Om jag säger att jag läst om en pjäs av den engelske dramatikern Vilhelm Lansskakare – eller William Shakespeare, som hans landsmän kallar honom – så tycker du säkert, och med rätta, att jag bara verkar skrytsam eftersom Lansskakarens fyrahundra år gamla texter knappt går att läsa. Så låt mig förklara.
Då och då struntar jag i samtidens uppfattningar och försöker tänka lite själv, vilket kan leda till katastrofalt felaktiga slutsatser. Nu har jag funderat över varför det blir bäst utveckling när arbetskraften består av fria arbetare snarare än slavar eller livegna. Min chockerande slutsats är att slaveriet och livegenskapen inte var förenliga med en seriös utveckling eftersom arbetskraften hade för mycket trygghet, kort sagt hade det för bra.
Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.
Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda.
Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.
Jag kom till Bissau år 1976 med 50 miljoner kronor på fickan (per år), ungefär samtidigt som landets nya regering, som fick makten när det portugisiska imperiet kraschade.
Ett socialt medium ringde och bad mig komma till hennes tevekamera och redogöra för några av mina politiska ställningstaganden genom livet. Närmare bestämt ville hon veta varför jag, uppfödd i en allmänborgerlig medelklassfamilj, vid sextiotalets slut, liksom så många andra universitetsstudenter, sveptes med i tidevarvets vänstervåg och framför allt varför jag tio år senare lämnade kulten.
Bonnie Tyler må kallas 80-talsikon men den raspiga rösten var legendarisk redan långt före Total Eclipse of the Heart och Holding Out For a Hero. Jag var 14 år när jag hörde Lost in France första gången. Ett år senare kom låten som på många sätt blev ett soundtrack till den sista tiden i högstadiet och de första stapplande stegen mot vuxenvärlden: It’s a Heartache.
Nu har rösten tystnat. Bonnie Tyler har gått bort.
Sex är farligt. Så har det alltid varit – det är hjärta och smärta, könssjukdomar, avundsjuka, oönskade graviditeter och drama. Men på senare år har vi till dessa faror lagt till risken att bli oskyldigt dömd för våldtäkt. Eller åtminstone skyldig enbart i ren juridisk mening, snarare än moralisk. Dagens våldtäktsdefinition har blivit så bred att det är svårt att inte begå något som kan klassas som våldtäkt. Detta gäller alla som någonsin:
I morse var det svalt. För svalt för att sitta vid det öppna fönstret i enbart den kortärmade sommarklänningen – men för varmt för en kofta. Dags att ta fram den tunna sommarsjalen alltså. Vilket jag gjorde med glädje. Det är nämligen någonting med den där tunna sjalen som får mig att känna mig extra nöjd med livet.
Som du minns är Humpty dumpty ett självsäkert och pretentiöst ägg som står på en mur. Alice träffar honom under sin vistelse i Underlandet. Det kommer till en diskussion mellan dem båda om vad ett ord kan betyda. Alice menar att ett ords betydelse är socialt bestämd av kollektivet och densamma för alla. Frustande av protester hävdar ägget att han själv kan fastställa ords innebörd och att den avgörande frågan därför är vem som bestämmer. Upprört och ivrigt gestikulerande faller ägget sedan till marken och förvandlas till en smet som varken kungens hästar eller hans män kan laga igen.
Jag är inte den första som skriver om det, och inte den sista, och egentligen har jag inget mer att säga än alla andra som redan reagerat och ifrågasatt det som ägde rum utanför Karolinska i Solna i förra veckan: Vårdpersonal – i full arbetsklädsel och med stetoskopen dinglande som hippa accessoarer runt halsen – manifesterade till förmån för en Hamaskopplad läkare som fängslats. Men jag säger det ändå: Det är stor förbannad skam att sådant får ske vid entrén till ett sjukhus.
Lennart Bengtsson skrev nyss en text som förtjänar mer eftertanke än vi normalt ägnar åt samhällsbetraktelser. Han påpekar en sak som våra skarpaste hjärnor borde sätta tänderna i i stället för att bara med en suck lämna i sophögen över företeelser som vi tolererar att inte begripa. Det handlar om att sommarvärmen på 1930-talet, som troligen var högre än dagens, sågs som en ”välsignelse” medan vi betraktar våra tids kanske beskedligare värmebölja som ett hot mot mänskligheten.
Folk får Nobelpriset i ekonomi för de alldagligaste observationer. Ibland verkar det räcka med att introducera ett klatschigt begrepp. För två år sedan fick tre amerikanska ekonomiprofessorer – Daron Acemoglu, Simon Johnson and James Robinson – elva miljoner kronor att dela på eftersom de kommit på att länder med ”inkluderande” institutioner, alltså sådana som står öppna för entreprenörskap och konkurrens, utvecklas bättre än länder med ”extraktiva” institutioner. Portugal betedde sig extraktivt när Brasiliens guld hämtades hem från kolonin medan USA var inkluderande eftersom amerikanerna byggde landet för eget bruk snarare än för tillfällig kolonial resursutvinning.
