Dagens Nyheter publicerade en artikel den 30 juli om Hagamannen, serievåldtäktsmannen som härjade i Umeå i slutet på 90-talet (bakom betalvägg).

I några stycken finns kort och koncist sammanfattat varför svenskt polisarbete inte fungerar. Egentligen var det inte några nyheter men det är sällan man ser det så tydligt skrivet.

Först:

” Istället vänder sig utredarna till Pliktverket som har uppgifter över alla som mönstrat – inklusive längd. De begär ut namnen på alla män i Umeå som är kortare än 175 centimeter och i aktuell ålder.

Pliktverket säger nej: sekretessen kan inte brytas om inte misstanken mot personerna är tillräckligt stark, och det skulle handla om ett mycket stort antal män.”

Och sedan

” Jakten riktas in på enstöringar i utkanten av samhället och polisen kontaktar Socialkontoret i Umeå. De ställer frågan vilka män, 18 till 45 år gamla, som har stödboende eller får på annat sätt kommunal omsorg i aktuella stadsdelar? Även denna gång blir det avslag på begäran på grund av sekretess mellan myndigheter.”

Den absurda sekretessen mellan myndigheterna har troligen spelat en avgörande roll i detta fall även om den senare delen inte skulle visa sig relevant. Vilken sekretess behöver skydda folks skonummer när det handlar om att spåra en grov brottsling?

Den första december 2025 infördes en ny bestämmelse som syftar till att minska sekretessen. Men efter hur många decenniers utredningar av något som inte behövde utredas? Den sittande regeringen behövde 3 år på sig att åstadkomma något. Hur många råkade i onödan ut för något som hade kunnat förhindras?

I fallet Hagamannen arbetade en tid 30 poliser med fallet.

Ett land som har haft en lagstiftning av den här typen visar total hänsynslöshet mot brottsoffer, både de som redan hade drabbats och de som skulle komma att göra det. Lika stor är hänsynslösheten mot skattebetalarna som ska finansiera en polis som är bakbunden.

Det är lätt att tänka sig hur stor frustrationen är inom poliskåren som inte tillåts att göra sitt bästa. Troligen inverkar detta mycket negativt också på situationer som inte begränsas av lagstiftning. Många står säkert inte ut att jobba för en sådan organisation.

Även om, detta nu kanske är upphävt så kvarstår säkerligen många, många hinder för en effektiv brottsbekämpning. Efterlysningar publiceras inte öppet. Kameror får inte bevaka allmänna platser utan stora restriktioner. Polisen får inte ställa ut en bil full med värdesaker för att det kan ”fresta” någon att begå brott för att nämna några. Absurt!

Politikerna verkar kunna fortsätta att ljuga och säga att de gör sitt bästa. Sanningen är den att de vet mycket väl varför så få brott löses. Och i de flesta fall vägrar de göra något åt det. Misstanken är att de i en del fall är rädda för att grupper som de omhuldar skulle stå ut i statistiken och att de därför skulle riskera att förlora väljarstöd kan inte avfärdas.

Folkets dom måste bli hård.