För några månader sen skrev jag om hur vissa unga kvinnor verkar vilja ha en feministisk diktatur, där grundläggande demokratiska rättigheter får vika för ”större” uppgifter som de själva definierar.

För någon vecka sen publicerade Expressen en typ av upprop, där 84 kvinnliga (och 3 manliga) ”influencers” vädjar till Stefan Löfvén att ”köra över sitt folk”. Allt för att kunna genomföra den klimatpolitik de själva kommit fram till är bäst för Sverige. (Den som inte vet vad en influencer är kan läsa här). Nu har ju Stefan Löfvén redan det lägsta väljarstödet i socialdemokratins historia, men till och med det är för mycket för den här gruppen målmedvetna unga kvinnor som beskriver sig själva som ”makthavare”.

De här antidemokratiska krafterna brukar ofta flyga under radarn, helt enkelt för att de saknar yttre kännetecken som förbinder dem med Mussolini, eller någon av de klassiska diktatorerna. I en tid när yta betyder allt och innehåll inget, kan de komma undan med att de är unga, att de är kvinnor och att de påstår sig kämpa för något gott.

Att män utan livserfarenhet, kunskap och självinsikt kan utgöra ett hot mot samhället – ifall de får för mycket makt och tar sig för stora friheter – är något de flesta är medvetna om. Därför finns även i Sverige en viss beredskap för att hålla unga män i schack, tills de mognat och visat sig kapabla att ta ansvar. Tyvärr finns inte samma beredskap när det gäller unga kvinnor.

Astrid Lindgren var en stor författarinna men hon var inte särskilt PK vilket gett kulturskribenter, förlagsredaktörer och bibliotekspersonal en del huvudbry. Det är inte helt oproblematiskt att göra ändringar i en av våra folkkäraste barnböcker. Enklast hade förstås varit om man kunnat skicka någon tjänsteman från kulturdepartementet i en tidsmaskin tillbaka till 40-talet, och förklara för Astrid att det inte är OK att skriva ”negerkung”.

Nu var Astrid Lindgren själv inte helt nöjd med alla sina formuleringar, vilken författare är det? Men ”negerkungsdebatten” pekar på en annan intressant sak. Tydligen är det så sällsynt med rasism i vår kultur, att man måste gå tillbaka 70 år i tiden för att hitta antydningar åt det hållet.

Och hur rasistisk är egentligen Pippi i Söderhavet? Jag minns berättelsen om Kurrekurreduttön som ganska sympatisk. Jag har för mig att barnen lekte tillsammans och hade roligt. Efraim Långstrump verkar ha varit en ganska bra kung, fast han var vit, och kanske skulle han passat lika bra som kommunalråd i Rinkeby. Paradisön i Söderhavet verkar i alla fall ha en del gemensamt med den mångkulturella idyll som våra politiker hoppades förverkliga i svenska förorter. Skillnaden är att Astrid Lindgren var fullt medveten om att hon skrev en fantasiprodukt.

Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Trots en viss vana att lyssna på politiska debatter måste jag erkänna att jag har svårt att förstå vad Annie Lööf säger. Jag lyssnar och lyssnar men får ingen klar bild i huvudet vad orden betyder, de försvinner ur medvetandet ungefär lika fort som en reklamtext.

Det är enklare att förstå Islam än Centerpartiet. Islamisterna vill riva ner den civiliserade världen (som jag känner den) och byta ut den mot något jag inte gillar. Inte så att jag sympatiserar med dem, men jag förstår i alla fall vad de är ute efter. Koranen må ha sina brister, men som politiskt program är den föredömligt uppriktig.

Innan Jonas Sjöstedt tog steget in i mittpolitiken var han ganska öppen med att hans parti vill avskaffa kapitalismen trots att han vet att minst 90 procent av väljarkåren tycker att det låter vansinnigt. Idag kanske han skulle uttrycka sig lite mer försiktigt.

Även SD-politiker har rykte om sig att tala klarspråk. Några kanske kan klandras för att inte vara tillräckligt nyanserade, men de lyckas i alla fall förmedla att de vill begränsa invandringen. Budskapet går fram.

Två händelser inträffade den 7 juli 2017. Den ena var att tiotusentals vänsteraktivister samlades i Hamburg för att protestera mot G20-mötet, vilket resulterade i våldsamma kravaller med upp emot 500 skadade poliser. Busslaster av svenska AFA-anhängare deltog i oroligheterna och hyllades som hjältar av Göteborgs Fria Tidning.

Den andra händelsen var att ett 30-tal nazister satte upp ett tält i Almedalen. Inget direkt våld förekom, men några av dem skanderade hätska slagord av typen: ”Vit revolution” och ”Hell seger”. Det var i alla fall tillräckligt för att dominera nyhetsflödet den sommaren, och demokratin ansågs så hotad att ministrarna Alice Bah Kuhnke och Gustav Fridolin såg sig nödsakade att tala om lagändring.

Händelserna i Hamburg ägnades mindre intresse, trots att Researchgruppens medarbetare Mathias Wåg lär ha spelat en framträdande roll. 100 000 vänsteraktivister väger trots allt lättare än 30 nazister.

