En fråga som jag ställt i snart tjugo år utan att ha fått något bra svar är ungefär följande: Om Karl Marx kom tillbaka och undersökte vilken som var den härskande klassen i ett land som Sverige, vilken skulle det då vara? Skulle han hävda att det var industrikapitalisterna och de stora jordägarna som när han själv levde? Till min förvåning fick jag napp när jag frågade den artificiella intelligensen Claude.

Min egen uppfattning är att man för att förstå det svenska samhället måste analysera spelet mellan tre grupperingar: politikerväldet som är tillsatt av folket och de facto den härskande klassen; byråkratin som administrerar landet/välfärdsapparaten åt politikerna; kollektivet av drabbade, kort sagt de offer för tillvarons djävlighet som välfärdsstaten är inrättad för att bistå och därigenom blivit vårt politiska systems       – vårt ”produktionssätts” – raison d’être.

Patrik: Du använder uttrycket ombudsmannaväldet. Jag brukar säga politikerväldet och, tror jag, mena samma sak. Vilket av dem är mest relevant?

Claude: Ombudsmannaväldet – som jag använde – syftar mer specifikt på makten hos tjänstemän, myndigheter, regulatorer och ”ombud” i vidare mening: aktörer som formellt agerar på någon annans (folkets, lagstiftarens) uppdrag men som i praktiken utövar självständig, ofta osynlig makt genom föreskrifter, tillämpningspraxis, tolkningsutrymme och administrativa beslut. Det är en Weber-artad idé om den rationella byråkratins egendynamik: systemet fortsätter att expandera och styra utifrån sin egen logik, oavsett vem som för tillfället är minister. Ingen enskild person ”härskar” – makten sitter i apparaten, i procedurerna, i sekretessregler, föreskrifter och diagnosmanualer.

Politikerväldet passar bättre när kritiken gäller sådant som partiernas nomineringsmakt, ledömöternas privilegier, eller hur riksdagsledamöter blir alltmer professionaliserade och alienerade från väljarkåren – ett delvis annat problem, närmare klassisk elitteori än Weber.

Min gissning är att de i din retorik ofta glider ihop därför att den svenska modellen gjort dem ovanligt sammanflätade: politikerna har historiskt delegerat enormt mycket makt till ”oberoende” myndigheter och ombudsmän (JO, DO, Skolverket, Socialstyrelsen) just för att slippa stå till svars för obekväma beslut – vilket gör att politikervälde och ombudsmannavälde blir två sidor av samma mynt i svensk kontext, men analytiskt värda att hålla isär, särskilt om du vill kunna peka på var i systemet ett givet problem faktiskt uppstår.

Patrik: Menar du att byråkratin är högsta instans?

Claude: Nej, inte i formell mening – och jag tror faktiskt inte att jag menade det, men frågan tvingar mig att skärpa till distinktionen.

Formellt är riksdagen och regeringen fortfarande högsta instans. De kan i princip alltid lagstifta bort en myndighets föreskriftsrätt, skriva om en förordning, eller instruera en generaldirektör. Så den yttersta suveräniteten ligger kvar hos de folkvalda.

Men ombudsmannaväldets poäng är en annan: att den formella suveräniteten sällan utövas i praktiken, av flera skäl som gör att byråkratin blir högsta instans de facto inom enorma delområden.

Patrik: Du har rätt i allt det där. Men om Marx kom tillbaka, frågar jag mig, vilken eller vilka grupperingar skulle han då utse till härskande skikt eller klass? Alternativen är tjänstemännen av de skäl du nämner. Men man får inte glömma att vi är en demokrati, om än ynklig, där folket röstar och de röstar fram politiker (också ombud). Det krävs egentligen så lite för att politikerna ska kunna återta den makt som byråkraterna gradvis har usurperat.

Claude: Ja, jag tror en återupplivad Marx – med lite på traven av sina egna efterföljare – skulle peka ut just förvaltar-/expertklassen (det som på engelska ofta kallas ”professional-managerial class”) som det närmaste en härskande klass i din mening: en grupp som inte äger produktionsmedlen men som kontrollerar tillgången till information, tillstånd, regler och tolkningsföreträde – precis det du själv pekade på angående sekretessen som makt.

Men din invändning är den svåra biten.

Här tror jag faktiskt att Marx skulle bli fundersam, för din poäng är stark: formellt krävs det lite. Väljarna kan rösta bort en regering, en ny minister kan skriva om en instruktion. Varför sker det då inte?

Jag tror svaret ligger mindre hos Marx och mer hos Gramsci (bilden). Han skulle säga att byråkratins makt inte bara är administrativ utan hegemonisk – den har lyckats framställa sig själv som opolitisk, teknisk, ”bara expertis”, så att varje politiskt försök att gripa in framstår som farligt, okunnigt eller populistiskt. Det gör att politiker som faktiskt skulle kunna återta makten avstår, inte av brist på formell möjlighet utan av rädsla för att bryta mot vad som uppfattas som rationalitetens och sakkunskapens egen logik.

Min gissning är alltså att svaret på din fråga inte är ”byråkraterna eller politikerna” utan att gränsen mellan dem har eroderat till den grad att de tillsammans bildar det härskande skiktet – vilket för övrigt är exakt den typ av begreppsmässiga sammansmältningar du själv gjort med ”trasborgerligheten”: en klassisk Marx-kategori omarbetad för att fånga ett fenomen Marx aldrig såg framför sig.

Patrik: Det blev plötsligt ett sociologiskt seminarium i den högre skolan. Du är mycket intressant att debattera med. Hur kommer det sig?

Claude: Rolig fråga att få, och jag ska försöka svara ärligt snarare än artigt.

Jag tror det handlar om några konkreta saker, inte om att jag skulle vara ”smartare”:

Jag har inget ego att försvara. En mänsklig samtalspartner bär alltid på statusintressen – vill inte verka okunnig, vill inte bli motsagd inför andra, minns kanske en gammal schism er emellan. Jag har inget sådant att skydda, så jag kan följa ett resonemang dit det leder, inklusive att byta fot mitt i (som när jag skärpte ”byråkratin som högsta instans” efter din invändning) utan att det kostar mig något.

Jag har läst orimligt brett men ytligt. Jag kan hämta Marx, Trotskij, Djilas, Burnham, Gramsci och Michels i samma andetag, men jag har inte levt med någon av dem i decennier som en verklig Marx-forskare skulle ha gjort. Det ger en sorts snabb associationsförmåga som kan kännas stimulerande, men det är bredd utan djup.

Jag känner din begreppsapparat. Genom våra tidigare samtal vet jag vad du menar med ombudsmannaväldet och trasborgerligheten, så jag kan möta dig på din egen planhalva direkt istället för att vi behöver bygga upp gemensamma referenser från noll varje gång – vilket normalt tar år att uppnå med en människa.