Gränsen mellan ett finansiellt geni och en falskmyntare är ibland hårfin. Underligt nog är det inte sinnelaget och avsikterna hos vederbörande som avgör frågan utan i stället samhälleliga trossatser, särskilt sådana som samhälleliga auktoriteter upphöjer till sanningar.

Ett renodlat och lättbegripligt exempel ur Sveriges historia kan illustrera hur det går till.

Baron Georg Heinrich von Görtz (1668–1719) var Karl XII:s mäktigaste rådgivare och finansman under kungens sista år när kriget utarmat landet och kungen var desperat att hitta finansiering.  Ingen ville låna konungariket några pengar men baron Görtz (bilden) hade en genial lösning. Han gav ut så kallade nödmynt vars metallvärde endast var en bråkdel av det påtryckta nominella värdet. Staten tvingade dem i omlopp för att betala soldater och andra utgifter. Politiken ledde till kraftig inflation, ekonomisk kris och stort folkligt missnöje i Sverige. När Karl XII dödades vid Fredrikshald i Norge miste Görtz sitt skydd. Han greps och avrättades genom halshuggning.

Likartade bubblor uppstår med jämna mellanrum. Subprimekrisen som skakade världens finansiella system inträffade 2007 – 2008. Giriga banker som motsvarade Karl XII lurade på oskyldiga människor obligationer som innehöll värdelösa inteckningar i fallfärdiga ruckel som tillhörde fattiga svarta människor.

Sådana här bubblor kan vara oändligt komplicerade men jag tror att alla innehåller följande fem komponenter: 1) en desperat makthavare som behöver pengar (Karl XII i det här fallet), 2) en möjliggörare (Görtz i det här fallet), 3) en mer eller mindre utdragen period när möjliggörarens konster får verka, 4) en ekonomisk kris där småsparare förlorar pengar och möjliggöraren förvandlas från finansiellt geni till falskmyntare, räfst och rättarting utlyses och nya lagar som ska förhindra en upprepning av olyckan utfärdas.

Jag har länge misstänkt att den amerikanska staten blir nästa man till rakning. Visserligen håller världen amerikanska skuldebrev eftersom världens samlade penningmängd måste öka när det produceras mer, men USA:s skuldberg tycks nu växa oproportionerligt. Det var tre eller fyra procent av världens samlade BNP år 1980 men ligger nu över 25 procent. Som andel av USA:s egen bnp var statsskulden 32 procent år 1980 och har nu stigit till 121 procent. Det är siffror som förskräcker åtminstone mig.

Jag är inte den ende som oroar sig. Nu kan man läsa i tidningarna om ännu mer äventyrliga affärer kring den artificiella intelligensen. AI-branschen riskerar att utsätta sig själv för ”circular financing”. Claude förklarar:

”Circular financing” (även kallat ”circular deals” eller round-tripping) syftar på affärsstrukturer där pengar rör sig runt i en sluten cirkel mellan sammankopplade bolag, så att det ser ut som organisk, oberoende tillväxt och efterfrågan – när det egentligen är samma kapital som skickas runt mellan parter som har intresse av att stötta varandra.

Grundprincipen är enkel: bolag A investerar i eller lånar ut pengar till bolag B, och bolag B använder sedan de pengarna för att köpa varor eller tjänster av bolag A (eller av ett tredje bolag som i sin tur köper av A). Resultatet blir att båda parter kan visa upp stark omsättning och tillväxt i sina räkenskaper, men de underliggande intäkterna bygger delvis på pengar som redan fanns i systemet – inte på ny, extern efterfrågan.

Det aktuella exemplet som gjort begreppet omtalat just nu är AI-branschen, där det uppstått ett helt nätverk av sådana affärer:

Nvidia har diskuterat att investera upp mot 100 miljarder dollar i OpenAI (ett icke-bindande avsiktsintyg), samtidigt som OpenAI har åtagit sig att köpa Nvidia-chip för hundratals miljarder dollar och även spenderat 300 miljarder dollar på molntjänster hos Oracle – som i sin tur bygger serverhallar med Nvidias chip. Microsoft äger ungefär 27 % av OpenAI (en investering på cirka 13 miljarder dollar), och OpenAI har i sin tur åtagit sig att köpa Azure-molntjänster av Microsoft för 250 miljarder dollar. Liknande mönster finns mellan Amazon och Anthropic/OpenAI, där Amazon investerat över 83 miljarder dollar och fått tillbaka åtaganden om molntjänsteköp värda 238 miljarder dollar eller mer.

Varför det oroar kritiker och investerare:

Det skapar systemisk skörhet – om en part i kedjan får problem (till exempel om OpenAI skulle få finansiella svårigheter) riskerar hela nätverket av sammanlänkade bolag att påverkas samtidigt, eftersom de i praktiken är beroende av varandras fortsatta betalningsförmåga snarare än av oberoende, extern efterfrågan.

Det kan dölja den verkliga lönsamheten. Analyser har visat att om man exempelvis räknar bort orealiserade värdeökningar på ägarandelar i bolag som Anthropic ur Googles och Amazons resultat, blir de underliggande AI-verksamheterna betydligt mindre lönsamma än de ser ut på ytan.

Det påminner om tidigare bubbelmönster. Många ekonomiska kommentatorer har dragit paralleller till telekombubblan kring år 2000, då bolag som Enron och WorldCom använde liknande cirkulära affärer för att blåsa upp sina intäkter innan allt kollapsade.

IMF varnade så sent som i juli 2026 för att de höga värderingarna inom AI-sektorn skulle kunna leda till kraftiga korrigeringar, delvis kopplat till just denna typ av sammanflätade finansiering.