersson påstår att 90% av alla svenskar skulle få det bättre ekonomiskt (fan tro’t) under socialdemokratiskt styre, annonserar hon just detta.

Men vad döljer sig egentligen bakom denna simpla sifferexercis? Troligtvis att de resterande 10% av befolkningen ska betala mer, rejält mycket mer. Staten behöver hämta in betydande andelar av denna grupps tillgångar för att dessa ska omfördelas via politikerna till de lyckliga 90% av befolkningen.

I förgrunden syns och hörs ibland argument om en miljardärskatt. Gissningsvis är det få som känner sig oroade, möjligen endast de ca 500 svenska miljardärerna i svenska kronor, de som enligt valfläsket skulle drabbas. Låter harmlöst för oss andra sisådär 99,99% av befolkningen, eller hur? Drakoniska och konfiskatoriska skatter drabbar ju ingen fattig i så fall.

I ett uttalande argumenterar vänsterpartisten Dadgostar för att beskatta de ”orimligt rika”, de som ”varken investerar eller konsumerar”. Hon och Vänsterpartiet menar att en stor grupp mycket rika därmed ”bromsar samhällsekonomin”. Miljardärer nämns inte specifikt, nota bene, endast den odefinierade gruppen ”orimligt rika”. Utspelet innehåller många underligheter som borgar för en spännande framtid för svenska medelklassare och småsparare.

Om man svepande talar om en stor grupp ”orimligt rika” i Sverige så utgår jag alltså från att 500 miljardärer inte räcker för att utgöra ”en stor grupp”. Snarare handlar det om de där 10% av befolkningen som enligt Anderssons valretorik kommer förlora på hennes politik. Där kommer vi i vart fall närmare den ambition som i verkligheten driver de båda damerna och deras respektive partier.

Som jag tolkar det vill Dadgostar komma åt ”döda pengar”, det som finns på vanliga människors spar- och lönekonton. Uttrycket ”döda pengar” lånar jag från Richard J Murphy, en youtuber som kallar sig ”political economist”. Han menar på allvar att privatpersoners likvida tillgångar på bankkonton befinner sig helt utanför samhällsekonomin, och därmed inte gör någon nytta. Med samma obegripliga argumentation hävdar han att även investeringar i aktier är ”döda pengar” eftersom börsen handlar om att köpa och sälja ”begagnade aktier”. Men bankerna behöver ha folks likvider på konton för att tillåtas bedriva bankverksamhet över huvud taget. Man kan säga att det är Kalles sparade slant som gör att banken kan ge lån till Karins expanderande cateringverksamhet. Och alla som har ägt några aktier en tid har sett erbjudanden om att delta i börsintroduktioner eller nyemissioner. Dynamiska processer pågår ständigt även på en blygsam aktiedepå. De ”döda pengar” som finns i vänsterns fantasier liknar mest innehållet i Joakim von Ankas pengabinge.

Resonemang om en verklig miljardärskatt är en flyktsignal för de riktigt rika och en guldvittring åt alla experter på skatteplanering. Jurister och konsulter kommer att gnugga händerna i förtjusning. Vår nutids Rausing och Kamprad flyttar. Samtidigt kommer definitionen av rikedom att genomgå fortlöpande förändringar, det spår jag oblygt. Miljardärskatt blir snart en miljonärskatt och att vara rik definieras som att hushållet tjänar mer än 60.000 kronor per månad. De rika ska ju bidra mer, inte sant? Och som bubblare i bakgrunden av debatten finner vi redan planer på förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt och högre skatter på fastigheter och på företag som går med vinst.

BILD: Michael Douglas som Gordon Gekko i filmen Wall Street (1987).

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, fil kand och fil mag. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.