Vi borde vara aktsamma om våra hjältemyter

Jan-Olof Sandgren

Att vara hjälte är helt enkelt ett jävla skitjobb!

Mina egna erfarenheter är begränsade, men ibland tänker jag på de hjältar som man läser om i historieböckerna. Oförvägna män som ger sig ut på livsfarliga världsomseglingar, rider i första frontlinjen, utstår umbäranden, tortyr och strapatser för att slutligen kanske dödas under förnedrande former, eller ta livet av andra, vilket heller inte låter så behagligt. Och allt detta för att uppnå ett högre syfte än sin egen bekvämlighet.

Om en hjälte drar sig tillbaka och vill njuta av livet som alla andra, falnar hjälteglorian. Vi tycker bättre om honom ifall han dör, innan han ådragit sig för många rynkor i ansiktet och fläckar på sitt samvete. Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ”hjältegen”, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ”kärlek”.

Ett folk som älskar sina hjältar och vars hjältar älskar sitt folk tenderar att bli framgångsrikt. Det är i varje fall det intryck man får om man betänker alla hjältesagor och myter, som i särskilt rikt mått finns hos kulturer som gjort avtryck i historien. Mahabharata, Ramayana, Iliaden, Odyssén, Den poetiska Eddan för att ta några exempel.

Även den europeiska kulturen vilar på fundament av självuppoffrande hjältar, varav Jesus är den mest namnkunnige. Sovjetunionen skulle aldrig haft en chans att nå stormaktsstatus, om man inte odlat myten om den hjältemodige arbetaren. USA, som lär vara den mäktigaste statsbildningen någonsin, har i närmast industriell skala spottat ur sig hjältemyter.

Men mot slutet av 1900-talet hände något, i varje fall i västvärlden. Plötsligt verkade hjältarnas tid vara över. De kanske inte försvann över en natt, men tappade i status till förmån för eftersatta grupper i samhället. Alexander Bard kanske skulle beskriva det som en övergång från ”hjältekultur” till ”offerkultur”. Svaga och hjälpsökande (det vill säga samma grupper som traditionella hjältar brukade uppoffra sig för) lyftes fram och blev de nya ”hjältarna”. Den äldre typen av hjältar (de som rider i frontlinjen och tar på sig det tunga samhällsansvaret) degraderades till tjänstefolk.

1971 utkom Harald Ofstads bok ”Vårt förakt för svaghet”. I boken blottlägger han några av de mörkaste sidorna hos den mänskliga naturen, med utgångspunkt från nazismens vilja att utrota ”mindervärdiga” folkgrupper. Som författaren mycket riktigt påpekar är detta inget unikt för nazismen, utan en del av vårt mänskliga bagage som vi bör vara observanta på. Men aldrig har denna ondska tillämpats i sån industriell skala, och med så förödande resultat. Därför blev motreaktionen desto kraftigare.

Bland efterkrigstidens intellektuella fanns en rädsla att ”förakta svaghet”, som gjorde att man drog sig för att ”beundra styrka”. Den feministiska elit som tog makten efter sekelskiftet gick steget längre i ”antinazism” och började glorifiera svaghet, vilket går tvärs emot alla traditionella hjältemyter. Den kravlösa svenska migrationspolitiken kunde ta sin början.

Någon kanske invänder att svaghet också kan innebära styrka, en tanke som har visst stöd i kristendomen. Om man exempelvis är kvinna, rasifierad, handikappad, lesbisk och dessutom har en psykisk diagnos men ändå lyckas leva ett värdigt liv, är man då inte på sätt och vis en hjälte, värd beundran?

Det kan ligga något i det. Å andra sidan har det aldrig varit så förmånligt att vara kvinna som just nu. Det har aldrig inneburit så många tolkningsföreträden att vara rasifierad, aldrig funnits så många hjälpmedel för handikappade, aldrig varit så problemfritt att vara lesbisk och aldrig satsats så mycket resurser på psykiska diagnoser. Aldrig tidigare i historien har det krävts så lite hjältemod för att vara svag. Och det beror just på det välfärdssamhälle som byggts upp av starka, kompetenta och duktiga individer, entreprenörer som på sin tid upphöjdes till hjältar.