I min ungdom på 80-talet hände det att man såg gäng dra runt på gatorna i Göteborg. Några kallades skinheads och hade rakade huvuden, andra klädde sig i svart och låg mer åt det anarkistiska hållet. När de träffades blev det ofta bråk. Båda grupperna bestod av aggressiva unga män som gillade att ”ta saken i egna händer”. De hade i grunden rätt mycket gemensamt men formerade sig i olika politiska läger.

Kriminaliteten börjar gå om invandringen som hetaste politiska fråga just nu, och problemen kommer antagligen att öka. I korthet finns två teorier för hur man bäst ska ta hand om brottslingar.

Den första går ut på att vårda (därför heter det kriminalvård). Genom professionell, uppbygglig behandling vill man få den kriminelle att ändra sig, så när han kommer ut från fängelset (eller vårdinrättningen) har han förhoppningsvis blivit en laglydig medborgare, kanske till och med en positiv förebild för andra.

Den andra teorin går ut på att avskräcka. Genom att göra fängelset till ”helvetet på jorden”, vill man ingjuta så mycket skräck i brottsbenägna unga, att de hellre avstår från att råna pensionärer och i stället pallrar sig iväg till Arbetsförmedlingen.

Sverige har satsat hårt på den första modellen. Vi behandlar fångar bättre än någon annanstans i världen, vilket naturligtvis är humant (kriminella är trots allt individer, som ibland förtjänar en andra chans). Å andra sidan är det dyrt och inte särskilt effektivt. Till exempel kräver det många fängelseplatser eftersom avskräckningseffekten är låg. Livet på ett svenskt fängelse kan många gånger vara bekvämare, hälsosammare och tryggare än i en förort.

En liten storm i ett mycket litet vattenglas.

Så skulle man kunna sammanfatta det ”scoop” journalisten Andreas Henriksson trodde sig ha hittat, när han på nyhetssajten Ledarsidorna avslöjade hur en grupp svenskar på Södermalm brukade anordna middagsbjudningar och diskutera hur man kunde skapa en trygg tillvaro för sig själva och sina barn, någonstans i Sverige. Gruppen arbetade under namnet ”Ekerö”. Som särskilt komprometterande framhölls att man vill maximera sitt politiska inflytande i någon kommun och i möjligaste mån skydda sig mot kriminalitet – visserligen inom lagens råmärken, men i alla fall.

Eftersom Andreas Henriksson råkat swisha 250 kronor till gruppens matkonto, fruktade han att SÄPO snart skulle vara honom på spåren. Därför tog han kontakt med en advokat för att utröna ifall middagssamtalen på Södermalm möjligen kunde uppfattas som ”högmålsbrott”. Här beskrivet med hans egna ord.

Man kan förstås avfärda Andreas Henriksson som en idiot, eller ett pedagogiskt exempel på den bristande verklighetskontakt som ibland kan skönjas i mediavärlden, och i politiken. Att Ledarsidorna.se litar på Andreas Henriksson är väl inte mer uppseendeväckande än att statsministern litar på Henrik Arnstad.

Fast Ledarsidorna.se hade nog sluppit en del kritik (och behållit två av sina bästa skribenter) om man valt en annorlunda vinkel. För på sätt och vis har Andreas Henriksson ändå gjort ett viktigt avslöjande.

Feminismen rymmer en del motsägelser. Redan termen ”feminism” strider mot själva grundprincipen att bägge könen ska behandlas lika, ungefär som termen ”vit makt” strider mot principen om människors lika rättigheter oavsett hudfärg.

Sedan feminismen upphöjdes till statsideologi (vilket jag tror skedde under Göran Perssons regering) har otryggheten för kvinnor paradoxalt nog ökat. Under samma tid har antalet våldtäkter mångdubblats, könsstympningar och barnäktenskap blivit en del av vardagen, och det har blivit farligare för kvinnor att vistas utomhus på nätterna utan manligt sällskap.

Å andra sidan har vi aldrig haft så många offentliga kvinnliga makthavare som nu. Enligt tidningen Resumé är det kvinnorna som styr Rosenbad, majoriteten av de politiska cheferna är kvinnor. I kommunerna är två tredjedelar av toppcheferna kvinnor och inom landstingen är siffran ännu högre, drygt 70 procent. Även tunga rättsvårdande befattningar som domare och åklagare har numera kvinnlig majoritet.

Med alla dessa mäktiga kvinnor på plats, hur kan det komma sig att otryggheten ökar för varje år? Är man konspiratoriskt lagd kan man ju tolka det som ”patriarkatets hämnd”, men man kan också tolka det som att kvinnor inte är speciellt bra på att skydda kvinnor. Uppenbarligen är man heller inte särskilt bra på att skydda barn, varken från religiöst förtryck eller från sexuella övergrepp. Ibland har man till och med svårt att skilja mellan barn och 30-åriga män.