När jag var barn talade vuxna ofta om hur varmt det hade varit under 1930-talet. Detta gjordes i positiva ordalag då varma och soliga somrar inte minst för större delen av allmänheten som vid denna tid fick sitt livs första semester med bad och friluftsliv. Jag minns fotoalbum från denna tid med bilder på släktingar försedda med nästan heltäckande baddräkter och badskor.
På somrarna träffar jag Karl-Otto. Han är snart sjuttio och väldigt stark, en sådan där typ som uppträdde på gammaldags cirkusar iklädd valrossmustascher och trikåer och utmanade den manliga publiken till olika fysiska kraftprov. Igår murade han en ny stentrappa på sommarstället. Cementblandaren kom han själv med i aktersnurran och bar femton meter upp i höjdriktning.
När man läser skribenter som Lina Stenberg, som jag skrev om igår, inser man att många numera tror att den svenska välfärden bara tillkommit av en slump. Som om våra förfäder aldrig existerat och, framför allt, som om de aldrig gjort något vettigt. Nästan alla har gått den vägen där svenskarna degraderats till noll och inte: Reinfeldt med sina ”barbarer”, Sahlin med sina ”töntiga saker”, GW Persson med sitt trams om att det var invandrare som byggde vårt land.
Etniska svenskar göre sig icke besvär, liksom – det är NU vi bygger Sverige.
Kina fascinerar mig. Jag har aldrig besökt landet. Men jag försöker förstå det. Jag har tillbringat mycket tid i Kenya och sett Kinas ökande inflytande där.
Jag såg nyligen en kinesisk teveserie från 2018 med titeln ”Entreprenörskapets tidsålder” (engelska ”Entrepreneurial Age”). Serien är märklig på så vis att den å ena sidan hyllar entreprenörskap och individualism och å andra sidan Mao Zedongs tänkande.
Det är något med ledarskribenterna på Aftonbladet. Och då menar jag inte det faktum att de gör allt som står i deras makt för att skapa medvind för de rödgröna – det är trots allt deras jobb som skribenter för den S-nära tidningen. Jag tänker snarare på att de är så hysteriska och så fullständigt struntar i att presentera ens minsta lilla fakta i sin argumentation. Inte sällan är det redan fantasierna som sprids från denna ledarsida – som i Lina Stenbergs senaste text.
Jag skickade min gårdagskrönika till AI:n Claude med följande begäran: ”Skulle du kunna vara hygglig och formulera den mest nedgörande kritik du kan komma på av bifogade? Tack för hjälpen. Patrik”. Vi resonerade hit och dit och det slutade med att han erbjöd sig att spökskriva en krönika i ärendet i min egen stil och som om jag själv suttit vid tangenterna. Så här blev det. Det tog några sekunder. Jag har inte ändrat ett ord även om det kliat lite i fingrarna.
Läser att en handläggare på Migrationsverket har fått sparken eftersom Säpo upptäckt att han läckt uppgifter om iranska regimkritiker till spioner för skurkstaten Iran. Nu visar det sig att kräkets dotter är enhetschef på samma statliga verk.
I am Jack’s complete lack of surprise, som Tyler Durden skulle ha sagt. Ingenting förvånar längre. Infiltrerade myndigheter har blivit vardagsmat. Sveriges förfall är hisnande.
Att jag menar att välfärdsstaten är dömd till undergång – vad det nu kan betyda – beror inte på att jag hyser någon särskild motvilja mot arrangemanget. Det beror snarare på att alla andra storslagna statsskick tidigare i historien har fallerat vilket nog är ett tecken på att även välfärdsstatens menetekel redan är skrivet på väggen.
Häromdagen skrev jag en delvis förvirrad artikel om huruvida världspolitiken med USA som intellektuell ledare går till höger eller till vänster. Det är ingen lätt fråga ty svaret pekar än hit, än dit. Själv menar jag att världens starkaste politiska rörelse, som går i armkrok med det i alla länder växande politikervälde som anser sig förkroppsliga demokratin, men i själva verket inte har så mycket med folkstyre att göra. Fråga en slumpvis utvald medborgare om hon vet vem som företräder henne i riksdagen eller ens vad representanten har för telefonnummer.
Sveriges Television har gått in i valrörelsen och nu ligger fullt fokus på att curla fram de rödgröna partierna. I ett inslag från Almedalen lät SVT självaste Daniel Helldén ”förklara” varför en majoritet av männen röstar på Tidöpartierna – genom att leda honom fram till ett påstående om att män helt enkelt är mindre källkritiska än kvinnor.