Kommer denna typ av människor att finnas kvar? Både ja och nej. ”Hjältegenen” kommer alltid att finnas (för jag tror verkligen på det där med y-kromosomen), men vad en hjälte är för något definieras av samhället. Om det anses hjältemodigt att jobba 10 timmar om dan och betala skatt, då kommer en massa unga män att ge sitt liv för att få göra just det. Är det å andra sidan hjältemodigt att föra krig i främmande land, kommer samma unga män att köa framför värvningskontoret. Om den rådande hjältesagan istället handlar om en ung rebell som odlar sin unika identitet och intar en tuff attityd för att kunna pungslå samhället på bidrag, då kommer framtidens hjälteaspiranter att stå vid hans sida.

26 reaktioner på ”Vi borde vara aktsamma om våra hjältemyter

  1. Eva Danielsson skriver:

    Här har jag motsatt uppfattning. Vad gäller underhållningschangern så finns hur mycket hjältesagor som helst i form av tv-serier, långfilmer och förströelselitteratur. Kanske inte så mycket inom svensk stats-tv (brukar inte titta på den) eller barnböcker som ju i Sverige ska vara så vardagspräktiga och utslätade. Men i den anglosaxiska produktionen och även ibland i svenska deckare frodas hjältesagorna. Ofta i fantasyform och med unga kvinnliga hjältinnor som även är skickliga i fysisk närkamp genom stridsteknik i stället för råstyrka. Men mest fortfarande männen, hjältarna, som besegrar brottslingar och onda krafter med teknisk skicklighet, snabbhet, list och inte minst med uthållighet och envishet. Alla produktioner är väl inte så skickligt gjorda, men många har intelligenta manus med bra slut och bra skådespel. Berättelser som ger förebilder och drömmar och belyser mänskliga dilemman kommer alltid att behövas. Bara kostymering och tekniska hjälpmedel förändras. Fast om skurkarna vinner till slut är det ett skräpmanus, som jag ser det.

    Liked by 1 person

  2. Aha skriver:

    Vi får se vad hjältePk-ismen kommer att ge oss framöver. Man är ju något av hjälte när man omhuldar invandringen och mångkulturen. Begreppet humanitära stormakten andas ju en tillvaro framdriven av hjältar. Ett par decennier har väl det gällt, där sista decenniet är väldigt accentuerat. PK- isthjältarna ställs dock inför ett stort problem. Om man är human och åtar sig försörjningsbörda för en stor mängd invandrare – de som inte lyckas eller saknar håg att att etablera sig på arbetsmarknaden – går ju ofelbart mycket pengar åt för att försörja dessa. I detta inkluderas (självklart) utbyggnad av vård, skola och äldreomsorg. Även polisskydd ingår i försörjningsbördan för att inte tala om utbyggnaden av infrastrukturen som behövs för att invandringen gör att vi blir många fler.

    Effekten av hjältenormerna för den humanitära stormakten har resulterat i en svag för att inte säga obefintlig ekonomisk utveckling för det sista decenniet; BNP per capita har legat på ca 1% ökning vilket generellt är dåligt för ett I-land, än sämre är det med tanke på att högkonjunktur gällt.
    Detta leder till slutsatsen att eftersom det gigantiska utanförskapet sannolikt kommer att bestå nästa decennium så kommer också BNP-utvecklingen att fortsatt vara dålig. Produktivitetsökningen ska ju slås ut på många som inte arbetar.
    Sverige kommer därför pga av invandringspolitiken att fortsatt tappa i utveckling gentemot andra länder som inte satsat på massinvandring.
    Dessa länder behöver inte höja pensionsåldern om de inte vill – deras produktivitetsökning borde räcka för att täcka in att man är pensionär längre tid.
    I Sverige däremot behöver svensken och nysvenskarna jobba längre för att klara av försörjningen av en massinvandring som genererat ett massivt utanförskap.

    Våra barn får bära en stor börda pga att så många velat vara humanitära hjältar.

    Gilla

    • torkade dadlar i sand skriver:

      Här måste jag säga emot. Att vara hjälte är något personligt, därför är fysisk möda och att riskera döden centralt i nästan alla hjältemyter. Man kan inte vara hjälte via proxy, eller via staten. Därför studsade jag ovan vid hur ”arbetaren” beskrevs som hjälte, det kan han inte vara, arbetaren är ett kollektiv, denna perversion av begreppet var mycket slug i socialismen. Så att vara humanitär hjälte det är i så fall att åka till något fattigt område och själv riskera livhanken, inte att stå och gapa i Sverige om att andra skall betala. Riskerar man inget så är man ingen hjälte helt enkelt, och om man låter andra ta risken, som idag alla kvinnor som riskerar våldtäkt, ja då är man motsatsen, man är skurken i historien.