Förr brukade man evakuera kvinnor och barn i händelse av krig. Så att de unga männen kunde stanna och slåss, även om det var farligt och många riskerade att dö. Det beror inte på att folk var modigare förr (tror jag), de hade helt enkelt inte något alternativ. I valet mellan att utplånas eller slåss väljer de flesta att slåss. Aldrig tidigare i historien har det existerat någon armé av batikhäxor, redo att ta hand om fullt stridsdugliga män och behandla dem som barn mot att de lämnar kvinnorna och de riktiga barnen bakom sig, och sina länder att förfalla.

Nu kanske det låter som att jag sätter mig på höga hästar, bara för att mitt land just nu inte befinner sig i väpnad konflikt, men det gör jag inte alls. I samma situation hade jag förmodligen handlat likadant (feghet och egennytta är mycket mänskliga egenskaper), men resultatet hade för den sakens skull inte blivit mindre förödande.

Jag har heller inget recept för hur man ska hantera till exempel talibanernas krig i Afghanistan, antagligen är situationen på många håll i landet förfärlig. Men ponera att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna.

Mitt förhållande till proggen kan ha färgats av att jag en gång på 70-talet var inneboende i kultbandet Gud i Brallan’s övningslokal i Uppsala. Dom kunde låta så här. Just den här låten tillägnas socialdemokratin, och en av bandets medlemmar förklarar: ”Den handlar om det vi trodde var repression 1970 – vi trodde inte det kunde bli värre”.

Proggen föddes ur 68-rörelsen och utspelades i det musikaliska intermezzot mellan popen och punken. Medan 68 var en revolt för intellektuella i universitetsstäder, var proggen relativt folklig och spridd över landet. Hoola Bandoola spelade i matsalen på mitt högstadium i Nybro 1972, och dom var långt ifrån ensamma. Plötsligt fanns det mängder med band som åkte runt i småstäder, spelade egenproducerad musik och tog mycket rimligt betalt.

Proggen var nationalistisk, vilket skiljer den från andra nutida vänsterrörelser. Den populärmusik som dominerat 60-talet hade sina rötter i England och USA, och allt som kom från det hållet ansågs besmittat med kapitalism och kolonialism. Till och med Palme gick ju ut och demonstrerade mot Vietnamkriget, och att i det läget sjunga på engelska var nästan som ett politiskt ställningstagande.

Pugh Rogefeldt väckte uppseende när han 1969 släppte en skiva med rockmusik på svenska. Peps Persson gick steget längre och sjöng blues på bred skånska, något som ingen tidigare trott vara möjligt. Olika sorters folkmusik plockades fram ur sina gömmor och hanterades med varierande skicklighet.

Sedan drygt ett decennium tillbaka har jag intresserat mig för bögvärlden. Då tänker jag inte i första hand på ”gay-kulturen”, som är mer av en moderörelse, utan på den anonyma massa av icke-heterosexuella män som utgör sådär fem procent av befolkningen. Kanske till någons besvikelse tänkte jag hoppa över den rent sexuella biten. Tvärtemot vad många tror, är sex en ganska marginell företeelse bland flertalet homosexuella som kommit upp i medelåldern. Även om media ibland vill få oss att tro något annat. Det finns andra saker som binder oss samman. Bögvärlden är idag något så unikt som ett informellt fungerande manligt brödraskap, som på ett naturligt sätt utestänger kvinnor.

Förr i tiden fanns gott om brödraskap på olika nivåer i samhället. Män frotterade sig med män, på krogen, på arbetsplatsen, i fackföreningar, i frimurarorden. De flesta kulturinstitutioner var genuint manliga, liksom Svenska Akademin fram till 1914. Svenska kyrkans präster var män fram till 1960. Enbart killar fick göra lumpen och ville man fortsätta umgås med män livet ut kunde man alltid gå till sjöss eller gå i kloster.

Ojämlikt kan man tycka, men på den tiden var det i varje fall ganska enkelt att bli man. Identitetspolitiken tillåter idag en bred flora av grupper (baserade på hudfärg, religiositet, värdegrund etc) att förskansa sig i trygga rum för ömsesidig bekräftelse, men med ett undantag: Sammanslutningar av män misstänkliggörs, motarbetas och betraktas närmast som en samhällsfara. Varje gång ett sådant könsmonopol bryts beskrivs det som en seger för ”jämställdheten”.

Män står för det grövsta våldet i samhället, inklusive våldet mot kvinnor. Där måste man ge feministerna rätt. Om det beror på biologisk status eller patriarkal uppfostran kan ju diskuteras, men att män gärna använder fysisk styrka för att dominera – och att kvinnor i många fall blir offren – torde vara odiskutabelt. Den som tvivlar kan ju läsa Magda Gads rapportering från Afghanistan.

Vad feminister ibland missar är att det också är män som beskyddar kvinnor. Inte bara mot andra män utan mot faror överhuvud taget. Det finns en beskyddarinstinkt djupt inbäddad i y-kromosomen som kan ta sig olika uttryck. I extremt patriarkala kulturer (som den afghanska) låser man helt enkelt in kvinnorna och förbjuder dem att gå ut. Det kanske inte låter som ”beskydd” i vanlig mening, men faktum är att vissa samhällen är extremt farliga för kvinnor, något som de här flickorna fick erfara.

