JAN-OLOF SANDGREN: Högt och lågt i Drömfabriken 

Är man det minsta intresserad av filmstatistik de senaste 100 åren är sajten the-numbers.com en guldgruva. För precis fyrtio år sen gick till exempel dessa filmer upp på amerikanska biografer. 

Det första som slår mig är hur lönsamma många Hollywoodproduktioner varit. Vem kommer till exempel ihåg komedin ”National Lampoon’s Vacation” från 1983? Ändå lyckades den på 15 veckor spela in produktionskostnaden fyra gånger. Star Wars-filmen ”Jedins återkomst” betalade sin budget 14,7 gånger. Och för Flashdance gick det ännu bättre. Biljettintäkterna återgäldade Paramount Pictures hela 28,8 gånger. Hur många branscher kan drömma om den vinstmarginalen?    

Den lönsammaste filmen i absoluta tal är Avatar från 2009. Totalt drog den in tre miljarder dollar, men eftersom det var en dyr film blev det ändå ”bara” 12 gånger produktionskostnaderna. Filmen gjorde stor succé internationellt och blev särskilt populär i Kina och Ryssland

Räknar man lönsamhet i utdelning på insatt kapital, kan ingen film mäta sig med Deep Throat från 1972. Filmen spelades in under en vecka i Florida och nådde kultstatus i genren ”chic porn”. Med en budget på ynka 25 000 inbringade den 45 miljoner dollar. Alltså en vinst på 180 000 procent. 

Bland de största flopparna, rent ekonomiskt, finns Disneys försök att introducera mer ”kvinnlig” energi i den traditionella actionfilmen. Mars Needs Moms från 2011 blev en förlustaffär på hela 110 miljoner dollar, och Mulan från 2020 gick med 130 miljoner back. Det här diagrammet visar att när det gäller superhjältar är det fortfarande maskulinitet som betalar sig bäst. 

Det hindrar inte att det största kommersiella fiaskot i Hollywoods historia faktiskt var en västernfilm. Efter framgången med Deer Hunter 1978 fick regissören Michael Cimino fria händer att genomföra sitt drömprojekt – ett storslaget epos om 1890-talets mellanvästern. Historien baseras på en verklig händelse, där rika boskapsägare i Wyoming startar ett krig mot lokala farmare. Filmen Heaven’s Gate skulle visa världen hur ”det riktiga vilda västern” såg ut. Grymt mot de fattiga och genomsyrat av klassklyftor. Med Kris Kristofferson och Christopher Walken i ledande roller var succén given. Den pedantiske Cimino överskred budgeten inte mindre än fem gånger innan filmen äntligen fick premiär 1980. Den hade då kostat 44 miljoner dollar. Det kanske inte låter så mycket i dagens penningvärde, men var mer än de samtida storfilmerna Indiana Jones and the Lost Ark och Star Wars, The Empire Strikes back kostade tillsammans. Heaven’s Gate var alltså ett projekt som under inga omständigheter fick misslyckas. 

Direkt efter premiären utnämnde tongivande kritiker Heaven’s Gate till en av de uslaste filmer som någonsin gjorts. Applåderna i salongen uteblev, biljettintäkterna räckte knappt till att finansiera åtta procent av budgeten och inkomsterna från utländska distributörer stannade på 192 dollar. United Artists (en gång grundat av Charlie Chaplin) hämtade sig aldrig från katastrofen. Året därpå såldes bolaget till Metro Goldwyn Mayer.  

Heaven’s Gate markerade slutpunkten på vad som ibland kallas Hollywoods andra guldålder. En period på 10 – 15 år där egensinniga regissörer som Martin Scorsese, Stanley Kubrick, Milos Foreman och Francis Ford Coppola gavs lösa tyglar, vilket resulterade i en rad minnesvärda mästerverk: Taxi driver, A Clockwork Orange, Gökboet och Apocalypse Now för att nämna några. 

Efter 1980 var det slut på regissörernas frihet och Hollywood återgick till att fokusera på blockbusters. Succén med Hajen från 1975 kan också ha spelat in. Varför satsa på osäkra konstprojekt när man med hjälp av en plastfisk kan kamma hem närmare en halv miljard, bara genom att göra folk rädda? 

Än idag diskuteras på nätet om Heaven’s Gate verkligen var så dålig, eller om den blev orättvist sågad av ett snobbigt kulturetablissemang. Hade kritikerna rätt, eller var Michael Cimino i själva verket ett missförstått geni? Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan se filmen här – dock med sparsam upplösning och dansk undertext. 

Jan-Olof Sandgren