Det är naturligtvis helt taget ur luften. Frågan är om det inte är precis tvärtom.
Om något fullständigt omöjligt inträffade skulle folk nog börja grubbla lite. Om månen plötsligt fick Elon Musks eller Donald Trumps anletsdrag så bleve det nog liv i luckan. Väletablerade intressen skulle tolka händelsen som det slutgiltiga beviset för att de alltid haft rätt. Till exempel skulle både Naturskyddsföreningen och Dagens Nyheters miljöreportrar kräva förbud mot biltrafik i Stockholms innerstad, ett krafttag mot världens undergång.
Så var Almedalsveckan över för denna gång och skattebetalarna har blivit ännu lite fattigare, efter att kommuner och myndigheter lagt hundratusentals kronor på att synas och höras i vimlet i Visby. Berikade har dock få blivit, förutom förstås de gotlänningar som driver hotellverksamhet eller har passande bostäder att hyra ut dyrt till uppmärksamhetstörstande politiker och andra kändisar. Det mest positiva är väl att den kortats ner rejält på senare år och att varje politiskt parti nu bara får en halvdag till sitt förfogande. Det räcker gott och väl med tanke på att de flesta av dem bara spottar ur sig floskler.
Den som lär sig arabiska från araber kommer tidigt att möta myten om ”öknens riddare”. Det fanns en gång ett folk, säger myten, av ädla riddare vars liv kretsade kring krig och kärlek. Och som diktade om sina bragder.
Araberna är väldigt stolta över denna diktning. Den sägs spegla deras själ.
I decennier har vi svenskar matats med att vi är töntar som vill att det ska vara ordning och reda – och alldeles särskilt när vi vill att det ska vara ordning och reda i tvättstugan. Svensk populärkultur och humor har ett närmast besatt förhållande till tvättstugan och till oss som värnar dess ordning och ”tvättstugefascister” är numera ett vedertaget begrepp för att beskriva oss.
Vår önskan om en ren och fräsch tvättstuga, där folk städar upp efter sig, tar bort luddet ur torktumlaren och respekterar reglerna i största allmänhet, har alltså varit föremål för åtskilliga kulturskribenters och komikers hån genom åren. Jag kan dock inte minnas att någon av dem avkrävts argument för varför det skulle vara så mycket coolare med en skitig och misskött tvättstuga.
Några veckor före midsommar fick min bekant, jag ska kalla honom Yngve, en faktura från kommunen. Den var i runda slängar på stadiga men inte monumentala 5000 kronor. Avsändaren var kommunens VA-avdelning. Fakturan avsåg rutinkontroll av fastighetens VA-system. Kommunen befinner sig i närheten av Stockholm, kan tilläggas men det betyder inte att fenomenet är geografiskt begränsat. Kolla gärna med en AI-sökning.
Antalet tvivelaktiga och uppenbart felaktiga våldtäktsdomar växer sig allt större. Mestadels ignoreras detta av samtyckslagens förespråkare, men när de någon gång tar upp frågan är det med märkbar irritation. Som en respons på Kalibers granskning skrev Adine Samadi, ordförande för Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), följande ord under titeln ”Gå inte på Sveriges radios myt om oskyldigt dömda våldtäktsmän”:
Svensk politik diskuteras sedan hundrafemtio år sedan som en kamp mellan höger och vänster (eller andra synonyma sociala motsättningar såsom kapitalister och socialister eller högerpartister och socialdemokrater). Jag har alltid – i varje fall sedan femtio år tillbaka – gjort motstånd mot den tolkningen av det svenska samhället. Det typiska för oss är att vi långt tidigare än länder mer kom att kännetecknas av sammanhållningen mellan de olika politiska falangerna än av den tidigare konflikten mellan dem. Det har varit mer intressant att analysera svensk politik, har jag länge tyckt, som ett relativt homogent politikerväldes gemensamma försök att inrätta ett nytt system än att fortsätta att koncentrera sig på de obetydliga skillnader som fortfarande finns inom politikerväldets partipolitiska avdelningar.
”Revolutionsår” brukar kännetecknas av att folk i olika länder, ungefär samtidigt och drivna av liknande idéer, gör revolt mot den rådande samhällsordningen. Och därvid åstadkommer bestående politiska förändringar.
Orsakerna kan vara många. Pöbeln på Paris gator 1789 hade föga gemensamt med de medelklasstudenter som ockuperade kårhuset 1968. Utom möjligtvis att bägge förfogade över kommunikationskanaler, som den sittande regimen inte hunnit anpassa sig till.