I Sverige har vi valt en annan väg. Istället för att låsa in kvinnorna har vi sedan Birger Jarls dagar försökt göra samhället tryggare. Så tryggt att även kvinnor kan röra sig fritt och utan manlig ”livvakt” ta ansvar för släktets fortbestånd. Vi bär på samma y-kromosom som de afghanska männen, men har valt en annan strategi.

Tusen år av civilisation får en del personlighetsdrag att förstärkas och andra att tillbakabildas. När samhället blev tryggare för kvinnor blev det också tryggare för män. Männen fick mindre anledning att försvara sig. Det är svårt att veta vad som är hönan eller ägget, men av någon anledning blev de svenska männen mindre aggressiva till sin läggning än sina könsfränder i Afghanistan. Snällare män låter förstås som en bra utveckling, men frågan är om aggressivitet alltid av ondo?

Romansen mellan Katerina Janouch och partiet Medborgerlig Samling är över. Jag har inte full insyn i hur samarbetet etablerades och hur det utvecklades för att sedan upphöra, men jag gissar att det har ganska mycket att göra med hennes engagemang i demonstrationerna på Mynttorget. Inte för att jag tror Katerina är någon oumbärlig galjonsfigur för Medborgerlig Samling, men jag befarar att skilsmässan grundas mer på ängslighet än reella ideologiska motsättningar. En taktik som gång efter annan visat sig vara kontraproduktiv.

Granskar man Katerina i sömmarna tycker jag inte hennes åsikter är särskilt extrema, snarare snusförnuftiga. Däremot är hon en lysande agitator, har kort stubin och inte alltid så petnoga med nyanserna. Lite av en kvinnlig Joakim Lamotte och såna personer har förstås svårt att passa in i etablerade partier.

Av samma anledning var SD tvungna att sparka Kent Ekroth. Inte för att han var extrem, i första hand – många av hans förslag omfattas idag av rumsrena politiker inom både S och M – utan för att den guldvåg han vägde sina ord på, inte var kalibrerad enligt samma standard som den rådande partikulturen. Hanif Bali hade tveklöst gått samma väg om det inte varit för det generande faktum att han genererar minst en fjärdedel av moderaternas röster.

Rasismen befinner sig i kris, och det är antagligen en tidsfråga innan den dör ut. Det är möjligt att Henrik Arnstad inte håller med, men han har å andra sidan byggt hela sin karriär på att rasismen frodas och står i begrepp att ta över samhället. Försvinner rasismen försvinner inte bara Henrik Arnstad från det offentliga samtalet, utan också hela det antirasistiska etablissemanget som i årtionden omhuldats av media och sponsrats med generösa statsbidrag.

Det kan visserligen se ut som att rasismen ökar, men det beror dels på att den rasism som tidigare dolts i människors medvetande kommer upp till ytan när folk träffas. Trots allt tal om segregation har aldrig så många kontaktytor skapats mellan grupper som just nu, på gott och ont.

Det andra skälet till att rasismen verkar vara på frammarsch är att en mängd företeelser kallas rasism, utan att egentligen ha ett dugg med att göra med ras. I stort sett alla intressekonflikter som kan uppstå mellan invandrare och svenskar kan avfärdas som rasism, om man vill undvika att diskutera de bakomliggande orsakerna.

Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Marx kläckte den geniala idén att dela in människor i klasser – inte som tidigare, baserat på blodsband, pigmenthalt eller förmodad närhet till Gud utan på strikt materiella grunder, byggt på samhällets produktionsförhållanden. Tyvärr var hans egen klassanalys rätt bristfällig. Antagligen för att han levde i Charles Dickens England bland utsugna arbetare och lata kapitalägare, och där arbetarklassen antogs vara revolutionär helt enkelt för att den bara hade ”sina bojor att förlora” (för att citera ett av hans mest virala verk, Kommunistiska manifestet).

Idag är produktionsförhållandena annorlunda. Även om vi kopierar Marx idé blir resultatet ett annat. Patrik Engellau har i en rad artiklar argumenterat för att en ny frontlinje utvecklats mellan ”politikerväldet” (med vidhängande välfärdsindustriellt komplex) och ”den nettoskattebetalande medelklassen” (till exempel här).

Om man sänker blicken en aning och fokuserar på det Marx en gång benämnde arbetarklassen, finner man till sin förvåning att detta skikt splittrats i två distinkta klasser, med närmast motsatta intressen. Låt oss kalla dem ”Den självförsörjande arbetarklassen” och ”Den bidragsfinansierade underklassen”.

Den självförsörjande arbetarklassen skiljer sig från medelklassen framför allt när det gäller utbildning. Även om man skolats i olika yrken, saknar man den humanistiskt akademiska bakgrund som av tradition fostrat människor in i medelklasskulturen.

Att andra generationens invandrare ofta ställer till problem vet alla, men ingen verkar kunna reda ut varför – även om det spekuleras i om det kan bero på rasism, strukturell fattigdom, designen av våra förorter, islams ondskefullhet eller kanske skolans bristande pedagogik.