      Liked by 4 people

    • As skriver:

      ” Familjeåterförening är något som är väldigt viktigt för personer som söker asyl, och informationen om vilka länder som har vilka regler det sprider sig snabbt och det påverkar vart man vill söka sig. Har man möjlighet till familjeåterförening, kommer fler av dem som tar sig in i Europa att välja Sverige.”
      . Henrik Emilsson, doktor i internationell migration

      Gilla

  3. Lenam skriver:

    Verkligen tankeväckande om människans inre tankar och drivkrafter. Jag tycker att alla som kämpar för att vara budbärare och påtala faror för samhället är hjältar. Däremot måste man vara kritisk till alla hjältar som samlats i ett parti för att hjälpas åt med uppgiften. Där finns alltid en och annan ”ulv i fårakläder” som vill hjälpa till med baktankar och sämre syften. Sån är människan.

    Liked by 1 person

  4. Fredrik Östman skriver:

    Du halkar på Jordan B. Petersons räjong här. Ingen har väl så detaljerat beskrivit hjältens funktionssätt och samhälleliga nödvändighet som han.

    Frånvaron av hjältemod, avfärdandet av hjälten är emellertid inte någon avvikelse eller något speciellt för vår tid. Det är det normala tillståndet. Det syns i valfri klassisk hjältefilm eller -bok, där hjälten måste kämpa minst lika mycket mot sitt eget samhälles tröghet och strukturer och dessas upprätthållare som mot den faktiska fienden. Winston Churchill och Margaret Thatcher är typexempel på hjältens tragiska roll.

    Utan hjältar har vi en vacklan mellan att hålla benhårt fast vid regler och principer som har förlorat sin meningsfullhet och användbarhet å ena sidan och upplösningen i kaos å den andra. Cheshire-katten beskriver det hjältemodiga etoset: För att stå still måste vi springa så fort vi bara kan. Ett bra parti bygger sin politik på hjälteprincipen.

    Liked by 2 people

  5. Östrahult skriver:

    Jag tror att vilka som utses som hjältar är de som faller rådande etablissemang i smaken. Dagens vänsterpolitiska och klimathysteriska etablissemang utser en helt annan sorts hjältar än sådana som gjorde insatser i krig, forskning och annat förr i tiden.

    Gilla

  6. Trötter Dansker mand, med kulor som torkade dadlar i sand, byter silke mot potent svart pulver i hand, evigt liv säger man från bysantiskt land , men bara lite Grand, du är inte van, bra handel, silket luktar ändå dromedariand skriver:

    Detta är det enda jag sett av Germaine Greer, och jag har bara en vag aning om att hon tidigare var en förgrundsfigur för feminism. Jag tycker mig se en hjälte:

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Hon var, liksom Camille Paglia, en vidrig och aggressiv manshatare. Men det var feminism av ett annat, hederligare slag på den tiden, det handlade om trams som att få visa brösten och gå utan BH.

      Gilla

      • Dadlar i sand skriver:

        Ja, jag tänkte nog det, hon är väl ännu en av de som sparkade bollen i rullning men som nu ser vilket monster som skapats på ålderns höst.

        Liked by 1 person

  7. Trötter Dansker mand, med kulor som torkade dadlar i sand, byter silke mot potent svart pulver i hand, evigt liv säger man från bysantiskt land , men bara lite Grand, du är inte van, bra handel, silket luktar ändå dromedariand skriver:

    Återigen, tidigare vänsterfolk verkar oförmögna att se sin egen roll i att detta gått galet, jag kan inte förstå hur man kan tro på ”att något hände” i slutet på 1900-talet. Det började långt innan, och formaliserades i socialism, det Marx gjorde var att skriva en bibel för hur svaghet kan utnyttjas politiskt, allt därefter är oundvikligt, det är denna rot som måste dras upp. Att tala om slutet av 90-talet är som att försöka får bort en björk genom att såga av stammen en meter upp. Det går inte, roten måste upp, och de som försökt det för hand vet att det är ett rent helvete. Sandberg är inte ensam i detta, Patrik verkar ha samma problem, och Sandström och alla tidigare vänsterfolk på Rubin Report, från Peterson till Weinsteins.

