Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.

Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.

Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.

När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.

Vad kan då gå fel? Jo, exempelvis att kloka, desillusionerade gubbar (och kärringar) marginaliseras från all makt… eller att unga vuxna helt enkelt slutar tro på framtiden… eller att barnen förväntas sitta inne med verklig kunskap och blir våra ”gurus”. Vår tid verkar uppfylla en rad kriterier på dysfunktion. Samtidigt som problem hopas utanför vår dörr nedvärderar vi kompetens, ålder och erfarenhet, kulturen infantiliseras, unga vuxna vänder sig inåt (mot sina identiteter), folkvalda politiker drabbas av handlingsförlamning och hoppas att ”någon annan” (EU eller FN) ska fatta besluten. Kanske hoppas vi också på en ny Messias?

Vår sekulära tidsålder till trots händer det då och då att barn får ”Messiasstatus”. Mest känd är kanske Malala, som redan som 11-åring framträdde som aktivist för flickors rätt till utbildning i Pakistan. När hon var 15 år blev hon skjuten i huvudet av talibaner – men överlevde mirakulöst sin egen avrättning och mottog Nobels fredspris 2014.

Ett liknande exempel (också från Pakistan) är Iqbal Masih, som mördades vid 12 års ålder, efter att ha räddat uppskattningsvis 3000 barn från slavarbete inom mattindustrin. Många såg likheter med Jesus och han förärades ett eget torg i Santiago da Compostela liksom en inskription i Strängnäs domkyrka.

Historien ger oss även avskräckande exempel. Heliogabalus var bara 14 år när han utsågs till romersk kejsare, på goda meriter som varande överstepräst i tjänst hos solguden. Ändå blev han inte så lyckad som kejsare. Hans eftermäle förtäljer att han sammanfattade alla österlandets och västerlandets laster och hans sexuella utsvävningar torde fått kulturprofilen att rodna.

Ibland behövs inga dramatiska händelser för att göra barn till Messias. 1909 upptäckte den ockulte författaren och teosofen Charles Webster Leadbeater en osedvanligt intagande pojke på en strand i Madras. Med hjälp av sin clairvoyanta förmåga identifierade han honom som kanal för Lord Maitreya (en Buddhistisk motsvarighet till Messias). Pojken adopterades av teosofiska sällskapet och förutspåddes vid 14 års ålder bli ”World teacher” – en motsvarighet till Buddha, Zarathustra och Jesus från Nasaret. Han gavs namnet Krishnamurti och runt honom utvecklades en kult kallad ”Order of the Star in the East”, med tydlig anspelning på Betlehemsstjärnan. I mogen ålder tog Krishnamurti avstånd från sina ”upptäckare” och hela den teosofiska rörelsen. Han förblev dock en person med stor andlig resning och författade ett flertal böcker.

I slutet av augusti bestämde sig 15-åriga Greta Thunberg för att skolka från skolan och sätta sig utanför riksdagshuset i protest mot att Sverige inte levde upp till klimatmålen. På kort tid hade media (kanske efter tips från hennes mamma Malena Ernman) gjort hennes tre veckor långa skolstrejk till en världsnyhet. Hon har hyllats av Arnold Schwartzenegger, träffat FN:s generalsekreterare António Guterres, tagit plats i styrelsen för WeDontHaveTime Foundation, deltagit i FN:s klimatmöte i Katowitce, och utan att ha läst en enda universitetspoäng i klimatologi lyfts fram som auktoritet på klimatfrågor av tankesmedjan Fores. Vidare har hon hållit tal på TED – ett tvärvetenskapligt forum för samtidens skarpaste hjärnor och mest meriterade forskare. Som toppen på karriären (som än så länge bara pågått i knappt fyra månader) har hon utsetts till Jesus efterträdare av Svenska kyrkan i Limhamn. Från ingenstans har hon blivit det ”heliga barn” världens ledare väntat på. Och likt kungarna i evangeliet är man är beredda att korsa öknen för att ge henne sin hyllning.

Precis som Krishnamurti verkar dock Greta Thunberg något mer sansad än många av de vuxna som flockas kring henne. Kanske vågar man hoppas att hon en dag, trots den enorma uppmärksamhet hon utsatts för, skärskådar sina ”upptäckares” motiv.