Om vi för ett ögonblick bortser från det faktum att islam är svårt att förena med västerländska värderingar, kan det vara värt att notera att de européer som växte upp under 60-talet (denna mytomspunna, revolutionära generation) också är ”andra generationen”, efter dem som överlevde (eller med knapp nöd undkom) andra världskriget.

Det verkar som att dramatiska folkomflyttningar, krig eller katastrofer skapar en första generation av överlevare som etablerar sig. Medan det faller på andra generationens lott att ”vända blad i historien” – att antingen inleda en ny tideräkning, eller klamra sig fast vid en bleknande myt om hur det en gång varit.

Låt oss göra tankeexperimentet att ”andra-generationssyndromet” (vilket trauma det än refererar till) skapar ett tillstånd av rastlöshet, som kan ta sig följande uttryck.

Den 10 december kommer Sveriges regering att underteckna FN-avtalet ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular migration” (som du kan ladda ner här). Därmed går man emot en bred opinion, både i Sverige och övriga Europa. Trots att avtalet fått minimal uppmärksamhet i svensk media, har det mött skoningslös kritik, till exempel här eller här. Några vanliga invändningar är att:

Avtalet undviker att dra en skarp gräns mellan legala och illegala invandrare, flyktingar och andra typer av migranter. Alla tillerkänns i grunden samma rättigheter (dock är ett nytt avtal på väg, som specifikt rör flyktingar)

Migration beskrivs genomgående som något positivt. Att migration skulle kunna utgöra en säkerhetsrisk, vara ett hot mot civilsamhället, överbelasta välfärdssystemen eller komma i konflikt med den inhemska kulturen, diskuteras inte.

Hela det 34-sidiga avtalet talar om migranters behov, utan att beröra att de kan komma i konflikt med legitima behov hos lokalbefolkningen, såsom tillgång till sjukvård, bostad, utbildning eller åldringsvård.

Mottagarlandet förutsätts vidta åtgärder för att migrationsströmmarna ska flyta så smidigt som möjligt, samt ansvara för att migranter får sina basala behov tillgodosedda. Det vilar också på mottagarlandet att skapa förutsättningar för deras etablering på arbetsmarknaden, oavsett kompetensnivå eller vilka skäl man hade att migrera.

Idag är det 23 år sedan Barcelonadeklarationen undertecknades av 28 toppolitiker från EU och delar av arabvärlden. Envisa rykten och konspirationsteorier (till exempel här) gör gällande att detta dokument drog upp riktlinjerna för den massinvandring och islamisering av Europa, som vi nu ser effekterna av.

Att något kallas konspirationsteori utesluter inte att det är sant – bara att det är svårt att bevisa och just därför benämns ”teori”. TV4:s politiske guru Marcus Oscarsson tvekar dock inte att avfärda kritiken mot Barcelonaavtalet som bluff och båg. Lena Hjelm Wallén, som var en av de 28 politiker som undertecknade avtalet, bekräftar för tidningen Metro att det var fråga om helt normalt samarbete mellan länder, rörande handel, mänskliga rättigheter och kampen mot organiserad brottslighet. Inget märkvärdigt alltså.

Så vad är då sant? Till skillnad från många andra konspirationsteorier på nätet, har vi tillgång till dokumentet (här) och kan se vad det innehåller.

Uppenbarligen har deklarationen författats av någon som velat väga sina ord på guldvåg. Det är lätt att gå vilse bland formuleringar av typen:

… develop the rule of law and democracy in their political systems, while recognizing in this framework the right of each of them to chose and freely develop its own political, socio-cultural, economic and judicial system…

Jordan Peterson har lämnat Sverige, efter att ha blivit hånad och spottad på av självaste utrikesministern. En av världens främsta auktoriteter på ett område som borde ligga Sverige varmt om hjärtat, nämligen jämställdhet, genus och psykologi, avfärdas som ”Kalle Anka-forskare” av företrädare för media. Visst finns exempel på Kalle Anka-forskare i Sverige (ett av dem tas upp här) men Jordan Peterson är inte en av dem.

När René Descartes kom till Sverige 1649 för att bibringa oss de senaste rönen inom vetenskap, filosofi och religion, gjorde han det på inbjudan av drottning Kristina. Även om Sverige på den tiden inte kunde erbjuda det intellektuella eller fysiska klimat han hade hoppats på (han dog i lunghinneinflammation bara några månader senare), var det i varje fall ingen som bad honom ”krypa tillbaka under sin sten”.

Kanske var Jordan Peterson ungefär lika lättad över att lämna Sverige som Tim Pool för drygt ett år sen. Nervöst bevakad av media hade han under en veckolång odyssé bland ”no-go-zoner” kommit till slutsatsen att Sverige står inför stora problem när det gäller invandring, brottslighet och demografiska förändringar – men att det verkliga problemet är ”samtalsklimatet”. Vår ovilja att föra öppna rationella samtal om den verklighet som finns rakt framför ögonen.

