George Orwells dystopiska roman 1984 har blivit ett hushållsbegrepp (tänk ”Storebror ser dig”) inte bara för framtidsforskare och allmänt litteraturintresserade personer. Liknande dystopier fanns före publiceringen 1948 och finns idag i överflöd. Vare sig man läser böcker eller ser filmer placeras man oftast i en så att säga färdig eländig värld. Vägen till den dystra tillvaron, förfallet, skildras utomordentligt sällan.

En författare som faktiskt gjorde det förtjänar att nämnas, särskilt nu när tiotusentals marockanska unga män väller in i Spanien.

Alldeles i början av 1970-talet skrev den franske författaren Jean Raspail (1925–2020) en bok som på ovanliga vägar blivit något av en modern klassiker. År 1973 publicerades Le Camp des Saints. Titeln anspelar på en text i Bibeln, i Uppenbarelseboken (egentligen Johannes uppenbarelse) 20:9. Den beskriver hur Satans arméer omringar de sista rättrogna kristnas läger i den älskade staden (Jerusalem), innan Guds eld plötsligt slår ner från himlen och förgör de onda. Raspail var en djupt troende katolik, dock mycket kritisk till förhållanden inom Vatikanen i allmänhet och den dåvarande påven i synnerhet, vilket till en del avspeglas i boken.

Min nyfikenhet vad gäller Raspail väcktes av att jag i förbifarten noterade att Amazon en tid plockat bort boken från sortimentet, eftersom den ansågs störa vissa gruppers uppfattning om vad som passar sig. Tydligen hade den uppskattats av folk som ansågs luta alltför mycket åt höger, men vi läsare och skribenter på DGS vet hur lite som ibland behövs för att sura miner och andra liknande reaktioner ska uppstå.

Svenska Wikipedia skriver: ”Le Camp des Saints har avfärdats av både franska och engelskspråkiga kommentatorer för att förmedla rasism, främlingsfientlighet, och monokulturalism. Boken är populär i grupper som hyllar högerextremism och vit nationalism.”

En kort sökning visade att boken finns tillgänglig i engelsk översättning, The Camp of the Saints, även via svenska Bokus. Min franska är otillräcklig för den här typen av läsning, så det blev en beställning av den engelska översättningen.

Bibelns text, som titeln anspelar på, erbjuder ett slags lyckligt slut, medan Raspails version tar en annan väg vid de sista kristnas sista läger. I hans berättelse är det de sista försvararna av de västerländska idealen som förgörs när de befinner sig i Schweiz, den enda kvarvarande bastionen. De blir martyrer. De allra sista.

Hur ser bokens (yttre) handling ut?

En enorm våg av migranter från Indien bordar en flotta bestående av ett hundratals skepp. Det är en veritabel invasionsarmé bestående av smutsiga, brutala, illaluktande amoraliska människor som drivs av leda vid sina levnadsförhållanden, av fattigdom och längtan efter att tillgodogöra sig västerlandets rikedomar, genuint oförmögna som de är att skapa några egna. De är helt ointresserade av att ta till sig västerlandets ideal och livsstil.

Migranterna är en flodvåg av människor, en armé främst beväpnade med sin svaghet, sin förmåga att framkalla medlidande i västerlandet. I Frankrike sjuder det redan av sympatiyttringar när de närmar sig, i form av upplopp i de invandrartäta förorterna.

Flottan seglar till Suezkanalen, men avvisas av egyptiska militärer. De fortsätter i stället runt Afrika. Utanför Sydafrika, som vid den här tiden styrs av den vita apartheid-regimen, erbjuds de nödhjälp men föredrar att sjunka djupare i den misär som väcker så mycket sympati i det svaga och oförstående västerlandet. När de kommer till São Tomé upp utefter den afrikanska västkusten, möts de av en blandning sympatiserande västerlänningar, rockstjärnor och representanter för Vatikanen. En präst stryps och kastas överbord, en händelse som tystas ner av media i väst.

Väl i land i södra Frankrike möts invasionen mindre av väpnat motstånd än av naiva sympatisörer som ordnat olika centra för mottagandet. Dessa ryggar dock tillbaka inför hopens stank, snarare än inför deras brutala framfart.

Västerlandets kultur förstörs snabbt och dess invånare dras ner till barbarernas nivå, eller möter svärdet. Vatikanen med påven i spetsen uttrycker suicidal förståelse för utvecklingen.

Som jag redan avslöjat drivs de sista försvararna till Schweiz, som länge hållit gränsen mot invasionsstyrkorna. Slutligen faller även detta läger, gränsen öppnas. Franska flygkrafter, nu helt i regi av barbarerna, bombar och utplånar det som återstod.

Det är slutet, västerlandets undergång.

Boken The Camp of the Saints bjuder på en plågsam läsning. Raspail håller inte igen i sina beskrivningar av barbarernas brutalitet, deras eländiga uppsyn och inte minst deras stank. Det handlar inte om några ädla vildar, ofördärvade av västerländska kulturella ideal. De utgör en osminkad motpol till det välmående och välskötta västerlandet, som dock förlorat all förmåga till att försvara sina ideal. Västerlandet blundar och vägrar att se vad som faktiskt sker och dra elementära slutsatser om hur det hela kommer sluta.

Raspail tycks ha haft en häpnadsväckande klarsyn i förhållande till sin bok, dess profetiska budskap och hur bemötandet skulle gestalta sig. Han hade skickat ut en mängd exemplar av den nytryckta boken till politiker och kulturpersonligheter; många skrev uppskattande svarsbrev och intygade att de sympatiserade, stod på Raspails sida. Men när det kom till det offentliga livet i media och i vardagspolitiken visade samma personer upp helt andra ståndpunkter.

Med tanke på att boken skrevs för över 50 år sedan, är det nästan svårt att riktigt ta in dess profetiska tyngd. Mina tonårsminnen från tidigt 70-tal handlar om kriget i Vietnam, om den kommande istiden, om att oljekällorna sinade, att oljan skulle ta slut om bara några år. Många av de lite äldre kamraterna var övertygade kommunister. På radio och tv talades det lyriskt om det socialistiska framtidslandet Tanzania, den svenska biståndsindustrins kelgris.

Idag talar inte många om en kommande istid, det är värmedöden som är undergångsvisionen par preference. Man oroar sig numera för att oljan inte ska ta slut. Folket i Tanzania lever inte i ett socialistiskt paradis, trots fortsatt massivt bistånd.

Den socialistiske premiärministern i Spanien har nyligen gett amnesti/uppehållstillstånd till 1,3 miljoner ”migranter”, vilket inom några år kommer att generera en anhöriginvandring på 3–4 gånger det antalet. I skrivande stund råder förvirring kring det möjligen lågintensiva inbördeskrig som utbrutit i den spanska enklaven Ceuta sedan runt 50 000 unga plundrande marockanska män strömmat in på några dagar. Och ut igen, ingen vet säkert. Videoklipp därifrån är som en filmatisering av Raspails barbarinvasion.

Lite yrvaket tycks i denna stund ett folkligt motstånd mot denna utveckling ha vaknat. I Spanien liksom i en mångfald västerländska samhällen bubblar missnöjet.

Hur som helst har Raspails bok i det stora hela blivit en alltmer korrekt beskrivning av utvecklingen. Men hans poäng är mindre att skildra de barbariska folken och deras vanor än de västerländska folkens naiva självmordsbeteende. Det är värt att hålla i minnet.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom Life-Style Design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, blev fil kand och fil mag i lagom tempo. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.