    Nå, all ära till Bard, men vill man få ordning på sina hjältemyter så rekommenderar jag Joseph Campbells ”The Hero with a Thousand Faces”, en annan bok som handlar om att väcka hjälten är Järn-Hans av Robert Bly. Mina mytologiska hjältar fanns i serier, Fantomen, Stålmannen, Spindelmannen och Läderlappen. Senare så klart Clintan och Luke och Han i StarWars:

    Dessa hjältar var de mytologiska hjältarna, kisade man så såg man hjälten, men betoningen är på var. För återigen så sticker fienden upp sin nuna, för på vilket sätt ändrar pk-isterna hjältemyterna i filmer och serier, de som finns kvar? Jag köpte nyligen några fantomentidningar till min son, de var gamla, men inte gamla nog, något var galet. De var mera våldsamma, och moralen var mera tveksam,, samma sak kan ses med alla superhjältar, Spindelmannen blir ond, Stålmannen och Batman slåss, Vargen i Bamse blir snäll och den enda dumma där är kapitalisten. Starwars börjar likna stöd för terror och så vidare, vänstern har stulit gott och ont, de onda är inte onda, och de goda inte goda. Vänsterns principer går rakt den fundamentala arketypen med hjälten, och ser terrorister som mördar och lemlästar barn som lika goda hjältar som en gång Fantomen var.

    Liked by 5 people

  8. Göran Holmström skriver:

    Denna text gillades mycket. Hjältens återkomst, i Sverige.
    Men hjärntvätten har gått för långt tyvärr tror jag, minns vilse i pannkakan eller släpp fångarna loss det är vår. Där rådmannens dotter blir kär i förbrytaren.
    Den alternativa verkligheten slog ju tyvärr in 40 år senare då batiktanter förälskar sig i” Unga män” från Afghanistan. Är det en slump att dessa” Tanter” var i gränslandet mellan tonår och vuxen livet, när indoktrineringen var som störst?
    Tror inte det. Alla dessa kulturarbetare som verkade då, var ju absolut inga hjälteämnen någon av dom.
    Minns Alistair Maclean eller Jack Higgins bokkaraktärer, hårda cyniska män med kärv humor som oftast överlevt det stora kriget. Lätt eller kraftigt alkoholiserade så mötte dom utmaningarna och övervann dom mot alla odds.
    Biggles var ju en hjälte med, hans äventyr var ju liksom i Technicolor och med vaselin på den mentala kameralinsen. Men likväl en hjälte som visste skillnaden mellan gott och ont.
    Om hjälten återkommer till vår verklighet, det återstår att se.
    Gör han det så misstänker jag att i hans återkomst så följer det massor av kaos och våld som denna skara hjältar kommer få kämpa mot.
    Kanske blir det arga manhaftiga kvinnor som står och kissar som gör jobbet denna gång, då dom unga männen inte vill smutsa ner vare sig hipster skägget
    eller märkesbyxorna.
    Den som lever får se!

    Gilla

  9. Trötter Dansker mand, med kulor som torkade dadlar i sand, byter silke mot potent svart pulver i hand, evigt liv säger man från bysantiskt land , men bara lite Grand, du är inte van, bra handel, silket luktar ändå dromedariand skriver:

    En sak jag undrar är, de som var och är socialister och pk-ister, läste de fantomen? Såg de sig själva som den gode? Jag tvivlar. Hur som helst, många bär på kallet att vara hjälte, men i ett tryggt samhälle som vårt så sov många hjältar, man bär det inom sig, och en utmaning med det är att kvinnorna inte verkar förstå att många män är precis lika redo att dö, och döda, som tidigare generationer. Vi som skriver här missade till stor del vår chans, vi kan vara Obi-Wan Kenobi och träna de unga i att vara hjältar, men sveket mot de svenska unga är stort, för vilken framtid väntar min lille son, och hans barn i sin tur? Genom att följa dessa socialistiska myter där ont gäller för gott, så måste kanske våra söner och deras söner återigen slåss på liv och död, det är oförlåtligt. Mitt hat och förakt för etablisemanget är avgrundsdjupt, de förtjänar ett öde värre än vad som kan skrivas här. Vi styrs helt enkelt av anti-hjältar, kan någon tvivla på det. Se denna lista med hjältar:

    Löfven
    Fridolin
    Lindberg
    Wolodarski
    Greider
    Ullenhag
    Ygeman
    Johansson
    Kaplan
    Danielsson
    Bjereld
    Gardell

    Samma sak kan ses världen över, ta Macron.. Så anti-hjältarna styr nu, de har fullt ut utnyttjat att svagheten hyllas och hatar därför förutsägbart Trump, den första hjälten som kliver in på scenen på ett tag. Vem sade att hjälten skulle vara trevlig, det privilegiet har riktiga hjältar aldrig.