Pool upplevde debattklimatet i Sverige som ”creepy”. Peterson uttrycker sig lite mer belevat, men av hans kroppsspråk att döma tror jag han kom till ungefär samma slutsats.

I början av förra seklet skrev Sigmund Freud en epokgörande bok som hette ”Vi vantrivs i kulturen” och beskriver hur våra naturliga instinkter krockar med samhällets normer. Några tusen år tidigare hade Job skrivit en minst lika epokgörande bok om lidande. Hoppar vi över en del subtiliteter (som att det finns såväl fysiskt som existentiellt lidande) handlar båda böckerna om ungefär samma problem: det faktum att mänskligt liv är förknippat med en hel del obehag.

Jag tvivlar på att Job ”vantrivdes” i sin kultur, eller att han ens ställde sig den frågan. Det var Gud som bestämde att han skulle lida och hur mycket Job än klagade fanns inget han kunde göra åt saken, mer än att uthärda och hoppas att Gud ändrade sig. Ungefär så tror jag de flesta samhällen genom historien har hanterat sina problem.

När Freud gav ut sin bok (mitt emellan världskrigen) hade Gud tagit ett steg tillbaka och kulturen övertagit den arbetsamma rollen att tygla människan. I samma veva hade man insett att lidande ofta har sin rot i världsliga omständigheter, så genom att ändra omständigheterna kunde man minska eller ibland helt undanröja lidandet.

Denna inställning gynnade förstås framsteg. Om lidandet inte är förutbestämt finns goda skäl att anstränga sig för att göra livet bättre, bekvämare och tryggare. Å anda sidan kan fenomen som fattigdom, sjukdom och misär inte längre bortförklaras med att ”Gud har en plan”. Väl förankrade kulturella normer – som till exempel att vi inte får döda våra bättre beställda medmänniskor och roffa åt oss av deras ägodelar – riskerar att ifrågasättas. Parallellt med att det skedde en enastående teknisk, vetenskaplig och humanitär utveckling, blev förra seklet också ett av de blodigaste.

I min förra krönika skrev jag om hur Pakistans premiärminister Imran Khan vill införa klassiskt socialdemokratisk politik i ett land som snart kommer att utmana Indonesien som innehavare av världens största muslimska befolkning. Man kan bara önska honom lycka till och jag menar det verkligen. I Europa, som ju måste betraktas som socialdemokratins hem på jorden, går utvecklingen i motsatt riktning.

Ett tecken på att en del nya vindar blåser i Pakistan, är att högsta domstolen i Lahore nyligen friade den sedan 2010 fängslade Asia Bibi från anklagelser om blasfemi. Ett modigt beslut, med tanke på att hon tillhör en kristen minoritet och att domstolen arbetade under trycket från religiösa fundamentalister, som bokstavligen fyllde gatorna och krävde att hon skulle hängas.

Bara en vecka tidigare hade ett liknande ärende tagits upp i Europadomstolen i Strasbourg. Men den här gången blev domen fällande. En österrikisk kvinna fälldes för att (nio år tidigare) ha uttryckt sig respektlöst om profeten Mohammed – alltså exakt samma anklagelse som riktades mot Asia Bibi. Man kan knappast hävda att domstolen arbetade under press från någon folklig opinion. Inga demonstrationer förekom utanför domstolsfönstret (såvitt jag vet) och hade domen blivit friande skulle den förmodligen gått obemärkt förbi.

Eftersom jag inte är något större fan av cricket hade jag aldrig hört talas om Imran Khan förrän min pakistanske vän gjorde mig uppmärksam på ett videoklipp från norra Pakistan. Det var under hösten 2014 och en folkmassa protesterade mot det förmodat ”riggade” valet året innan, som satt den tidigare korruptionsdömde Sharif Navaz på premiärministerposten.

Demonstrationen gick mellan Lahore och Islamabad, en sträcka på närmare 40 mil och samlade upp emot en miljon deltagare. Den pågick under fyra månader. I spetsen för arrangemanget stod Imran Khan, en legend inom cricketvärlden och lagkapten för den trupp som sensationellt besegrade England i VM-finalen 1992.

Vem är då denne Imran Khan? Efter en 20-årig lysande cricketkarriär gjorde han sig känd som filantrop och startade flera välgörenhetsprojekt i norra Pakistan. Bland annat byggde han ett fullt utrustat cancersjukhus för patienter ur de lägre samhällsklasserna. Samtidigt levde han playboy- och kändisliv på nattklubbarna i London. Han var nära vän med Mick Jagger, kompis med lady Diana och hade relationer med ett otal kvinnor, däribland skådespelerskan Goldie Hawn. 2014 blev han, av den amerikanska nyhetssajten Real Clear, nominerad till en av världens tio attraktivaste politiker. Sedan några månader tillbaka är han Pakistans premiärminister.

