
Vad är det som är så märkvärdigt med barn? Så märkvärdigt att tre kungar från världens hörn kunde färdas på kamel genom öknen, enbart ledda av en stjärna, bara för att få knäböja framför en pilt i en krubba. Om historien i julevangeliet är sann spelar ingen roll. Har den fascinerat oss i snart 2000 år måste det ligga något i den.
Barn har (förutom sin oskuld) två egenskaper som vuxna i allmänhet saknar, men ofta söker i religionen. Villkorslös tillit och en okuvlig tro på framtiden.
Eftersom jag en gång studerat biologi gräver jag reflexmässigt i evolutionsläran så fort jag vill förklara mänskligt beteende. Från födseln är vi genetiskt kodade att visa tillit. Eftersom vi inte kan överleva på egen hand, gynnar det vår överlevnad att utgå från att mamma är snäll. Vidare är vi genetiskt kodade att tro på framtiden, annars skulle vi inte orka med den svåra (och ibland mycket obehagliga) uppgiften att växa upp. Helst ska vi behålla en viss framtidstro även som vuxna, tills vi hunnit fortplanta oss och se vår avkomma växa ur koltåldern. Det krävs liksom en pakt mellan vuxna och barn, av tillit/framtidstro (den må vara hur illusorisk som helst) för att stafettpinnen lyckosamt ska föras över till nästa generation.
När processen avslutats och barnen står på egna stapplande ben, kan vi kosta på oss att se världen som den är – vilket antingen gör oss till pessimister och cyniker, eller får oss att ägna resten av våra liv åt att ge välmenande råd. Vid det laget är vår avkomma redan fullt upptagen med att föra generna vidare, så mänskligheten kan överleva ett tag till. Sådär har det hållit på, förmodligen sedan neanderthalarna vandrade på jorden. Naiva, okunniga barn – optimistiska, övermodiga vuxna – kloka och desillusionerade gubbar och kärringar; tre nödvändiga ingredienser för en hållbar utveckling.