    Liked by 5 people

    • Göran Holmström skriver:

      Reinfeldt, Schyffert, Bah kunke, nästan samtliga skribenter på dom stora medierna,
      Ceciliorna i Bryssel, Mathias Gardell, kapten klänning, Dan Eliasson, Jan Eliasson, I princip hela SVT huset. Anne Ramberg med tillhörande Hilda och Ruben, Jag är Här, Näthatsgranskaren, Daniel Hell den, Mona Sahlin och massor mer.
      inser efter listan att en flytt till ett bättre land är enklare än att hoppas att dessa tappar all makt.

      Liked by 2 people

  10. Göran Holmström skriver:

    Tack Jan-Olof din text skänkte både tankar och minnen.
    Hjälte minnen från en annan tid. Hade en målad trähäst min farfar hade byggt den, var väl runt fem år satt nere vid uppfarten till den lilla villan, patrullerade tomten och närliggande område med den, som ”skyddsväst” fanns både plasthjälmen med tillhörande sköld, svärd och harnesk.
    Minns även uppdraget rädda prinsessor från både rövare och drakar.
    Det är nog mitt lyckligaste barndomsminne. Känslan av att betyda något och ha ett syfte på riktigt.
    Minns det väl! Efter det började saker och ting bli både komplicerade och svåra att förstå.
    Vad som var gott och vad som var ont suddades ut och ersattes av något grått och klibbigt som
    Kvävde känslan av att vara speciell eller ha en mening i det man gör.
    Lite senare i livet så kom samma känsla tillbaka i och med värnplikten, dock var den inte lika ren
    eller god. Det var för många puckon som störde lugnet i hjältesagan, med sin blotta närvaro
    och negativa tankar.
    Efter det har känslan aldrig återfunnits igen. Synd gillade att vara hjälte, det kändes bra på något vis.

    Liked by 1 person

  11. plq017 skriver:

    George Patton är ett bra exempel på en hjälte. Hans pansartrupper (som rensade bort nazisternas trupper med stor snabbhet) ledde han genom att alltid vara i täten, iklädd kavalleriuniform, och med en revolver i hölster med pärlemoinlägg, rena påfågeln. Dumdristigt? Javisst!
    Men mod hade han, och kunde inspirera sina män.
    När Patton såg en möjlighet att tidigarelägga att gå över floden Rhen, så gjorde han det först, och underrättade de allierades överbefälhavare Eisenhower först när han hade ett brohuvud på norra/östra sidan av floden.
    Mod i sin tjänst, militärcourage.
    Var ser vi mod idag.
    Patton avled i sviterna av en trafikolycka i Berlin några veckor efter krigets slut.

    Liked by 1 person

  12. Christer L skriver:

    Jag tror att hjälten är en arketyp som både manlig och kvinnlig DNA anpassats efter, men på olika sätt. Med arketyp menar jag ett ord som har en urgammal nedärvd betydelse – och det kan vara en tragedi blott detta att en arketyp försvinner eller förvanskas. Det finns arketypiska ord, substantiv och verb, på alla språk, som är oerhört gamla. De karaktäriseras ofta av att ha en mängd olika delbetydelser, inte sälla motsägande sinsemellan.

    Ett folks erfarenheter samlas så i innebörden av arketyper. En grekisk hjälte som Akilles är i Homeros version en oerhörd dråpare i striden, outtröttlig, tapper utan all rädsla, fenomenalt skicklig och spänstig osv. etc. – och gnällig och lynnig i det privata. Detta hör till saken, men amerikanska hjältar som Fantomen ville vara perfekta sociala varelser, ett misstag. Djupt i hjältearketypen finns lidandet och misslyckandet i det så att säga civila – hjälten är också anti-hjälte. Att vara hjälte är att lyfta sig själv ur detta, och därmed hjälpa andra i nöd.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.