Hans parti PTI (Pakistan Tehreek-e-Insaf) bildades 1996 och har starkt stöd i den yngre generationen. Det ska nämnas att det finns ungefär 100 miljoner pakistanier under 34 år och över hälften av befolkningen är under 24. Förväntningarna är höga, särskilt som han under valkampanjen lovat genomföra det ingen annan lyckats med, vare sig i Pakistan eller någon annanstans och varken nu eller tidigare i historien. Att skapa en islamsk, demokratisk och jämlik välfärdsstat.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 22/10) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället, arbetar han som yogalärare och bor i Angered utanför Göteborg. Sandgren är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera. Igår, den 22 oktober, kunde man läsa en krönika som handlade om när Sandgren jobbade på ett bygge i Vendel. Det var en väldigt manlig arbetsplats som fick honom att tänka på skillnader mellan manligt och kvinnligt.

I detta avsnitt pratar vi skillnaden mellan svenne och svensk. Sandgren har ingenting emot att kallas svenne. Han är en stolt svenne, säger han. Svennighet står för bra saker och är inget att skämmas för. Det finns kriminella som drömmer om göra bättring att leva ”ett svenneliv”. Tyvärr har en dålig gangsterkultur fått spridning bland unga i våra invandrartäta förorter, där man svennar är något man ser ner på. Svennarna är allt det som värstingarna inte är: de är duktiga i skolan, skötsamma och har nördiga hobbyer.

För drygt 40 år sen jobbade jag på ett bygge i Vendel, ett kort stenkast från den hög som gjort orten känd (och som spelat en viss roll i svensk historia). Tillsammans med ett stort antal hantverkare och byggnadsarbetare av olika rang och profession skulle jag bygga en industrilokal. Jag stod lägst i rang och min uppgift bestod i att skära isolering, resa ställningar och i övrigt inte vara i vägen. Till min hjälp hade jag en ung man från Ludvika vars största fritidsintresse var pornografi och som redan gjort sin första konkurs. Man kan säga att det var en genuint manlig arbetsplats.

Från toppen av en byggnadsställning har man rätt god överblick och jag kommer ihåg hur jag fascinerades av detta mikrokosmos av karlar; de kom från olika delar av Sverige och representerade helt olika firmor och hade aldrig träffat varandra. De var betonggjutare, grävmaskinister, plåtslagare, målare, ventilationstekniker, rörmokare, snickare, VVS-montörer, elektriker, några var experter på skjutdörrar och andra experter på att sätta dit fönster. Jag är ganska säker på att ingen hade utbildning i relationspsykologi, konflikthantering eller nätverksbyggande. Ändå funkade det. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle när det uppstod gräl eller ens oenighet om i vilken ordning saker skulle göras, vem som skulle få breda ut sig var, eller vem som skulle ge order åt vem. Allting rullade på, pusselbit lades till pusselbit och efter några månader stod industrin färdig. Bygglagen drog vidare till något nytt ställe och barackerna där vi ätit våra ostsmörgåsar, och utbytt historier som jag inte tänker återberätta här, fraktades iväg. Jag insåg att jag nånstans i min 19-åriga själ upplevt ett mirakel.

Om någon med väsentligt mer muskelmassa än du själv sätter en kniv mot din strupe och ber om din plånbok, då muckar du inte. Lydigt tömmer du fickorna och hoppas att han ska nöja sig med plånboken och avstå från vidare misshandel. Du kanske till och med känner dig nöjd med att du kom helskinnad undan, för vad betyder en plånbok när allt kommer omkring.

Det här är ett vardagligt exempel på den starkes rätt. Den som är stark nog att ta för sig utan att du eller någon annan kan göra något åt det, får per automatik en sorts legitimitet. Det synsättet är inte något som uppstått i våra dysfunktionella förorter, utan ett rättssystem som fungerat i miljontals år, under vilket vi långsamt utvecklats till de människor vi är. Vi är programmerade att återgå till det systemet så snart vi inte skyddas av en poliskår, en äldre storebrorsa, ett rättssamhälle eller något annat.

Tittar man på gamla journalfilmer från Hitlers dagar, ser man hur tusentals helt vanliga tyskar samlades på gatorna och uppriktigt verkar tycka att nazismen representerade något ”gott” – kanske en smula brutal men ändå bärare av en högre moral. En slutsats man lätt kan dra är att alla dessa människor måste vara galna, men en troligare förklaring är att i situationer där det mesta av samhällets trygghet skalats bort, tenderar vi att återfalla i det ”förprogrammerade” tillståndet.

Måttlig aggressivitet väcker motvilja och avsky, men tillräckligt konsekvent aggressivitet i kombination med tillräckligt mycket hänsynslöshet, inger respekt.

Ibland lyssnar jag med ett halvt öra på regeringsförhandlingarna och mitt intryck är att alliansen är lika stendöd som den gamla höger-vänster-skalan. Istället har två nya block tagit plats på scenen, PK och SD. Jag skulle önska att det fanns fler nyanser på skalan men det verkar vara den indelningen som gäller.

Till PK-blocket räknar jag alla partier som viftade med Prideflaggan under RFSL’s partiledarutfrågning den 3 augusti (hela utfrågningen kan du se här). Till SD-blocket räknar jag de partier som i samma utfrågning representerades av den grå elefanten. Till de senare räknar jag även Medborgerlig Samling (MED) som någon månad tidigare fallit i onåd hos RFSL.

