Geopolitikens – ett modernt ord som jag aldrig trodde att jag skulle ha någon nytta av – bas är maktens ständigt föränderliga spridning över markområden som alltid är desamma. Australien ligger still vare sig det har kärnvapen eller inte. En av maktbasens viktigaste komponenter är det renommé som de berörda områdena åtnjuter.

Detta renommé som för det mesta håller sig oföränderligt lugnt kan plötsligt bryta ut i konvulsioner. Så var det när USA:s vice president Vance i början av förra året kom till München för att ta Europas politiska ledare i upptuktelse för att de vägrade att erkänna sina svagheter utan i stället skylla sina svårigheter på andra. Hotet mot Europa kommer inte utifrån, sa Vance, utan inifrån. Med det menade han att Europa självt har ansvaret för sin geopolitiska svaghet. På hundra år har Europa förvandlats från en geopolitisk hegemon – ett annat ord som jag inte visste gick att använda – till en maktpolitisk puttefnask utan att egentligen upptäcka att stora förändringar är på gång och ännu mindre vilja acceptera att den europeiska sinnesförfattningen och det europeiska stasskicket, inklusive välfärdsstaterna, måste anpassas efter en ny tids behov.

De flesta politiker som styr Europas länder tycks inte ens ha uppmärksammat de geopolitiska förändringarna (och blir därför arga på Vance i stället för att tacksamt ta emot hans budskap för att övertyga sina dästa väljare om att de inte längre är herrar på täppan). Men vad ska Europa då göra för att inte helt sladda ut ur geopolitiken?

Ett år innan Draghi lättade sitt hjärta i München kom den förre italienske riksbankschefen Mario Draghi med en tjock EU-bok med rekommendationer om hur Europas länder åter skulle kunna ta sig upp på banan. EU står vid ett vägskäl, sa Draghi, och beskrev en ”existentiell utmaning” med låg tillväxt, teknologiskt eftersläpande gentemot USA och Kina, med behov av radikala reformer. Konkret föreslog han € 800 miljarder i årliga investeringar motsvarande 4-5 procent av EU:s BNP – för att förena kapitalmarknaderna, förenkla regelverk och accelerera innovation inom AI, grön teknik och försvar.

På frågan vad som blivit av Draghis planer svarar Claude ungefär som man kunde vänta:

Nästan två år efter publicering är bilden att EU-kommissionen har omfamnat Draghis diagnos retoriskt medan den faktiska lagstiftningen – särskilt de svåra strukturella bitarna som kapitalmarknadsunion och regelförenkling – går trögt och möter medlemsstatsmotstånd. Det mönstret passar rakt in i din ombudsmannaväldet-analys: byråkratin producerar ramverk, kompasser och program (vilket den är bra på och kontrollerar), men undviker de smärtsamma strukturella ingreppen som skulle kräva att medlemsstaterna gav upp makt eller att etablerade intressen fick stå tillbaka.

Men Draghi är inte den ende som tagit sig an uppgiften att förklara hur Europa skulle kunna räddas. För en månad sedan kom rapporten Europé 2031 (https://europe2031.ai/summary/) som väckt uppmärksamhet i andra länder men knappt omnämnts i Sverige. ”Budskapet är att Europas nuvarande svar är tio till hundra gånger för litet och riktat mot fel mål”, säger Claude.

Åtminstone tre olika geopolitiska strategier för Europas återuppvaknande avslöjar sig här. I grunden rör alla egentligen vem det är som ska bestämma över den europeiska ekonomiska utvecklingen, Europa eller USA. Framför allt handlar det om vem som ska finansiera och administrera utvecklingen av den alternativa intelligensen som alla utgår från ska bli utvecklingens moder. Draghi anser att Europa ska stå på egna ben och hålla USA utanför. Europa 2031, på armlängds avstånd förbundet med den amerikanska techindustrin, tror inte att Europa har en chans att klara uppgiften på egen hand och föreslår i stället fredlig och rättvis samverkan. Europé 2031 hävdar att Europa aldrig fattat hur fort AI skulle åstadkomma förändringar och hur genomgripande de skulle bli. Den tredje strategin förespråkas, underligt nog kanske, av de amerikanska techföretagen själva. De menar att den amerikanska staten ska hålla sig borta från finansieringen av techbranschen och i stället överlämna uppgiften helt och hållet till det privata kapitalet. Staten ska begränsa sig till att hålla en beskyddande hand över A/I-bolagen. Chefen för Open AI, Sam Altman, hävdar att President Trump gör mer för bolagen genom informellt stöd än om staten plockat fram pengarna för branschens utveckling. Claude sammanfattar:

Det som verkligen sticker ut… är att Trump använder presidentmaktens informella tyngd — tillgång till Vita huset, offentliga pressevenemang, nödförordningar för elproduktion, löften om regulatorisk välvilja — som brytstång för att få privata aktörer att committa kapital snabbare och i USA snarare än någon annanstans. Altmans kommentar (”vi hade inte kunnat göra det här utan er, herr president… för att ni vann”) är talande: det är inte kapitaltillskott, det är politiskt skyddat momentum — en form av implicit statsgaranti/välvilja utan att staten själv lägger några pengar.