Varje gång migrationsfrågan är på tapeten i ett publikt forum och Magdalena Andersson är närvarande så förkunnar hon utan minsta darr i rösten: ”Det var vi som skärpte politiken!”.

Hon syftar förstås, som du vet, på de av S-MP-regeringen tagna besluten under november 2015 om införandet av gränskontroller och regeringsproposition 2015/ 16:174  med ”syfte[t] att kraftigt minska antalet asylsökande (…)”. Propositionen blev sedermera lag under 2016.

Är det sant att denna skärpning av asyllagen (inte övrig immigration, det fick Tidö-regeringen börja strama åt) var en frukt av dåvarande Socialdemokraternas statsmannamässiga klärvoajans och miljöpartisternas politiska förnuft, som Andersson låter påskina bland annat under valduellen med Jimmie Åkesson i Aktuellt den 10 juni? Eller berodde beslutet på andra omständigheter?

Låt oss ta rygg på ett koncentrat av några för läsaren kända fakta för att försöka besvara frågorna. Dessa fakta som härrör från händelser som inte skulle ha skett om inte hela dåvarande gräddan av partierna, utom ett, och det tjattrande etablissemanget hade samlats högst upp på ett elfenbenstorn och vägrat, inte enbart under 2015 utan under flera års tid före och efter, att därifrån titta ner för att se vad som skedde på marken.

Annus horribilis 2015

Följaktligen: Diskrepansen mellan de själviska godhetsapostlarna som satt på toppen av den politiska pyramiden och de mer jordnära lokala politikerna blottades av kommunalrådet i västmanländska Norberg. Socialdemokraten Åsa Eriksson, som hon heter, gick till historien som ”det gråtande kommunalrådet” efter att hon lät sin maktlöshet om flyktingkaoset, i sin kommun med ca 4000 innevånare, uttryckas i tårar i programmet P1 Morgon. Vi är den 24 februari 2015. Åtta år senare säger hon i tidningen Fokus: ”Vi jobbade och jobbade, försökte på alla sätt vi kunde, år ut och år in, välkomna de asylsökande på ett så bra sätt som möjligt. Vi ville att de skulle trivas i Norberg och bo kvar. Men när buss efter buss rullade in, utan information, utan att vi hade skollokaler, personal eller pengar för att ta emot barnen, och ingen lyssnade när vi ropade på hjälp, då kände jag vanmakt. När läget var som hetast kom det 1000 personer till Norberg. Det är som om Stockholm skulle ha tagit emot 197 000 flyktingar på en gång.” Andra kommunalråd grät antagligen diskret hemma hos sig…

I stället för att, där och då, använda kommunalrådets tårar som ett bläck för att formulera en skyndsam och drakonisk asylpolitik som kunde resultera i ett beslut, liknande det som regeringen Ingvar Carlsson tog en viss Lucia 1989, poängterade oansvarsfullt nog statsminister Stefan Löfven, med hänvisning till konventioner, att ”det finns ingen gräns” för hur många flyktingar landet kan ta emot. Liksom att Sveriges resurser var bottenlösa, för att bara nämna praktikaliteter. Hans verklighetsfrånvända ord i regionala tidningen Sydsvenskan nådde förstås många både inom och utanför landets landamären, genom nätet och arabiskspråkiga medier, och förvandlade därmed Sverige till det primära flyttmålet för människor från Mellanöstern. Vi är vid slutet av april 2015. ”Vi har klarat det tidigare” sa han i samma intervju; han mannen som kunde blicka endast bakåt men inte se framåt. Under denna vår kom ca 1000 asylsökande per vecka. Läget var redan ansträngande.

Men trots att antalet ökade successivt vidtogs inga motverkande åtgärder av regeringen. Således, när dess chef höll sitt tal med den ökända parollen ”mitt Europa bygger inga murar” den 6 september på en manifestation arrangerad av alla riksdagspartiernas ungdomsförbund utom SD:s, under ledning av Grön ungdom (vilka annars), strömmade det in ungefär 4 000 flyktingar i landet i veckan. Läget blev ännu mer ansträngt för landets kommuner. Eller hur Åsa Eriksson och andra?