Det var kanske tänkt att bli en vanlig utfrågning om HBTQ, ett bland många ämnen under valrörelsen, men det hela utvecklades till en närmast grotesk manifestation av den nya blockpolitiken – som visserligen redan tillämpats i något decennium, men aldrig visats upp på det här osminkade sättet. Bilden kommer säkert att finnas med i framtidens historieböcker.

Den 21 oktober 1987 tog jag bussen ut till Ödsmål, en liten ort i Bohuslän där Sara Lidman och en grupp miljöaktivister ockuperade ett kalhygge för att protestera mot Scandinavian Link – ett på den tiden kontroversiellt motorvägsbygge.

Nästan samtidigt som jag, anlände en polisstyrka från Kungälv. Efter någon timmes småprat och förhandlingar bestämde man sig för att vänligt men bestämt frakta bort oss från platsen. Ockupationen var avslutad. Min karriär som ockupant blev alltså kort men dramatisk. Sara, jag och några hundra andra miljöaktivister dömdes i tingsrätten till ganska rimliga dagsböter.

Ödsmål (som man kan läsa mera om här) känns lite som en vattendelare i svensk politik. Tidigare hade civil olydnad mest varit en udda företeelse, där ett fåtal modiga individer satt sig upp mot en övermäktig maktapparat och kanske just därför mötts av sympati (David förefaller alltid mer sympatisk än Goliat). En förebild var förstås Per Herngren, som efter att ha tagit sig in på en militärbas i USA och lyckats sabotera en raket, fick tillbringa 15 månader i amerikanskt fängelse.

Efter Ödsmål känns det som att den civila olydnaden tog steget in i politiken. Mycket tack vare det snabbt växande Miljöpartiet. Det blev något av en medborgerlig rättighet att vara ”olydig”, nästan jämförbart med rätten att strejka eller rätten att demonstrera. Från officiellt håll blev man mer sympatiskt inställd till att folk bröt mot lagen.

Ytterst få människor i Sverige är lockade att leva enligt kommunistisk, nazistisk eller islamistisk standard, och i den mån såna partier dyker upp brukar de få klent stöd i allmänna val.

Så hur kan det komma sig att Sverige blivit ett land där ytterligheter frodas mer än någon annanstans i väst? Hur kan extrema rörelser som radikalfeminism, värdenihilism, salafism, genusteori och lika extrema utopier om mångkultur få sådant fäste och tränga så djupt in i våra offentliga institutioner? Egentligen borde det vara tvärtom. Sverige vill ju vara lagom! Som individer vill vi inte sticka ut åt något håll, utan känner oss tryggast i mitten. Kanske är det just det som är problemet.

Grunden till dagens mångkultur lades under 70- och 80-talet. En som var med på den tiden var professor Karl-Olov Arnstberg. I den här föreläsningen berättar han om hur det gick till, och vilka som låg bakom. Det som chockerade mig lite när jag hörde föredraget var att eldsjälarna bakom projektet – de som över huvudet på medborgarna modellerade om Sverige från välordnat folkhem till postmodern experimentverkstad – inte var särskilt extrema individer, utan ”lagom-politiker” från den politiska mittfåran.

Folkpartister som Bengt Westberg och Birgit Friggebo, centerpartister som Maud Olofsson, ljusblå moderater som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt, tillsammans med mainstreammedia som Dagens Nyheter lyckades med det som inga revolutionärer i historien varit i närheten av: att kasta det trygga, demokratiska, välmående Sverige över ända. Trots alla anklagelser som slungas mot vänster- respektive högerpopulism, ligger tyngsta ansvaret hos den politiska mitten.

Det blir allt svårare att urskilja ideologiska rågångar mellan det ”blå” och ”rödgröna” blocket. Det mesta handlar ändå om vilken strategi som snabbast leder fram till det gemensamma målet – att hålla SD borta från politiskt inflytande. Men i somras dök det upp en fråga där den gamla ”höger-vänsterskalan” plötsligt kändes relevant.

Ett gammalt krav från vänstern är att rasistiska/nazistiska organisationer ska förbjudas, och i slutet av sommaren fick man medhåll från regeringen efter att NMR ställt till med en del tumult i Almedalen. ”Högern” (i skepnad av Tobias Billström) satte sig på tvären och menade att rasism och nazism var åsikter, och åsikter må icke förbjudas. Däremot kan man förbjuda organisationer som förespråkar våld, vilket NMR är ett utmärkt exempel på.

Detta fick ”vänstern” (i skepnad av Gudrun Schyman) att gå i taket. Ett generellt förbud mot politiskt våld, menade hon, skulle slå alldeles för brett och riskera att drabba helt andra grupper (förmodligen tänkte hon på den flora av våldsbejakande aktivism som fylkas runt vänstern och islam).

Det hela utmynnar i den delikata frågan om vad som ska kriminaliseras. Är det de ”dåliga tankarna” som är brottet, eller de ”handlingar” som tankarna eventuellt leder fram till? Henrik Jönsson ger en bra sammanfattning här.