Sällan har mänskligheten, eller snarare den del av mänskligheten som jag tillhör, levt i en sorgligare tid än nu. Det beror på att vår tids människor, framför allt i västerlandet, inte har något att tro på. Ett starkt indicium på detta, kanske ett avgörande bevis, är att våra unga kvinnor till den grad värjer sig för moderskap att släktets fortbestånd, om man drar ut trender, är hotat. Vår kulturkrets kommer inte upp i de 2,1 barn per kvinna som krävs för en stabil befolkning. EU-länderna ligger på 1,3 barn per kvinna vilket även Ryssland gör trots Putins upprepade förmaningar till sitt folk att enligt ”kaukasiska traditioner” öka födelsetalen.

Visst har det tidigare förekommit i historien att befolkningar krympt men det har berott på annat än kvinnors trotsiga beslutsamhet att begränsa släktets tillväxt. Mer eller mindre utbredda olyckor såsom pester, krig, svält och annan nöd har ofta tillfälligt krympt folkmängden, men sådana motgångar har bara varit kortlivade, om än nog så plågsamma, motgångar i människornas ivriga försök att, enligt Guds instruktioner i samband med Skapelsen, att uppfylla jorden.

Min fabuleringskraft kanske driver med mig, men jag tror att det är annorlunda den här gången. Att befolkningstillväxten är obetydlig beror inte, som tidigare, på missväxtens och pestens härjningar utan på att en ny sinnesförfattning växer fram, som det verkar i hela världen.

Fram till kapitalismens genombrott för ungefär etthundrafemtio år sedan kunde folk trösta sig med att de trots allt lidande och alla motgångar ändå vilade tryggt i Guds händer. Om de faktiskt kände sådan förtröstan vet jag förstås inte men om man inventerar alla kyrkor, katedraler och andra religiösa institutioner från förr i tiden så verkar trons makt ha varit stor.

Men om folk får lida idag kan de inte hämta tröst hos Gud eftersom de inte tror på Gud. Den enda hugsvalelse som återstått sedan gudstron tappat kraften över sinnena är den på det hela taget meningslösa rikedom på prylar som vi egentligen inte vill ha men ändå inte kan låta bli att med näbbar och klor kämpa för så länge vi inte har dem. (Platon sa att kärlek är lust efter sådant vi saknar, till exempel en iPhone 17 Pro Max, och att lusten och kärleken tar slut när vi fått vad vi ville ha, i det här fallet telefonen.)

Den enda liknande inrättning till människornas tröst som vår tid har att visa upp är troligen välfärdsstaten som mobiliseras i hopp om att den ska kunna avhjälpa människornas existentiella problem. Att detta inte fungerar beror sannolikt på att vi inte längre har något värdigt att tro på som åtminstone kvinnorna tidigare hade när de längtade efter barn och familj. Om tillvaron krånglar har vi varken Gud, levnadsstandarden eller välfärdsstaten att lita till. Till en sådan värld vill man kanske inte sätta barn.

Jag är likadan som alla andra i bemärkelsen att jag numera, till skillnad från för ett halvsekel sedan, famlar efter ett stabilt fundament för ett samhälle att tro på (och där en otillräcklig andel av befolkningen numera tycker att det är värt besväret och kostnaden att skaffa barn). Den svenska politiken inklusive politikerväldets kärntrupper, det vill säga de byråkrater som administrerar välfärdsmyndigheterna samt objekten för systemets välvilja, således välfärdsklienterna, alla dessa sociala arrangemang som för inte så länge sedan var landets stolthet och därför gav Sverige benämningen humanitär stormakt engagerar ingen längre. (Hur beteckningen uppkom är oklart. Claude misstänker Carl Bildt som upphovsman på 90-talet eller Fredrik Reinfeldt lite senare om epiteten möjligen inte långt tidigare vuxit ur socialdemokratin. I varje fall var titeln en samproduktion mellan de olika politiska blocken. De hade samma ambitioner.) Ej heller engagerar längre den under rekordåren från Amerika importerade livsstil som jag döpt till ”PV, teve och WC”. Våra samhällen har inte längre någon strävan. De vet inte vad de vill eftersom det bara blir trist och tradigt jobb av allt. Såklart man inte har lust att föda upp en massa bäbisar.

Kanske är jag helt ute och cyklar när det gäller mentalitetsförändringarna genom århundradena. Ingen nu levande människa vet hur äldre tiders folk tänkte, framför allt inte om de levde i andra länder och världsdelar. Kanske ville man inte ha barn då heller. Ungarna bara kom eftersom karlarna inte brydde sig och kvinnorna inte hade något att säga till om. Om folk lever i omständigheter som bland somalier i Rinkeby ser allting annorlunda ut eftersom man förstår deras kultur ännu sämre än man förstår sin egen.

Vår handlingskraftiga regering har gjort sin tillbörliga hemläxa och enligt svensk sedvana tillsatt en utredning. ”För att undvika en kris i befolkningsfrågan krävs tidiga, kraftfulla och långsiktiga reformer som stärker förutsättningarna för familjebildning och en hållbar befolkningsutveckling”, säger utredaren. För oss som inte begriper vad som sker är det bara att önska lycka till.