Jan-Olof Sandgren: Aluminiumvapnet som kan hota Saudiarabien

Jan-Olof Sandgren

Vad hade Saudiarabien varit utan olja? Jag föreställer mig ett ganska fattigt land med en levnadsstandard ungefär i nivå med Nordafrika. Utan support från oljebolagen skulle saudierna nog haft svårt att behålla makten och kanske återgått till att vara den nomadiserande beduinstam man alltid har varit, och världen hade aldrig hört talas om salafismen.

Ekonomiskt fungerar Saudiarabien lite som en bananrepublik. Att bananerna råkar vara av guld förändrar ingenting i sak. Man utgår från att omvärlden alltid kommer att efterfråga bananer av guld, eller olja om vi nu ska ta det exemplet, och har byggt hela sitt samhälle efter det konceptet. Men omvärlden förändras och plötsligt kanske ingen vill ha den där bananen längre.

Ett land som är beroende av en enda råvara – som dessutom används för att driva en 150 år gammal uppfinning (bensinmotorn) – borde inte känna sig helt tryggt. Kanske är det med den insikten i bakfickan som saudierna lägger så många miljarder på moskébyggen, utbildning av imamer och sponsring av missionsverksamhet runt om i världen. Som herrefolk i ett kalifat är man inte lika utelämnad åt fluktuationerna på världsmarknaden.

Det har visat sig ganska svårt att hejda Islams framfart. Både militärt, politiskt och till och med ideologiskt. Kanske har vi inget effektivare vapen än det västerlandet alltid varit bra på; nämligen vetenskap, uppfinningsrikedom och kapitalism.

Aluminium (Al) lär vara den vanligaste metallen i jordskorpan, men för att utvinna den ur aluminiumoxid krävs stora mängder energi.
Går man motsatta vägen och oxiderar aluminium med luft, vinner man energi. Den här metoden har varit känd sedan 70-talet, men visat sig svår att utnyttja eftersom luftelektroden snabbt förstörs av utkristalliserade biprodukter.

Istället har man utvecklat Li-Ion-tekniken, som idag används i allt från mobiltelefoner till Teslabilar. Men inte utan problem. Tillverkningen av litiumbatterier är energislukande, råvarukrävande och inte särskilt klimatsmart. Innan det blir en miljövinst att äga en Teslabil måste den köras åtskilliga tusen mil, och batterierna håller inte i evighet. Något som väckt uppseende i media den senaste tiden är att tillverkningen kräver stora mängder kobolt, ett grundämne som bryts i afrikanska gruvor och där barn tvingas arbeta under vidriga förhållanden.

Under tiden har Al-luft-tekniken legat och samlat damm på vetenskapens kuriosahylla – tills det israeliska företaget Phinergy med hjälp av nanoteknik lyckades framställa en luftelektrod som var genomsläpplig för syre, men inte för koldioxid. Plötsligt gick det att tillverka Al-batterier för elbilar, som var effektivare än Li-batterier, kostar bråkdelen så mycket och dessutom går att återvinna. Än så länge går de inte att ladda om, men de väger å andra sidan bara 25 kg (vilket ska jämföras med Teslabatteriet som är en klump på mer än ett halvt ton). Efter sådär 150 mil byter man helt enkelt ut aluminiumplattorna i batteriet och får ”pant” för de gamla.

Tekniken är förstås högintressant för aluminiumindustrin. Snabbast på bollen var det kinesiska företaget Yunnan Aluminium, som förra året ingick ett partnerskap med Phinergy. Att det blev just Kina är knappast en slump. Många kinesiska storstäder har efter privatbilismens intåg förvandlats till miljömässiga no go-zoner.

Ett annat land med stora miljöproblem är Indien. Bara i New Delhi ökar antalet bilar med ungefär 1 400 om dagen och staden utsågs nyligen till den smutsigaste i världen. Akshay Singhal är en ung teknolog från Bangalore, som 2014 grundade företaget Log9 Materials. Syftet var att hitta användningsområden för det märkvärdiga materialet graphene, en ”tvådimensionell” kristall av grafit som bara är ett atomlager tjockt. Han började med att utveckla en förbättrad typ av cigarrettfilter, men upptäckte snart att graphene även går att använda för luftelektroder i Al-luft-batterier.

Akshay Singhal har stora förhoppningar. Elbilen har ännu inte slagit igenom i Indien, eftersom den dominerande Li-tekniken kräver ett utbyggt nät av laddningsstationer och Indien saknar egna fyndigheter av Litium och Kobolt. Däremot har man enorma resurser bauxit (aluminium). Med ett Al-luft-system skulle man reducera de lokala utsläppen i gatuplanet till noll, samtidigt som aluminiumtillverkningen kan ske centralt med relativt miljövänlig kärnkraft.

Det kanadensiska företaget ZincNyx har utvecklat ännu ett batteri enligt samma princip, men som oxiderar zink istället för aluminium. Fördelen med zinkbatteriet är att det är uppladdningsbart.

Metall-luft-tekniken har ännu inte prövats i stor skala, men vad som gör den så intressant är att den är relativt billig, och riktar in sig på just den marknad där oljeindustrin tidigare haft näst intill monopol, nämligen privatbilismen. Får utvecklingen rulla på några år, blir det kanske svårare att använda oljevapnet som utpressning, på samma sätt som man gjorde under 1970-talet. Tvärtom känns ett förbud mot bensinbilar i vissa asiatiska storstäder som en mer realistisk tanke. Och varför skulle det miljömedvetna Västeuropa vilja vara sämre? Nästa oljekris kan bli en kris för Saudiarabien.

Hur skulle Saudiarabien klara en sådan oljekris? Antagligen lika bra som en ”bananrepublik” skulle klara en ”banankris”. Rykten gör gällande att det redan idag finns grogrund för viss social oro. En mycket stor del av arbetskraften är gästarbetare utan medborgerliga rättigheter, en mycket stor del av den inhemska befolkningen är undersysselsatt, droganvändningen är hög och straffet för att uttrycka sig frispråkigt på nätet kan uppgå till 1 000 piskrapp. En majoriteten av landets högskolestudenter är kvinnor. Kanske brådskar det en smula med att införa det där Kalifatet.