Intensiteten på inflödet av människor ökade kontinuerligt innan det nådde en slags tsunami, framför allt i södra Sverige. Drygt 39 000 sökte asyl i hela landet under oktober 2015. De över 110 000 som anlände under de första tio månaderna under detta annus horribilis måste ha mat på bordet och tak över huvudet. Det var sålunda bara en tidsfråga innan en fullkomlig lokalbrist, inklusive korridorer, blev ett fullbordat faktum. Och eftersom, om överdrifter ursäktas, Sagerska palatset inte var aktuellt för uthyrning till Migrationsverket, fick dåvarande MSB i uppdrag att upprätta 75 tält i Revinge utanför Lund (1). Den 21 oktober poserar i ett av dessa tält dåvarande inrikesminister, Anders Ygeman, framför kamerorna med ett kommunikativt budskap till både inhemsk och utländsk publik, via bland annat de inbjudna nyhetsbyråerna AFP och AP, om att landets ordinarie bostadskapacitet är helt uttömd. Med andra ord: Sverige är fullt! Men det hjälpte naturligtvis inte: ca 10 000 per vecka fortsatte då att komma.

Men, som alla vet, signalpolitik hjälper föga vid kriser och ohållbara situationer som denna. Som alla vet, inklusive regeringen själv, erfordrades i stället ett handlingskraftigt beslut som stavas ”gränskontroller”. Men trots det uppenbara väntade de obeslutsamma makthavarna i Rosenbad på att begäran skulle komma från myndighetstjänstemän. Miljöpartiet, som alltid har lekt godhetsguden Balder på jorden, ville inte framstå som onda och införa gränskontroller trots det skriande akuta behovet.

Vi låter dåvarande Migrationsverkets operative chef, Mikael Ribbenvik Cassar, berätta: Han skriver i sin bok från 2024 ”Migration: Genom mina ögon”, citerad av Kvartal, att ”Miljöpartiet, vars stöd dåvarande S-regeringen var beroende av, ville bara gå med på att införa gränskontroller om någon av myndigheterna begärde det. Varken Polisen eller MSB ville kräva gränskontroller och Migrationsverket saknade mandat”.

Den okände hjälten som påskyndade gränsstängningen

Men någon i Ribbenviks arbetskrets (2) var av en annan uppfattning och tog bollen på volley genom att ändra i rubriken i dennes skrivelse i samband med att den skickades till regeringen den 11 november. Ändringen av textens beteckning från ”Konsekvenser av införande av gränskontroller” till ”Förordande om införande av gränskontroller” fick Anders Ygeman med sin tolkning (?) av skrivelsen, och förmodligen med lättnad, att hålla en presskonferens med meddelandet att ”Migrationsverket tidigare samma dag bett regeringen införa gränskontroller och att regeringens samlade bedömning är att det ska införas från och med torsdag 12 november klockan 12.00”.

I en till oförglömlig presskonferens den 24 november, med statsminister Stefan Löfven och hans vice, Miljöpartiets Åsa Romson, i samband med presentationen av dåvarande regerings ovannämnda proposition för ”EU:s stramaste asylpolitik”, sade hon lipande att hon och partiet var tvungna att gå med på lagändringen för ”att hjälpa [s]ina miljöpartistiska kommunalråd”. Med andra ord, det var snarare den okände tjänstemannen till hjälte på Migrationsverket som skyndade på beslutet att införa gränskontrollerna, tillsammans med den allmänna kaotiska verkligheten, som tvingade det lilla ideologiskt förblindade Miljöpartiet och de maktbesatta Socialdemokraterna att ta de två ovannämnda besluten – och inte den dåvarande regeringen som Magdalena Andersson var finansminister i.

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige sedan mer än 35 år invandrad berber från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.

(1) Från den 11 december till 24 januari 2016 huserade i tältlägret totalt 200 personer för en kostnad om fem miljoner kronor.

(2) Med Mikael Ribbenviks ord från Kvartals Fredagsintervjun:

”– Jag är helt övertygad om att det var det ordet som förlöste frågan och då stängde gränsen. 

– Men jag var såklart förbannad. Jag stod ju som föredragande, men jag blev aldrig tillfrågad om rubrikändringen.

Vem var det som ändrade rubriken?

– Det vet inte jag.”

Mazigh Kiri Kessai är butiksarbetare. Han är en till Sverige för mer än 30 år sedan invandrad berb från Nordafrika och har tidigare intervjuats och skrivit här på sajten.