Den 17 augusti 2026 bar Simona Mohamsson, partiledare för Liberalerna en davidsstjärna under Expressens pariledardebatt. Mohamsson har Palestinsk pappa och Libanesisk mamma.

Det är nästan som om Mohamsson har begått ett brott mot tidsandan.

Hon har vågat stå upp för en självklar princip: antisemitism och rasism har ingen plats i Sverige. Människor ska inte utsättas för hot, hat eller våld på grund av vem de är. Det är självklart.

Därför tycker jag att Mohamsson ska uppmuntras när hon håller fast vid den principen.

Att bära en Davidsstjärna är inte att stödja varje beslut som fattas av Israels regering. Men även om det vore så, borde det fortfarande vara oantastligt att fredligt ha den uppfattningen. Att försvara svenska judars rätt att leva utan hot är inte att ta ställning för en regering i Mellanöstern. Och att fördöma antisemitism innebär inte att man måste avstå från att kritisera Israel.

Men då måste vi också våga vända på frågan.

Skulle vi reagera lika kraftfullt om en muslim i Sverige utsattes för samma hat enbart därför att han eller hon är muslim? Svaret måste vara ja. Samma princip måste gälla åt andra hållet, fast ingen religion har rätt till immunitet mot kritik.

Ingen religiös ledare har rätt att kräva underkastelse av andra människor. Ingen religiös eller politisk rörelse har rätt att använda tron som förevändning för att inskränka andra människors frihet. Och ingen människa ska behöva acceptera hot eller våld därför att hon kritiserar en religiös eller politisk idé. Inga idéer är så heliga att staten måste skydda dem från kritik. Det är därför vi har avvecklat blasfemilagar.

Människor ska skyddas från diskriminering. Idéer ska tåla granskning.

Det gäller islam lika mycket som judendom, kristendom och alla andra religioner.

Om en imam, rabbin eller präst hävdar att det svenska samhället måste underordna sig religiösa regler, ska vi kunna kritisera detta. Om någon religiös auktoritet hävdar att människor av en annan tro är underordnade eller att samhället ska styras av religiös lag, ska vi kunna säga nej.

Samma krav på journalistiken

Medierna har också ett ansvar.

Journalister ska rapportera om Gaza. De ska rapportera om palestinska civila som dödas, om israeliska civila som dödas, om gisslan, om förstörelsen, om det humanitära lidandet och om misstänkta krigsbrott.

Men journalistik ska inte vara aktivism.

När ordet folkmord används måste journalisten åtminstone förklara att det är ett juridiskt begrepp med en mycket specifik innebörd.

Folkmord är inte bara ett annat ord för ett mycket brutalt krig eller ett mycket stort antal döda civila. Det krävs ett specifikt uppsåt att helt eller delvis förstöra en skyddad grupp. ICJ har beslutat om provisoriska åtgärder inom ramen för målet mellan Sydafrika och Israel. Men de provisoriska besluten är inte ett avgörande i frågan om Israel har begått folkmord.

När Mehdi Hasan intervjuade ICC dåvarande chefsåklagare Karim Khan ville han inte gå med på att det fanns bevis för att Israel begick folkmord.

Det är egentligen precis så rättsstaten ska fungera. Man åtalar inte för att tillfredsställa ett politiskt narrativ. Man åtalar när bevisen håller. Det borde också vara en självklar princip för journalister.

Åsikter och handlingar är inte samma sak

Det finns ytterligare en distinktion som är viktig.

Vi måste skilja mellan vad människor tycker och vad de gör på grund av det de tycker.

En person har rätt att vara pro-israelisk. En annan har rätt att vara pro-palestinsk. En person har rätt att vara religiös och en annan att vara ateist. En person har rätt att försvara islam, judendom eller kristendom – och andra har rätt att kritisera dessa religioner.

Det är inte själva åsikten som ska kriminaliseras. Men om någon omsätter sin politiska eller religiösa övertygelse i våld, hot, förföljelse eller andra brott är det handlingen som ska bedömas och kritiseras.

Det är en avgörande skillnad.

Och därmed tillbaka till Mohamsson

Det är därför jag tycker att Mohamssonska uppmuntras när hon säger ifrån mot antisemitism och rasism just för att hon försvarar en princip som borde vara självklar:

Judar i Sverige ska kunna bära Davidsstjärnan utan rädsla.

Och exakt samma princip måste gälla för muslimer i Sverige. De ska kunna bära hijab, gå till moskén och utöva sin religion utan rädsla.

Men samma skydd måste också gälla den politiska övertygelsen.

En muslim ska kunna vara pro-israelisk. En jude ska kunna vara pro-palestinsk. En kristen ska kunna vara neutral. En ateist ska kunna kritisera båda sidor.

Ingen av dem ska behöva acceptera hat eller hot på grund av sin uppfattning.

Individer har rättigheter. Tankar och idéer har inga rättigheter.

Religioner har rätt att existera och utövas inom lagen. De har inte rätt till immunitet mot kritik.

Om en judisk grupp skulle försöka hävda religiös överhöghet över det svenska samhället, ska vi säga nej. Om en islamistisk grupp gör samma sak ska vi säga nej. Om en kristen fundamentalistisk rörelse gör det ska vi säga nej.

Själva ordet islamism är värdeladdat och används på olika sätt. Erdoğan har sagt: ”Det finns ingen moderat islam. Islam är islam.” Han säger mao att islamism är en del av islam. Det visar varför vi måste kunna diskutera vilka religiösa och politiska idéer olika rörelser faktiskt företräder, utan att låta själva etiketten avsluta diskussionen.

Samma måttstock. Varje gång.

Det är inte antisemitism. Det är inte islamofobi. Det är liberalism.

Yttrandefriheten måste innebära din rätt att kränka mig – och min rätt att känna mig förnärmad.

Om den som lättast blir kränkt dessutom får makten att bestämma vad andra får säga, och hot om våld blir ett sätt att avgöra var gränsen går, då har vi i praktiken avskaffat yttrandefriheten.

För jag kan alltid hävda att jag är mer förnärmad än du.

Och om graden av förnärmelse blir måttstocken för vad som får sägas, då är det till slut den mest lättkränkte som bestämmer.

Så jag behöver inte vänta på att du ska cancelera mig.

Jag cancelerar härmed mig själv.

Då slipper du – och kanske även medierna – besväret.